Under skuggorna av trädkronor
smyger mina joggingskor mot den halte bisamråttan.
I natten är vi lika:
Försiktiga, men ovarsamma.

– Vem orkar bry sig när ens tillvaro rasar? ser jag honom muttra mot en steril schaktmaskin. – Mama mia! Hundar kan inte prata!!

Under skuggorna av trädkronor,
smyger sig min hand
runt en vacker kvinnas midja.
I natten är vi lika:
Försiktiga, men ovarsamma.

– Vem orkar bry sig när ens omdöme sviktar? De orden kan vi läsa i varandras ögon. Just då. Just där. – Älskar du mig? frågar hon försynt.

Jag knäpper mina byxor och säger:

– Voff! – Mama mia! Hundar kan inte prata…

Och så tar vi våra cyklar.