En ny dag randades och solen viskade ljuset genom nerdragna persienner. Frusna sinnen vaknade till liv och drömmen om att aldrig mer stelna; vakade över min sovande herre. Klockan vid hans sida lyste ilsket sina siffror ut i rummet. Kvart i nio, dags att dra vidare! Men hans biologiska klockas sekundvisare hade stannat under natten, och först nu började den sakteligen röra sig runt i den eviga cirkeln vi kallar livet.

I rummet bredvid sov min kollega med sin herre och inte heller han hade uppfattat det vackra i morgonljuset; dova andetag skvallrade om hans djupa sömn.

Kvällen innan hade varit av den blöta sorten. Och tur var väl det för mig; annars skulle jag snart vart arbetslös. Ett samvete har till uppgift att påminna och förlåta, inte att trösta; min uppgift är att påminna och förlåta, men min natur är sådan att jag även ibland tillåter mig att trösta.

Snart ska jag berätta om hur min herres, min arbetsgivares, liv gestaltar sig. Men först vill jag berätta vem min arbetsgivare är.
Hans namn är Anders Karlsson (mer känd som ”KaKa Dyngrak” eller ”tokfan”) och han är en studerande man som fyller tjugo år till hösten. Han anställde mig, så vitt jag kan minnas, för ungefär två år sedan. Han hade varit ute på krogen och druckit ett par glas i goda vänner lag. Ett par glas starka nog att bedöva hans minne och släcka hans törst. Dagen efter talade han till mig och ville ha en påminnelse om vad som hade hänt under gårdagen; och kanske även lite sympati. Jag var då ganska ny inom yrket och klarade inte av någon av de båda uppgifterna. Men idag är jag duktigare på mitt jobb och jag har lärt känna min herre mycket väl. Det som till en början var ett par uppdrag i månaden har växt till en heltidstjänst. Han behöver mig, min herre.

Han vände sig hastigt om för att leta efter någon form av tidspejlare. Klockan med de ilskna röda siffrorna högg honom blixtsnabbt i ögonen och fick honom att retirera med blicken. Men han tog mod till sig och kisade försiktigt. ”Tio i nio, jaha, dags att dra vidare”, mumlade han.

Han frös något, så han visste att alkoholen höll på att gå ur kroppen. Någon hade lagt över honom en jacka som täcke, men den räckte inte mot den kylan min herre kände. Kylan kom från hjärtat och det var ovetskapen om vad han hade gjort i gårkväll som fick honom att darra. Han såg, tro det eller inte, med en gång att han inte var hemma i sin egen bostad. Han var hos sin vän, som jag inte kan erinra mig namnet på; men han kallades för måsstryparŽn.
Ett mer passande smeknamn hade varit måsdräparŽn eftersom han inte alls hade strypt en mås, utan slagit ihjäl den med en pinne. Detta hade han gjort efter en fest för ett halvår sedan. Han hade vaknat upp i ett dike utan en aning om hur han kommit dit. På väg till närmaste samhälle hade han sett en mås som låg och gjorde konstiga läten efter vägrenen. Efter att han gnuggat sömnen ur ögonen och fortfarande med rusig blick kunde se måsen, som han för övrigt trodde låg och skrattade åt honom, hade han tagit en pinne och slagit ihjäl den. ”Nu skrattar du inte längre måsjävel!”, skrek han i blint raseri och gick sedan vidare. Väl hemma igen berättade han om sin nya erfarenhet. Smeknamnet måsstryparŽn tog genast form och snart vrålade allas läppar: ”MåsstryparŽn! MåsstryparŽn! Men nog om honom, han tar min kollega hand om när han vaknar. Nu måste jag återgå till mitt eget arbete.

Anders hade lyft sin inte alltför tunga kropp ur soffan för att bege sig ut på den långa, men ack så nödvändiga vägen, mot toaletten. På glasbordet bredvid soffan stod det fortfarande öl kvar i en tillbringare. Han tog en klunk för att fukta sin torra gom. Smaken fick honom nästan att spy, men han intalade sig själv att det inte smakade så illa och tog sig en klunk till. Snart var tillbringaren tömd och vägen mot toaletten fortsatte. Golvet var fyllt av skivfodral och tomburkar. Någon hade börjat städa under kvällen så det låg två svarta sopsäckar fyllda framför toalettdörren. Han sköt undan säckarna en bit och trängde sig in mellan den smala springan han förmådde att skapa genom att öppna dörren tills den slog i säckarna. Han såg sig om i badrumsspegeln efter eventuella sår som han var van att finna efter en kväll som föregående. Men inga sår fanns och ett litet leende bredde ut sig över hans bleka ansikte. Hans bruna hår stod i givakt, åt alla håll man tänka kan. Och den sömniga blicken letade febrilt efter något att vila sig mot. Han hängde över handfatet och räckte ut tungan åt spegelbilden samtidigt som han började tala till mig. ”Va dumt, va? Jag har gjort det igen! Varför hindrar du mig aldrig?! Jag minns inte! Har jag gjort nått dumt?! När ska jag bli vuxen, ska det alltid vara såhär?” Han skakade på huvudet och var nära att falla i gråt.

Det var då det var dags för mig att ge honom lite ledtrådar om vad som hade hänt föregående kväll. Jag viskade långsamt till honom och berättade några trevliga minnen från gårdagen. Han mindes och jag såg att han njöt. ”Ja visst fan! Visst hade jag trevligt alltid! Det var en trevlig kväll. En av de trevligaste jag har haft faktiskt. Så varför stå här och sörja. Solen skiner och jag är inte så bakfull som jag trodde att jag skulle vara. Nu drar vi hem hörru.” Det sista sade han till mig och reste huvudet hastigt ifrån det böjda läget det intagit under vårt samtal. Så hastigt att det började damma sig framför ögonen på honom och han nästan föll omkull. Han stödde sig återigen mot handfatet för att samla nya krafter. En långsammare resning och en stilla lunk fick honom ut i hallen.

När han lyckats knyta skorna och tagit på sig jackan kilade han långsamt ut genom ytterdörren. Väl där såg han det vita plastbordet på altanen, fyllt av ölburkar och whiskyflaskor; som påminde honom om hur trevligt han hade haft det. Han gick fram till bordet och hällde en skvätt whisky i ett glas. Stereon, som spelat Fredmans epistlar hela natten, stod tyst som om även den var utmattad efter en hård kväll. Han tog försiktigt en klunk av whiskyn samtidigt som han kisade ut i ljuset. ”Sannerligen en härlig dag”, tänkte han. Han förde sakta glaset tillbaka till munnen och påbörjade nästa klunk; sedan ställde han tillbaka det på bordet.

Solen stod redan ganska högt på himlen och fick det att stickas i ögonen på honom. Han kände hur kroppen började tina och efterhand kände han sig riktigt varm. Han stod ett tag i värmen och tänkte på hur härligt livet kunde vara. Ända tills det blev så varmt att han fick ta av sig jackan. Han slängde den över axeln och började sedan sin vandring hemåt. Jag följde honom tätt i spåren.