Hon tittade ut genom fönstret. Genom tårarna kunde hon se gräsmattan, vit av morgonfrost. – Varför blev livet såhär? sa hon högt till sig själv.
Händelser inträffade i livet, hon stod maktlös inför dem.
Aldrig skulle hon få leva samma liv igen. För alltid var det förändrat.
Den enda kommentar hon hade fått av honom när han lämnade syrenkrukan var – Jag vill inte ha dig längre. Jag har träffat en annan.
Sedan gick han bara.
Skärvorna krossades mot golvet,tillsammans med hennes liv.
Kärleken som alltid skulle vara en självklarhet, var borta. För alltid.

De hade varit tillsammans i två år.
Det hade varit kärlek vid första ögonkastet.
Blickarna mellan dem hade varat i några sekunder.
Inget behövdes sägas. – Vill du han en kall öl?
Natten hade de tillbringat i hotellsängen, tätt intill varandra.
Hans hud mot hennes. Hans vackra ögon. Han. Han.

För alltid

Skulle hon någonsin våga hoppas på kärleken igen. Skulle någon återigen få närma sig henne.
Hon visste inte. Kärleken Stor.Enorm.Skrämmande.
Sviken, inte sviken, sviken.
Ett lotteri. Livets lotteri.

Hon gick ut i hallen, tog på sig kappan mössan och skorna.
Hon höll hårt om de skrynkliga tjugosedlarna.

Ute var det mörkt.
Gräset frös till frost,likt hennes hjärta.

Affären låg runt kvarteret.
Korgen fylldes snabbt av mjölk, bröd och ost.

Han satt där. Han bara satt där.
Blicken mötte hennes. Orden i hans mun formade ett:

50: 50, tack.

Kanske skulle hon våga igen…