- Du sa att du är vaddå?
Kalle stirrar på Rasmus med stora ögon och halvöppen mun. Det Rasmus just avslöjat för honom är så otroligt att han bara inte kan tro på det. – Jag är bög, Kalle, säger Rasmus igen. – Förlåt? säger Kalle och blinkar av förvåning.
Han betraktar sin vän noga. Inte kan han väl mena allvar? Skulle Rasmus, av jordens alla människor, vara…? Nej, det är orimligt. Så orimligt att det är patetiskt. Och att det är så pass orimligt att det är patetiskt är i sin tur så patetiskt att Kalle nästan börjar skratta. Men bara nästan.
Rasmus suckar och stryker undan lite av sitt rödbruna hår som fallit fram i pannan på honom. – Jag tänker inte upprepa det en gång till. Du hörde vad jag sa, säger han lågt.
Kalle skakar på huvudet, inte som ett nekande svar utan av förundran. – Du måste skämta, mumlar han, mer till sig själv än till Rasmus. – Varför måste jag det? Varför kan det inte vara sant?
Kalle ger honom en misstrogen blick. Fattar han inte det själv? Förstår han inte hur dumt det låter? Kalle kan inte alls se varför det inte skulle vara ett skämt. – Men det fattar du väl? säger han. Jag menar, att du…
Han avbryter sig. Han vet inte hur han ska formulera det utan att det blir fel. För tänk om Rasmus inte skämtar ändå? Om han faktiskt menar allvar?
Men Rasmus, som alltid har varit en av de coolaste killarna i skolan, han som var först med att skaffa moped när de fyllde femton, som har legat med flest tjejer i klassen och som så länge Kalle har känt honom har hävdat att homosexuella är äckliga…
Kalle får inte ihop det. Han vet heller inte hur han ska säga det till Rasmus så att det inte låter elakt eller anklagande. Tillslut, när Rasmus ansiktsuttryck avslöjar att han har varit tyst för länge, inser han att det inte är möjligt att få fram det på något annat sätt. Han måste riskera att såra sin bästa vän för att kunna säga sanningen. – Att du skulle vara bög är lika orimligt som att jag skulle kyssa någon annan än min tjej, säger han. – Varför? undrar Rasmus igen och betraktar honom från sin plats på golvet.
Kalle blir plötsligt irriterad. Känner inte Rasmus sig själv alls? Har han inte varit vaken under alla år han levt? Vet han verkligen inte? Eller låtsas han bara inte veta? – Men tänk efter, nästan snäser Kalle, och utan att tänka mer på formuleringarna fortsätter han i samma ton: Du är alla tjejers drömkille och den de vill ha sex med! Du är skolans tuffing som aldrig visar dig svag annat än någon enstaka gång inför mig! Och du är dessutom världens största homofob, du kan inte påstå att du är en vad du kallar bögjävel när alla vet att du skulle göra vad som helst för att utrota dem! Hör du hur konstigt det låter?
Rasmus stirrar förskräckt på honom. Det är inte likt Kalle att bli såhär arg. Men Kalle bryr sig inte om att han blir chockad, någon gång måste väl han också få bli arg? – Är du så korkad, säger han långsamt, att du går och förälskar dig i killar trots att du tafsar på tjejer? – Kalle, börjar Rasmus, men blir avbruten. – Hur många har du sårat? Hur många hjärtan har du lekt med bara för att du inte har vågat tala om hur det verkligen var? – Kalle, säger Rasmus igen, den här gången lite högre.
Kalle lyssnar inte på honom. Han har nästan ställt sig upp i sängen där han sitter, och han ser sig vilt omkring. – Hur länge har du ljugit? säger han med darrande röst. Hur länge har du lurat mig och alla andra att tro att du är sådär självsäker och cool, medan det enda du egentligen är är en fjantig bögjävel?
Rasmus ser inte på honom längre, han tittar ner i golvet och pillar lite med några fransar på Kalles blåa matta. Efter några sekunder tittar han upp och möter Kalles blick igen. – Tack, säger han dovt. Tack som fan. Jag förstår att det är svårt att fatta, men vet du varför jag berättade för dig först? För att jag trodde att du skulle förstå. Jag var faktiskt helt säker på att du skulle acceptera det.
När Kalle ser hans sårade ansiktsuttryck rinner ilskan av honom lika plötsligt som den kommit. Han vet inte ens riktigt varför han blev arg. Inte helt oväntat känner han sig lite tung om hjärtat. Skuld. – Du är alltså hundra procent seriös? – Ja, svarar Rasmus en aning stelt. Det var inte så länge sedan jag upptäckte det, en månad ungefär. Jag har inte lekt med några hjärtan. Visst, jag har haft några one night-stands, men vem har inte det? Och alla tjejer jag har varit ihop med har jag älskat, även om jag kanske har tvivlat på tjejer ibland. – Så för en månad sedan…? – Upptäckte jag att jag faktiskt tycker att killar är roligare att både fantisera om och spana på.
Kalle sväljer och undrar hur han kunde vara så dum. Det är orimligt, visst, men han kunde ha tänkt sig för innan han började anklaga Rasmus för saker som inte är sanna. – Det är klart att jag accepterar att du är bög, säger han. Och du är inte fjantig heller. Förlåt.
Nu när han tänker efter inser han att Rasmus inte alls verkar förändrad eller så. Han är precis samma person som han var innan, lugn och säker på sig själv men utan att vara elak mot någon. Han kommer att vara samma person oavsett om han är bög eller inte.
Kalle ser på honom att han är på väg att le och är säker på att Rasmus kommer att förlåta honom. Därför blir han alldeles paff när Rasmus ganska bryskt säger: – Ursäkten godtas inte. – Nähä, men…
Kalle tystnar när Rasmus reser sig från golvet, går fram till sängen och sätter sig bredvid honom. – Inte förrän du har kysst mig, fortsätter han medan han tar Kalle om axlarna och trycker ner honom i liggande ställning.
Kalle stirrar på honom där han står på knä bredvid honom själv. Menar han allvar nu också? – Va? – Kom igen, ber Rasmus, åter med det där leende lekande i mungiporna.
Kalle blir nervös. Vill hans bästa vän verkligen kyssa honom? – Vänta nu, protesterar han. Menar du tungkyss?
Rasmus leende blir bredare och mer lekfullt när han nickar. – Nu tar vi det inte så fort här, säger Kalle varnande. Bara för att du är bög så betyder inte det att jag också är det. Du… Du är väl inte kär i mig?
Han kan knappt få fram orden. Rasmus skrattar åt hans oro. – Lugna dig, säger han. Jag vet att du inte är bög, och nej, jag är inte kär i dig. Jag är bara på dröm – och spanstadiet än så länge, vet du.
Kalle drar ett djupt andetag. – Alltså... Jag har aldrig kysst en kille förut, viskar han spänt. – Inte jag heller, säger Rasmus med glittrande ögon. Men jag förlåter dig inte annars. Vi kan väl testa? Bara för vänskaps skull?
Kalle studerar hans ansikte, i vilket det inte finns något som tyder på att han skämtar. Han tvekar en sekund. Kan han verkligen kyssa sin bästa vän, som är kille och homosexuell trots att han själv dras till det motsatta könet och dessutom har flickvän? Han bestämmer sig för att ge mied sig. Han vill inte göra Rasmus ännu mer sårad, och vad gör en vänskapskyss, egentligen?
Han nickar och drar efter andan igen. – Okej, säger han, skakig av nervositet. För vänskapen.
Rasmus ler igen innan han lutar sig framåt och pressar läpparna mot Kalles. När hans tunga kittlar Kalle på tänderna och börjar leka lätt med hans egen kan han inte låta bli att rysa, inte av välbehag utan för att det känns så otroligt märkligt. Mycket har han föreställt sig kunde hända i hans liv, men men absolut inte det här.
Efter några sekunder, som för Kalle känns som en evighet, drar sig Rasmus ifrån honom och ler med hela ansiktet. – Okej, du är förlåten, säger han. Du är mer än förlåten! – Rasmus! utbrister Kalle. – Förlåt, jag bara skojade med dig. Men du är allvarligt talat bra på att kyssas. Och nu fick jag ju lite träning!
Kalle ler tillbaka. Det känns faktiskt på något sätt bra att ha gjort det, även om det fortfarande är något av det konstigaste han har varit med om. – Det var helt okej, säger han. Du kysser också bra.
Rasmus leende övergår i ett flin. – Du som aldrig skulle kyssa någon annan än din flickvän. Var det så orimligt?
Kalle skrattar till. – Nej, egentligen inte. Fast det var ju bara på skoj. – Ja, men du gjorde det, säger Rasmus. Om det nu var rimligt och fullt genomförbart, är det då så omöjligt att jag kan gilla killar?
Kalle skakar på huvudet, nu helt allvarlig. Rasmus har rätt. Det är kanske inte så konstigt att han är bög. När Kalle tänker efter kan nog vem som helst vara det.
Att kyssa sina vänner tycker Kalle däremot är något man ska vara lite försiktig med. Men, tänker han, tjejer pussar och kramar ju sina vänner hela tiden, så varför kan inte killar kyssa varandra ibland? Så länge det är för vänskaps skull borde det inte göra så mycket, åtminstone inte en gång. Och det var ju precis det det var. En vänskapskyss.

Ångesten kom i och med att han gjorde slut, ett abrupt slut och aldrig mer få se honom. Saknaden var stor och hon grät sig till sömns varje kväll tills alla tårar var slut och all ork var borta. Ångesten visade sig även i drömmarna, inte ens där fick hon vila och vara ifred. Det tog på krafterna och hon visste inte hur hon skulle ta sig upp från botten denna gång.

“Var stark” hörde hon alla säga, men hon orkade inte, hon kunde inte. Drömmarna blev mer intensiva, hon famlade i ett mörker och drömmarna gick ut på att få prata med honom. Få höra att allt var ett misstag och att allt skulle bli bra igen. Men i drömmarna var han spårlöst borta och det gick inte att prata med honom I verkligenheten visste hon att han fanns där, men vad bra skulle det göra att ringa honom? Det skulle göra för ont att höra hans röst igen, saknaden skulle välla över och övergå i fysisk smärta precis som när hennes hjärta brast.

Kvällarna och nätterna var värst, när mörkret kom och hon var tvungen att vara ensam med sig själv. Då, då kom tankarna fram – de kröp fram från sina gömställen och plågade henne nästan varje kväll. Hon vågade inte tro på sig själv och till slut visste hon inte vem hon var, smärtan hade tagit över.

Tiden läker alla sår heter det, det stämmer nog och det går långsamt framåt för henne men hon gråter fortfarande ibland i skydd av mörkret…

Förbannelsen avsnitt 5

Johannes hade i sin sorg blivit mer och mer bitter. Tosete hade sagt till honom
att han borde flytta där ifrån och se sin framtid någon annanstans. – Se sin framtid någon annanstans, tänkte Johannes. – Det är inte lätt att se någon framtid alls utan min älskade Augusta.
Tiden läker sår säger de flesta men vissa sår läker aldrig. Men Johannes tänkte att på
något sätt komma från dessa trakter där de bara tyckte illa om en.
Tosete hade på något sätt fått reda på att de behövde folk på en stor gård i Tuna socken.
Det låg ganska så långt bort och hade den positiva delen att de sökte med ljus och lykta efter arbetare.
Johannes hade skrivit ett brev och hade fått svaret att han var välkommen dit.
Han besökte Augustas grav och pratade med henne länge. Han hade liksom hört henne säga. – Johannes du kan inte vara kvar här, utan ge dig av för jag har på känn att du finner lyckan
någonstans. Vart du än ta vägen så kommer jag att finnas där, för min kärlek till dig tar aldrig slut.
Johannes satt länge och begrundade sitt öde och tänkte. – Är det alltid så med oss fattiga människor att vi ska ta alla prövningar?
Resan tog sin början efter Johannes hade tagit farväl av Tosete och farväl av den här bygden
som har gjort honom så illa i hjärtat.
Efter en lång tids resande så anlände han till Mosarps gård i Tuna.
Han steg innanför dörrarna till det stora huset. Han hade förväntat sig denna gård lite mindre.
Men det var en stor gård.
Han satte sig på en stol för att invänta gårdens ägare. Och blev mycket förvånad när ägaren presenterade sig. – Jag heter Signe Ahlström och är ägare till gården. – Du ser lite förvånad ut, trodde du det var en man som skötte gården? Min make dog för fyra
år sedan. Jag tog över ansvaret för gårdens skötsel.
Du ser då ut att vara stark och tålig.
Johannes svarade. – Jag har lite besvär med mitt ena ben. Jag råkade ut för en olyckshändelse. – Jag hoppas det inte är i vägen för ditt arbete här? – Nej, absolut inte svarade Johannes.
Han blev informerad vad hans sysslor var och han fick också någonstans att bo i manskapsbyggnaden.
Efter han hade installerat sig, så började dagens arbete och Johannes tänkte. – Jag hoppas verkligen att detta ska bli en ny vändning i livet
Dagarna gick och Johannes hade nu acklimatiserat sig så mycket att han kände till sina rutiner
och faktiskt trivdes med dem. Han var van att jobba självstädigt och Signe såg detta så hon satte Johannes på sådana jobb där det fodrades lite mer tanke bakom sitt arbete.
Signe hade gått och tittat på den här mannen och fattat tycke för honom på något sätt.
Han var mycket annorlunda än de andra männen. Inte söp han och inte svor ha heller utan verkade vara en mycket ödmjuk människa.
Första gången Johannes upptäckte att Signe hade tagit på sig en vacker klänning och hade
riktigt klätt upp sig. Var när han fick köra henne till kyrkan.
Det tisslades riktigt nu på gården att de körde själva till kyrkan.
Johannes satt vid sidan av Signe i kyrkan och kände sig på något sätt trygg med henne.
Hon var en kvinna med mycket skinn på näsan men ändå mjuk i själen. Något som attraherade Johannes. – Men inte har hon väl något tyckte för mig?
Det blev många kyrkobesök och Signe gjorde sig så fin hon kunde varje gång och hon började att titta kärleksfullt på Johannes.
Efter två månader fick Johannes besked att han skulle infinna sig i det stora huset.
Signe mötte honom och bad honom stiga in. – Ja, du Johannes sa hon. Det är så här att efter min makes bortgång har jag varit ganska så ensam. Så jag tänkte att du och jag kunde äta middag tillsammans i kväll.
Passar det, sa Signe.
Johannes han slog ned blicken lite och svarade. – Det skulle passa utmärkt.
Signe blev glad och sa att du är välkommen klockan sju i kväll.
Johannes gick ut ifrån det stora huset och han vände sig om och tittade på det. – Väldigt stort och fint hus tänkte han. Men vad vill nu Signe? Men det är väl bara bra att
kunna äta middag. Det blir nog inte den vanliga torftiga maten som blev serverad på gården.
Middagen blev verkligen en succé och Signe visade med all tydlighet att hon kunde vänja sig vid det här. Johannes var väl lite avvaktade, men han hade inget emot att bli lite uppvaktad.
efer allt han hade gått igenom.
Det hade nog gått ännu längre om inte Johannes hade hållet sig på mattan.
Men det var för tidigt att på något sätt kunna tänka sig att ingå någon relation såhär efter, dessa tragiska händelser.
Men det klart om kärleken slog till skulle det väl inte vara fel alls.
Men Johannes tackade för sig och med väl valda ord, sa han att detta var det bästa som hade hänt honom på mycket länge.
Den komplimangen satt där den skulle.
Men ska man vara ärlig så hade nog Signe trott att det skulle bli en lite annorlunda kväll. – Det var en bra början sa Signe till sig själv.

Johannes hade tänkt mycket på det här och han vet hur Lill-Anna hade sagt. – Man ska ta lyckan när man har chansen och fånga den i luften.
Det var lite svårt att tänka sig att Johannes skulle på något sätt få ihop det som han kallade
det med gårdens ägarinna.
Inte för han hade något emot det, tvärtom. För Signe var en god och varm människa och hade mycket humor. Men det kändes liksom inte riktigt ännu i hjärtat.
Under de närmaste månaderna gjorde Signe tappra försök att närma sig Johannes på ett värdigt sätt. Ett sätt som Johannes tyckte mycket om. Han fick mycket beröm för sitt arbete med gården. Signe talade om att Johannes var det bästa som har hänt här på mycket länge.
De orden kände han igen på något sätt.
När sommaren stod i full blom och Signe hade tagit ut Johannes på en utflykt med korg kaffe och bullar. Kände Johannes att detta var en härlig dag och för första gången kände han något i hans hjärta.
Det blev liksom varmt och Signes ord värme ordentligt. Han märkte också att de hade samma åsikter om mycket. Det fanns ett litet rött band dem emellan. Innan utflykten var över hade
Johannes pussat Signe på mun.
Signe hon uttryckte sig som vanligt: – Detta har jag väntat på länge!
Johannes skrattade hjärtligt och pussade Signe en gång till. – Nu var det gjort tänkte Johannes, men vad har nu framtiden i sitt sköte?
Det stod klart mycket tidigt att Signe ville gifta sig med Johannes, men Johannes tvekade i det längsta. – Tycker du inte om mig frågade Signe? – Jo, jag tycker mycket om dig sa Johannes. Men det kanske är lite för tidigt? – För tidigt vi är inte så unga, utan vi får nog snabba på för livet väntar inte.

Det gick över två månader innan Johannes hade bestämt sig att gifta sig med Signe.
Ett bröllop skulle det vara med allt där till så man fick något att prata om i socknen.
Johannes sa till Signe. – Tror du inte att de tycker att du tar en man som är haltande och inte så vacker.
Signe svarade. – Vad kvittar det, det som sitter, sitter inte utanpå utan i ditt och mott hjärta.
sedan får de säga vad de vill. – Ja, men är det nödvändigt att ställa till ett sådant stort bröllop? – Ska det va, så ska det va, sa Signe.
Signe hade informerat Johannes att han hade tillgång att spendera lite av gårdens pengar.
Johannes tänkte att kanske skulle han köpa aktier i Krügers för att på så sätt förvalta gårdens pengar på ett bättre sätt och få avkastning.
Han gjorde detta med Signes goda minne och hon sa att det var en bra idé.
Bröllopet blev ett verkligt underbart bröllop och både Signe och Johannes var väldigt
lyckliga. Det tisslades riktigt mycket om Johannes haltande och hans fina klädsel som hade
kostat ganska så mycket pengar.
Man kunde höra utav bröllopsgästerna som viskade till varandra. – Vad ska hon med en sådan stut till? – Vad tror du, blev svaret.
När bröllopet var över kom vardagen in och det verkade som om allt detta
var ett lyckat parti.
Signe och Johannes tycktes trivas mycket bra med varandra och de gladde sig över att gården gav en sådan bra avkastning.
Johannes pratade med Signe att de borde köpa mer aktier av Krüger.
Signe var riktigt förälskad i Johannes och hon sa. – Du gör precis vad du vill, min älskling.
Johannes satte nästan allt på ett bräde och köpte aktier för mycket pengar.
Livet riktigt lekte för Johannes och han pratade ibland med sina kära som han hade mist.
Han undrade om det var moraliskt att gifta sig med Signe och hade det nu mycket bra.
Men han hade lite dåligt samvete att han kanske trodde att han hade glömt dem. – Hur ska jag kunna glömma det, sa Johannes till sig själv.

