Snubblade över Johanna Rytels visioner.
Man kan skaffa sej ett namn på många sätt – och Johanna Rytel har lyckats i så motto att många tycker väldigt synd om henne vilket jag kan förstå. Hon framstår nämligen mest som ett varnande pekfinger och som sådant är hon värd att uppmärksammas – allt är inte friskt bra för att det kallar sej feministiskt.
Det visde sej vid en gogling att Johanna Rytel varit provokativt kontroversiel i diverse offentliga feministsammanhang samt av diskriminerinsombudsmannen fått rasiststämpel då hon hävdat att vita kvinnor borde skaffa sej en neger och absolut inte själv skulle föda en vit man. mm.
Hon hade ett verk med namet “Glada abboren” på Liljevalks vårsalong vilket skulle vara ett försvar för fri abbort och då särskilt försvara aborterandet av vita manliga foster – om jag nu fattat det hela riktigt…
Det är ingen överdrift att säga att hon varit verksam, men att hon skulle vara feminist är en felrubrisering.
Johanna Rytels märkligt kverulerande artikel var införd BON numer 33 (septembernumret) 2006 – en glättad rumpblaska i kolossalformat som huvudsakligen profilerar sej som reklambroschyr för ett köpstarkt men blaserat lyxmodeklientel utan högre ambitioner än att konsumera sej till föreställningen om att tillhöra \”inneligan\”.
Artikelförfattaren Johanna Rytel ondgör sej över konstnärers olika villkor och då mest i fråga om könstillhörighet med udden uteslutande riktad mot det manliga könet. Hon har späckat artikeln med ord och meningar som “Sköna fucking konstkillar”“skitdålig skön killekonst”, och jämställer killekonst med tråkkonst.
På ett häpnadsväckande enögt sätt anser hon sej vara en \”grym konsttjej\”, och låter läsaren förstå att det inte varit lätt för henne att slå sej fram till någon vidare position i konstvärlden som erbarmligen styrs av \”sköna killegallerister\”.
Hon har tydligen inte själv lyckats med konststycket att glida in i konstvärlden på något såpat bananskal som hon föreställer sej att de manliga konstutövarna gör.
Hon föreställer sej dessutom att manliga gallerister skulle vara särskilt mottagliga för de \”sköna fucking konstkillarnas smörande\” vilket enlig henne skulle vara ett otillbörligt utnytjande av dessa specifikt manliga konkurrensfördelar som hon på grund av sitt eget kön, ras, eller andra mindre lämpliga egenskaper skulle lida men av genom att dessa män så att säga fått gå före henne i kön. – Man kan ju undra vilken uppfattning hon har om gallerister vilka dessutom många är kvinnor, men må nu vara hur som helst med det – och vad jag vet så är det mest sköna konsttjejers smörande som räknas som hårdvaluta i de sköna konstkillegalleristernas ögon – även om det finns undantag.
Fast,,- och det medger jag helt utan glädje – i marknadsekonomins armbågsretorik och könskampens oförstående skitkastarkonkurrens lider de sköna konsttjejerna av en viss begriplig benspretarinflation då det uppenbarats att deras tidigare så säkra framgångsstrategi visat sej värdelös för mer än ett tillfälligt korsdrag (läs gärna \”korståg\”) genom deras samtliga kroppsöppningar och det gäller inte bara blondiner som även av vissa blondiner anses ha korsdrag mellan öronen – en uppfattning som jag själv aldrig anslutit mej till – för även här finns undantagen.
Johanna Rytels artikel har fått namnet \”Johannas visioner\”, men vad som skulle vara visionärt framgår dock inte – om det nu inte är de hypotetiska frågor hon föreställer sej besvara där den sista frågan lyder som följer: – Om en skön feministisk konstkille skulle säga \”nej jag kan inte ta dej bakifrån… det skulle kännas som om jag våldtar dej…
Ja vad svarar hon då? Svar: Tyst på dej och gör ditt jobb!
Bara att jobba på,,, samma villkor som gäller i all prostitution alltså – oavsett om det handlar om att göra säljbara sköna konstprodukter – eller att skaffa sej konkurrensfördelar genom eventuella könsliga företräden – en bedräglig och försvinnande tillgång som mänskliga hondjur som passerat bäst före datumet grymt fått erfara – en erfarenhet dom dessutom delar med \”hanögda sköna fucking killar\” som efter detta datum endast får vad dom kan betala för.
Men min kompis David undrar varför det skulle uppfattas som att våldta någon om man tar denne någon bakifrån? vilket jag tycker är en helt relevant fråga – därför att för oss som tycker att det kan vara både eggande och skönt kan det vara svårt att förstå – men det har nog med Johanna Rytels uppfattning om manlig feminism att göra. I alla fal mer än vad manliga feminister har för preferenser i sänghalmen – det kan ju även ha med rumpan i fråga att göra – det är ju inte alla rumpor en manlig feminist tänder på hur jämställd han än är – särskilt inte om andra änden pratar en massa skit…