Varje år då solen låg vid horisontens rand samlades de mäktigaste männen och kvinnorna, det vill säga präster, landshövdingar, kungar, drottningar och annat fint folk. De diskuterade skatten – om den skulle höjas eller ej. Byteshandel pågick också. Men då gällde det inte enkla saker som råg och rovor, som bönderna höll på med, utan vackra sidentyger, guld, järn och ädelstenar. Järn var nämligen mycket viktigt eftersom det användes till vapen, riddarrustningar och allehanda andra saker. Ofta utbröt slagsmål mellan envisa män som inte fick som de ville. Det var en kvinna, Signhild, som gift sig mycket ung med en mycket hyllad och rik landshövding. Egentligen ville hon inte gifta sig med denne man som hette Leopold, men eftersom hennes far stod i skyhöga skulder till honom, så var han tvungen att ge Leopold något annat. Det fick då bli hans unga, vackra dotter, som alltid varit faderns största stolthet. Och eftersom Signhild älskade sin fader så mycket, så gjorde hon som han ville, så att han äntligen blev fri från sina skulder. Signhild tyckte inte det var något större fel på Leopold, han hade alltid behandlat henne väl och givit henne guld, ädelstenar och vackra sidenklänningar som deras sömmerskor sytt. Men Signhild kände att hon inte hörde hemma här, hon kände en längtan efter det enkla. Hon hade som liten alltid drömt om att få flytta ut i skogen till en stuga som skulle ligga belägen vid en tjärn, och där skulle hon leva tillsammans med några kor, och kanske en häst.
Nu stod hon där i en av sina finaste indigoblå klänningar medan hennes make Leopold diskuterade med några andra män, troligtvis var de också landshövdingar, hon intresserade sig inte särskilt för vad de egentligen var. Signhild hade alltid känt sig utanför vid sådana tillfällen som det här, så hon stod där tyst i bakgrunden. Alla de rika och fina människorna hade alltid sett ned på henne, eftersom de var födda i rikemansfamiljer med guld uppöver öronen. Signhild däremot var ju född hos en enkel, men ändå ganska välbärgad, bondefamilj. Som liten hade Signhild lärt sig mycket om örter och hur man tillagar dem av sin mor, som dött samma år hon gift sig med Leopold. Signhild ville föra sin mors recept vidare och hade gjort många mediciner och brygder som hjälpt många att bli friska. Hon hade tagit med sig några av dem som hon tänkte sälja. Leopold hade aldrig brytt sig om vad Signhild höll på med, så det var inget som oroade honom. Signhild tog fram en burk med en medicin som hjälpte folk att bota förkylningar, som ofta ledde till döden på den tiden.
En man stegade fram till henne, Börje var hans namn och han var präst i den lilla byn Åberga. Han var mer känd som “Fylle-Börje”, eftersom det var sällan man såg honom nykter.
“Vad är det du har där?” grymtade han och pekade på burken Signhild höll i sin hand. Hon hörde att han måste ha druckit en hel del så hon svarade honom med lugn röst. “Detta är bara min mors ört-recept som botar förkylningar.”
“Ha! Botar förkylningar sade du!?” hånade Fylle-Börje henne. “Och det vill du jag skall tro på!”
“Du kan få den och prova om jag får något i gengäld.” svarade Signhild med lugn stämma.
“Du, det är bara vi präster som kan bota förkylningar.” svarade Fylle-Börje sluddrigt.
“Det var märkligt, jag har aldrig sett en enda präst som har botat en förkylning.” svarade Signhild, som började bli otålig.
“Vad! Säger du emot en präst? Du har frestats av antikrist! Du är en häxa! Du är en häxa!” utbrast Fylle-Börje med ett elakt småleende.
“Lugna ned dig Börje, inte är man väl en häxa för att man kan hjälpa människor att bli friska.” väste Signhild irriterat.
“Häxa! Häxa! Häxaaa!” ropade Fylle-Börje och pekade på Signhild. Folk började nu vända sig om mot Börje och Signhild för att se vad som stod på.
“Hon är en häxa! Hon har sålt sin själ till Fan själv!” ropade Fylle-Börje hest. Folk började nu viska och titta förfärat på Signhild.
“Häxa! Häxa!” började Fylle-Börje, människorna började ropa de också, och snart stod en hel hop med folk och ropade “Häxa” medan de pekade på Signhild.