Plötsligt en dag slog han upp tidningen. Det stod med stora rubriker.
KRÜGER HAR SKJUTIT SIG I PARIS.
Johannes stirrade bara på tidningsrubriken. Han kände paniken sprida sig från tårna upptill huvudet. – Det kan inte vara sant! – Det kan inte vara sant!
Han tog reda på hur det hade gått till och det som var viktigt, hur var det med hans aktier.
Den domen fick han utav banken, som sa att hans aktier var helt värdelösa. – Så mycket pengar i aktier och de är helt värdelösa!
Han tog tag i kamrerens kavaj och nästan höll på att stypa honom. – Förlåt sa, Johannes men jag blev så upprörd. – Jag har förlorat en hel förmögenhet. – Hur ska det nu gå ned gården?
När han åkte hemåt tänkte han. – Varför skulle det hända. – Är det någon förbannelse över mig och min familj? – Kan den förbannelse överföras till Signe?
För det värsta i situationen var att Signe bar på hans barn.
Johannes grät och var förtvivlad över den uppkomna situationen.
Men Signe lugnade honom och sa. – Vi har ju varandra. – Det kan vi inte leva utav, sa Johannes.
Det kan gå så långt att vi måste på något sätt sälja gården.
Då vaknade Signe upp ur sin dröm och förstod att det var allvar.
Var det rätt att gifta sig och ge så mycket ansvar till en människa som hon inte hade känt till innan? – Man tänker inte utan man bara lever sa Signe. Man förväntar ju inte att något sådan
här skulle inträffa. – Hur länge kan vi hålla gården uppe på de pengar vi har, frågade Signe? – Det är inte så länge, för mycket av det kapital vi hade, köpte vi värdelösa aktier för.
Johannes började fundera om det inte fanns en utväg. – Var finns pengar tänkte han. Naturligtvis i en bank. – Men hur kommer man åt dem? De vanligaste sättet förutom det lagliga är att stjäla dem.
Dessa funderingar hade Johannes för inte skulle det barka åt skogen den här gången också. – Lite måste man ju chansa i livet, men har man en förbannelse emot sig hur ska det då gå? – Kan man inte på något sätt komma ifrån denna otäcka förbannelse? – Man kan ju inte förlika sig med djävulen, men Gud tycks inte bry sig om mig.
Mer och mer var tanken mycket svår att komma från att få pengar från banken på ett
oärligt sätt.
Han försökte på alla vis peppa sig och säga. – Vadå, jag har väl aldrig fått något från banken innan. Varför ska inte jag kunna leva lyckligt?
Dagarna gick och pengar problemen blev större och större.
Men skulle Johannes bli så drastisk så han skulle stjäla från banken. – Källan till allt ont är pengar, tänkte Johannes. Men källan som förser oss med pengar – Och tjäna massor måste väl också vara ond?
Nu hade han bestämt sig att han skulle råna banken, han hade inte sagt något till Signe.
Det skulle bära eller brista, för fattig hade han varit för länge. Men rik bara en liten tid.

Fortsättning följer

Bo Grapenskog

Jag vill gråta eller kräkas. Egentligen vill jag ju inte kräkas men jag tror att den där känslan jag har i magen skulle försvinna om jag gjorde det. Allting är otydligt och det snurrar, förvirringen mynnar i panik. Jag stannar upp för att luta mig mot en lyktstolpe, sluter ögonen och försöker fokusera. Andas in genom näsan och ut genom munnen.
Mina andetag blir långsamt regelbundna och djupa.
Jag går vidare, är avslappnad i händerna som nyss krampaktigt kramade jackans ärmar.
Allting går att beskriva med musik och min dag är en Bright Eyes låt ”The calendar hung itself” eller kanske den där låten som handlar om hur allt som är självklart och vackert på kvällen blir förvirrat och fult när man vaknar nästa dag.
När jag kommer till Lovisa är Jonte där, tallriken är uppochnedvänd och Jonte meckar kvällens första. De har brunt och blandar alltså med cigaretttobak, röklukten ligger redan tung i den lilla ettan. Jag frågar om vi inte kan ta fram vattenpipan istället.
”Inte istället, men också baby” svarar Lovisa med ett litet snett leende. Jag tror att hon ser hur jag mår. Jonte hälsar inte på mig och jag kan fortfarande inte förstå vad jag har gjort honom.
Vi röker äppeltobak och äter nudlar a`la Lovisa; du kokar upp vatten i vattenkokaren, lägger nudlarna och kryddpåsen i en skål sedan häller du på vattnet, lägger på ett lock och sedan är det bara att vänta så länge du orkar. En smaklös aptitretare men det är okej för röken mättar och nikotinet lugnar ner.
Rickard kommer in, hans ögon är blå och vi går ut och sätter oss på innergården för att dela en cigarett. Ingen av oss orkar egentligen.
Det rör sig hela tiden människor i kvällssolen, en snygg kille skejtar förbi, han kör om en mamma med barnvagn på insidan.
Vi tar med oss Jonte och Lovisa ner till kålgårn där välkända ansikten sitter och skålar runt eldarna. Jag tycker fortfarande att det är lite jobbigt att andas.
Varje parfym indränkt enarmad kram ger mig känslan av att snaran jag har runt halsen dras åt, i slutet av kväller sitter den alldeles för hårt.

Det verkade inte vara någon annan skillnad på dagar och nätter än det skrämmande faktum att alla som var lyckliga, snygga och roliga på natten var slitna, stressade och tysta i dagsljus. Det var lätt att falla in i mönstret. Tillslut var allt en sörja av sovande eller kanske bedövad vakenhet.

Tåget saktar in, varför? Det är ingen station här? Nej, det är tydligen det som är grejen, jag blev avslängd. Så stod jag mitt ute i ingenstans och jag upptäckte alldeles för sent att min ryggsäck var kvar på bussen. Jag såg ingen annan möjlighet än att gå framåt längs vägen för jag ville minst av allt tillbaka, eller ville jag?
Ett plötsligt regn fick mig att stanna, jag vände upp huvudet mot de tunga blöta dropparna och jag kände varenda en som med ett blött ljud träffade min kropp. Jag blev tvungen att gå av vägen, regnet lösgjorde skogsmarkens dolda vårdofter.
Jag var blöt in på bara kroppen, det var som att regnet försökte hävda att det visst hade röntgen syn.
Under en gran skulle du, om du visste att jag fanns där, kunna se mig sitta ihopkrupen. Armarna höll jag hårt knutna om mina knän, jag gungade sakta fram och tillbaka i ett fruktlöst försök att döva skakningarna. All min tankekraft fokuserades på regn, kyla och ensamhet. Påträngande fysiska behov ger sinnet tanke vila och förvirringen släppte.
Jag inser att jag är utanför Stockholm och börjar gå mot Göteborg.
Jag går längs fel sida av vägen och sätter upp tummen så fort det kommer en bil mot mig.
En sliten pick-up med en medelålders man som förare plockar upp mig. Han ska åt samma håll som jag, säger han. Inom fem minuter har jag somnat av utmattning. Mannen med getskägget väcker mig med en liten knuff och säger åt mig att kliva av. Vi är vid en bensinstation. Jag går snällt ur bilen och in i mackens lilla butik för att fråga var jag är. Han hade inget bra svar på frågan så vi pratar lite om fotboll istället. Killen är snäll och skjutsar mig till den närmaste busstationen när han slutar sitt pass. Jag sätter mig på en sliten bänk och väntar.
I skymningen kommer en buss, som ställer sig i bussgaraget. Jag somnar på bänken och sommarnatten är ljuv. Jag vaknar av att en liten tant frågar mig om busstiderna. Jag erkänner att jag inte har någon aning och det slutar med att vi delar på hennes matsäck.
Jag tar mig till Lysekil för att se havet, det smakar saltad frihet. Sanden är mjuk och soluppgången är underbar.
Jag får några nya vänner och en madrass att sova på i en liten lägenhet. Efter ett tag har jag möjlighet att betala för mat och husrum.
Jag trivs med deras liv, vattenpipan puffar på och vi delar några öl. Vi handlar kravmärkt och syr våra kläder själva.
Jag tror att det ordnar sig.

Precis som Linus förutspått vaknar Isac tidigt nästa morgon, när han tittar på den digitala väckarklockan på Linus nattduksbord är den bara 03.47. – “Linus,” viskar han, “vill du gå ut och röka med mig?” – “Vad är klockan?” mumlar Linus som svar. – “Nästan tio i fyra,” viskar Isac tillbaks.
Linus muttra något ohörbart och vänder på sig. – “Snälla, jag vågar inte gå ut själv,” vädjar Isac trots att det inte är sant. – “Ställ dig fönstret eller använd balkongen då,” muttrar Linus. – “Men jag vill ha ditt sällskap,” viskar Isac.
Linus suckar, han vet sen länge att det inte är värt att säga emot Isac när han väl bestämt sig för en sak. – “Ok då, men sen vill jag sova mer,” viskar han.
Isac ler och sätter sig upp, han väntar snällt på att Linus ska kliva upp ur sängen, istället för att kliva över honom.
Linus tittar lite på Isac innan han sätter sig upp, svänger benen över sängkanten och reser på sig. – “Varför ska du tvunget upp och röka nu?” stönar han. – “För att jag inte rökte igår,” svarar Isac som om det var det naturligaste i världen att gå upp före kl 04.00.
Linus bara suckar och drar på sig sina kläder och en tjocktröja.
Isac tar sig ur sängen, klär på sig och letar fram sin munkjacka. – “Tänker du gå till skolan idag?” frågar Linus.
Isac skakar på huvudet. – “Vi ska se till att få hem Zack och Fredrik, vilket betyder att vi antingen tar en taxi eller att Zack låter mig köra hans cross,” svarar Isac.
Linus nickar eftertänksamt samtidigt som han kollar att cigarettpaketet och tändaren ligger i tröjfickan. – “Kom nu, vi kan prata mer om dedär sen, när Melina och mamma är borta,” tycker Linus och går bort till dörren, låser upp den och kliver ut i hallen.
Isac följer efter honom ut ur rummet, nerför trappen och vidare ut på altanen, barfota. – “Hur länge har du varit förälskad i mig?” frågar han när Linus stängt dörren.
Linus tittar lite fundersamt på Isac. – “Jag vet inte riktigt, sen du började ettan tror jag,” svarar han. – “Var det därför du började prata med mig på en gång, trots att jag var helt ny och började årskursen under dig?” frågar Isac.
Linus tänder en cigarett och nickar. – “Du var liksom, söt, det är du i och för sig fortfarande, men du såg så oskyldig ut med ditt änglalika ansikte.”
Isac höjer förvånat ena ögonbrynet och lutar sig mot Linus bröstkorg när han ställer sig brevid honom.
Linus drar ett bloss och blåser ut röken i örat på Isac, som ryser i hela kroppen och darrar till. – “Var inte du trött nyss?” mumlar han och snor cigaretten. – “Jo, men jag blir kåt bara av att titta på dig,” svarar Linus, “dessutom, nån form av straff ska du ha för att väckte mig.” – “Oops.”
Linus skrattar sitt mjuka skratt och smeker Isac över håret. – “Jag älskar dig kortis,” säger han. – “Jag älskar dig också, långskonk,” säger Isac tillbaka och drar ett bloss. – “Titta på soluppgången Isac,” säger Linus, “är den inte vacker?”
Isac tittar upp mot himlen i öst och nickar. – “Den är så vacker, lika vacker som du,” håller han med.
Linus skrattar igen och snor tillbaka cigaretten när Isac tagit ytterligare ett bloss. När han sen fimpar står Isac kvar med blicken på den allt rödare himlen. – “Det kommer bli varmt idag,” mumlar han.
Linus nickar, tar Isac’s hand och lägger märke till att den fortfarande är lindad. – “Kom nu, jag ska hämnas, och sen sova tills det är besökstid,” säger han och drar med sig en motvillig Isac in.
Isac vill vara kvar ute och titta på soluppgången, men när ytterdörren väl är stängd och låst vaknar lusten att få se Linus vackra kropp naken igen.
När de kommer upp på rummet är Isac så snabb med att låsa dörren att Linus inte hänger med. – “Hur ska du kunna hämnas, sötnos, om jag är med på allt?” frågar han och ler retsamt.
Linus rycker lätt på axlarna innan han tar de få stegen fram till Isac och kysser honom.
Isac börjar hungrigt kyssa tillbaka och Linus smeker av Isac tröjan, så snart är alla kläder av och Isac börjar backa mot sängen, drar Linus med sig.
När Isac’s knäveck slår emot sängkanten faller han bakåt och landar på rygg, med Linus över sig.

Trots Linus försök att dämpa Isac’s stönanden, med ena handen över hans mun, hörs snart ett lågt knackande på dörren. – “Tänk inte ens tanken, du stannar här,” viskar Linus till Isac innan han drar sig ur honom och kliver ur sängen.
Isac låter benen falla ner på sängen och drar upp duntäcket till hakan samtidigt som han tittar på Linus.
Linus drar på sig sina boxers, mörkblå siden med snobbentryck, och går bort till dörren, låser upp och öppnar. – “Vad vill du?” väser han till Melina. – “Jag kan inte sova, jag har skola om några timmar bara, så kan ni vänta med att jöka tills jag har gått?” ber hon. – “Visst, förlåt,” säger Linus snopet, med mjukare ton, “hur visste du?” – “Inte så svårt att gissa, jag har ju också legat med Isac,” svarar hon med ett leende och pussar sin storebror på kinden innan hon tassar tillbaks till sitt rum.
Linus stänger och låser dörren igen innan han går tillbaka till sängen, kryper ner under täcket och kysser Isac. – “Vi måste vänta tills hon gått till skolan,” viskar Linus. – “Men, vi kan ju inte bara avbryta mitt i,” viskar Isac tillbaka. – “Vi måste, älskling,” viskar Linus och lägger handen på Isac’s mage.
Isac suckar och trycker sig lite mot Linus. – “Då tänker jag sova istället,” viskar han och stänger ögonen.
Linus tittar förundrat på Isac, han fattar inte att Isac kan somna så fort bara för att han bestämmer sig för det. Han suckar och beslutar sig för att sova han också.

Fredrik har legat vaken hela natten, orolig över Zack då han haft så hög feber, så gäspnigarna avlöser varandra. – “Hur är det med honom?” frågar han den ena av de två läkarna som tagit över från sjuksystrarna. – “Febern håller på att ge med sig, men det är antagligen på grund av de brutna revbenen,” svarar läkaren. – “Brutna revben?” frågar Fredrik och höjer ena ögonbrynet. – “Ja, han har brutit tre revben, två till vänster och ett till höger,” svarar samma läkare. – “Och du menar att revben som brutits kan orsaka feber?” frågar Fredrik igen.
Läkaren nickar bara och börja badda Zack’s panna, där några svettpärlor brutit fram.
Fredrik kastar en förstulen blick på klockan och ser att den börjar närma sig halv sju, sen låter han blicken vandra bort till fönstret. Himlen utanför är nu klarblå och solen skiner. – “Vi skulle ha träffat våra kompisar i skolan idag,” mumlar han. – “Jasså? Ja, men dom kommer nog hit idag också,” säger läkaren. – “Vadå ‘idag också’?” frågar Fredrik och tittar på henne. – “Ja, det var två pojkar här igår, en lång och en kortare, det berättade Emelia, sjuksystern, för mig,” svarar hon.
Fredrik höjer båda ögonbrynen innan han kommer på vem Emelia är. – “Är inte Emelia hon som hämtade dig och honom?” frågar han lågt och knycker på nacken mot den andra läkaren.
Den kvinnliga läkaren nickar bara till svar. – “Om du inte tänker hjälpa mig här, din homofob, får du banne mig hjälpa någon annan,” säger hon barskt, vänd mot den manlige läkaren som hoppar till och kilar iväg.
Fredrik tittar efter honom med ett litet triumferande leende på läpparna. – “Där fick han allt,” säger han, “men hur visste du?” – “Din pojkvän här har mumlar ‘Fredrik’ hela natten, och jag antog att det är du som är Fredrik,” avbryter hon.
Fredrik tittar förvånat på henne och mumlar. – “Tjejer har en läskig uppfattningsförmåga.”
Läkaren uppger ett lite skratt, mjukt som en vinds smeknig. – “Jag heter Issy förresten,” säger hon vänligt.
Fredrik nickar bara och tittar på medan hon byter till ett annat våtomslag att lägga på Zack’s panna och sticker termometern i mungipan på honom. – “Han sa att han mådde bra. Trots att han darrade i hela kroppen, läpparna också, men han sa ändå att han mådde bra,” mumlar han.
Issy vrider lite på huvudet och tittar på Fredrik. – “Och nu känner du dig elak för att du inte trodde honom?”
Frågan låter mer som ett påstående i Fredriks öron och han nickar, rädd att rösten inte ska bära. – “Du räddade livet på honom genom att inte tro på honom, så känn dig inte elak,” säger hon.
Termometern piper till och Issy tar den. – “Febern har sjunkit,” säger hon lättat, “den är nere på 38,2 grader nu, vilket betyder att ni kan åka hem idag, om den inte går upp igen.”
Fredrik nickar bara igen och fortsätter hålla blicken på Zack.
Zack har börjat röra på sig lite och det rycker i ögonlocken på honom, men han öppnar inte ögonen.
Issy tittar lite från Fredrik till Zack innan hon tar bort det nu nästan torra omslaget från Zack’s panna. – “Klarar du dig ensam en lite stund?” frågar hon.
När Fredrik återigen nickar skyndar hon iväg med rullbordet framför sig.
Fredrik väntar tills han inte kan höra ljuden från Issy’s steg längre, sen sträcker han över ena armen och rör vid Zack’s kind. – “Vakna sötnos, vi får åka hem när Isac och Linus kommer,” viskar han.
Zack mumlar något ohörbart, men ögonen förblir stängda.
Fredrik lägger märke till det och sätter sig upp, slänger benen över sängkanten och tänker resa på sig, men det går inte så bra. Han kommer på fötter men sitter snart på knä på golvet, och undrar hur han hamnade där, och snart går det upp för honom vad som hänt. – “Zack, jag kan inte känna mina ben,” gnäller han.
Då blir det fart på Zack, han slår upp ögonen och sätter sig upp, varpå han tittar på Fredrik som sitter på golvet i sjukhusskjorta och blodröda sidenboxers. – “Varför hamnade du på golvet?” frågar han mjukt. – “Jag skulle flytta över till din säng,” snyftar Fredrik. – “Knasboll, har inte läkarna informerat dig om förlamningen?”
Fredrik skakar på huvudet och känner hur det bränner bakom ögonlocken när han ser Zack’s förvånade ansiktsuttryck. – “Vänta lite så ska jag hjälpa dig upp,” säger Zack och spanar ut mot korridoren innan han svänger benen över sängkanten och reser på sig. – “Sötnos, du får inte, du har tre brutna revben,” protesterar Fredrik när Zack tar tag under hans armar och lyfter.
Zack avfärdar Fredrik’s protester men grimaserar av smärta när han lyfter upp sin pojkvän och sätter honom på sin säng. – “Jag ser ju att det gör ont, du borde ha larmat istället,” säger Fredrik tyst och känner hur en ensam tår letar sig ner för hans kind.
Zack skakar på huvudet och placerar en kyss på Fredriks läppar. – “Dumheter,” säger han, “jag älskar dig.”
Fredrik kan inte låta bli att skratta åt Zack’s snorkiga uttal. – “Jag älskar dig också, men du får inte plåga dig själv,” säger han.
Zack gör en ansats att krama Fredrik men låter bli då det gör för ont. – “Hej, ni lever ser jag.”
Zack är den som hoppar högst, men Fredrik är snabbast att vända sig om. – “Hoppsan, skrämde jag er?” frågar Isac retsamt, “du är vit som ett lakan Zack.”
Zack bara grimaserar mot Isac. – “Din lilla dvärg, hur länge har du stått där?” frågar han. – “Jag kom precis, varför har ni fortfarande sjukhuskläder på er?” frågar han. – “Issy har inte kommit tillbaka ännu, det är hon som ska skriva ut oss,” svarar Fredrik och tittar på den tomma platsen brevid Isac, “vart är Linus?” – “Ute vid crossen,” svarar Isac. – “Hej på er.”
Hörs en kvinnoröst bakom Isac som får honom att hoppa högt. – “Hämnden är ljuv, eller hur Fredrik?” säger Zack och flinar.
Fredrik nickar och vänder sig till kvinnan bakom Isac. – “Hej Issy, får vi våra kläder nu?” frågar han.
Issy ler och nickar. – “Kan du gå Fredrik?” frågar hon samtidigt som hon låser upp garderoben med killarnas kläder i. – “Nope, jag känner inte benen från låren och neråt, men jag kan röra dom lite,” svarar han.
Issy räcker honom hans kläder. – “Hur kom du över till Zack’s säng?” frågor hon. – “Zack lyfte upp mig efter att jag åkte i golvet,” svarar han och börjar dra på sig de gråsvarta Cheap Monday jeansen.
Issy höjer på ögonbrynen och ger Zack hans kläder. – “Zack, du får inte lyfta något, definitivt inte Fredrik, på minst en månad, och sen ska du tillbaka hit och röntgas,” säger hon strängt.
Zack bara rycker på axlarna.
Isac, som hittills stått tyst, tittar från den ena till den andra. – “Vad menar du med att du inte kan gå?” frågar han Fredrik. – “Jo, nu är det så att jag är förlamad, lille Isac,” svarar Fredrik retsamt. – “Förhoppningsvis temporärt,” lägger Zack till och pussar Fredrik på kinden innan han klär på sig.

