i glittrande kaskader
kastar fjällbäcken sig ut
ut och nedför
bergets vassa branter
rusar fram så fort, så fort
blundar och njuter av faran
skrattar
omfamnar friheten
orädd
vet den ännu inte vad fruktan innebär

slutligen saktar den ned
för att häpna inför jordens skönhet
som den sedan själv fullbordar
gnistrar lekfullt i vårsolen
glimmar när månen i sin vita slöja stiger ned för att spegla sig i dess livliga yta
porlar och sjunger
när träden spelar i kronorna med vinden som stråke
fiskarnas lek kittlar och sporrar
med nyvunnen iver slipas stenar som sedan länge är släta

så finns den inte mer

dess nyss så ivriga droppar hörs inte längre sjunga

för vem kan väl urskilja en kristallklar bäck
i det väldiga vatten
som är havet?