Leopold kom gående i snabb takt mot folkmassan som stod och skrek. “Vad står på?” frågade han, “Vad har hänt?”. En gammal, skallig man svarade med skröpplig röst. “Den där kvinnan i den indigoblå klänningen är en häxa…” han hann inte säga mer, för när Leopold hörde ordet “indigoblå”, så förstod han genast vem den gamle mannen talade om.
“Signhild! Signhild!” skrek Leopold och försökte ta sig fram. “Signhild!”. Han såg hennes stå där, så ensam och utpekad. Hon såg förtvivlad ut. Åh, vad han ville gå fram och omfamna henne, trösta henne. Men det var svårt att ta sig förbi alla skrikande människor.
Tillsist kom han fram till henne. “Signhild, vad är det som har hänt?” frågade Leopold henne oroligt. Signhild tittade på honom med flackande blick och utbrast “De tror jag är en häxa! Jag berättade för Fylle-Börje om mina ört-mediciner, och då anklagade han mig för att vara en häxa, och påstod att jag skulle ha sålt min själ till Hin Håle!”. Leopold blev rasande.
“Nu är ni tysta allihop!” röt han, men det var förgäves, han hördes knappt i skrikandet.
“Bränn henne! Bränn henne på bål!” hördes nu några ropa bland folket. Och inom några sekunder hördes bara orden “Bränn henne”.
Så stegade en kung fram och tecknade åt folket att vara tysta. Alla tystnade och kungen harklade sig. “Börje, kan vi nu få höra vad som egentligen har hänt.” Börje snubblade fram och ställde sig jämte kungen. “Ja,” började han, “det var då så att hon visade mig en burk, och då frågade jag då vad hon hade i den. Då svarade hon ‘det är’..öh..’en brygd som får människor att kvävas.’” Folket flämtade till, och Fylle-Börje verkade nöjd med sitt svar.
“Nej, nu får det vara nog!” började Signhild. Kungen tittade nedlåtande på henne och sade med kall stämma “Är du tilltalad?”.
“Jaa, efter som Sigrid här inte verkar ha något vettigt till försvar så föreslår jag att vi röstar om vad som skall hända med henne.” sade kungen och tittade ut över folkmassan. “Signhild!” sade Leopold argt till kungen.
“Vilka tycker att vi borde bränna henne på bål? Räck upp en hand!” sade kungen.
Hundratals händer for upp i luften, det verkade avgjort.
“Jaha, det var det. Imorgon skall hon brännas som riktiga häxor bör, när solen står som högst på himlen vid galgbacken.” avslutade kungen.
Folket jublade och återgick sedan till byteshandeln och diskussionerna.
Två stora karlar kom fram och tog tag i armarna på Signhild och tvingade henne att följa med. “Leopold! Hjälp!” ropade Signhild till sin make som stod kvar med tårar i ögonen.

Det var hett som i en bakugn då Signhild blev fastbunden vid en kort påle och ögonen förbundna. Hon fick massor av ris och grenar kastat vid fötterna. Snart skulle hon dö.
Trälarna fick lägga niohundra stora sandkorn runtomkring Signhild och de blev noga räknade. Fattades ett enda korn så låg trälarna illa till. Den som passerade ringen av sandkorn kunde räkna med att bli bränd på bål den också.
Folk kom myllrande och ställde sig med ett stort avstånd ifrån sandkornsringen.
“Man vet aldrig vad en häxa kan göra om man kommer för nära.” varnade en gammal man högt till sina barnbarn.
“Hjälp!” ropade Signhild svagt. Några skrattade åt henne och en präst sade med ett snett leende “Nu får du brinna i helvetet där du hör hemma.”.
Nu hade även Leopold kommit efter att ha talat med ett antal mäktiga män. “Håll ut, Signhild, håll ut!” ropade han till sin maka. Han såg hur en tår rann ned på hennes kind ifrån ögonbindeln, och han kände sig orolig. Tänk om…
En man steg fram och ställde sig framför folket. “Jag heter kung Gustaf och jag tänkte meddela er att vi har bestämt oss för att visa damen här barmhärtighet. Börje var faktiskt inte riktigt nykter igår, han kan ha hittat på alltihop.”
En suck av besvikenhet drog igenom folkmassan, och folk började vandra iväg.