Fredrik har nu fått upp jeansen till låren, han har tagit på sig sin HIM t-shirt också. – “Isac, kom hit,” säger han.
Isac kommer på en gång, han fattar vad Fredrik vill ha hjälp med, tar tag under hans armar och lyfter. Samtidigt tar Zack tag i hällorna på jeansen och drar upp dem. – “Tack,” säger Fredrik, när Isac satt ner honom igen, och knäpper byxknappen.
Zack och Fredrik klär på sig klart medans Isac följer efter Issy för att hämta en rullstol.
När han kommer tillbaka med rullstolen hjälper han Fredrik från sängen och ner i den, enbart för att Zack inte får lyfta, han orkar inte egentligen.

Linus tittar förvånat på Fredrik när han kommer ut i rullstol. – “Vad i..” börjar han. – “Jag är förlamad, förhoppningsvis temporärt, från låren och neråt,” avbryter Fredrik honom.
Zack, som har händerna på handtagen, tittar smått roat på Linus. – “Och jag har tre brutna revben. Crossen är bara skrot.”
Linus bara skakar på huvudet och tittar på Isac för att få bekräftat att dem bara driver med honom, men när han ser uttrycket i Isac’s ansikte fattar han att det är sant. – “Men, hur tar ni er hem då?” frågar han tillslut. – “Jag får väll ringa mamma,” svarar Fredrik likgiltigt. – “Jag vet inte om jag vågar visa mig hemma,” säger Zack tyst.
Fredrik tittar upp på Zack, tar fram mobilen (som mirakulöst klarat sig), och ringer sin mamma. – “Hej mamma, det är Fredrik. Ja, jag mår bra. Kan du komma och hämta mig och Zack? Han kan inte åka hem till sig, du vet varför. Vart vi är? På sjukhuset.”
Fredrik pratar med en osedvanligt lugn röst, för att inte oroa sin mamma mer än nödvändigt, men de andra hör ändå att Liz är orolig när hennes röst tränger igenom. – “Hon är här om 20 minuter,” kungör Fredrik när han lagt på luren.
Zack andas lättat ut, tacksam över att Fredrik’s mamma låter honom följa med hem till dem. – “Vad tror du att hon gör när hon får veta att det var jag som körde?” frågar han tyst, “och att vi är tillsammans.”
Fredrik rycker bara på axlarna. – “Hon förstår nog att det inte är ditt fel,” svarar han uppmuntrande, “dessutom vet hon att jag är homosexuellt lagd, och hon blir nog bara glad när hon får veta att jag är ihop med dig.”
Fredrik ler mot Zack, tar hans hand och pussar handryggen. – “Hur kan du vara så säker på att hon bli glad?” frågar Zack skeptiskt. – “För att hon har varit orolig varje gång jag tagit hem någon ny. Och dig känner hon ju.” svarar Fredrik och släpper hans hand.
Isac och Linus står bara och betraktar sina kompisar, och lyssnar.
Isac viskar något i Linus öra och pussar honom på kinden.
Linus nickar, nästan omärkbart, och fäster åter blicken på Zack. – “Zack, kom hit ett tag,” säger han.
Zack går fram till dem. – “Visst fyller du 19 snart?” frågar Isac.
Zack nickar. – “Och visst vill du dela ditt liv med Fredrik?” frågar Linus.
Zack nickar igen. – “Varför skaffar ni inget eget?” frågar Isac. – “Du skulle komma ifrån dina föräldrar.” skjuter Linus in.
Zack rycker på axlarna. – “Då måste vi hitta ett handikappanpassat hus, för både jag och Fredrik vägrar bo i lägenhet. säger han.
Linus nickar. – “Vi tänkte att vi kunde hjälpa er att leta om ni vill flytta ihop.” säger Isac. – “Och vad får ni två ut av det?” frågar Zack slugt. – “Det blir roligare att hälsa på er då, och ingen som ropar att man ska vara tyst och gå och lägga sig, inga jobbiga gapiga syskon,” svarar Isac oskyldigt. – “Aha, ni vill ha en tillflyktsort,” säger Zack och flinar. – “Nja, vi tänkte faktiskt mest på att du och Fredrik är vuxna, har gott om pengar och behöver lite mer privatliv,” säger Linus.
Zack nickar eftertänksamt. – “Varför ville ni bara säga det till mig?” frågar han sen. – “Det skulle vara kul att ge Fredrik en överraskning, ” svarar Isac. – “Zack, kom nu, mamma är här.” säger Fredrik högt när han ser sin mammas bil komma rullande över parkeringen.
Zack tittar på sina luriga kompisar en gång till innan han går tillbaka till Fredrik och sätter sig på huk brevid rullstolen. – “Vill du flytta ihop med mig?” frågar han lågt.
Fredrik tittar förvånat på honom. – “Du menar, i ett eget hus?” frågar han.
Zack nickar. – “Tänk över saken på vägen, vi pratar om det på ditt rum sen,” viskar han och kysser Fredrik innan han reser sig igen.

Liz kliver ur bilen lagom för att se sin son bli kysst av sin bästa vän och kan koppla ihop ett och annat, men så ser hon vad det är Fredrik sitter i och får brottom fram honom. – “Men herre gud, vad har du råkat ut för?” frågar hon förfärat. – “Vi var på väg hem på Zack’s cross i lördags natt när vi blev påkörda av en röd bil,” svarar Fredrik lugnt.
Liz tvingar sig själv att ta ett djupt andetag för att lugna ner sig. – “Ajdå, men seså, hoppa in i bilen nu så får ni berätta på hemvägen,” säger hon.
Zack rycker på axlarna, tar tag i handtagen och rullar Fredrik fram till bilen så han kan flytta över till baksätet.
Zack lyckas få av bakhjulen och trycka ner handtagen på rullstolen så att den går att få ner i bagageluckan, sen sätter han sig i baksätet brevid Fredrik och ropar hej då till Isac och Linus.
Isac vinkar för att visa att de hört honom, sen tar han Linus hand och drar med honom tillbaka till cykelstället där crossen står. – “Var inte dedär Isac och Linus?” frågar Liz när hon satt sig i bilen. – “Jo, de ska väll hem till Linus, de har ju huset för sig själva hela dan,” svarar Fredrik.
Zack tittar på Fredrik och ser hur det glimmar i hans brungula ögon när han säger det sista, och han kan inte låta bli att le.
Fredrik sneglar lite på Zack, ser hans leende och pussar honom på kinden. – “Ska du eller jag berätta för henne?” viskar han. – “Du,” svarar Zack samtidigt som Liz får igång motorn. – “Jag önskar att jag hade råd med en ny bil,” muttrar hon och lägger i ettan.
Den gamla, beigefärgade Volvon rullar ut från parkeringen och vidare ut på vägen, och Fredrik börjar berätta vad som hänt sen han och Zack lämnade Isac’s hus. Han utelämnar ingenting, speciellt inte att Zack haft hög feber under natten och fortfarande kan ha spår av det.
Liz sneglar på Zack’s bleka ansikte i backspegeln. – “Det låter som om du ska lägga dig och vila när vi kommer hem, Zack,” säger hon när Fredrik pratat klart.
Zack himlar med ögonen, men vet bättre än att säga emot Liz, eftersom hon bara vill hans bästa och alltid varit mer som en mor för honom än hans egna.

Fredrik har gissat fel angående Isac och Linus, de ska hem till Isac och hämta lite saker som han ska ta med hem till Linus och när Isac kliver in genom den alltid olåsta dörren får han syn på sin colaflaska. – “Titta, Sara har inte ens rört den,” viskar han överraskat till Linus.
Linus nickar, lika överraskad han, och tar av sig skorna. – “Hoppas hon ligger och sover,” viskar han.
Isac nickar, tar upp flaskan från golvet och smyger upp för trappan till sitt rum med Linus tätt bakom sig.
Väl inne på rummet stänger Isac dörren och vrider om nyckeln. Han drar snabbt fram sin trunk under sängen medans Linus tar fram kläderna ur garderoben och lämnar kvar det han vet att Isac inte använder.
Isac tar emot kläderna och packar ner dom så dom ligger ordentligt, sen packar han ner colaflaskan från hallen, den som stått uppe på rummet hela tiden och allt annat som inte blivit uppätet.
Linus tittar på allt Isac packar ner i trunken utan att fatta hur allt får plats. – “Är du klar?” viskar han. – “Snart, ska bara packa ner Kingdom Hearts och lite annat,” svarar Isac samtidigt som han packar ner några TV-spel till och drar igen dragkedjan. – “Nu,” viskar han.
Linus tassar bort till dörren, lyssnar efter ljud och låser upp och öppnar. Ingen Sara så vitt han kan se, så han visar åt Isac att han ska komma.
Isac lyfter tyst upp den tunga trunken och tassar, så tyst det går, bort till Linus och ut ur rummet.
De klarar sig ner i hallen och drar på sig skorna, Isac får syn på Sara’s jacka och letar snabbt fram ett oöppnat ciggpaket ur hennes jackficka och stoppar det på sig.
Sen smyger han och Linus ut och bort till crossen, men precis när Isac satt sig bakom Linus med trunken på ryggen kommer Sara utstörtandes. – “Din lilla skit!” skriker hon, “jag visste väll att det var du!” – “Gasa,” väser Isac panikslaget till Linus.
Linus släpper kopplingen så fort att crossen är på väg att stegra, men klarar det och kör ut på vägen, men Isac är fullt medveten om att Sara’s fingrar nästan fått grepp om handtagen på trunken och hans hjärta dunkar i 180.
På vägen hem till Linus slappnar Isac av mer och mer, även hans hjärta har lugnat sig, och han sitter lutad mot Linus rygg med slutna ögon och ett triumferande leende.

När Liz parkerar bilen och stänger av motorn 45 minuter senare skakar Fredrik om Zack. – “Vakna sötnos, vi är hemma,” säger han glatt.
Zack rör sig inte, svarar inte. – “Zack?”
Fredrik skakar honom igen, lägger örat mot hans bröstkorg och konstaterar att han lever, så han lägger handleden mot Zack’s panna istället. – “Mamma, Zack är glödhet!” ropar Fredrik ut till Liz som är vid bagageluckan.
Liz skyndar sig att fixa i ordning rullstolen och ställer den vid bildörren så Fredrik kan ta sig ur bilen. – “Är du säker?” frågar hon oroligt när Fredrik rullar undan en bit.
När han nickar sträcker sig Liz in i bilen, känner på Zack’s panna, knäpper loss bältet och drar ut honom ur bilen. – “Orkar du ha honom i knät?” frågar hon.
Fredrik nickar, lägger i bromsarna och tar emot Zack när Liz sätter honom i knät på honom för att kunna stänga och låsa bilen. – “Vilken tur att huset redan var handikappanpassat när vi flyttade hit.” mumlar hon.
Liz tar tag i handtagen på rullstolen och kör fram honom till dörren. – “Öppnar du? Din bror är hemma så det borde vara upplåst.” ber hon.
Fredrik trycker ner handtaget, dörren glider upp och Liz kör in honom i hallen där hon stannar för att ta av sig skorna. – “Ska vi lägga honom på soffan?” frågar Fredrik. – “Ja det kan vi göra,” svar Liz.
Fredrik släpper då taget om Zack’s midja och rullar försiktigt in i vardagsrummet där hans lillebror sitter och tittar på TV. – “Kan du flytta över i fåtöljen, Jimmy?” ber Fredrik.
Jimmy tittar storögt på sin bror och flyttar på sig. – “Vad är det med Zack? Och varför sitter du i rullstol?” frågar han försiktigt.
Fredrik försöker lyfta över Zack i soffan, men när han är på väg att tappa honom tar Jimmy över. – “Tack, det är svårare att lyfta honom när jag sitter i den här,” konstaterar Fredrik. – “Vad är det som har hänt?” frågar Jimmy igen och lägger en filt över Zack. – “Vi blev påkörda på väg hem från Isac i lördags, och sen dess har det varit sjukhuset, tills mamma kom och hämtade oss idag. Zack har feber på grund av att han har tre brutna revben, och jag är temporärt förlamad,” svarar Fredrik. – “Temporärt? Betyder det att du kommer att kunna gå igen?” frågar Jimmy igen. – “Förhoppningsvis, om operationen gick rätt,” svarar Fredrik, förvånad över sin brors trevliga sätt.
Både Jimmy och Fredrik vänder sig mot dörren när Liz kommer in i vardagsrummet med kalla handdukar. – “Jag måste börja med maten nu, klarar ni av att sköta Zack?” frågar hon sina söner.
Fredrik nickar, tar emot handdukarna och lägger en av dom på Zack’s panna, samtidigt som han hör sin mamma försvinna ut i köket. – “Är du och Zack tillsammans nu?” frågar Jimmy.
Fredrik tittar lite suspekt på honom. – “Ja, hur visste du det?” frågar han långsamt. – “Det syns på dig när du är singel eller inte, dessutom är du trevligare och mer avslappnad när du har pojkvän, för då har du ingen överskottenergi som du tar ut på mig.” svarar Jimmy.
Fredrik rodnar lite och tittar ursäktande på honom. – “Det är lugnt storebror,” säger Jimmy och ler.
Fredrik besvarar leendet, byter ut handduken och drar ner Zack’s filt lite så han kommer åt ta dra av honom t-shirten.
Jimmy sätter sig i fåtöljen och återgår till att titta på TV.

