Det är bara ett bord mellan oss. Ett jävla bord. Jag kan inte låta bli att titta bort. Titta ut genom fönstret på världen och på regnet och jag tänker att där ute är jag fri. Du sitter där. Sneglar på mig. Dina ögon är tomma. Fast ändå fyllda med något. Jag vet inte vad. Bara att jag älskar dig lite. Lite mycket kanske. Det regnar. Där ute faller regndropparna och här inne sitter du och jag och det är bara ett bord mellan oss och vi vet båda vad vi vill men på något sätt hindrar bordet mellan oss att göra det. Att komma nära. Jag tänker på dina fingrar. Jag vill fläta in dem i mina. Och fastna. Du sitter och du ler lite snabbt. Nervös? Osäker? Du kanske undrar vad du gör här? Du behöver inte undra, du vet ju. Du vill som jag, komma nära. Jag vänder bort huvudet från fönstret. Möter din blick. Stannar, men inte för länge. Jag vill ha dina ögon, tänker jag. Vill att de ska äta upp mig nästan, eller klä av mig med blicken. Leta sig genom och hitta hjärtat. Du är nästan vacker. Jag tittar på ditt ansikte. Ser ditt ärr på hakan. Det fick du när du var liten. Du cyklade och ramlade. Fick sy tretton stygn. Det har du berättat. Jag minns. Det var sommar som nu. Fast det regnade inte. Det hängde en kvällssol på himlen och molnen var vita och världen var underbar. Jag minns. Du var underbar. Du var min. Och vi satt på en gräsmatta någonstans i någon park Och då berättade du om ärret på hakan. Om de tretton stygnen. Sedan kysstes vi. Och du var min och jag var din och en kvällssol hängde och dinglade på himlen. Jag minns. Jag tittar på din hals. På din blå t-shirt. Där, där under vill jag vara. Dina nyckelben vill jag känna. Din mage vill jag ligga mot. Som förrut. Som för längesen. Jag vill vara under din tröja. Ser upp och möter igen. Du suktar efter mig, jag ser det. Det är så tyst. Bara regnets smattrande mot rutan. Och mina tankar. Men dem hör ju inte du. Ditt hår är brunt. Kastanjebrunt. Jag älskar ditt hår. Vill gömma mig där. Gömma mig och andas in din doft. Eller dra mina fingrar genom det. Om och om igen. Telefonen ringer. Någonstans där borta ringer det. En signal, två, tre. “Ska du inte svara?” undrar du. Jag skakar på huvudet. “Nej, jag ska inte svara.” säger jag. Men jag reser mig upp, som om jag skulle det. Jag går nästan förbi dig men du tar tag i mig. Sen sitter jag i ditt knä och helt plötsligt gråter jag i ditt hår. Jag har saknat dig, tänker jag. Det är nästan som om du hör. “Jag saknar dig.” säger du. Jag blundar, du pussar min tårfyllda kind. Smakar det salt? Jag lägger armarna kring din hals. Gråter ner din blå t-shirt. Gråter och gråter och sen kysser jag din mun. Lätt. Sen för jag in min tunga, lätt kysser vi varandra. Våra tungor svävar där inne. Jag ler. Kan inte låta bli. Du skrattar. Kysser min hals. Det kittlas men är skönt. Din utväxta skäggväxt river mig. Men det är skönt. Du är skön. Det lättar. Inuti lättar det. En stor sten har krupit därifrån och lämnat mig för denna gång. Istället kröp du in. Du bär mig in till sovrummet. Lägger mig på sängen och öppnar sedan fönstret. Sedan kommer du och lägger dig bredvid mig. Vi ligger på rygg. Andas regnluften som smyger sig in. Vi håller handen. Din hand är mjuk. Jag älskar dina händer. Och dig. Jag tror vi somnar. För jag drömmer nu.