En gammal gumma fick komma fram och sopa undan sandkornen, för man fick aldrig passera en sådan ring, vad som än hände. Och några trälar kom fram och band loss Signhild och tog av henne ögonbindeln. Signhild suckade och gladde sig åt att få se igen.
Leopold sprang fram och omfamnade henne.

“För att visa vår tacksamhet vill vi gärna bjuda herrarna på varsitt stop mjöd om det skulle gå för sig.” sade Leopold till de män som låtit Signhild bli fri igen.
“Ett stop mjöd säger man ju aldrig nej till.” sade Gustaf glatt. Och de andra instämde. De började gå mot “Tornet” som var det finaste gästgiveriet i trakten. Anledningen till att det hette “Tornet” var enkel, det var nämligen i ett stort vackert torn med “Tornet” ingraverat i guld på en stenskylt.
Det var inte första gången Signhild var där, även om det var ganska ovanligt att kvinnor höll till där. Signhild tyckte det var trevligt där, och hon gillade att sitta på sin favoritplats i ett hörn vid ett fönster där hon kunde höra näktergalarna sjunga om kvällarna.

De hade nu varit där ett tag och männen hade fått i sig mer än ett stop mjöd var, Leopold hade också fått i sig en del och hade börjat hicka. Signhild tyckte det räckte med ett halvstop och nöjde sig med det.
Plötsligt kom en ung man inrusande med en pergamentrulle i handen. “Brev till fru Signhild, maka till mäster Leopold.” sade han högt med en flämtning. Han tittade sig omkring och Signhild reste på sig. “Ja, här är jag.” sade hon högt. Han stegade fram till henne och räckte henne pergamentrullen. “Adjö då.” sade han och bugade sig, ännu flämtande. Signhild var fundersam, vem skulle skicka henne ett brev med en springpojke. Hon hade ju inga vänner. Hon vecklade försiktigt upp pergamentrullen.
“Till fru Signhild, maka till landshövding Leopold.
Härmed abdikerar jag som konung och jag ber Dig ta över tronen. Jag hoppas att Du vill ta över och styra kungariket eftersom Du är min enda dotter och jag är gammal och skall snart dö. Vi känner tyvärr inte varandra, eftersom Din mor och jag skildes åt när en trupp soldater anföll och förde bort Din mor. Var hon är vet jag inte nu, men jag vet att Du sattes på ett barnhem. Och jag hoppas att Du senare fick komma till en trevlig familj. Jag hoppas att inte detta kom som en chock för Dig, jag förmodar att Din fosterfamilj har berättat detta för Dig. Och jag vet att Du är en klok och omtänksam människa och jag är säker på att Du kommer att styra ett kungarike mycket bra. Ta med Dig Din make, men jag vill att Du skall styra kungariket. Gå till “Tornet” och fråga där efter konung Grynolf och visa honom detta brev så kommer hans män att visa Dig vägen hit. Med hopp om att vi kanske hinner ses.
Konung Karl V.”
Hans sigill i guld glänste vackert på pergamentet och Signhild viste inte vad hon skulle göra. Hon såg att hon inte läst riktigt hela brevet och fortsatte.
“Ps. Jag glömde visst att tala om för Dig att jag är konung i Götaland. I detta land talar vi svenska även om det är självständigt nu.
Detta är det sjunde brevet jag skickar ut till Dig, och jag hoppas att det skall komma fram till rätt person snart. Ds.”
Signhild var mållös. Leopold som också hade läst brevet satt bara där och gapade, hickan hade tydligen försvunnit i förvåningen.
“Vad? Vad stod det?” undrade Gustaf, och de andra tittade nyfiket på dem.
“Hon..hon har blivit ombedd att ta över Karl V:s tron…” svarade Leopold häpet.
“Hahahaha! Det där var det roligaste jag har hört på länge! Vilket skämt alltså!” frustade en av männen.
“Men det är sant, läs själv!” sade Leopold och räckte över pergamentet med kungens sigill på till mannen.
“Ja, dra mig baklänges…det är sant! Men hur kan han ge en kvinna ett helt kungarike?! Han måste vara gammal och gaggig.” sade mannen.
“Ja, för du tänker väl inte på allvar ta över?” sade en annan man, en präst, det såg man på hans krage.
Alla tittade undrande och på Signhild. Signhild tittade sig omkring på alla frågande ansikten.
“Det kan du ge dig tusan på att jag skall!” svarade hon glatt.