Linus och Isac har precis klivit innanför dörren när Melina ropar. – “Isac, du har telefon! Det är någon Sara!”
Isac tittar skrämt på Linus, tar av sig skorna och går ut i köket. Han tar telefonen från Melina som återgår till sin frukost. – “Hallå?” säger han tyst i luren. – “Isac, varför i helvete tog du mina cigg?” fräser Sara. – “Hur fick du tag på dehär numret?” frågar Isac och ignorerar hennes fråga. – “Enkelt, det var bara att snoka igenom ditt rum,” svarar hon med överlägsen ton. – “Har du varit på mitt rum? Du vet att du inte får gå in dit,” fräser Isac tillbaka. – “Än sen då? Du är ju i alla fall inte hemma, dessutom vill jag fortfarande veta varför du tog mina cigaretter,” säger hon med samma ton. – “Du tog mina i lördags, ett oöppnat paket, så jag tog tillbaks det,” säger Isac och använder sig av samma överlägsna ton som sin syster. – “Din lilla skit, om du inte kommer hit med dom ögona böj berättar jag för morsan att du röker,” hotar hon. – “Jaha, gör det då, hon kommer i alla fall aldrig att tro dig,” säger Isac och ger ifrån sig en uttråkad suck. – “Vad fan, då kommer jag över till Linus och slår ihjäl dig!”
Isac hör på Sara’s röst att hon är riktigt förbannad och säger trotsigt, – “Gör vad fan du vill, du hittar ändå inte hit.”
Och så lägger han på luren.
Linus kommer in i köket lagom för att se Isac sjunka ner på knä på golvet och går fram till honom. – “Hur är det? Vad sa hon?” frågar han mjukt och sätter sig på huk. – “Hon hotar med att komma hit och slå ihjäl mig om jag inte kommer hem och lämnar ciggpaketet till henne,” viskar Isac.
Linus lägger handen på Isac’s axel och får honom att titta upp. – “Hon hittar inte hit, våran adress finns inte att hitta ens på internet. Det finns inte en chans att hon lyckas.” säger han.
Isac kastar en blick på Melina, hon nickar för att han ska förstå att Linus talar sannig.
Linus lägger märke till att Isac inte litar helt på honom, men han klandrar honom inte eftersom han vet hur svårt Isac har att lita på andra.
Isac möter Linus blick igen, det finns fortfarande tvivel i hans ögon som talar om att inte vet riktigt om han ska lita på vad de säger till honom eller inte. – “Kom igen Isac, så går vi upp med trunken,” säger Linus. – “Förvarna om ni ska ha sex, så jag hinner sätta på lite musik,” säger Melina.
Isac och Linus bara stirra på henne, röda i ansiktena. – “Visst,” mumlar Isac och reser på sig. – “Ropa om mamma kommer hem,” säger Linus innan han reser sig, går ut i hallen och tar med sig trunken upp. – “Bara så du vet, Linus vet allt om oss, han har vetat det länge,” mumlar Isac.
Nu är det Melinas tur att stirra på Isac. – “Hur visste..” – “Han listade ut det efter ett tag,” avbryter Isac, “men nu ska jag upp, så Linus inte tror att jag är otrogen.” – “Varför honom? Varför inte jag?” frågar hon.
Isac blir lite överrumplad över frågan. – “Man blir inte ihop med sin bästa kompis lillasyster, och jag attraheras mer av killar än tjejer,” svarar Isac och går ut ur köket. – “Kom igen Zack, vakna nu,” bedjar Fredrik.
Han tittar på Zack’s fridfulla, bleka ansikte som är glansigt av svett. – “Mamma, jag får inte ner febern!” ropar han. – “Klä av honom, se till att kyla ner honom!” ropar Liz tillbaka.
Fredrik drar bort filten helt och går sen på skärpet och byxorna, men bordet är ivägen när han ska dra av dem. – “Behöver du hjälp, storebror?” frågar Jimmy. – “Du får jätte gärna flytta bort bordet lite mer,” svarar Fredrik tacksamt.
När Jimmy skjutit undan bordet lite mer får Fredrik mer svängrum och drar snabbt och lätt av Zack’s byxor. Fredrik känner att Zack’s kropp är lika varm som hans panna så han lägger de kalla handdukarna över sin pojkväns kropp innan han byter ut den i pannan, tacksam över att hans mamma kom med så många handdukar.
Snart kommer Liz tillbaka in i vardagsrummet igen, hon har med sig varsin tallrik till Fredrik och Jimmy. – “Tack mamma, men jag är inte hungrig,” säger Fredrik. – “Jag vet, men jag vill inte att du ska bli sjuk du med, dessutom behöver du inte bli smalare,” säger hon och ställer ner tallrikarna på bordet.
Fredrik suckar och vänder rullstolen. – “Kan jag äta med pinnar?” frågar han.
Liz nickar och går ut i köket igen. – “Kan jag också få det?” ropar Jimmy.
När Liz kommer tillbaka har hon två par kinapinnar med sig och varsitt glas apelsinjuice till dem. – “Här har ni, jag sitter i köket, det har kommit lite post jag måste gå igenom,” säger hon och går tillbaka ut i köket.
Fredrik tittar lite på Jimmy innan han tar pinnarna och börjar äta. – “Fredrik.”
Fredrik vänder sig, så gott det går, i rullstolen och tittar på Zack. – “Hej där,” säger han och lägger ifrån sig pinnarna. – “Är vi hemma?” mumlar Zack. – “Ja, vi är hemma, prata inte,” svarar Fredrik mjukt och vänder rullstolen igen så han sitter med ryggen mot bordet.
Jimmy hör ömheten i Fredrik’s röst och blir nästan svartsjuk på Zack, men skjuter bort de tankarna så gott det går.
Fredrik smeker försiktigt Zack’s lena kind innan han känner på pannan igen, den är fortfarande varm. – “Du har fortfarande feber, ett tag var jag rädd att jag skulle förlora dig,” mumlar han.
Zack tittar på honom genom halvslutna ögon. – “Jag..”
Fredrik avbryter honom genom att lägga pekfingret mot Zack’s läppar innan han placerar en fjäderlätt kyss på dem. – “Prata inte, du behöver vila,” viskar han.
Varken Fredrik eller Zack märker att Jimmy iakttar de med stigande avund, utan en aning om varför. – “Är Zack vaken? Jag tyckte jag hörde er prata.”
Fredrik vrider lite på huvudet och får syn på Liz i dörröppningen. Han nickar och ser i ögonvrån hur Jimmy snabbt vrider sig bort för att återgå till sitt TV-tittande. – “Visst har ni TNBC?” frågar Zack plötsligt.
Både Jimmy och Liz ser helt förvirrade ut. – “The Nightmare Before Christmas,” översätter Fredrik, “ja vi har den.” – “Kan vi..” – “Nej, Zack, du ska vila,” avbryter Fredrik på en gång.
Zack muttrar något ohörbart och gör en ansats att vända på sig, men Fredrik tar tag i hans överarm och pussar honom på kinden. – “Förlåt sötnos, men du får titta sen när du mår bättre,” mumlar han. – “Ok,” säger Zack uppgivet och ligger kvar på rygg.
Liz betraktar killarna en stund innan hon yttrar sig. – “Jimmy, Fredrik, ät upp nu, jag tänker inte kasta en massa mat.” – “Men mamma, jag är inte..” – “Gör bara som hon säger älskling,” mumlar Zack innan han sluter ögonen och somnar.
Fredrik känner sig förrådd, men fattar vad Zack syftar på och vänder sig igen. – “Måste jag till skolan i morron?” frågar han.
Liz tittar lite förvånat på honom. – “Jag vill vara hemma och ta hand om Zack tills han är feberfri,” förklarar Fredrik. – “Ok, men bara tills Zack är frisk nog att gå till skolan, tänk på att ni tar examen om lite mer än två månader, så du måste plugga hemma,” tycker hon. – “Ok,” säger Fredrik, “Det är en juste deal.”
Liz blir överraskad över Fredrik’s snabba beslut, hon har aldrig varit med om att han gått med på att studera hemma tidigare. – “Får jag också stanna hemma?” frågar Jimmy. – “Vad har du för anledning?” svarar Liz snabbt, beredd på frågan. – “Men Fredrik får ju,” börjar han. – “Fredrik har varit med om en olycka som placerat honom i en rullstol, och han ska ta hand om Zack och plugga medans jag jobbar,” avbryter Liz vasst. – “Om Fredrik får, får jag också,” muttrar Jimmy. – “Och vad i helvete är det som får dig att inbilla dig att du ska få göra allt som jag gör?” fräser Fredrik, “du går i nian, du är fanimej tre år yngre än mig.”
Han har tappat tålamodet totalt beträffande Jimmy, han är trött på att den bortskämda snorungen får allt han pekar på och får sin vilja igenom hela tiden, och kastar en blick på sin mamma. – “Men..” försöker Jimmy. – “Ett nej är ett nej, Jimmy. Vill du att jag ska dra in månadspengen för dig och ge dig TV och dator förbud?” frågar Liz, “du måste få bra betyg så du kommer in på gymnasiet.”
Med de orden vänder hon på klacken och masherar ut ur vardagsrummet igen.

FÖRBANNELSEN avsnitt 4

Augusta visade verkligen framfötterna och hade många gåvor. Hon sjöng som en lärka och var också lika glad. Alltid framåt och positiv och tyckte att livet var faktiskt väldigt
roligt. Hon hade på något sätt förlikat sig med sin och sin familjs situation.
Hon blev mycket omtyckt genom sitt sätt, men tyvärr fanns det också de som var mycket avundsjuka på Augusta.
Hon hade ärvt mycket av sin mor och hon ville prata mycket om hur hon var när Johannes träffade henne.
Johannes kunde sitta mycket länge och berätta dessa händelser i deras liv. Han kanske
Friserade dem lite för att Lill-Anna skulle få lite beröm efter hennes död.
Men det som var mycket frustrerande för Augusta var att alla tyckte att Johannes hade den här konstiga sjukan. De brukade säga spydigt till Augusta. – Din far är så smittad att han var tvungen att kapa av benet.
Augusta brukade replikera och säga. – Det är inte så, min far höggs sig när han var i skogen.
Men ingen trodde henne.
Johannes hade på detta sätt väldigt svårt att försörja sig och Augusta. Så det blev mindre och mindre att äta i stugan.
Ju mer Augusta tänkte på det här, desto mer ledsen blev hon. – Man kan inte tro att människor kan vara så elaka! – Vad kommer man egentligen med elakheter?
De försökte på alla vis att hjälpas åt att på något sätt få mat för dagen.
Ingen arbete, ingen mat. Tosete hade varit där många gånger och hjälp dem
både med det ena och det andra. – Tiderna är svåra och inte blir det bättre när människor är som de är, sa Tosete. – Kanske ni borde flytta här ifrån? För här har ni absolut ingen framtid.
Dessa slitningar gjorde Augusta väldigt svag och eländig. När hon låg sjuk i mässlingen
så kom det som ingen ville hon skulle få.
Denna svarta dam uppenbarades för första gången i Augustas unga liv. Hon stod där med ryggen mot henne och hon försökte säga något men hon kunde inte.
Hennes ansikte var bortvänt och hon hade en Bonnett på huvudet.
Augusta blev väldigt rädd för hon trodde det var en ond figur som skulle komma och hämta henne.
Hon försvann lika fort som hon hade kommit.
Augusta visste inte hur den här svarta damen hade huserat i familjen länge. Det var liksom som familjespöke.
Hon trodde absolut att hon var tokig. För hon hade hört att hennes mamma var väl inte
som hon skulle vara.
Hon vågade inte säga detta till Johannes och hennes nerver blev mycket spända.
När denna figur hade uppenbarats så många gånger för henne, blev detta för mycket.
Hon kunde inte nu förlika sig med att leva ett liv som en tosing.

Så en dag när Johannes undrade varför inte Augusta kom ner till köket på
morgonen. Han öppnade dörren och undrade. – Varför har du inte kommit ner till frukosten.? – Jag ska inte stiga upp ur sängen, jag ska aldrig stiga upp ur sängen mer i hela
mitt liv.
Johannes blev liksom förskräckt och undrande faktiskt. – Nu skojar du med mig, flicka lilla? – Nej, det gör jag inte.
Johannes han gick ner och tänkte för sig själv. – Hon kommer nog ner när hon tycker det är tråkigt att ligga bara där.
Men Augusta låg kvar och hon vägrade at gå upp. Man tyckte det var konstigt så man konsulterade en läkare som inte hade någon kompetens om detta.
Han sa bara. – Det är något som flickan har hittat på för jag finner inget annat fel på henne.
Johannes blev mer och mer förundrad varför Augusta gör så här. – Det finns ju inget fel på henne, tänkte Johannes.
Han försökte med alla medel att få upp flickan men tyvärr gick det inte på något sätt
En dag blev han frustrerad och tog upp henne med våld ur sängen, då blev hon kritvit i
ansiktet och svimmade direkt.
Johannes blev förskräckt och lade Augusta tillbaka i sängen.
Tosete hade på något sätt försökt att förstå det här. Men inte ens hon förstod riktigt.
Tosete hade frågat Augusta. – Är demonerna hos dig? Är det dem som säger till dig att du inte kan gå upp?
Augusta hade svaret. – Jag tycker det är meningslöst att stiga upp, världen är så orättvis.
Innerst inne förstod nu Tosete att Augusta ville helt simpelt inte leva.
Augusta förflyttades till ett sjukhus där läkarna konstaterade s vår ångest.
Men med syndromet att hon inte steg upp var inte klarlagd. Så hon fick ligga i sin sjukhussäng.
En dag kom en ung man in och satt och pratade med henne länge. Hon öppnade sig till sist och berättade om den här kvinnan i svarta kläder.
Tiden gick och Augusta och den här unge mannen satt nu nästan varje dag och pratade.
Hans namn var Gustav.

Hon såg mycket gott i Gustav och för mycket länge sedan kände hon lite hopp.
Han var en sådan person som hon hade längtat efter mycket länge.
Berömde henne för att hon var vacker och att hon hade lite i huvudet som han sa.
Augusta hade nu varit på sjukhuset i sex veckor och Gustav hade nästan varit där varje dag.
De kunde inte göra mycket mer så Augusta skulle få åka hem. Transporten blev med häst och vagn, Augusta liggandes på flaket.
Gustav hade lovat att han skulle komma och hälsa på henne. De hade kysst varandra farväl och de hade lovat varandra att de skulle ses.
Johannes var mycket glad över att se hur Augusta förvandlades. Men inte än steg hon
upp ur sängen.
Augusta låg och längtade efter Gustav och hade faktiskt nu tänkt att hon få stiga upp.
Hon försökte men trillade ihop precis vid sängen, så hon fick ropa på Johannes att hjälpa henne.
När hon låg där och tänkte hur det kunde ha varit blev hon mycket ledsen. – Varför är livet så här mot mig, jag menar vi är väl inte sämre än någon annan! Hon nästan förbannade Gud.
När hon hade gjort det spred sig en stor ångest över henne, hon blev nästan förskräckt
över detta. – Nu kommer jag inte ens till himmelen!
Sedan kastade hon huvudet tillbaka och grät i kudden.
Dagarna gick och Gustav hälsade på för första gången. Det blev verkligen fest i Kapernaum. Glädjen stod högt i tak och Augusta var väldigt glad.
Johannes ville inte visa sina tårar men han tyckte detta var väldigt rörande.
Gustav var en mycket fin och rar pojke i alla avseenden.
Johannes kunde inte på något sätt inte tycka om den här grabben.
Kunde han sedan också få upp Augusta ur sängen skulle detta vara ett mirakel.
Gustav sa till Augusta. – Hur tror du det skulle vara om du försöker att stiga upp ur sängen?
Augusta tittade kärleksfullt på honom och sa. – Jag lovar jag ska göra mitt bästa för att stiga upp ur sängen. Men just nu är mina muskler så förtvinade att jag kan inte resa mig upp.
Gustav blev mycket glad och gav Augusta en puss på munnen.
Augusta sken som en sol under hennes bleka skinn och för första gången under hennes
liv kunde hon på något sätt känna att hon var lycklig.
De dagar Gustav var där blev verkligen en vändning när det gällde Augusta.
Hon försökte att i sängen köra rörelser så att hennes muskler blev hårdare.
Gustav hade sagt till henne att han planerade att komma om en månad och hade då
Blivit mycket glad om Augusta hade kommit och kramat om honom. – Jag ska göra mitt bästa sa, Augusta med en ivrig röst. – Min kärlek till dig är det bästa som har hänt mig.

Gustav åkte och det blev väldigt tomt efter honom. Men Augusta kände att ändå
Fanns han där och sa åt henne vad hon skulle göra.
Johannes förundrades över hur mycket Augusta hade ändrat sig. Hon slet som ett djur
i sin säng för att uppnå det som kanske var givet för andra.
Hon drömde om natten att Gustav och hon seglade bort på ett blått hav med solen i ryggen. De verkligen älskade varandra och deras liv blev till ett crescendo av lycka.
Gustav kände en annan grabb som arbetade som brandman och han hade frågat honom om han inte kunde pröva på det. – Du behöver ju inte bara hålla på med det, utan kanske bara när det brinner?
Gustav blev liksom tänd på idén att göra något annat, sedan kanske Augusta såg upp
till honom mer än nånsin.
Han började lite smått och fick lära sig grunderna men det var inte så lätt att släcka bränder.
Man han arbetade på ivrigt och blev så småningom förklarad redo att gå ut i verkligheten.
Han till och med längtade efter att en brand skulle dyka upp så de kunde se hans
kapacitet. – Min kärlek till Augusta kan inte någon släcka, det är helt omöjligt.
Gustav fick som han ville och första branden var faktiskt en storbrand.
Här kanske det fodrades mer erfarenhet, men det gick väldigt bra.
Då gjorde Gustav ett kapital fel och stod vänd mot en vägg som brann.
Väggen rasade över Gustav och han blev svårt skadad.
Det sista Gustav sa. – Låt mig inte få dö nu när jag har träffat världens vackraste och härligaste
flicka. Men jag tror jag gör det, men säg till Augusta hur mycket jag älskade henne.
Han slöt sin blå ögon och de andra brandmännen var mycket ledsna över att ha mist en
så ung brandman.
Nyheten spred sig som en löpeld och kom snart till Augustas kännedom.
Chocken blev så stor att hon svimmade i sängen där hon låg.
När hon öppnade ögonen igen förstod nu Johannes att tyvärr fanns det inget mer att göra.
Hon hade nu bestämt sig att aldrig mer gå upp ur sängen.

En vårdag två år senare dog Augusta i sin säng och blev kallad för plankan.
Därför det var ett skällsord som menade att hon hade inte mer vett i skallen än en planka.
Begravningen blev en mycket sorgsen historia för Johannes. Ingen ville närvara vid begravningen, för de sa att sådant här det smittar. – Även om man gräver ner henne sju alnar under jorden så kommer hon att smitta ändå.
Det var väldigt hemskt för Johannes att höra detta. Men han var mycket hårdhudad nu
För livet hade lärt honom det.
Efter begravningen satt Tosete och Johannes och drack kaffe och Johannes sa. – Hur ska man kunna bryta denna förbannelse?
Tosete svarade. – Jag tror inte det går, men det bästa skulle nog vara att komma här ifrån.
Att på något sätt försöka att börja om igen. – Hur ska jag kunna det utan min älskade Augusta? – Vem vet sa Tosete du kanske f inner någon annan?
Johannes tittade väldigt konstigt på Tosete men tänkte. – Augusta var min dotter och det första hon tänker på är at jag ska skaffa en annan
dotter med någon annan. – Jag förbanna den här förbannelsen! Kan de inte låta mig få vara ifred? – Lugna sig sa Tosete, det ordnar sig säkert? – Vad kvittar det nu när jag står här ensam. Ensam i hela världen.
En man med konstigt ben, hur ska han kunna klara sig?
När Johannes sänkte sitt huvud i sina händer och grät, tröstade Tosete honom och sa. – Du kommer att på något sätt resa dig ur denna sorg och gå vidare, vi människor
har en förmåga till det.
Johannes liksom flöt bort med sin sorg och kunde se framför sig Augusta, hans livs kärlek.
Augusta sa till honom. – Låt din kärlek till mig, göra så att du på något sätt försöker att undvika förbannelsen. – Jag ska vara din ängel och ta hand om dig, det lovar jag. – Johannes, ropade Tosete, men Johannes svarade inte.

Fortsättning följer

Bo Grapenskog

- “Vad har du råkat ut för denhär gången, Isac?”
Isac tittar upp från boken han läser. – “Vad menar du Zack?”
Zack suckar och tittar Isac i ögonen. – “Blåtira, svullen kind, lindad handled… du vet vad jag pratar om.” – “Åh, du menar det. Jag tappade balansen när jag åkte inlines igår, det är inget alvarligt.”
Isac ler mot Zack innan han fortsätter läsa.
Zack skakar bara på huvudet igen och suckar. – “Hur är det mellan dig och Joana då?”
Isac hoppar till och vänder på sig i stolen. – “Hej Fredrik, jag hörde inte att du kom. Hur det är mellan mig och Joana? Full rulle, hon är så krävande och försöker få mig att bråka med henne hela tiden..” svarar han med en suck och sticker åter näsan i boken. – “Hej Zack.”
Isac ser i ögonvrån hur Fredrik lägger armarna om Zack och lutar sig mot hans rygg. “Undrar varför ingen av dom tar första steget, det är ju så uppenbart att Fredrik är förälskad i Zack och tvärt om,” tänker han och försöker koncentrera sig på boken. – “Vad har han råkat ut för?” frågar Fredrik och riktar tummen mot Isac. – “Han säger att det var en inlinesolycka,” svarar Zack, “men jag tror att han åkt på däng.” tillägger han tyst. – “Ja du, inte ser det ut som en olycka inte,” håller Fredrik med. – “Jag kan faktiskt höra er, det är ni medvetna om va?” frågar Isac och tittar upp på sina kompisar. – “Förlåt Isac,” säger Fredrik och tittar lite generat på honom.
Isac nickar bara och kastar en blick på klockan. – “Vet nån av er vart Linus är förresten?” frågar han. – “Ingen anig faktiskt,” svarar Zack och kastar en blick på Fredrik. – “Inte jag heller, men han är väll bara sen som vanligt.” – “Mm, hoppas det. Annars blir vi sena och jag blir dödad,” säger Isac.
Zack suckar och kastar först en blick på Fredrik igen, sen på Isac och vidare ut genom fönstret. “Att killen aldrig kan komma i tid,” tänker han.
Fredriks tankar vandra iväg åt ett helt annat håll, långt bort från caféet och irritationen mot Linus. “Jag undra vad Zack tycker om mig egentligen, själv tycker jag att han är jättesnygg. Vid det här laget vet han nog att jag är bög, eftersom jag klänger på honom så mycket.”
Isac sliter sig från boken, lägger ner den i sin axelväska och tittar fundersamt på Fredrik som verkar vara i en annan värld innan han följer Zack’s exempel att titta ut genom fönstret för att försöka få syn på någon som skulle kunna vara Linus.

