Samma frustration inatt igen. Varför somnar hon inte? Kom igen. Varm mjölk, räkna får, avslappningsövningar och skumbad. Finns det några fler knep? Hon vet så väl att hon borde tänka på nåt annat, inte försöka pressa sig till sömn. Men hon är så trött. Låt den komma nu. Vill slippa undan vemodigheten som alltmer tagit över hennes vakenhet.
På samma sätt som sömnen undflyr henne när den pressas så vägrar vemodigheten berätta när hon lite ilsket söker dess anledning. Den sitter liksom gäckande vid sidan av allt, sprider ett dovt sken som fördunklar den skarpa energi hon vanligtvis rör sig i. Så istället för att ifrågasätta den och bli mera vaken låtsas hon som ingenting.
Nu rör hon sig inte alls. Orkar inte ens skaka till kudden fastän allt dun är i ena sidan och det irriterar nästan lika mycket som det faktum att hon inte gör något åt det. Medan kroppen blir allt mer oskön att ligga i söker hon en tanke att bryta ner. Se om det finns nåt där hon inte sett förr. Inte känt förr.
De första nätterna utan sömn var nästan sköna. Hon hann gå igenom så många tankar, organisera, fundera och komma ikapp sig själv. Nu har hon inga kvar. Tankar att analysera. Hon är så trött och den dagliga zombieheten gör att hon inte har ork att samla några nya. Det som förr gjorde henne frustrerad och rastlös förmår inte längre att framkalla en gnista av bry. Inget gör ont men heller inga leenden håller henne sällskap.
Kanske är det därför vemodigheten sitter fast inne i henne. För att hon står stilla. Som om hon vore rädd för något. Varför njuter hon inte av att sätta en fot framför den andra, skörda tankar och känslor istället för att krypa in allt längre i kokongen hon nästlat sig? Säg inget, sänk blicken, gå tyst så ingen ser. Om de ser dig så måste du svara. Med en blick eller ett ord. Kanske en gest. Då tvingas du ur det varma mjuka.
Kroppen är helt avdomnad. Det är svårt att veta riktigt var den slutar och var kokongen börjar. Mjukt är det i alla fall. Ingen som stör. Tankarna som går runt runt i redan nötta banor är också mjuka. De kräver inget av henne, stör inte. Kanske kommer den nu, sömnen. Kom igen. Någonstans är det något som inte låter henne njuta ändå. Som pockar på uppmärksamhet, inte låter henne förtrollas av det hypnotiska i avskildheten.
Vad är det som fortfarande håller fast? Vad kallas det som sjuder i venerna? Det verkar nästan som om trycket på hennes bröst blir mer statiskt ju bekvämare kokongen rättar sig efter hennes böjda ben och kurade axlar.
Även den mjukaste filt fängslar när den viras tillräckligt hårt om en kropp.
Ångestatomer rusar snabbare ju trängre utrymme de ges.
Kanske är det naturens sätt att sporra vidare, spränga framåt även när det är skrämmande och svårt. För visst gör det ont när knoppar brister. Vem var det nu igen som sa det så bra?
Sömnen hukar ostörd i ett hörn. Vakenhet dunkar mot trumhinnorna i takt med hennes hjärtslag. Varje vibration väcker ännu mer. Hon tänker på skillnaden mellan att vara osovande och att vara vaken. Det gör ont när kokonger spricker. Men ont ger skönt sin betydelse.
Hon lämnar larvens skrynkliga filtskinn i en hög på golvet och spänner försiktigt upp de fuktiga vingarna för att se om de bär.