Här kommer en novell som ej är klar. Jag vill gärna ha synpunkter om hur jag ska gå vidare.

Kärleken på Rivieran

Passagerare till Nice, vänligen gå till Gate 10.
Tåget från Linköping hade blivit försenat. Hon hade fått springa igenom alla kontroller så gott hon kunde med sina högklackade skor och snäva kjol. Nu satt hon i planet, lycklig över att få åka iväg. Nedanför henne krympte landskapet för varje sekund. Hon tog upp sin roman, spänningen i den blev bättre och bättre.
Det var sommar och hon hade tagit semester från ICA: s snabbköp. Efter många misslyckade förhållanden som hade varit mycket smärtsamma men trängts undan var drömmen att hitta kärleken på Rivieran. För att få bra kontakt med männen i Nice hade hon gått en kvällskurs i franska.
Efter fyra timmar i luften var det skönt att komma ner på marken. Hon tog den lilla gula ryggsäcken på det rullande bandet. Den innehöll allt en kvinna behövde för att dölja rynkorna och bli attraktiv. Männen på Rivieran är tokiga i blondiner! Hade hennes väninna sagt mycket bestämt.
För att dölja sitt mörka hår hade hon skaffat sig en blond peruk.
Taxin körde henne till hotellet där hon skulle tillbringa två veckor.

Palmerna stod uppradade och solen lyste emot henne. Lyckan spred sig i hela kroppen när hon vandrade ner till stranden med det franska lexikonet under ena armen och vattenflaskan under den andra.
Hon tog på sig solglasögonen och la sig i solstolen. Den stora gula hatten gav henne skugga.
Efter en skön simtur i det grön-blåa vattnet satte hon återigen på sig sin blonda långhåriga peruk, gick till den närmaste baren och beställde en kall öl.

Blickarna mellan dem varade några sekunder. Han log emot henne. De vita tänderna lyste i det brunbrända ansiktet.
Med modets hjälp vågade stegen närma sig honom.
– Hej. Jag heter Sara sa hon på knagglig franska.
– Jag heter Pier. Han drog handen över det kolsvarta håret. De gröna ögonen lyste likt kristaller.
– Jag är från Sverige. Ölglaset darrade i hennes hand.
– Är du här på semester?
– Ja, jag tycker om att resa till andra länder.
– Jag bor här jag kan visa dig Rivieran. Hans röst var så mjuk.
– Ja det vill jag gärna. När de gick från baren fick hon rysningar i hela kroppen. Hon ville återigen bli kramad och kysst.

De vandrade hand i hand längst Rivierans strand.
Pier, vilket oerhört vacker namn, tänkte hon samtidigt som hans blick slukade hennes förstånd. – Var bor du?
Hon rykte till av den plötsliga frågan och kände ett kärleks sug i magen.
– Jag bor på hotell La Franc

– Jag följer dig dit.
Hans manliga doft av Boss kom emot henne blandat med rakvatten.
– Du doftar så underbart sa hon och sköt upp solglasögonen i pannan.
– Det är det finaste rakvattnet på Rivieran. Sa han och log återigen
det bländvita Pepsodent leendet

De närmade sig hotell La France. Fontänen sprutade och rosorna växte i överflöd.
– Varsågod min sköna madame.
Hennes kinder fick samma färg som rosen.
–Tack.

Hon gick in i badrummet. Duschade ur håret som var fullt av Wella lödder och torkade det. Hon sminkade sig och satte på sig de svarta, vad hon ansåg snyggaste underkläderna. Till sist satte hon peruken på plats. Hon gick ut till Pier som hade satt på TV: n och var helt inne i en såpa.

– Ska vi gå ut och äta så kan jag visa dig stan?
– Ja, mycket gärna. Hade hon funnit drömmarnas drömprins ?!
Hon valde sin knallgula topp och korta svarta kjol. – Vad snygg du blir. – Tack, sa hon generat.

De gick till den mysiga restaurangen som låg på den berömda gågatan.
Därinne var det fullt av människor, ett flertal i basker och med cigarett i munnen.
Sara lade märke till de enormt välmålade, röda långa naglarna som fransyskorna hade lagt ner massor av timmars jobb på för att få så vackra som möjligt.

De satte sig vid bordet där stearinljuset brann sött.
Vinglasen var framdukade och besticken välputsade.

– Vad önskas? Sa kyparen artigt.
– Två entrecoter med pommesfrites och en flaska vitt.
Tystnaden kom över dem. Vad ska jag säga? funderade Sara.
Undra om hon tycker att det här är skoj? funderade Pier.

– Vad pysslar du med då, när du inte är på Rivieran menar jag? sa Pier och bröt i samma sekund den pinsamma tystnaden.
– Jag är kassörska i en mataffär, själv då?
– Jag är estet och konstnär. Jag målar tavlor och säljer dem.