En kvart senare ser Isac i ögonvrån hur Zack hoppar högt och snurrar runt. Linus står bakom honom med ett retsamt flin i ansiktet. – “Hoppsan, skrämde jag dig?” frågar han. – “Hej Linus, du är sen. Syrran kommer flå mig levande,” svar Isac i Zack’s ställe, han är inte allt för glad. – “Jag vet, förlåt, men morsan tvingade mig att städa upp svinstian i badrummet som min lillasyster ställt till med,” säger Linus och låter blicken vandra från Isac till Zack för att fastna på Fredrik, “vad är det med dendär? Han ser ju ut att vara i ett annat land.” – “Jag vet inte riktigt, men Fredrik är Fredrik,” svarar Isac och petar Fredrik hårt i sidan.
Fredrik hoppar till med ett lite tjut och blänger på Isac. – “Vad skulle dedär vara bra för?” fräser han.
Isac himlar med ögonen och svarar: – “Linus är här nu, det är dags att röra på sig. Jag vill inte bli mer ihjälslagen än nödvändigt, du vet ju hur min syrra är.”
Killarna reser på sig och lämnar Caféet, och Isac ser till sin lättnad att Linus har crossen med sig. “Nu kommer det att gå fort hem,” tänker han och tar emot hjälmen som Linus räcker honom.
Fredrik sätter sig bakom Zack och tar hans extrahjälm innan dem åker iväg.

10 minuter senare stannar Zack och Linus på Isac’s uppfart, det brukar ta minst 20 minuter hem till honom.
Isac kliver av crossen och tar av sig hjälmen. – “Är du galen? Hade du krockat hade vi dött!” säger han. – “Ja, men nu gjorde vi inte det. Ska inte du gå in och bli dödad nu?” hugger Linus tillbaka.
Isac suckar och väntar tills Zack har låst sin moppe innan han styr stegen mot ytterdörren. – “Jasså, det passar att komma hem en kvart för sent va? Isac!”
Är det första som hörs ut när Isac öppnar dörren. – “Nu är jag dödens, vem skjutsar mig till bårhuset sen?” frågar Isac tyst innan han höjer rösten, “kom igen! Du kan inte klaga på mig för 15 minuter! Själv brukar du ju komma en timme sent!”
Isac tecknar åt Linus att dra med sig Fredrik och Zack upp på hans rum när hans storasyster kommer klampande från vardagsrummet. – “Du din lilla, var inte så kaxig skitunge,” fräser hon irriterat och hugger tag i Isac’s handleder. – “Aj, släpp mig, din idiot!” skriker han samtidigt som han drar sig loss och ger henne en rejäl örfil så hon stapplar bakåt.
Isac ser sin chans att fly så han kastar sig upp för trappan och in på rummet. – “Du har just skrivit på din dödsdom Isac,” påpekar Linus som stänger och låser rumsdörren. – “Sara tror verkligen att hon kan göra vad som helst bara för att hon är 3 år äldre än mig,” säger Isac irriterat. – “Men du har i alla fall era föräldrar på din sida,” inflikar Zack. – “Ja, det verkar ligga någonting i dedär med småsyskon för min lillebror får allt han pekar på, och gör jag honom sur får jag förbud på allt som går att sätta förbud på och indraget studiebidrag,” håller Fredrik med och ger Isac en förebrående blick.
Isac tittar på sina kompisar och suckar. – “Men ingen av er vet hur irriterande det är att vara yngst, kortast och bli körd med hela tiden,” försvarar sig Isac.
Alla fyra hoppar högt när ett högt dunk kommer från dörren. – “Lås upp så jag kan ha ihjäl dig, din lilla skit!” skriker Sara från andra sidan dörren. – “Skulle inte tro de! Hade inte du brottom iväg?” ropar Isac tillbaka och mumlar, “jävla häxa.” – “Tro inte att du slipper undan så lätt! När jag kommer hem..” – “Är jag långt borta. Hej då!” avbryter han.
Isac andas ut när han hör hur hon klampar ner för trappan. – “Shit, man skulle kunna tro att hon är sen till flyget eller nått,” säger han med en suck. – “Aja, nu kan vi ha kul i alla fall,” tycker Linus.
Isac tittar på Zack och Fredrik som nickar. – “Skulle vi titta på film eller se om det går något på TV?” frågar Isac. – “Jag tror att Gone in 60 secounds går på femman klockan ni,” svarar Fredrik. – “Den kan vi väll se?” håller Linus med.
Isac och Zack nickar.
Klockan är bara 18,47 och Linus kastar en blick på Isac innan han vänder sig till Fredrik och Zack. – “Kan inte ni två dra iväg och köpa chips och läsk och sånt till filmen?” frågar han.
Zack tittar skeptiskt på Linus. – “Med dendär? Han går ju bara och dagdrömmer hela tiden.”
Linus suckar och spänner ögonen i Zack som ger upp och drar med sig Fredrik ut. – “Nu du, pojke lilla, vill jag veta vad du råkat ut för, och dra inte till med att det var en olycka, för den går jag inte på,” säger Linus och tittar strängt på sin ett år yngre kompis. – “Jag åkte på däng,” svarar Isac tyst och slår ner blicken, “Av Joana.” – “Vad i helvete,” morrar Linus, “vad har du gjort för att förtjäna det?”
Isac tittar skrämt på Linus. – “Sara ringde efter mig, Joana såg hennes namn på min display och trodde att jag var otrogen mot henne, och hon vägrade lyssna på mig,” nästan viskar han som svar. – “Hörru Isac, du måste gå till polisen,” säger Linus och tittar på honom. – “Men det var ju mitt fel,” mumlar Isac. – “Det är det inte alls, men jag tänker inte pressa dig,”
Linus suckar och kastar en blick på klockan. Han skickade iväg Fredrik och Zack för lite mer än 10 minuter sen.

De följande 20 minutrarna sitter Isac och Linus tysta och stirrar på TV:ns svarta skärm, så när ytterdörren öppnas vrider Isac på huvudet och tittar mot dörröppningen till hallen. – “Nu är vi tillbaka!” ropar Fredrik och stänger ytterdörren.
Snart dyker både han och Zack upp i dörröppningen med varsin kasse från coop. – “Ni är ju knäppa bägge två, hur mycket ska vi sitta o moffa egentligen?” frågar Linus som har svårt att hålla sig för skratt vid synen av kompisarna. – “6 liter cola, 3 påsar chips och 1 kg lösgodis,” svarar Zack och flinar brett.
Isac reser sig och går bort till dom med Linus hack i häl. – “Nu, pojkar små, följer ni med ut i köket så vi kan hälla upp allting i skålar,” säger han till sina kompisar, trots att han är yngst. – “Som du vill, chefen,” svarar Fredrik och alla fyra traskar ut i köket.
Isac plockar fram skålar och annat dem behöver medans Linus, som vart där ganska ofta, plockar fram glas.

Snart är klockan 20,15 och Isac funderar på vad dom ska hitta på härnäst. – “Kan vi inte titta på Så Ska Det Låta?” föreslår Fredrik, “det kan man skratta ganska mycket åt.”
Han tittar på de andra som verkar tycka att det är en bra idé, så de bär in allt i vardagsrummet och Isac slår på TV:n.
Gästerna i Så Ska Det Låta är Marcolio, Linda Bengtzing, Magnus Carlsson och Kikki Danielson.
Isac tittar halvt om halvt innan han går ut i köket för att ringa Joana.
Från TV rummet hör han hur killarna garvar åt att gästerna springer runt som yra hönor i studion. Han suckar och slår Joana’s nummer.
Linus vrider på huvudet när Isac kommer in i vardagsrummet igen och ser att han har ett lättat ansiktsuttryck. – “Väst vad du ser nöjd ut, vad har du gjort?” viskar Linus när Isac sitter i soffan. – “Jag ringde Joana och sa att det är slut mellan oss,” viskar Isac tillbaka. – “Vad fick dig att göra det?” viskar Linus igen. – “Du,” viskar Isac och riktar blicken mot TV:n. – “Vad menar du med det?” viskar Linus utan att få något annat än ett hemlighetsfullt leende till svar.

Äntligen tar Så Ska Det Låta slut och Isac byter till Kanal 5 precis lagom till Gone in 60 secounds.
När dom kommer till scenen där Nicolas Cage och Angelina Jolie hånglar i Lamborginin ser Isac i ögonvrån att Zack och Fredrik smyger iväg.
Linus ser också att kompisarna smyger iväg och han fattar snabbt ett beslut som antingen får bära eller brista. Han lutar sig lite åt Isac’s håll och kysser honom.
Isac får mer eller mindre en halv chock och bara stirrar på Linus. – “Förlåt, jag kunde inte låta bli, du såg så söt ut,” viskar Linus.
Det tar en liten stund innan Isac fattar vad Linus just sagt och gjort, sen spricker hans läppar upp i ett leende. – “Det gör inget, jag var ju ledig, eller hur?” viskar Isac tillbaka.
En stund senare kommer Zack och Fredrik tillbaka igen, och Zack’s hår är alldeles rufsigt, eller rufsigare än det varit tidigare på dan, men inte Fredriks, så det är lätt för Isac att lista ut vad dom har gjort.
När filmen är slut är hälften av godiset och chipsen uppätet och 4 av colaflaskorna uppdruckna, så killarna plockar på sig det som är kvar och vandrar upp på Isac’s rum. – “Så, vad ska vi göra nu?” frågar Fredrik som slagit sig ner på golvet.
Zack sätter sig ner i knät på Fredrik som lägger armarna om Zack’s midja.
Isac tittar på dom innan han sätter sig på golvet han också. – “Jag vet inte riktigt, men vi kan spela GT4, jag har ju två kontroller,” föreslår han. – “Ja, varför inte,” håller Zack med och tittar bakåt på Fredrik som nickar.
Linus suckar uppgivet. – “Finns det inget annat vi kan göra?” frågar han. – “Majoriteten vann, Linus,” svarar Fredrik och tittar på honom.
Isac sätter i spelet i PS2’an och startar det innan han sätter på sin TV på rätt kanal.
Zack snor åt sig ena spelkontrollen och Isac ger Linus den andra för att han inte ska tycka att det är tråkigt.
Linus tar emot kontrollen och låter Zack bestämma bana åt dom efter att dom valt bilar. Han väljer den ena Dirt & Snow banan och trycker på start.
Isac kastar en blick åt sidan på Fredrik som verkar göra allt han kan för att störa Zack, som att kyssa honom på halsen och i nacken och peta honom i sidorna, men misslyckas ganska grovt med det.
Isac sätter sig på golvet igen för att inte vara i vägen och drar ner en smått förvånad Linus i knät då det verkar som att han inte vet hur man gör för att sitta ner.
Fredrik tittar förvånat på Isac men återgår snart till att störa Zack.
Linus vinner, men bara med en halv sekund, över Zack som skyller på Fredrik för att han förlorade. – “Sätt dig inte i knät på honom då,” retas Linus. – “Men jag kunde väll inte veta…” muttrar Zack. – “Ge er nu, det är min och Fredrik’s tur,” säger Isac och snor kontrollen från Linus.
Linus vill flytta på sig för att inte vara i vägen för Isac men Isac lägger armarna runt Linus och lutar huvudet mot hans axel. – “Ska vi köra då?” frågar Fredrik. – “Visst, vi kör samma bana och ser vem som är bäst,” svarar Isac och nafsar lite lätt på Linus hals.
Fredrik trycker på X-knappen på spelkontrollen och snart kör han och Isac runt banan. Isac kan ju banorna utantill, eftersom att han kört mycket ensam när han skolkat från plugget, och vinner med flera sekunder över Fredrik. – “Fusk, du kan ju banorna Isac,” protesterar Fredrik. – “Men ska vi göra något annat då?” frågar Isac och lägger ifrån sig sin kontroll på golvet. – “Som vadå?” frågar Zack och tittar från Fredrik till Isac innan han reser sig. – “Vem hänger med ut och röker?” frågar Linus som redan ställt upp. – “Jag hänger med ut,” svarar Isac och sträcker fram handen för att få hjälp upp.
Linus tar tag i Isac’s hand och drar upp honom på fötter igen. – “Vi hänger också med ut,” säger Zack och följer Linus exempel med att dra upp Fredrik från golvet.
Så alla fyra traskar ner i hallen och drar på sig skor och tjocktröjor.
Isac har även plockat med sig den ena colaflaskan ner och står nu och letar febrilt i sina fickor efter ciggpaketet. – “Jävla Sara, nu har hon tagit mina cigaretter igen,” morrar han.
Linus tittar på Isac, smått förvånat, och frågar. – “Varför lägger du cigaretterna där om du vet att hon tar dem?” – “Dessutom är det väll bara att säga till era föräldrar,” tycker Zack. – “Jag kan inte ha dem nån annan stans. Det är bara tjocktröjan som mamma inte rotar igenom, hon städar ju alltid mitt rum fast jag inte vill,” svar Isac. – “Men vadå, menar du att dina föräldrar inte vet om att du röker? Har inte du rökt ganska länge?” frågar Fredrik.
Isac himlar med ögonen innan han svarar. – “Nej, dem vet inte, och jag har rökt i snart 3 år, och inte smugit,” – “Hur har dem undgått att se att du röker?” frågar Zack. – “Dom vill nog inte se. Jag är ju deras lilla ängel,” svarar Isac spydigt.
Linus bara suckar, öppnar dörren och går ut. Han hakar tag i Isac’s tröjärm och drar ut honom till sig. – “Vi kan dela cigarett om du vill,” säger han samtidigt som han drar fram ciggpaketet ur den trånga fickan på jeansen.
Isac nickar och kastar en blick in på Fredrik och Zack som står kvar i hallen och hånglar.
Linus biter sig lätt i läppen innan han tänder cigaretten han plockat fram. Han drar ett bloss och blåser ut röken i ansikte på Isac. – “Fräckis,” utbrister Isac.
Han sträcker lite på sig och nafsar Linus retsamt på halsen innan han kysser honom.
Fredrik och Zack kliver ut genom ytterdörren och ställer sig och råstirrar på Isac och Linus. – “Isac, har inte du flickvän?” frågar Zack till slut. – “Nej, det är över, jag orkar inte bli runtbossad av två tjejer, det räcker med min storasyster,” svarar Isac. – “Men, när blev ni tillsammans då?” frågar Fredrik. – “Samtidigt som du gav Zack hans knullrufs,” svarar Linus retsamt.
Både Zack och Fredrik rodnar och Zack börjar reda ut sitt trassliga, blonda, axellånga hår som är uppklippt i bak, men ger snart upp sina försök. – “Det får vara lite rufsigt,” mumlar han och tänder cigaretten som han precis plockat fram.
Isac har svårt att låta bli att leka med Linus hår när han ser Zack plocka med sitt, och börjar tvinna Linus vita, spretiga hår runt fingrarna. Han känner hur Linus nackhår reser sig och ryser av välbehag. – “Lust o bjussa? Ska köpa nya imorron,” frågar Fredrik.
Zack nickar och plockar fram paketet ur byxfickan igen.
Samtidigt snor Isac åt sig Linus cigarett, drar ett bloss och blåser ut röken i örat i på honom. – “Jasså, du tänker på sånt du,” viskar Linus och nafsar Isac på halsen. – “Självklart,” svara Isac med ett spjuverkatigt leende och ryser. – “Du är inte lite pervers du, Isac,” säger Zack och flinar. – “Det kom ju från rätt käft. Du som blir kåt av att se två personer sitta och hångla i en bil,” retas Isac tillbaka. – “Men Nicolas Cage är snygg och Lamborginin är het,” försvarar sig Zack.
Linus bryr sig inte om Isac’s och Zack’s lilla kärleksgnabb utan jobbar istället på att göra ett sugmärke på Isac’s hals, och Isac märker vad Linus gör och lägger därför huvudet lite på sne för att han ska komma åt bättre.
Fredrik sneglar lite på Linus innan han börjar gräva i Zack’s fickor efter tändaren och hittar den snart så han kan tända sin cigarett. Sen släpper han ner tändaren i sin egen ficka bara för att se hur Zack reagerar. – “Hörru du,” säger Zack och sticker ner fingrarna i Fredriks jeansficka, “vill du bli spankad eller?”
Fredriks ögon glimmar till vid frågan och viskar lite halvhögt svaret i Zack’s öra. – “Jag kan ta dig igen om du vill, hårt.” – “Vem var det du sa att var pervers?” frågar Isac med en retsam ton i rösten och en blick på Zack som ser helt oskyldig ut.

Snart rätar Linus på ryggen och tar ett steg tillbaka för att beundra ditt lilla mästerverk. – “Snyggt eller vad,” säger han.
Fredrik tar två steg närmare och tittar på det blålila märket som nu pryder Isac’s hals. – “Du är ju värsta proffset, vem har du tränat på?” frågar han.
Zack tittar bort lite oskyldigt och är totalt avslöjad, och Fredrik bara stirrar stumt på sin pojkvän.
Isac kan inte låta bli att bita Fredrik i nacken, eftersom den är helt obevakad. – “Aj!” tjuter Fredrik, “bit Linus istället.” – “Jag bet dig bar för att Linus ska få se vilka tjusiga märken hans nacke kommer vara utsmyckad med,” säger Isac retsamt och flinar.
Linus tar därför ett par steg fram, halar fram mobilen ur fickan och lyser med den i nacken på Fredrik. – “Det ser ut som om du blivit biten av en vampyr,” påpekar han och vänder sig till Isac, “gapa.”
Isac gör som han blir tillsagd och känner snart hur Linus drar med tummen utmed hans tandrad både uppe och nere. – “Du har riktigt vassa tänder, Isac,” säger Linus och tittar på honom. – “Japp, jag fick tandläkaren att fixa det åt mig,” påpekar Isac. – “Isac, vi drar nu, Zack vill sova hos mig och leka lite, och du och Linus kan behöva lite ensam tid,” säger Fredrik.
Isac tittar lite fundersamt från Fredrik till Zack medans han nickar. – “Ok, men då ses vi i skolan på måndag,” svarar han. – “Visst, ses i övermorron,” säger Zack som redan är på väg ner till moppen med nycklarna i högsta hugg. – “Vi ses!” ropar Linus efter honom. drar sista blosset och fimpar cigaretten, “hej då Fredrik,” lägger han till innan han går in. – “Säg till Zack att köra försiktigt,” säger Isac och ger Fredrik en kram innan han också går in och låser dörren.

Fredrik går ner till Zack och kysser honom. – “Isac sa att vi ska köra försiktigt. Ska vi hem till dig eller mig?” frågar han. – “Till dig, mina föräldrar är hemma,” svarar Zack och ger Fredrik extrahjälmen innan han startar moppen.
Fredrik drar på sig hjälmen, sätter sig bakom Zack och lägger armarna om hans midja.
Zack gasar lite och moppen rullar försiktigt ner för uppfarten och ut på gatan. Det tar en liten stund innan han hittar ut ur villaområdet och kommer till en korsning med rödlysen. Det är grönt för deras körfält så Zack kör på, men när dom har kommit halvvägs över korsningen kommer en röd Toyota i alldeles för hög hastighet, och den verkar bara öka farten när föraren ser den röda ljussignalen, och den kör rakt emot Zack och Fredrik.

