Det kunde ha varit vilken dag som helst, om det nu inte hade slumpat sig så att det var just den här dagen som allting hände. Som ett tåg som spårar ur och inte går att stoppa. Tunnelbanan stängde dörrarna och jag hann med, försvann bort in i en tunnel mörk som havets botten (och havet var precis ovanför). Dunkade dunkade. Huvudet mot glasrutan och såg ut mot ingenting. Lysrör visade oss vägen

ANDAS LUFT ANDAS LUFT ANDAS LUFT

Steg av och bestämde mig för att pröva lyckan i natten. Här någonstans väntade han. Eller hade jag fel. Tänkte till och gick de ödesdigra sista stegen över gatan. Vände mig till höger och såg rätt in i bilens ögon.

PENETRERAD

Är jag död, tänkte jag när jag kommit över gatan och vände mig mot månen som log med ljus den stulit ifrån solen och just då mötte jag mannen i den svarta rocken, han som jag väntat på hela mitt liv. Han gav mig sin hand och gick sen iväg. Vad gör man när man står själv mitt på en gata i sommarnatten med någons stympade hand i sin? Jag låtsades att vi var älskare och gick vidare som ingenting. Mitt i allas blickfång insåg jag efter bara fjorton gatstenar, så jag slängde bort handen och hoppades att jag skulle hitta den i busken dagen efter.

VILAR

Så passerar natten med huvudet mot kudden, drömmar om män gjorda i glas och kvinnor med släggor. Vad är det som saknas frågade hon mig innan hon smällde till mig och just då skruvade jag upp volymen och skrek:
Ni får mig aldrig.

ekot dog aldrig bort.