En passerad gräns är ett byte av perspektiv.

I ett rum genom vars fönster en solmålad skog spred sitt lugnande gröna sken, satt en människa som passerat gränsen.

Några månader senare skulle samma man komma att dömas till lagens strängaste straff och möta sitt öde vid en uppmärksammad hängning. Men nu, där han satt och såg löven utanför glaset darra i den tilltagande vinden, trodde han sig fortfarande vara mänsklig.

Varför skulle han inte vara det?

Han kunde fortfarande glädja sig åt trädens skönhet och fascineras av växternas och djurens livsbejakande kraft, så som han gjort redan som barn.

Han hade varit ett snällt barn. Den tystlåtenhet och foglighet som senare i livet övergått i en rädsla för att helt släppa någon inpå livet, hade varit hans stränga föräldrar till stor glädje. Kanske var det därför de förde in djuret i hans liv. Den lilla valpen Rudi. Än idag kom han ihåg den lycka som fyllt honom när han fått det varma knytet i sin famn. En kall liten nos som ivrigt luktat, följt av en sträv, kittlande tunga.

Han hade tidigt fått lära sig att älska. Att hedra.

Sin far, sin mor och sitt land.

Men det hade varit den lilla valpen som väckt hans bestående kärlek till det mjuka. Det sårbara med dess häftigt bultande hjärta.

Ändå hade han passerat gränsen.

De hade försökt lära honom att hata också, men han hade aldrig kommit längre än till acceptans. Han lärde sig att acceptera det oundvikliga. Att vissa människor var föraktliga och inte förtjänade samma trygga liv som han själv och hans närmaste. Att vissa sjuka grenar var tvungna att skäras bort för att de friska knopparna skulle kunna slå ut i färgsprakande, fulländad blom. Men trots att han genomgått den hårdaste av skolor hade han aldrig lärt sig att hata.

Varför skulle han hata människor som aldrig gjort honom något ont?

Han hade tvekat inför att passera gränsen. Närapå vägrat. Men de hade tvingat honom över med hela sin samlade tyngd och sedan vållade han dem aldrig några problem. Han förlikade sig med den grymma roll han valts ut till. Accepterade utan att hata. Passagen hade säkerligen varit lättare om han sporrats av hatets dövande piska, men han lyckades ta sig över ändå.

Trots det hade det vid vissa tillfällen varit svårt att motverka de djupast rotade, mest primitiva drifterna. Ibland hade han tänkt på de som varit unga och vackra bland kvinnorna.

Rosenröda bröstvårtor som styvnat i snålblåsten.

Skötenas mörka, lockiga hårbeklädnader – deras enda skydd mot höstkylan som slutit sig om dem.

Men när en sådan förbjuden eld flammat upp inuti följde alltid paniken, för då var han utan att veta det tillbaka på den gamla, mänskliga sidan. Bränd och med en känsla av att lågorna lämnat honom smutsig flydde han genast tillbaka över gränsen. Lät sin själ förtäras med köttet i krematoriets renande lågor.

Han förnekade.

Håret föll som glänsande tårar till marken och han intalade sig själv att han med sina blixtars makt framtvingade ett regn som skulle göra jorden bördig på nytt. Som skulle skänka nytt liv.

Hur fel hade han inte.

Hans egen hustru som han träffat under en resa till utlandet, hade ljust, självlockigt hår som han älskade att känna under sina händer. Han brukade linda det runt sina grova fingrar utan att tänka på hur han låtit de vassa, skoningslösa saxarna klippa av sjok efter sjok av hår och mänsklig värdighet.

Han företrädde döden och i det fanns inget vackert eller beundransvärt. Bara en obönhörlig väntan på undergången.

Ibland försökte föräldrar förgäves rädda sina barn, genom att offra sina egna liv. Försökte med sina kroppar skydda deras späda gestalter.

De hade själva en liten dotter, han och hans hustru. Hon brukade sjunga glatt för sig själv där hon stod i duschen, med en löddrande tvål i ena handen. När hon huttrande drog undan förhänget, räckte han henne omtänksamt den värmande, luddiga handduken utan att för sina ögon se bilderna av dem som med tvålar i skälvande händer – utan att förstå – väntade på rengöringen. Den slutgiltiga. Han kunde låta sin egen kropp smekas av duschens heta strålar utan att tänka på den livliga flod av nakenhet som han ständigt ledde in i cyklonens omättliga gap.

De sprittande massorna, fulla av liv, som blev till stum, likblek avföring, dold under jordens svepning.

Eller brändes till aska som aldrig spreds för vinden.

Han hade sedan länge passerat gränsen och trots att han älskade sin familj och den hund som så långt hemifrån var hans bästa vän, såg han inte längre människorna bakom tårarna, hörde han inte de vädjande bönerna om nåd. Begrep han inte varför han borde ha skonat alla dessa liv.

Han befann sig på andra sidan gränsen och för honom var människorna inte längre levande. De hade dött samma dag som han passerat.

Om han varit medveten, skulle han inte ha suttit i ett rum och lyssnat till fågelsång och förundrats över livet. Han skulle själv ha tagit sitt eget liv långt tidigare, för han skulle aldrig ha kunnat leva med vetskapen om att han svikit det han trott på alltsedan en liten valp första gången slickat hans kind som barn. Om han varit medveten, kanske redan det första tillfället då han passerat gränsen skulle ha varit tillräckligt.

Den alltför klara vårmorgon då han motvilligt pressat pistolens kalla pipa mot en okänd mans tinning och tryckt av.

Avklädningen och tvångsklippningen av kvinnornas långa hår, följt av massavrättningarna bakom den lilla skogsdungen, skulle ingen människa som inte passerat gränsen ha förmått bära på sitt samvete.

Led efter led av förtvivlade män, kvinnor och barn som gått in i gaskamrarna för att aldrig mer komma ut.

Gärningar bortom allt mänskligt förstånd.

På andra sidan gränsen.

När den före detta SS-officeren samma år berövades andan av en hängsnara sedan han befunnits skyldig och dömts i Nürnberg-rättegångarna för brott mot humaniteten, var han inte medveten om den gräns han passerat. Han visste inte att han i människors ögon nu var ett odjur, ett föraktligt kryp. Precis som han själv betraktat de människor han felaktigt lärt sig att acceptera som skadeinsekter vilka måste bekämpas och utrotas. Oönskade kreatur han utsetts till att slakta. Han – bödeln.

Människa och djur.

Djur och människa.

En passerad gräns är ett byte av perspektiv.