Ibland går det bra, ibland inte lika bra.
– Vilket spännande yrke sa Sara samtidigt som hon studerade de grova händerna och den randiga skjortan.
– Ja, det är det.

De drack vin och pratade och drack vin igen och pratade och åt.
Deras händer rörde vandra. Kinderna blossade röda av värme och kanske nåt mer.
Saras ögon drunknade i Piers ögon. Hon kände sig så lycklig som man bara kan känna sig när kärlekens kraft kommer över en. – Du är vacker som en solnedgång sa Pier med sin mjuka stämma när de gick ut från restaurangen och vandrade hand i hand på havspromenaden. Där baskermän blandades med snygga fransyskor i stora halmhattar.
–Det är du med, sa Sara.
–Vill du se min lilla lägenhet?
– Gärna.

Det tog taxin till gatan där Pier bodde. Där fanns det många vackra, inte allt för enorma hus. Tvätten hängde på linor. Det doftade ostbaguette från det lilla bageriet där den tjocka, snälla mustachprydda Juan jobbade.
De gick in och sa hej.
Juan lyste upp i hela ansiktet när han såg Pier och Sara. Han gick fram och gav dem en sådan kram som bara en mustaschprydd Juan kan göra.
De köpte varsin ostbaguette och gick till Piers lilla lägenhet. Den bestod av ett litet rum, WC och tillhörande kök. På de blommiga väggarna hängde det fullt av tavlor av alla de slag och storlekar.
– Detta är mina konstverk, tycker du om dem?
– De är mycket vackra, sa Sara och studerade tavlan med de betande, svarta korna.

Pier röjde undan på köksbordet och la den röd och vitrandiga duken på bordet.
De pratade om det viktiga i livet samtidigt som magarna fylldes av ostbaguette.
Ute började solen sakta gå ner. – Det börjar bli sent sa Sara och hoppades på att Pier skulle be henne stanna. – Stanna om du vill, sa Pier. Hon fick ett slags kärleks bubbel i magen och tankarna snurrade i huvudet på henne. Ögonen lyste av lycka att äntligen ha träffat en riktig karl. Hon hade letat så länge, hoppet var nära att ge vika men så PANG, så stod han där.
Att vara på semester var underbart, det var skönt att lämna den lilla hålan för att åka ut i vida världen.
Kanske kunde hon stanna hos Pier för evigt, bosätta sig i ett sådant där litet hus med tvätt lina på balkongen och börja jobba med kor istället för att sitta i en trist ICA butik och vara artig dagarna hela tiden. Hon hade verkligen drabbats av kärlek vid första ögonkastet, hon hoppades att kärleken skulle bestå mellan dem. Men sådant vet man ju aldrig.
Hon somnade i de bommullsvita lakanen.
I drömmen kom han och kysste henne. De vandrade barfota på sandstranden och såg den stjärnklara himlen.
Hon kände en varm hand smeka hennes kropp.
–Jag drömde visst. Hon såg på Piers sömniga ansikte.

De åt en lång, innehållsrik frukost bestående av fyllda baguetter, krämig yoghurt och apelsinjuice. Färskpressad.
–Jag tänkte att vi kunde åka och hälsa på min mamma och hennes nya man.
– Är de skilda? frågade Sara med munnen full av cremeyogurt.
– Ja. Det var längesedan. De hade glidit ifrån varandra.
Mamma träffade en lång, svarthårig restaurangägare som fångade in henne i sitt nät.
De har varit tillsammans ett bra tag nu.
En schysst typ faktiskt.
– Din pappa då? – Han blev väldigt ledsen och la sig ner i sin säng. Där låg han länge och gick bara upp när det var absolut nödvändigt.
Men tillslut reste han sig och bor nu tillsammans med sin tjocka kvinna.

Den skumpiga bussen förde dem och massa andra vitlöksdoftande resenärer genom franska byar och smala landsvägar.
Piers mamma tog emot dem med ett brett leende och rutigt förkläde.
– It´s nice to see you Sara!
– The same, svarade Sara glatt.
De gick in i det lilla köket som bestod av ett träbord med röd och vitrandig duk och tre stolar som knakade när man satte sig.
– Vi kommer att få smaka på mammas favoritsoppa som består av morötter och kål. Nyttigt för hälsan.
Det ska bli smaskigt tänkte Sara.
———————————————————————————————————————————————————-
Antonia och Nicolas bodde i ett grått stenhus som låg högt upp på en kulle. Utsikten över den lilla byn med kyrktornet i centrum, var fantastisk.
De hade inga gemensamma barn. Nicolas träffade ibland sin son Pier.
Antonia tyckte mycket om katter, de hade fyra stycken.