Inne i huset sitter Isac och Linus och dricker vodka med cola och Isac är lite halv-full. – “Det är varmt,” säger han och drar av sig sin Tokio Hotel t-shirt. – “Du är het, och full,” säger Linus och drar med fingertopparna över Isac’s lagom tränade överkropp med ett leende på läpparna.
Isac dricker ur sitt glas och kysser Linus. – “Det är du med,” viskar han mot Linus läppar, “jag älskar dig.”.
Linus drar av sig sin t-shirt, som har en bild av bandet My Chemical Romance, och ler mot Isac. – “Ska vi gå upp?” frågar han och nafsar Isac i nacken på hans erogena zon.
Isac ryser och nickar innan han reser på sig och drar upp Linus ur soffan och vidare upp för trappar för att slutligen dra in honom på sitt rum och låsa dörren.

Morgonen därpå vaknar Isac med bultande huvudvärk och Linus armar runt sig. Han kan känna sin pojkväns kroppsvärme och han kan gissa sig till vad som hänt under natten eftersom att det ömmar och stramar där bak.
Isac blundar och försöker somna om, men när han inte lyckas särskilt bra bestämmer han sig för att trassla sig ur Linus omfamning. Det går bättre och snart står Isac upp och drar på sig mjukisbyxorna som ligger i fotänden av sängen. – “God morgon,” säger Linus från sängen.
Isac hoppar till och snor runt. – “God morgon, du skräms,” säger han tillbaka och sätter sig på sängen för att snabbt hoppa upp igen. – “Öm?” frågar Linus.
Isac nickar. – “Vad hände igår? Efter att jag blev full alltså..” frågar han. – “Hur ska jag förklara det, jo, du blir väldigt, väldigt kåt när du är alkoholpåverkad, och som du säkert redan räknat ut har vi haft sex i natt,” svarar Linus och ler brett.
Isac bara skakar på huvudet. – “Jag kan inte tro det, jag kan inte fatta att jag blir full så lätt, men vi behöver nog röja upp lite nere i köket och så,” säger han och suckar.
Linus nickar, tar sig ur sängen och snor ett par mjukisbyxor av Isac.
När dom kommer ner i vardagsrummet knäpper Isac på TV:n och TV4 går igång, det är nyhets morgon. – “Och nu till Ulf Lundell och smitolyckan där två pojkar i övre tonåren skadats allvarligt,” säger en av de tre nyhetsuppläsarna.
Isac ropar på Linus, som försvunnit ut i köket, innan han höjer ljudet. – “Igår vid midnatt hände en olycka i en korsnig i Tallkrogen. Två pojkar, 18 år gamla, körde igenom korsnigen på en moped när en röd bil i hög fart körde mot rött. Ett vittne slog larm och pojkarna fördes till sjukhus med alvarliga skador. Hade det inte varit för förarens skickliga manöver hade båda pojkarna dött. 18 åringarnas tillstånd är kritiskt och läkarna gör allt dom kan för att stabilisera dom,” läser Ulf Lundell, “Ännu är bilens märke och ägare okänt och polisen gör allt dom kan för att få tag på smitarna..”
Isac stänger av TV:n, vit som ett lakan i ansiktet. – “Det kan vara Zack och Fredrik,” säger han och plockar fram sin mobiltelefon för att ringa Zack.
Linus lägger handen på Isac’s arm. – “Det är ingen idé att ringa, vi vet att det är dom. Jag drar till sjukhuset, dra på dig lite mer kläder om du ska med,” säger han och tittar på sin pojkvän.
Isac tittar upp på Linus och nickar, så han dra på sig sin TH t-shirt innan han springer upp på rummet, byter till ett par stuprörsjeans, ett par strumpor och en munktröja.
Linus står klar i hallen och väntar när Isac kommer ner för trappan. – “Kom nu, nu åker vi,” säger han och går ut.
Isac sticker fötterna i skorna och plockar på sig nyckeln innan han följer efter Linus ut och låser dörren.
Linus har redan startat crossen och står och väntar på Isac när han kommer, så Isac tar hjälmen som hänger på styret, drar på den på huvudet och sätter sig bakom Linus.

På väg till sjukhuset sitter Isac bara och lutar sig mot Linus rygg, utan att tänka på någonting, utan att se på omvärlden som susar förbi, så när Linus äntligen stannar framför cykelstället vid sjukhuset släpper Isac greppet om hans midja och kliver av crossen.
Linus låser fast crossen innan han tar Isac’s hand och mer eller mindre släpar med honom in i entrén, och när dom kommer fram till receptionen tittar en äldre dam med vänligt ansikte på dom. – “Kan jag hjälpa er med något?” frågar hon.
Isac tittar lite besvärat på Linus. – “Jo, det kom in två killar inatt, Dem var med om en trafikolycka. Vi tror att det kan vara våra kompisar,” svarar Linus och ser i ögonvrån hur Isac skruvar på sig.
Receptionisten nickar och knappar lite på datorn. – “Läkarna opererar passageraren just nu, men han som körde ligger på uppvaket. Hittar ni dit eller ska jag be en sköterska följa er dit?” frågar hon vänligt. – “Vi hittar dit själva, tack,” säger Linus lika vänligt innan han släpar med sig Isac.
Uppvaket ligger på bottenvåningen och killarna traskar längs en lång vit korridor innan Linus plötsligt svänger in genom en dörröppnig till höger.
Isac följer efter Linus in i en stor sal med vita sängar uppradade mot de vita väggarna. Nästan alla sängar är tomma så Isac börjar vandra längs raderna med Linus hack i häl, så när Isac stannar hinner inte Linus uppfatta det utan går rakt in i honom. – “Är det säkert att han lever?” viskar Isac ängsligt och tittar på Zack’s blåslagna ansikte och armar.
Linus följer Isac’s blick, nickar och går in mellan Zack’s säng och en tom och smeker honom över håret. – “Stackars Zack, han kommer att känna sig jätteskyldig när han vaknar, speciellt om Fredrik inte klarar sig,” mumlar han.
Isac bara står och stirrar på såren och blåmärkena Zack har. – “Hur kan man köra i full fart mot rött och en bara smita efter en frontalkrock?” frågar han efter ett tag. – “Jag vet inte, men om jag får tag på den som gjorde det innan polisen gör det, slår jag ihjäl den,” svarar Linus sammanbitet och fortsätter stryka Zack över håret.
Isac kliver in mellan sängarna på andra sidan och tar Zack’s hand mellan båda sina och pussar hans handrygg och mumlar. – “Hoppas han vaknar snart,”
Isac har svårt att ta blicken från Zack’s bleka ansikte. – “Hoppas att Fredriks operation går bra,” säger Linus och slutar leka med Zack’s hår.
Efter drygt 10 minuter, vilket har känts som en evighet, rullar en säng in på uppvaket och Isac tittar upp för at se om det är Fredrik, och det är det. – “Han lever Linus, Fredrik klarade sig,” nästan viskar Isac och kliver ut så han står vid fotänden av Zack’s säng.
Dem som rullat in Fredrik flyttar snabbt och vant över honom till sängen på Zack’s vänstra sida och går iväg.
Isac kliver in mellan sängarna igen och lägger Fredrik’s hand i Zack’s, med förhoppningarna om att dem ska hitta tillbaka till medvetet tillstånd lite snabbare, och ställer sig vid fotändan av Zack’s säng igen.
Snart kommer en sjuksyster in i den stora, vita salen. Hon går fram till Linus och Isac. – “Ni måste gå nu,” säger hon.
Isac tittar oförstående på henne. – “Tyvärr killar, besökstiden är över,” säger hon och tittar på dem. – “Men..” börjar Isac. – “Besökstiden är slut,” upprepar hon bestämt.
Isac sänker axlarna och hänger lite med huvudet.
Linus kliver ut från sin plats mellan sängarna och lägger armen om Isac’s axlar. – “Kom nu, älskling,” säger han lågt och pussar Isac på håret innan han börjar leda ut honom mot korridoren.
Isac suckar och låter sig motvilligt ledas ut ur salen. – “Hoppas att dom vaknar snart,” mumlar han och lägger armen om Linus midja.
Linus leder ut Isac från sjukhuset och släpper honom för att låsa upp crossen. – “Jag vill inte åka hem, tänk om dom vaknar, tänk om Sara är hemma,” säger han lågt.
Linus kan höra en gnutta panik i Isac’s röst och tittar på honom. – “Jag förstår att du inte vill åka hem, men vi kan inte vara kvar här heller. Om du vill kan vi vara hemma hos mig, du känner ju mamma,” säger han stryker Isac’s kind. – “Är du säker på att hon är hemma då? Din pappa gillar mig inte.” säger Isac och slår ner blicken. – “Jadå, annars har vi huset för oss själva, pappa är bortrest just nu.” säger Linus lugnt.
Isac nickar och tänker på hur snäll Linus mamma alltid varit mot honom, och de “oskyldiga” lekar han lekt med Linus syster som är jämngammal med honom själv och naturligtvis vet Linus inget om det(tror han i alla fall), och varken han eller Melina har några som helst planer på att berätta det för Linus heller. Isac rodnar vid blotta minnet av händelserna.
Linus tittar lite konfunderat på Isac, han har fått upp låset och satt fast det så det inte är ivägen när han ska köra. – “Värst vad du blev röd i ansiktet Isac, vad tänker du på egentligen?” frågar han misstänksamt och använder sig av sin jag-ser-rakt-igenom-dig blick.
Isac rycker till lite och tittar på sin honom. – “Inget, eller.. det vi gjorde inatt, kan vi göra om det?” frågar han och blir ännu mer generad, “när jag är nykter alltså.”
Linus tittar lite roat på Isac och nickar eftertänksamt samtidigt som han dra sin hjälm över huvudet. – “Visst, men nu sticker vi, klockan är snart 11.00,” tycker han.
Isac nickar, tar sin hjälm och väntar tills Linus vänt och startat crossen innan han sätter sig bakom honom.
Linus rullar lika försiktigt ut på vägen som han brukar innan han gasar och ökar farten.

När crossen är parkerad i garaget hemma hos Linus kliver killarna in genom grovingången och Isac sätter sig ner för att kunna snöra av sig skorna.
Linus tittar på honom med samma roade blick som vid sjukhuset och sätter sig på huk och kysser Isac innan han viskar. – “Om jag visste att vi var ensamma skulle du fått suga av mig här och nu.”
Isac tittar lite snabbt på Linus och ett retsamt leende sprider sig på hans läppar. – “Nu är det så att jag inte går med på någonting innan vi kollat att vi är ensamma och sitter på ditt rum med låst dörr,” viskar han och det glittrar okynnigt i de korpsvarta ögonen.
Linus ler vagt och reser på sig igen, han sparkar av sig sina skor och går in i tvättstugan.
Isac är snabbt efter Linus, han vill inte bli lämnad ensam på undervåningen i fall han skulle stöta på Melina, det skulle han inte klara av just nu. – “Hallå! Är det någon hemma?” ropar Linus.
Eftersom dom inte får något svar antar Linus att dom är ensamma, så han tar Isac’s hand, kysser honom hett och drar med honom uppför trappan.
Väl inne på Linus rum börjar Isac kyssa Linus så intensivt och ivrigt att han glömmer låsa dörren. – “Stygga pojke, du har gjort mig kåt,” viskar han upphetsat mot Linus läppar.
Linus ler och kysser Isac’s darrande läppar innan han drar av Isac’s t-shirt och börjar hångla med honom samtidigt som Isac’s flinka fingrar får upp Linus gylf.
Linus och Isac är så upptagna av varandra att ingen av dem märker att dörren glider upp. – “Vad i helvete håller ni två på med?”
Killarna stelnar till och båda två sneglar på den magra, korta tjejen som står i dörröppningen med ett chockat ansiktsuttryck. – “När i helvete ska du lära dig att knacka?” fräser Linus.
Isac har nu återhämtat sig lagom från avslöjandet för att kunna identifiera tjejen som Melina, iförd nattlinne och pyjamasbyxor. – “Jag trodde inte någon var hemma.” svarar Melina ynkligt, hon verkar just ha upptäckt att det är Isac som står brevid hennes storebror. – “Och då smyger du runt på mitt rum?” frågar Linus ogillande. – “Jag letar efter min mobilladdare, jag vaknade nyss,” svarar hon.
Melina har svårt att slita blicken från Isac’s snygga överkropp och möta sin brors blick.
Isac skruvar obekvämt på sig och Linus känner spänningen i rummet. – “Kan du gå eller?” fräser han till sin lillasyster.
Melina hoppar till, vänder sig om, kilar ut ur rummet och stänger dörren efter sig.
Isac andas ut och känner hur hjärtat lugnat ner sig lite. – “Vad är det mellan er två egentligen? Melina blir jättenervös och du superspänd numera,” säger Linus och tittar forskande på Isac.
Isac slår ner blicken och slår sig ner på Linus säng utan att svara honom. – “Isac?”
Isac tittar upp som hastigast, och ser Linus jag-kan-se-rakt-igenom-dig blick igen, för att titta ner igen. – “Isac, kom igen nu, tror du inte att jag har märkt hur hon tittar på dig?” suckar han och fortsätter att titta på Isac.
Isac skakar på huvudet igen och höjer blicken lite. – “Du kommer ha ihjäl mig,” viskar han. – “Jasså?”
Linus höjer frågande på ena ögonbrynet innan han sätter sig brevid Isac och tar hans hand. – “Det tror jag inte på, du är för söt för att dö,” säger han.
Isac tittar skeptiskt på honom. – “Är jag fortfarande för söt för att dö om jag säger att jag har strulat med Melina?” frågar Isac och slår ner blicken igen
Till sin förvåning får han en puss på kinden istället för en snyting. – “Jag visste det redan, undrade bara när du tänkte berätta det,”
Isac tittar upp på Linus vackra ansikte. – “Hur?” frågar han. – “Du försvann ju titt som tätt när du sa att du skulle ut och röka, första gångerna undrade jag vart du tog vägen, men jag lyckades räkna ut det. Melina är ju inte precis tyst när hon har sex, och du har haft ganska mycket rufsigare hår när du kom tillbaka,” svar Linus och flinar.
Isac rodnar lite. – “Så du är inte arg då?” frågar han. – “För att du hållit min syster på bra humör? Knappast,” svarar Linus och kysser Isac, “vill du fortsätta där vi blev avbrutna?”
Isac nickar, reser på sig och går och låser dörren. När han vänder sig om står Linus där, och Isac kysser honom innan han drar av Linus t-shirt. – “Nu borde ingen kunna störa oss,” viskar han mot Linus läppar och kysser honom igen. – “Nu är jag hemma!” Hörs en röst från undervåningen.
Isac rycker till och sätter sig upp i sängen. Han tittar på Linus, som somnat, och reser på sig för att klä sig.
Byxorna ligger mitt på golvet, brevid t-shirten, men underkläderna ligger vid Isac’s fötter, så det är bara för honom att dra dem på sig innan han tar några steg framåt för att ta byxorna och t-shirten.
Linus mumlar något i sömnen och trevar efter Isac med ena handen, så Isac går tillbaka till sängen, drar täcket upp till midjan på Linus och pussar honom i pannan.
Isac hoppar till när det rycker i handtaget och dra snabbt på sig jeansen och t-shirten innan han går och öppnar dörren. På andra sidan står Linus mamma. – “Nämen, hej Isac,” säger hon förvånat. – “Hej, välkommen hem,” säger Isac och ler trött.
Han kliver ut i hallen och stänger försiktigt dörren bakom sig.
Gwen tittar lite smått roat på honom innan hon frågar. – “Linus är väll hemma?”
Isac nickar. – “har du tröttnat på din storasyster igen?”
Isac nickar en gång till. – “Är något fel?” frågar hon och tittar bekymrat på honom.
Isac skakar först på huvudet, men ändrar sig och nickar. – “Fredrik och Zack blev påkörda inatt, när dem var på väg hem,” säger han. – “Vill du prata om det?” frågar Gwen vänligt.
Isac skakar på huvudet. – “Ok, men säg till om det är något,” säger hon och vänder sig om för att gå, “hälsa Linus att det är mat om en och en halv timma.”
Isac står kvar ute i hallen tills Gwen försvunnit ner för trappan, sen går han in på rummet igen, stänger och låser dörren innan han går bort till Linus och säter sig på sängkanten. – “Linus,” viskar Isac och rör lätt vid hans kind.
Linus rör lite på sig och muttrar. – “Jag vill sova.” – “Linus, din mamma är hemma,” säger Isac lågt och stryker hans kind igen.
Linus sätter sig upp med ett ryck och stirrar först på dörren och sen på Isac. – “Gud vad du skräms,” säger han och andas ut, “gör inte om det.”
Isac bara ler och pussar Linus på halsen. – “Jag skulle hälsa dig att middagen är om ungefär,” han tittar på klockan,” en timma och tjugo minuter.”
Linus nickar trött och faller tillbaka mot kuddarna. – “Du är ännu bättre i sängen när du är nykter, förstår att syrran gillar dig,” säger han och ler trött.
Isac ler och rodnar lite när Linus yttrar sig. – “Jasså?” frågar han. – “Japp, dom som säger att ett förhållande inte kan bygga på sex vet inte vad dom snackar om.” svarar Linus.
Isac skrattar, han har ett mjukt klingande skratt, innan Linus drar ner honom över sig och kysser honom.
Isac skrattar igen och pussar Linus på nästippen. – ”Hur mycket tror du jag orkar egentligen?”

