Det regnar. Vibeke går och går, hon går på våtblänkande trottoarer. Som i film rör hon sig, som i en svartvit för femtionde gången repriserad, förutsägbar långfilm. Färgtonerna är desamma som i föregående versioner, hela gråskalan förekommer, med betoning på det svarta.
Också regnet är detsamma. Detsamma som förra gången. Förra gången hon gick här. Då liksom nu, speglade sig hennes ansikte i den våta asfalten.
Vibeke kan inte tala. Det kommer att ta minst ett år innan hon kan tala igen.
Den hon älskar, älskar en annan. Temat i den banala, svartvita långfilmen är klassiskt. Men verkligheten är inte klassisk, den blir aldrig klassisk. Verkligheten är påträngande och svårfångad. Vibekes stumhet är inte medfödd.
Vibeke är kär i en man. Ja, lesbisk är hon inte, ifall nån trodde det. En välutbildad, ambitiös singel är hon. En singel som är intresserad av män, och just nu av en alldeles särskild man.
Men Vibeke kan inte konsten. Hon vet inte hur en kvinna bär sig åt för att förmedla sin längtan, sin längtan till en man, Mannen. Eller, naturen vet det, och kanske intellektet också.
Ögon möts. Värme. Leenden. Diskreta, hemliga, någon kanske märker. Öppna, trygga, ingen som ser.
Så visst får hon gensvar. Platoniskt gensvar.
En dag slutar Vibeke tala. Vibeke slutar tala när den verbala kontakten är ett faktum. Hon talar inte med någon. Hon kan inte längre forma ljuden, minns inte orden, kommer inte ihåg vad livet lärt henne om när man skulle säga vad. De enda ord hon kan använda utan att det knyter sig i bröstet är godmorgon, tack och hejdå. Dem använder hon flitigt, för att hålla sig vid liv.
Vibeke promenerar i regnet genom den alltmer folktomma staden. Snart är hon ensam här, ute på regnvåta gator.
Beröring. Hudkontakt. Får en annan.
Med Vibeke talar han. Men Vibeke är stum, kan inte, vill inte tala.
Vibeke har röda stövlar.