Vi förflyttar oss till Nilens strandremsa. En plats med namnet Sakkara, de dödas plats, nära Egyptens första huvudstad Memfis. Vid den tiden hade folket här i Memfis och i Helopolis under Ramses den andres tid dyrkat en tjurgud vid namn Apis. En tjurkalv utvaldes kort efter sin födelse till en sådan. De skulle vara svarta och vita i ett speciellt mönster. Sedan fördes de till templet i närheten av pyramiden. Där skulle de, under en helig ceremoni slaktas för guden när de blivit vuxna.
Nu på 1800-talet upptäcktes en sådan helig underjordisk begravningsplats i en pyramid för dessa balsamerade tjurgudar.
Just vid denna plats Serapeum vandrade en liten kvinna längs Nilenstrand. Solen var på nedfärd och hennes syn möttes av höga dadelpalmer. Det prasslade svagt i vassen vid stranden. Det var vinden ifrån den rödbruna torra öknen. Mycket snart var det mörkt, ja alldels svart. – Nej nu måste jag gå tillbak, för snart är det dags för kvällsceremonin för gudinnan Isis.
Eftersom det var hon som hade ansvaret var hon tvungen att avbryta sin lilla kvällsvandring.
Plötsligt hördes det att någon hade kommit ut för lånt, och på ett ställe i Nilen där det fanns bottenlös dy. Någon kämpade panikartat i Nilens mörka vatten. Vrålet av en tjurs panik över att vara fast i dyn och allt vatten. Ångesten över att drunkna är lika stor hos en tjur som för dig och mig.
Hon vänder och springer mot ljudet och vattnet. Under tiden ropar hon på hjälp. Några män rusar genast fram för at hjälpa att få upp den heliga tjuren ur Nilens vatten innan det var försent.
Där, där ute i vassen är han säger kvinnan till männen, som nu tagit med sig ett par starka hamparep och en kraftig båt. Efter en stunds vilt kämpande med den frustande, panikslagna tjuren fick de äntligen repen om honom och började att dra tjuren mot strandkanten. De hade inte fått tjuren ur vattnet ännu, då kvinnan vadade ut i vattnet utan entanke på att hon kunde bli nedtrampad av den kämpande tjuren.
Hon ställer sig på knä vid tjurens stora huvud och talar lugnt till honom. Viskande smeker hennes röst tjuren Apis hörselnerv. Han slappnar sakta av. Han känner hennes värme, när hon rör hans huvud med sina små magiska händer. Hon tittar in i hans ögon som är mycket rädda. Det är ett par väldigt svarta ögon som utstrålar en varm vishet, trots paniken i dem. I hans ögon ser hon hans ande, i bottnen av dem.
Då just då stannar allt till, en blixt tänds. Det är ljusare än vitt. Andens spegel har öppnats för ett par sekunder. Han ser. Hon ser. Och de är i harmoni av andlighet.

Hon ska aldrig glömma hans kraftiga huvud, hans tänder och hans andes ögonspegel. Något hände, endast en Gud vet och förstår. Sakta drar männen upp honom på stranden. Hon sätter sig bredvid, tar hans huvud i sin famn. Det skälver till i Apiskroppen. Kvinnan gråter stilla när den märkliga Apistjuren ger upp sin ande till Guden av ljuset. Alla kan se med häpnad en blå-lila tunn rökslinga stiga upp från tjurens kropp. Den cirklar runt överstprästinnan och försvinner bort för att efter ett liv på andra sidan återvända om och om igen, alltid i närheten av överstprästinnan Is ande till livet idag på 2000-talet.

Astrid Lundström