Det rycker lite i Zack’s ögonlock och han öppnar ögonen lite grann. Han kan känna en varm hand i sin och vrider lite på huvudet och ser Fredrik. – “Sötnos,” viskar han.
Fredrik rör sig inte, men det fladdrar till under ögonlocken.
Zack sätter dig snabbt upp, ignorerar smärtorna i bröstkorgen och svänger benen över sängkanten. Han betraktar Fredrik, hans vackra bleka ansikte, de vackra händerna med långa, smala fingrar, hans brunsvarta hår, allt.
Varför Fredrik? Varför inte Zack själv? Varför blev dom påkörda? Varför känns allt som om det var Zack’s fel? De frågorna vältrar sig inne i hans huvud utan att kunna besvaras.
Zack kramar Fredrik’s hand i sin egen och känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Han sväljer, flera gånger, för att bli av med klumpen i halsen som bara blir större, samtidigt som hans ögon översvämmas av tårar som sakta rinner över hans kinder. – “Fredrik, snälla vakna,” viskar han med förtvivlan i rösten.
Fredrik’s ögonlock fladdrar till igen men förblir stängda.
Zack flyttar sig från sängkanten till Fredrik’s och lägger kinden mot hans bröstkorg. – “Snälla älskling, vakna,” snyftar han.
Två läkare, som diskuterat olika möjligheter för en behandling, går förbi dörröppningen och ser Zack halvligga över Fredrik, båda två i sjukhusskjortor, och det blir fart i benen på dom. Båda läkarna springer in i den stora salen, greppar tag i Zack’s överarmar och lyfter milt över honom till sin egen säng. – “Nej, vad gör ni?” protesterar Zack, halvt förblinda av tårar, och gör en ansats att flytta på sig igen. – “Du är skadad, pojk, och ska inte flytta dig mer än nödvändigt,” svarar den ena läkaren milt och kramar Zack’s axel, “och som det ser ut för din kompis här, vet vi inte om han någonsin kommer kunna gå igen.”
Zack får nya tårar i ögonen vid beskedet och gömmer ansiktet i händerna. Så när han hör att läkarna har gått tar han bort händerna från ansiktet, lägger sig på sidan och tar Fredrik’s hand i sin igen. – “Älskling, jag saknar dig,” viskar han med tjock röst.
Den här gången fladdrar det inte bara till under ögonlocken, utan Fredrik öppnar ögonlocken lite grann, sneglar på Zack och ler. – “God morgon sötnos,” säger han tyst.
Zack tittar på Fredrik, hans varma leende är som en solig sommardag och Zack vet med ens att Fredrik inte anser att olyckan var hans fel. – “God morgon? Snarare kväll,” säger Zack, “klockan är snart halv sju.”
Fredrik flinar. – “Jag vill ha en puss,” viskar han.
Zack sneglar mot dörröppningen innan han åter svänger benen över sängkanten, flyttar över till Fredrik’s säng och böjer sig över honom.
Fredrik märker att Zack’s läppar darrar lätt och är glödheta när han kysser honom. – “Är du okej sötnos?” frågar han bekymrat och lägger handleden mot Zack’s panna.
Fredrik drar bort handleden lika fort som han lagt dit den. – “Du är ju glödhet,” säger han.
Zack tittar lite på honom och flyttar sig långsamt tillbaka till sin säng igen. – “Det är ingen fara med mig, jag är okej,” säger Zack och ler ett blekt leende.
Fredrik tror inte på honom utan trycker på sin larmknapp och snart hör dom springande steg ute i korridoren.
Inom kort står det två sköterskor vid fotändarna på killarnas sängar och den som står vid Zack’s säng kliver in emellan och trycker ner honom på rygg mot lakanen. – “Vad är det som har hänt?” frågar den andra sköterskan andfått. – “Jag tror att min sötnos har hög feber,” svarar Fredrik innan Zack får en chans att öppna munnen. – “Det har jag inte alls,” protesterar Zack. – “Jasså?” frågar sköterskan, som står vid Zack, och lägger handleden på hans panna, “jag kan tala om för dig att du visst har feber.”
Hon tar upp en termometer ur fickan på sin sjukhusrock. – “Gapa,” säger hon och sticker in termometern i mungipan på honom.
Fredrik betraktar Zack från sin plats och häver sig upp på armbågarna trots smärtor. han uppfattar ett bistert uttryck i ansikte på Zack och kan inte låta bli att le retsamt.
Zack muttrar något ohörbart när termometern piper till. – “Nu du, pojke lilla, ska jag tala om för dig att du har 42,3 graders feber, En normal människa brukar vara döende,” säger sköterskan när hon tagit tillbaka termometern.
Den andra sköterskan, som fortfarande står vid Fredriks fotända, reagerar snabbt och springer bort till ett skåp i andra änden av salen, låser upp det och plockar fram några handduksliknande tyger, som används till våtomslag, och lägger dem på ett litet rullbord med en behållare i metall, som är fylld med ljummet vatten. Sen skyndar hon tillbaka till Zack, doppar ena tygbiten, vrider ur den och lägger den på hans glödheta panna.

Isac och Linus ligger kvar i Linus säng tills det är dags att äta.
Linus kastar en förstulen blick på klockan och rör vid Isac’s kind. – “Vakna sötis, det är dags att gå ner och äta,” viskar han.
Isac rör lite på sig och mumlar något som Linus inte kan höra. – “Kom nu, mamma ropar snart,” säger han.
Han böjer sig lite över Isac och kysser honom, vilket tvingar Isac till att öppna ögonen. – “Du är jobbig Linus,” säger Isac irriterat och sätter sig upp. – “Bättre jobbig än elak,” tycker Linus och flinar.
Isac nickar och svänger benen över sängkanten och reser på sig. – “Du kanske borde klä på dig,” säger han retsamt och tittar på Linus vackra, nakna kropp.
Linus nickar, tar sig ur sängen och samlar på kläderna utan att bry sig om Isac’s trånande blickar. – “Vet du hur svårt det är att inte bli kåt när du böjer dig ner?” frågar Isac som har svårt att slita blicken från Linus sexiga rumpa.
Linus bara skrattar innan han försvinner in i sin klädkammare. Snart kommer han ut i rummet igen i Cheap Monday jeans och en Simple Plan t-shirt. – “Ska vi gå ner då?” frågar han och pussar Isac på kinden. – “Visst,” svarar Isac och går efter Linus.
Linus tar Isac’s hand och drar ner honom för trappan, men när dem kommer närmare köket släpper Isac taget om honom, enbart för att Gwen inte ska misstänka någonting. – “Där är ni ju, jag tänkte precis ropa på er,” säger hon och ler.
Linus ler tillbaka och slår sig ner på den ena stolen på långsidan av bordet och Isac på stolen brevid.
Snart kommer även Melina nersläntrandes till köket och dimper ner på stolen mitt emot sin storebror.
Gwen ställer potatiskastrullen på bordet och flyttar sen över stekpannan med fläskfilé bitar och sätter sig mitt emot Isac. – “Vad har ni gjort idag då killar?” frågar hon.
Linus ger Melina en dräpande blick när hon öppnar munnen för att svara. – “Vi har varit på sjukhuset och hälsat på Zack och Fredrik,” svarar Isac snabbt, men ändå med en underton i rösten som talar om att dom inte vill prat om det. – “Ok, du då Melina?” frågar hon för att inte gå in på saken.
Linus håller kvar samma blick på henne för att hon inte ska avslöja dem. – “Sovit, och suttit vid datorn, det är ju söndag,” svarar hon och kväver en gäspning.
Resten av middagen är det tyst runt bordet, förutom ljudet från besticken och glasen. – “Tack för maten,” säger Isac och reser sig från bordet. – “Är du verkligen mätt?” frågar Gwen som reagerat på hur lite Isac ätit. – “Jadå,” svarar Isac och ler.
Han ställer in sin disk i diskmaskinen och går upp på Linus rum igen, han hoppas att Linus skyndar sig att bli klar.
Nere i köket har Linus precis tackat för maten och gått ifrån bordet, han fastnar med blicken på klockan i halen och ser att den nästan är 20.00. Han har svårt att fatta att dom, för mindre än ett dygn sen, satt hemma hos Isac och hade roligt.
När Linus kommer upp på rummet har Isac redan gått och lagt sig, så Linus stänger och låser dörren innan han klär av sig och kryper ner brevid Isac. – “Vad lång tid du tog på dig,” mumlar Isac, “Jag hann nästan somna.”
Linus skrattar mjukt och pussar hans nakna, beniga axel innan han lägger armen om Isac’s midja och låter den ligga mot hans varma mage. – “Klockan är bara åtta, du kommer att vakna jätte tidigt imorgon, av nikotinbegär,” viskar Linus, men Isac har redan somnat.

Vilket väder! Blygrå himmel och regn och blåst. Men det var precis så hon ville ha det. Ju mer blåst desto bättre, tänkte hon.
Hon hoppades att den skulle rensa skallen på de dumma och jobbiga tankar som hängt sig fast den senaste tiden.

Det var ju därför morgonpromenaden med hundarna idag gick till havet där det verkligen var stormigt. Havet såg kallt ut, vågorna yrde och topparna var vita av skum. Vinden slet i träden och slängde runt med de vackert färgade löven. Vilken färgprakt det varit om solen lyst men hon kände sig ändå nöjd där hon stod i duggregnet. Det här vädret passade bättre ihop med hennes sinnesstämning just nu. Eller just nu förresten. Hon hade väl mått mindre bra sen i mitten på sommaren när hon tänkte efter. Ända sen han inte ville veta av henne mer. Han på nätet, han den fina.

Hur kan en människa man aldrig träffat dröja sig kvar i ens medvetande? Hon trodde nog att hon visste varför. Han fick henne att känna sig speciell, utvald och sen ratade han henne. Och det är svårt att förlika sig med. Varför dög hon inte? Vad var det för fel på henne? När fler aktörer kom in på scenen var hon inte intressant längre.

Fast egentligen kanske det sa mer om honom än om henne. Han kanske är en sån där som vill ha en liten grupp att välja och vraka bland och sen bara sätter ner fingret på nån slumpvis utvald. Nej men gud så korkat! Klart det var henne det var fel på. Naturligtvis var det så. Den tanken skulle hon väl kunna leva med bara hon fick reda på exakt vad som inte föll honom på läppen. Visste hon det så kunde hon ju arbeta med sig själv, få bort det som inte var bra. Ingen är felfri men vi kan väl alla bli bättre.

Nej, det kändes konstigt att tänka så också. Fy, så trött hon var. Hon vaknade varje natt och det var stört omöjligt att somna om. Bara han försvann ur skallen på henne så skulle allt bli bra. Kanske var det här en sån där 40-års kris? Nog hade hon varit med om en hel del tråkigheter förr men de hade hon tagit sig igenom utan större problem. Så varför i helvete kunde hon inte bara bannlysa den här killen från sina tankar? Stick och brinn!! FÖRSVINN! Nej, det funkade inte. Hon tittade ut över havet och undrade om hon höll på att klappa ihop. Tänk om nån visste hur skör hon var just nu och varför. Jösses, hon var nog knäpp, helt vrickad faktiskt.

Så skönt med vinden ändå. Den river och sliter i henne, hon är ordentligt blöt om kläderna men det struntar hon i. Bara stå här ett tag till. Hon kallar in den äldsta hunden, klappar henne lite innan den drar iväg för att lukta på nåt intressant.

Nej nu får det vara nog med dessa destruktiva tankar.
Vad fan håller hon på med? Vuxna människan, gå runt och må dåligt över nåt som faktiskt aldrig funnits. Ingen röst att minnas, ingen doft, ingenting. Varför tänker hon inte som hon brukar göra? Att det som händer har en mening och om det inte blir nåt ja, då var det heller inte menat så. Fast varför händer saker man inte mår bra av och varför ska nån fastna så förbaskat i en när det inte är ömsesidigt?

Äsch, det får jag aldrig svar på tänker hon när hon vänder hemåt igen. Hon får nöja sig med tanken att det aldrig var meningen att det skulle bli de två. Hon ökar takten lite, gillar när det känns i benen av promenaden. En varm dusch och lite kaffe på det här så ska det nog kännas bättre. Det var trots allt skönt att låta tankarna vandra och göra lite ont, hon verkar ha en självplågare i sig just nu. Efter regn kommer solsken heter det, nåja vi får se tänker hon. Vi får se…

- ”Sunao! Vad är det som tar så lång tid?”
Nao ryckte till, han hade helt glömt bort sin husbondes begäran om en kanna te.
Några minuter senare knackade han försiktigt på dörren till sin husbondes rum. – ”Kom in.”
Nao öppnade dörren och gick in. Han hade en bricka balanserandes i ena handen. På den stod en tekopp och en tekanna. – ”Varför tog det sådan tid?” – ”Commene, plattan ville inte bli varm,” ursäktade sig Nao, ställde ner brickan på bordet och hällde upp te åt honom. – ”Det är inte acceptabelt!” nästan skrek han, ”du ska veta din plats, tilltala mig sama och göra som jag säger till dig.” – ”Commenasai, Akito-sama, commenasai,” sa Nao med darrig röst och böjt huvud, något han hade fått lära sig var att aldrig titta Akito i ögonen, om inte Akito tvingade honom till det.
Akito reste sig från sin sittkudde vid bordet och gick runt så han stod bakom Nao, som satt på knä. Han tog spöet som hände på väggen, lyfte det över huvudet, och slog. 1 rapp, Nao var tyst. 2 rapp, han var fortfarande tyst. 3 rapp, han gav ifrån sig ett lågt stön av smärta. Akito började närma sig den punkt han ville nå. Ytterligare 7 rapp, Nao skrek högt av smärta, hans vita tjänsteskjorta var trasor och rödfärgad av blod.
Akito hängde tillbaks spöet på väggen igen, utan att torka av det, satte sig på huk bredvid Nao, la handen under hans haka och vred hans ansikte mot sig, tvingade Nao att titta honom i ögonen. – ”Jag vill att du ska veta var din lojalitet ligger,” sa han med vänlig röst, ”om du bara gör som jag säger, ja, då slipper du bli tillrättavisad.”
Nao mötte Akitos blick, tårarna rann längs kinderna och han darrade i hela kroppen. – ”Commenasai, Akito-sama, förlåt för att Ni måste tillrättavisa mig.”
Akito reste sig igen, gick tillbaks runt bordet och satte sig ner igen. – ”Du kan gå.”
Nao reste på sig och gick ut ur rummet, raka vägen till en liten kammare som tilldelats honom och drog av sig den trasiga skjortan. Den hamnade direkt i papperskorgen. Han tyckte att Akito hade tillrättavisat honom ovanligt snällt, lagom långt ner på ryggen för att han skulle kunna ta hand om såren själv.
Efter att ha gjort rent såren lindade Nao om ryggen innan han tog på sig en ren skjorta. Fanns det minsta lilla fläck på den visste han att han skulle bli tillrättavisad igen. Ändå var han oändligt tacksam gentemot Akito då Akito låtit honom växa upp i den stora herrgården och börja tjäna honom smått istället för att kasta ut hans mor när hon blev gravid och sedan fick en son. Trots att Naos mor var avliden så saknade han henne inte. Hon hade nämligen avlidit bara ett år senare. Det var 15 år sedan. – ”Just det, jag är 16 nu, Akito-sama är ju bara 5 år äldre än mig, men hans far avled ju när han var 4 år och lämnade allt i Akito-samas händer,” mumlade Nao för sig själv.
De nya såren på ryggen gick tvärs över de andra, några dagar äldre, oläkta såren, vilket fick dem att gå upp. Det kändes som om löpelden gick över hans rygg utan att han kunde göra någonting åt det. – ”Nao-kun! Akito-sama söker dig.”
Nao öppnade dörren till sin kammare och stod plötsligt ansikte mot ansikte med butlern, en respektabel man som hjälpt Akito ta hand om herrgården, och även hjälpt honom ta hand om Nao. – ”Ah, tack, Hatori-san,” sa Nao med en lätt bugning innan han skyndade sig bort mot Akitos rum igen.
Nao undrade vad det var Akito kunde behöva nu, han hade ju nyss gått därifrån. Han knackade försiktigt på dörren innan han öppnade och klev in. – ”Sunao, vad bra,” sa Akito vänligt och log. – ”Akito-sama, dostanda?” undrade Nao. – ”Jo, jag vill att du träffar min fars gamla bekant. Det här är Genma-san,” presenterade Akito en äldre herre som satt vid bordets kortsida. – ”God dag, Genma-sama,” sa Nao och bugade artigt. – ”En sådan artig pojk det är. Hur har du lyckats med det, Akito-kun?” undrade Genma. – ”Hi-mi-tsu, Genma-san,” sa Akito retsamt innan han vände sig mot Nao, Genma behöver låna dig Sunao, och jag vill att du följer med och tjänar honom.”
Nao tittade skrämt på Akito, fick han inte stanna kvar här längre? Skulle han bli kastad på soptippen? – ”Ore..” började han tvekande. – ”Vägrar du göra som jag säger?” frågade Akito hotfullt. – ”Ie,” Nao skakade på huvudet, ”Commene, Akito-sama, men min plats är här, min uppgift är att tjäna Er och visa min lojalitet gentemot Er.”
Akito reste på sig, gick fram till Nao och la sin hand under hans haka, precis som tidigare. – ”Sunao, förstår du inte? Jag vill att du ska tjäna Genma-san, men bara för en kortare tid,” förklarade Akito för honom med mjuk röst.
Nao tvingades åter att se honom i ögonen, han såg ärligheten och allvaret i hans blick. – ”Jag skulle aldrig göra mig av med dig, det skulle vara bortkastat, du är alldeles för värdefull för mig,” viskade Akito.
Nao bara nickade. – ”Bra, då var det bestämt. Genma-san, du kan ta med dig honom nu.” – ”Aregato, Akito-kun, Ikuso Sunao,” beordrade Genma och reste på sig.
Nao tittade tveksamt på Akito, ville, hoppades att han skulle ändra sig. Eller i alla fall säga något.

Akito ändrade sig inte, så Nao fick följa med Genma till hans, inte ens hälften så stora, herrgård. Genma hade gått med på att Nao skulle få återvända så fort Akito ville ha honom tillbaka.

Efter att ha bott hos Genma sex månader började Nao tvivla på att få återvända hem till Akito igen. Genma beordrade honom att göra saker hela tiden. Aldrig att han fick ett tack, däremot blev han agad flera gånger om dagen. Hos Akito hade han bara blivit tillrättavisad ibland, här blev han bestraffad så fort han var lite för långsam eller gjorde minsta lilla fel. Dessutom viskade de andra tjänarna om en tidigare pojke, som hade haft tjänsten Nao hade nu, som hade tagit livet av sig bara några månader innan Nao anlände. Det värsta var nog att ingen visste varför.
Förresten så hade Nao fått utså än värre saker av Genma än utskällningar och agning. Han visste inte varför just han var tvungen att utstå detta och började förstå varför den andra pojken tagit livet av sig. Han hade nämligen börjat fundera över att göra samma sak. – ”Jag vill inte leva längre, Akito-sama verkar inte vilja ha mig tillbaka trots det han sa till mig innan jag åkte. Var det bara en lögn? Ville han bara bli av med mig? Men han verkade ju så ärlig, menade vad han sa,” mumlade Nao för sig själv.
Han satt i kammaren Genma tilldelat honom samma kväll de anlänt till herrgården.
Nao kände skam i hela kroppen, han kände sig smutsig, befläckad, äcklig. Även om Akito skulle vilja ha honom tillbaka visste han inte om han någonsin skulle klara av att möta den svart-bruna blicken igen.
Hur många gånger hade Genma besudlat hans kropp? Han hade tappat räkningen efter första månaden. För varje dag, varje vecka som gick kändes det hemskare, smutsigare. Hoppet om att få komma hem igen försvann allt efter att skammen växte. Det gick ytterligare en månad, två månader, tre månader till utan ett enda ljud från Akito.
Naos hopp om att bli räddad ur Genmas klor hade nästan slocknat helt. Hans enda utväg kändes som döden, och den tanken lockade verkligen.
Hos Genma var han inte en tjänare, han var en slav som fick bestraffningar och utskällningar. Hur skulle han ta sig därifrån? Det fanns inte en chans att komma ut ur huset så länge Genma var vaken.
Nao var som en vingklippt fågel, varför hade han gått med på att följa med? Jo, för att han litat på Akito. Mitt bland allt tvivel fanns ändå en strimma av hopp, ett uns av ljus. Akito visste hur han skulle bygga upp lojalitet, respekt och tillit.
”Jag måste härifrån,” tänkte Nao desperat efter att ha kommit tillbaka till kammaren. Han la sig raklång på sängen och grät ner i kudden. Det kunde inte bli hemskare nu, inatt måste han fly.

