en utsikt fattig i att fältet med gräs sträcker sig mot alla horisonter
men ändå rik i hur stråna bildar mönster som aldrig upprepas
vinden är svag, orkar inte rycka i deras kläder men i deras hår får den lite rörelse
det blekgula gräsets nyans speglas något i hennes skjorta
men färgen i tyget ser speciell ut för ovanför dem finns ingen himmel
det är inte som om himmeln ersatts av något, den finns inte, den är omöjlig
inget som tar vid där marken slutar i horisonten
han frågar, utan att använda ord, om det är dags för ett kort avbrott
hon nekar honom i rädsla att det ska resultera i samtal som betraktar det förflutna
hon vill inte gå in på det för hon har aldrig fötts, aldrig startat livet i födelse
hon har ingen tydlig startpunkt och att förklara allt för honom när han frågar utan att använda ord är som att vända ut och in på sig själv
utan himmel skulle han säkert gena förbi orden och komma fram
efter dom syns spår, släpande sträck genom det torra gräset
ljudet av deras steg som fäller grässtrån och slutligen slår i den sandiga jorden, fast utan akustiken som en himmel ovanför hade gett