Nicolas var en trevlig man som ofta gick klädd i finskjorta och jeans. För att han skulle kunna läsa bra satt glasögonen alltid på nästippen. Han jobbade i en delikat vin affär. Dit kom det fina damer och herrar i långa rader. De skulle ha vitt, rött eller rosé. Torrt, halvtorrt eller sött.
Han trivdes bra med sitt jobb i den lilla affären på Rivieran. Men ibland drömde han sig bort från affärslivet och Rivieran. Alla turister sa alltid:
– Åh, vad underbart det är här!
Nicolas, som hade sett palmer och havet sedan barnsben tyckte att det någon gång skulle vara lite roligt med något annat också. Kanske granar med snö på, tänkte han.
Han var trött efter en lång arbetsdag och satte sig ner i sin favoritfåtölj. Katten Monet hoppade glatt upp i hans knä. De andra låg hopkurade på sina höga pallar.
– Hej du gamla tuss, sa Nicolas. Han klappade ömt den gamla katten som hade fått sitt namn uppkallat efter hans favoritkonstnär. Nicolas intresse var nämligen näckrosor.

Antonia var tjock och snäll, med ett gott hjärta till sina medmänniskor.
Hon jobbade på det lilla, mysiga caféet Merci som ägdes av Amelie. Det bestod av några runda bord med blåa, vita och röd randiga dukar. På caféet kunde man köpa läckra bakelser och kakor. Ibland satt kunderna kvar och diskuterade allt ifrån EU till den franska (presidenten/stadsministern?)
Antonias favorit var chokladmousse med grädde på toppen.

När hon hem gick på de franska gatorna, på väg hem från jobbet, blev hon ofta uttittad av de smala fransyskorna i stora hattar.
Då högg det i hennes hjärta och hon fick återigen dåligt samvete för att hon inte var som alla andra.
– Varför är jag så tjock? Varför kan jag aldrig sluta att äta chokladmousse med grädde på toppen? tänkte hon när hon andfådd gick gatan upp.

Nicolas hade precis somnat när dörren öppnades.
– Hej min sköna, viskade Antonia i hans öra. Hon gav honom en puss på kinden och satte sig sedan i hans knä.
– Hej vackra du, sa Nicolas som plötsligt fick svårt med andningen.
Han hade drömt om de svenska fjälltopparna, där låg det massa snö. I drömmen hade det funnits en ung dam i 35 års åldern, samma ålder som Pier.
– Jag tänkte bjuda Amelie och Leonard på mat ikväll, låter det bra?
– Ja, gör det kära du. Han ville inte göra Antonia besviken.
Nicolas hade aldrig förstått sig på de där människorna. De tyckte mycket om att skryta. Alltid skulle de prata om hur bra de var och hur fint de hade det i sitt stora trevåningshus med pool, bastu och trädgård där det fanns palmer. Han förstod inte hur de alltid hade råd med allt. De måste jobba jämt för att kunna åka överallt i världen.
Antonia som alltid var snäll mot minsta lilla kryp och alltid trodde gott om alla, märkte aldrig Amelies elaka pikar.

Klockan 21.00 ringde det på dörren. Utanför stod Amelie och Leonard med en flaska vitt vin i handen. Nicolas tog, fast han inte ville, emot den.
– Välkomna. Antonia lagar mat men hon är snart färdig. Ni kan väl sätta er så länge.
– Tack så mycket, sa Amelie med sitt breda falska leende.
De gick in och satte sig i soffan. Monet kom förbi och blängde på dem.
Hade den katten kunnat prata skulle han ha sagt ett och annat, tänkte Nicolas.
Antonia kom ut med förrätten som bestod av ostron i en stor skål, de började genast att sluka i sig dem.
De pratade om det varma vädret och den stekande solen som sken med sina starka strålar. Amelie som var trött på sitt äktenskap med tråkiga Leonard och ville ha lite spänning i livet och inte bara sitta i sin vackra, fina trädgård kastade ömma blickar mot Nicolas, som såg men var mycket svårflörtad. Varför skulle han besvara hennes trånade blickar när han var så lycklig med sin Antonia?
Han hade visserligen inte ett stort hus med en onödigt stor trädgård men han var lycklig ändå. För vad mer behövde han än Antonia, sitt stenhus och katterna?
-Det var utsökt gott det här, sa Amelie.
-Tack, sa Antonia.
-Hur mår Pier då? frågade Leonard sådär lagom intresserat.
-Han mår bra tack, jag träffar honom inte så mycket nuförtiden. Han har fullt upp med sina tavlor, svarade Nicolas.
Amelie var som vanligt tvungen att vara med i samtalet.
-Det måste vara tufft att livnära sig på sådant.
-Ja, det kanske det är, men vem säger att det alltid ska var lätt. Ibland måste man kämpa för att komma någonstans, svarade Nicolas.
– Du har rätt. Amelie försökte återigen kasta en kärleksblick men misslyckades på nytt.