jag har redan ägnat år åt att utforska min egen värld i tanken. och jag inser att den världen, min värld, är så försvinnande liten i det sammanhang som en nykter människa ser den. och ändå så stor för mig. oändligt stor. och oändligt obegriplig.
hur kan jag se världen omkring mig utan att tappa kontakten med mitt eget universum? hur kan jag göra världen, den stora världen, till min utan att splittras?

det är en tröskel i vägen och hur jag än försöker snubblar jag alltid och faller när jag försöker gå över.