Det mest anmärkningsvärda är kanske att jag alls rör mig framåt. I själva verket känns det som om jag för varje steg jag tar, glider två bakåt. Bitter och cynisk, javisst – kan du bli annat när du läser dagstidningarna eller tittar på nyheterna? ”Dagens Elände” och ”Barockt” vore mer passande namn.

Mitt namn är Sven Andersson och det är inte något jag är stolt över må du tro. Jag hade hellre hetat Mikael Silfverhjälm eller Balthazar Nygren. Men det kunde ha varit värre, jag kunde ha varit döpt till Sven Svensson. Frågan är om Sven Bo-Bruno Andersson är så mycket bättre. Ja, du hörde rätt, Bo-Bruno. Det är efter min morfars styvfar. Jag har aldrig träffat Bo-Bruno, så jag vet inte om vi har några särskilda karaktärsdrag som förenar oss, eller om det bara är detta ärevördiga namn vi delar. Eller delade, för att vara exakt. När jag såg dagens ljus och genast ville tillbaka in för att det var så kallt och jag insåg att jag fötts utan långkalsonger, hade Bo-Bruno den äldre varit död sedan 17 år tillbaka.

Som du märker är jag en ganska kul kille. Kan skämta om det mesta, så att folk skrattar. I alla fall skrattar jag själv. Humor, det har jag sannerligen. I alla fall galghumor – och det är inget annat än en utpräglad överlevnadsstrategi som redan de gamla grekerna använde sig av. Misstänker jag i allafall.

Det är märkligt, varje gång de frågar på TV i något av dessa amerikanska guldglimmande-till-ackompanjemang-av-svulstiga-stråkar-och-fanns-det-publik-skulle-de-sucka-dejtingprogram vilka tre egenskaper som är viktigast hos en man, fejkar den docksminkade kvinnan en konstpaus innan hon inövat utbrister: ‘Han ska vara intelligent, ärlig och viktigast av allt… ha humor.’

I enlighet med detta har jag i hela mitt liv varit omsvärmad av kvinnor som fallit för min förmåga att locka dem till skratt både nu och då. ‘Det jag älskar mest hos dig är att du alltid får mig att skratta’, brukar de säga. Borde de säga. Säger de i själva verket inte alls. Den senaste, Evy, gjorde slut med mig redan innan vi blivit ihop på grund av att hon ‘inte kunde hitta någon egentlig anledning till varför hon trodde att det inte skulle kunna funka,’ – att hon i själva verket var ungefär lika attraherad av mig som hon skulle vara av en bananflugesvärm var något hon givetvis aldrig skulle säga – ‘men, eftersom du är 42 år och fortfarande är singel så måste det vara NÅNTING som gör att du inte klarar av förhållanden’. Kvinnan före det hade dagen efter det att vi haft sex för första och sista gången, hållit ett långt avskedstal som summa summarum hade inneburit att hon verkligen tyckte om mig och trivdes i mitt sällskap och gärna ville att vi skulle fortsätta vara vänner, men…

Ja, kanske var det så att jag inte var byggd för att klara förhållanden. ‘Köp den senaste inneprylen, Sven Andersson, stöttålig och vattensäker, men tyvärr, tyvärr inte relationskapabel. Men vad gör väl det när du får en helårsprenumeration av tidningen Må Bra gratis om du svarar inom 10 dagar’. Någonting måste det väl bero på att jag hade passerat 40 och fortfarande inte lyckats få plats i den ideala ‘kärnfamilj-med-villa-barn-o-volvo’ – mallen. Eller, om du vill vara mer modern och en smula mindre romantiskt lagd, ‘två-eller-tre-barn-med-två-eller-flera-olika-mammor’ – varianten.

Antagligen hade alla dessa år som ungkarl gjort mig bekväm. Kanske hade jag för alltid förlorat den förmåga till kompromisser vi alla en gång i tidernas begynnelse förärats med, ungefär som att vi glömmer om det ska vara der, die eller dass framför tyska substantiv när du inte pratat eller läst något på tyska de senaste tio åren. Men – always look on the bright side of life – an, auf, hinter, in, neben, über, unter, vor, zwischen, prepositioner som styr ackusativ och dativ, kommer jag däremot ALDRIG glömma.

Nu är det inte bara kvinnor som saknas i mitt liv, några riktigt nära vänner har jag inte heller. Givetvis pratar jag med kollegorna på jobbet, särskilt Kåre och jag verkar ha mycket gemensamt – kanske hatar han sitt förnamn lika mycket som jag i själva verket avskyr mitt andranamn – men vi umgås aldrig privat. Kåre är nämligen bög, det säger åtmistone alla på jobbet. Och själv är jag homofob. Tänk om det skulle visa sig att det är därför det aldrig riktigt har velat sig med kvinnor – för att jag hela tiden utan att ha vetat om det varit homosexuell. Tänk om jag skulle bjuda över Kåre och vi skulle sitta i vardagsrumssoffan och dricka starköl och prata om Sveriges möjligheter att ta sig vidare i VM-kvalet, som vuxna karlar gör och i brist på annat ha på MTV i bakgrunden och så skulle det råka vara en sådan där nostalgikväll då de visar gamla musikvideos och givetvis kommer då Whitney Houstons cover på ”I will always love you” och helt plötsligt känner jag hur alla bitar faller på plats och att jag vill kyssa Kåre trots att han har en sån där gammal Tom Selleck-mustasch och precis lagt in en prilla… Hemska tanke. Annars verkar det onekligen vara tidens melodi att i medelåldern en dag upptäcka sin rätta läggning och överge familjen för att tillbringa livet med någon hurtig person av samma kön. Vad är det den heter den där boken av Boije-Gennäs, ”Även stjärnor har svindel”? Nej, det är sannerligen inte underligt att många män blir homofober. Men i mitt fall är det kanske lite extremt – jag törs inte ens läsa någon bok av Jonas Gardell, trots att jag egentligen tycker att han är en lysande författare.