en som kan vända ut och in på orden
lägger ett ord i sin hand
ser hur knäna sviktar på honom när han håller det mot himlen
ett par moln och skuggan av ett fallfärdigt flervåningshus
sänker armen och låter den andra handen sluta över ordet
skakar det som om han skulle slå tärning med det
ser svetten i pannan på honom och hans ögon har något nervöst i blicken
dom rödbrända armarna skakar smått men han försöker dölja det
dunsarna av ordet som slår emot händerna skulle kunna motsvara ljudet av en rejäl sten i centrifugen om man lägger till ett vibrerande och påträngande gällt ljud
solen verkar vara på väg ner och vi har egentligen bråttom
hon knackar oss på axeln och ber oss kika på honom
nu försöker han inte ens dölja att hans armar skakar och knäna har gett vika så långt att han nästan sitter ner
han pressar tummarna ner igenom mitten på ordet och ordet öppnas lite så man kan skymta innanmätet
med dom andra fingrarna pressar han utsidan mot hålet han vidgar tummarna
hans knä ger vika, faller ner på marken och han hamnar på sidan utan att tappa greppet om ordet
han stöter ut ett halvkvävt vrål och hans fingrar vrider i ordet
det slår till och vi känner inte igen vad han tappar ur handen
han flämtar och hon ser hur först benen, sedan magen, armarna, halsen och musklerna i ansiktet går i kramp
sätter oss ner på huk
hon lutar sig ner mot vad han tappade
är detta ordet vänt ut och in?
vi klivet in i det och känner igen utsidan av ordet