Nao väntade tills klockan var 01:30, då visste han att alla andra borde ligga och sova. Och eftersom han inte ägde något annat än kläderna han haft på sig när han anlänt böt han genast om till de, öppnade dörren till kammaren och smög iväg genom korridorerna.
Han nådde ytterdörren utan Stöta på någon, smet ut och stängde den tyst bakom sig. Nu var det bara att springa.
Och Nao sprang, han sprang så fort han bara kunde över den enorma gräsmattan, fram till den höga mur som omringade hela herrgården. För första gången i sitt liv var han glad att han inte var hemma hos Akito, hans ägor var ju mycket större.
Akito! Bara tanken på honom gjorde ont i bröstet på Nao.
Nao tittade sig snabbt omkring, det fanns lite höga träd här och där, placerade nära och en bit ifrån muren, perfekt! Han klättrade snabbt upp i ett av de närmsta träden, vig som en apa, och var snart på andra sidan, han var fri. Men, vart skulle han ta vägen nu? Han kunde inte gå hem igen, och han tänkte definitivt inte återvända till Genma.
Nao satt stilla en stund, hukandes bland skuggorna för att hämta andan. Så reste han på sig och sprang, sprang så snabbt han kunde.

Akito hade haft svårt att sova sen han släppte iväg Nao med Genma, de senaste månaderna hade varit riktigt hemska, men denhär natten kunde han inte ens somna. Han saknade Nao, det hade han erkänt för sig själv redan några nätter efter att han försvann. Det spelade ingen roll hur mycket han försökte somna, det bara gick inte. Något var helt klart fel, men han visste inte vad.
Akito klev upp, gick fram till fönstret och tittade ut. Hade han verkligen gjort rätt i att skicka Nao till Genma? Det trodde han inte längre.
En flyktig tanke om att ringa till Genmas herrgård flög förbi, han försökte slå bort den men det gick inte. Akito nästan sprang ner för trappan till stora entrén och ringde.

Omedveten om att hela Genmas herrgård just blivit väckt nådde Nao äntligen Sanjō Ōhashi bron som gick tvärs över Kamo-gawa. Där stannade han vid räcket, mitt på bron. Benen vek sig efter att ha sprungit åtskilliga mil.
Nao bara satt där och hämtade andan, var han verkligen modig nog att hoppa?
Han sträckte upp händerna, slöt dem hårt om räcket och försökte resa sig, det gick inte, benen orkade inte med. – ”Sunao.”
En varm hand lads ovanpå Naos, en mjuk röst som sa hans namn.
Nao tittade upp och mötte en beslutsam, men vänlig, blick. – ”Akito… sama,” sa han förvånat. – ”Har jag inte sagt till dig, om du gör som jag säger så slipper du tillrättavisningar?” frågade Akito och gav honom ett vänligt leende. – ”Commenasai, Akito-sama,” mumlade Nao skamset. – ”Vad är det för hemskt du råkat ut för egentligen? Du som är så viljestark. Jag trodde då aldrig att du, av alla människor, ens skulle tänka tanken att hoppa,” sa Akito lågt med en ömhet i rösten Nao aldrig tidigare hört. – ”Orewa… Genma-sama… han…” stammade Nao skamset samtidigt som tårarna började rinna.
Det var som om det for en blixt genom Akitos huvud, så chockad såg han ut när Nao nämnde Genmas namn, för det sista han ville var att ha rätt i att det fel att skicka Nao till honom. – ”Vad gjorde han? Vad har Genma-san gjort mot dig, Sunao, Och varför?” ville han veta.
Men Nao bara grät, oförmögen att prata. Så Akito satte sig på huk, med ena knäskålen i marken och drog in Nao i sin famn.
Nao i sin tur blev så förvånad över Akitos handling att han la armarna om Akitos midja och grät mot hans bröstkorg. – ”Han… han… tvingade mig… att göra… vidriga saker, hemska saker,” snyftade Nao. – ”Shh, allt blir bra nu, jag gjorde det största misstaget, att låna ut dig. Du följer med mig hem nu,” viskade Akito, åter med ömhet i rösten.
Nao lyckades komma på fötter igen med Akitos hjälp, och snart satt de i bilen på väg hem.

Väl hemma hade Nao lyckats sluta gråta o Akito ledde in honom från bilen. – ”Ni, Ni kommer inte att vilja ha mig kvar när Ni får veta, Ni kommer att kasta mig på soptippen,” ältade Nao om och om för sig själv, som om han var i trans. – ”Vad har han gjort mot dig egentligen? Du är ju helt förstörd,” mumlade Akito förargat när han hörde Nao.
Hatori fick komma till vardagsrummet med två koppar te och en ny skjorta till Nao, som tänkte gå iväg för att byta om när Akito ställde sig ivägen för honom. – ”Du kan byta om härinne, och du ska tala om för mig vad Genma-san har gjort mot dig,” sa han bestämt.
Akito ville egentligen inte låta så hård, men han visste att enda sättet att få Nao att prata var att beordra honom att göra det.
Nao knäppte av sig den gamla skjortan, som var lite kort i ärmarna, och skulle precis ta på sig den nya när Akito tog tag i hans överarm och svängde runt honom, så Nao hamnade med ryggen mot honom. Akito bara stirrade en lång stund. Ryggen var helt sönderslagen, trasig. – ”Vad i! Han har förstört dig, det här är ju jätte djupa sår! Din rygg, du kommer ju få ärr för resten av livet. Varför ringde du inte? Eller rymde tidigare?” frågade han bestört.
Nao slog ner blicken. – ”Wakaranaide. Genma-sama har straffat mig flera gånger om dagen, och skrikit på mig. Jag var en slav i hans herrgård, inte en tjänare,” svarade han lågt. – ”Det kan inte bara vara det, han har gjort någonting mer, någonting värre, eller hur?”
Nao nickade långsamt. – ”A-ah, Genma-sama, han… tvingade mig att… att… ta hans… kön… i munnen,” stammade han och började gråta igen, ”och han… tvingade mig att stå… framåtlutad… över hans skrivbord… när han… det gjorde så ont.”
Nao kunde inte fortsätta prata.
Akito vände honom mot sig igen och slöt honom åter i sin famn. – ”Min stackars leksak, älskade Nao-kun, han ska aldrig mer få röra dig igen, han ska aldrig mer se något annat än insidan av en cell,” viskade han i Naos öra.
Naos ögon blev stora som tefat, så förvånad blev han över Akitos ord och handling. Han hade varit säker på att Akito inte skulle vilja bli betjänad av honom längre. – ”Hur… visste Ni var jag var?” snyftade han. – ”Jag vet allt, har jag inte lärt dig det?” frågade Akito mjukt.
Egentligen hade han blivit riktigt orolig när tjänaren, som svarat i telefonen hos Genma, upplyst honom om att Nao var försvunnen. Och att han, dessutom, antagligen planerade att ta livet av sig. Akito hade genast väckt Hatori och åkt till den högsta bron i hela Kyoto, haft tur, och hittat honom. – ”Commene, Akito-sama,” mumlade Nao mot hans axel. – ”Du behöver inte be om ursäkt,” Akito pussade honom på kinden, ”Nao-kun.”
Nao kunde inte rå för det, han rodnade samtidigt som han skämdes och kände sig äcklig över hur Genma hade behandlat honom, för han ville inte smutsa ner Akito. – ”Hatori-san, ring polisen och be dem komma med en gång,” beordrade Akito.
Hatori bugade kort innan han gick ut i stora entrén och slog polisens nummer.
Nao släppte Akito, drog sig undan lite och tittade på honom med rädsla i blicken.
Akito la handen under hans haka och tittade honom i ögonen. En pirrande känsla vandrade längs Naos ryggrad, det var nio månader sedan han tittade in i de vackra ögonen innan inatt. – ”Jag sa att Genma-san aldrig mer ska kunna se annat än insidan av ett fängelse, om jag ska kunna hålla det, Nao-kun, så måste du prata med polisen.”
Nao kunde inte, ville inte, backa undan. Han var tvungen att möta Akitos fängslande blick. – ”Commene, Akito-sama. Ni är så snäll mot mig, men jag vet inte om jag klarar av det här,” sa Nao med darrig röst.
Akito fortsatte att titta honom i ögonen med ett sorgset leende på läpparna. Nao kunde inte vända bort blicken, bara att höra Akitos röst och se honom gjorde att han kände sig starkare. – ”Du är stark, Nao-kun, annars hade du inte stått ut med Genma-sans terror så länge, ” sa Akito och tröck försiktigt sina läppar mot Naos.
Nao blev lite förvånad, igen, men drog sig inte undan. – ”Akito-sama!” ropade Hatori från entréhallen.
På bara några sekunder stod Akito och Nao 3 meter ifrån varandra. – ”Får du tag på dem, Hatori-san?” undrade Akito och gick mot öppningen mellan vardagsrummet och entréhallen. – ”Jodå, de är på väg. Men det var inte det, Genma-san, han är här. Ha vill prata med Er.”
Akito skyndade på steget, han trodde att Genma hade ringt, men människan hade mage nog att komma över personligen när klockan sakta tickade mot 03:30 på morgonen. – ”Genma-san,” sa Akito och gav honom en hård blick full av avsky och förakt. – ”Hittade du Sunao, Akito-kun?” undrade Genma utan att någon som helst notis om Akitos blick. – ”Ja, det gjorde jag. På bron över Kamo-gawa,” svarade Akito ilsket. – ”Har han fått straff för att han försökte fly undan sina plikter?” ville Genma veta. – ”Genma-san,” sa Akito med hög röst, ”jag straffar inte mina underlydande, jag ger dem tillrättavisningar ibland. Du har förstört hans kropp, psyke och förtroende.”
Akitos ögon blixtrade av ilska medans han pratade. – ”En tjänare ska lyda sin herre, och gör han inte det, då ska han pryglas,” ansåg Genma. – ”Du kanske behandlar dina tjänstemän som slavar, men, du ska inte tro att du kan förstöra min bästa och komma undan med det,” morrade Akito.
Genma bara fnös åt Akitos ord. – ”Mins du vår överenskommelse? Sunao ska följa med mig tillbaka till herrgården.” – ”Baka! Du lyssnar inte, vår överenskommelse är över och lika med noll. Jag vill ha honom här, Nao-kun tillhör mig, han är min ägodel och du får inte förstöra honom mer!” skällde Akito. – ”Din egendom? När började du kalla honom vid smeknamn?” frågade Genma med ren avsky på rösten. – ”Vi är från polisen! Håll händerna där vi kan se dem!” – ”Ursäkta att vi bara klev in, men ni talade med så höga röster att vi inte ville riskera att någon blev skadad,” ursäktade sig den kvinnliga polisen. – ”Det gör ingenting, be inte om ursäkt för det. Hade inte ni kommit ve jag inte vad Genma-san hade kunnat göra,” sa Akito och log snett.
Efter att polisen och hennes manliga kollega stormat in hade Nao fått berätta vad som hänt hos Genma, från början till slut. Och när Nao hade visat sin trasiga rygg hade poliserna rykt till och sett riktigt illamående ut. Den manliga polisen hade fått ropa ut en polisbil till och nu satt Genma i den, på väg till häktet. Där skulle han få sitta länge. – ”Då tackar vi för oss och hoppas att allt kan gå tillbaka lugn denna sena timme,” sa den manliga polisen och reste sig.
Akito reste sig samtidigt med den kvinnliga polisen, skakade hand med båda två och önskade god natt innan Hatori följde dem till dörren.
Egentligen var det lite sent för god natt, klockan var nästan 06:00 och solen hade redan börjat färga himlen gyllene röd.
Efter att poliserna åkt iväg sa Akito till Hatori att låsa dörren och kontrollera alla fönster innan han gick och la sig. – ”Vill du sova i din kammare, Nao-kun, eller vill du sova inne hos mig?” frågade Akito tyst efter att Hatoris stegljud tystnat.
Nao tittade på honom, tittade honom i ögonen, och tänkte över förslaget. Visst, hans kammare här var tusen gånger bättre, och betydligt större, än den han bott i hos Genma. Men, att sova hos Akito, den enda personen han tillit, lojalitet och respekt för, lät än mer lockande. – ”Jag sover ärna hos Er, Akito-sama,” svarade han med ett leende.

Från och med den natten sov Nao alltid inne hos Akito. Istället för tjänare blev han Akitos älskare och fick följa med honom överallt.
Genma dog i fängelset, han blev lönnmördad med ett lakan av en annan intern på grund av de brott han begått (interner tål inte människor som förgriper sig på och utnyttjar andra, speciellt när offren är barn eller minderåriga), så han skulle aldrig mer komma att förgripa si på en annan människa.

Slut

Ordlista Aregato Tack Baka, Bakana Idiot Commene, Commenasai Förlåt Dostanda? Vad ville du? Hai, Unh, Ah(A-ah) Ja Himitsu(Hi-mi-tsu) En hemlighet Ie Nej Ikuso Nu går vi Kamo-gawa Kamofloden Ore, Bokua, Watashi Jag Wakaranaidesu, Wakaranaide, Wakaranai Jag vet inte

Tilltalsformer
• San är det vanligaste sättet att visa respekt, kan sägas motsvara våra ”herr” och ”fru” men används nästan alltid.
• Sama används precis som –san, men innebär mer respekt och formell hövlighet.
• Kun används ofta om män som står på samma eller lägre nivå än en själv, exempelvis när en lärare tilltalar sina elever.

I do not know why, but it just happened. A bright white light came from the living room, were my mum had put the Christmas three. How could it be so bright? It was all dark outside, and inside, because the power was gone. The storm had ripped apart the electric cable. Or hadn’t it?

Melanie Virtanen sat in the kitchen with a hot cup of coffee between her cold hands. She had naturally black hair and it reached halfway down the back, with a green lock in her fringe. She wasn’t skinny, but not fat either, she was normal (according to herself). With her 170cm, she never wore high heels. And she never understood why her parents kept on nagging on her, that she was too skinny, but she stopped listen to it as the time passed by.
However, they kept nagging, like a CD on repeat, which she couldn’t turn off. It was always the same thing, “you don’t eat enough”, “you are too skinny”, “eat something more”, and so on.
-“Mel, is there any coffee left?” Annu came in to the kitchen, “O, sorry if I frightened you,” she said while she looked at her daughter, who had fallen of the chair and strenuous got up from the floor.
-“It’s ok, and there is some coffee left. If you’re lucky, it’s still warm,” she answered.
-“Ok,” Annu took a cup and filled it up with the coffee that was left, “Still I have problems to understand that you already go in High school,” she sat down opposite her daughter, “but I’m glad that you’ve chose to be home at Christmas,” she smiled.
-“I can barely understand it myself, and it’s obvious that I’ll spend the Christmas at home with you and dad,” Mel smiled back at her mother with one eyebrow lifted, “Between, where’s dad? Shouldn’t he be home by now?”
-“He called a few minutes ago, he’s stuck in Helsinki. It’s chaos in the traffic in whole Finland, except here. It’s so much snow at the turn-off to Lahti/ Heinola and both cars and trucks are stuck on the highway. The snow ploughs can’t reach either.” Annu looked through the window, “Hannu listened at the news and checked in on Seaside Hotel.”
-“I’m glad that dad listens to the news on the radio before he goes somewhere. Otherwise he’d been trapped and frozen, just like the others who are stuck in the traffic. But if the traffic get loose by tomorrow, at least he will be home before Christmas Eve,” Mel smiled at her mother.
She rose up and brought her coffee with her in to the living room, she missed her dad.
Mel walked towards the window and watched out, the sun was on its way down, the sky were cloudless and both stars and the new moon were to be seen. The last sunbeams made the pure, white snow a gentle spark formation and made the garden to a winter paradise, Mel really did love the Finnish nature in wintertime.
-“Mel, it’s the local news now, I thought you want to watch,” Annu had followed Mel without her recognising it.
-“That’s great, now we’ll get to know how bad the traffic situation is,” Mel turned away from the window, took the few steps to one of the armchairs, sat down and tucked together in it, still with the cop of coffee in her hand.
Annu started the TV and sank down in the other armchair.
The clock was only 17.45 but Mel was tired, most because of the long trip from Rähimäki, she rented a room at her school, but even because the anxiety about her father were replaced with relief and knowledge that he’s on a hotel and not out in the snowstorm.
Mel and Annu watched until the news was over and then Mel went to bed after saying good night. Neither Mel ore Annu noticed the heavy, black clouds that came closer the house, soon it was all dark, not the moon, ore the stars, were to be seen.
Mel was so tired that she fell asleep before she hit the pillow even though it only was 20.15 o’clock. She fell in to a dreamless sleep, knowing that the school was starting at 12 January 2007, at a Monday.

Mel woke up in the middle of the night because of the house were shaking. She looked at the digital clock on her bed table, it were black. There was no light from the hall lamps either; her mother never turned them of because she didn’t want to have an accident in the middle of the night. The thunder roared outside and the windows chattered in the rush wind.
-“Jay, the power is cut,” she said with sarcasm in her voice and looked at her cell phone. 01:48.
Mel sighed, she couldn’t just go to sleep again, and the storm had walked her up. She went up and took her clothes on before she turned on the cells camera lamp. She put the socks on so she could go past her mother’s bedroom without woke her up.
Laud snore sounds came from her mother’s room; Annu hadn’t been awakening by the storm.
When Mel had reached the floor downstairs it was all dark, accept the light on her cell.
Ore, it was all dark until a white sharp light were thrown out the door opening to the living room.
“What on earth is that?” she thought, “If the power is gone, It can’t be the lights from the Christmas tree, right?”
Carefully she sneaked over the floor towards the door and opened it slightly. Mel stiffened when and became paralysed. She couldn’t move, she couldn’t scream, nothing. The only thing she could do were stay and watch the unusual, white glowing, human look alike being with wings.
“WINGS!” she thought, “it must be an angel.” With those thoughts, the floor released her and she pad in to the living room. Before she had time to open her moth, the angel turned around and looked at her.
-“Hi Melanie, I’ve been waiting for you.” He said with a gentle voice.
-“How can you know who I am?” she asked and starred at him.
Mel noticed that he didn’t wear the usual angel clothes, white dress and halo, and he didn’t have curly, gold glowing hair either. He had black straggling hair, like a manga character, and the fringe reached his nut-brown eyes. He had black jeans and polo-neck sweater, and black wings with white contours. He reminded about a burglar, but the wings and the white glow gave Mel the feeling that he was honest.
-“When you live up there you guard and keep watch over the ones you like,” he answered, “between, I’m David, but all the others call me Dark, I wonder why,” he sneered.
Mel just looked at him, “keep watch over the ones you like,” echoed in her head. He liked her, an ordinary girl?
-“You’re not as ordinary as you seem to believe, you’re very special, and yes, I like you. You’re cute, you have humour and you’re completely struck my fancy,” he smiled wide.
-“Ok, now I’m totally lost, can you hear my thoughts? Between, Thanks for the compliment.” Mel smiled back at him with one eyebrow raised.
-“Oh yes, I can hear them, and you’re welcome. You know what? You’re cute when you smile,” he said.
With three steps, he stood opposite her, lifted her chin a little and pressed his lips softly against hers and took off.
-“I’ll be back,” he shouted to her before he flew out the open window. It softly closed itself after he disappeared.
Mel’s legs didn’t carry her; slowly she sank down on the floor. “He kissed me, and he said he’ll be back,” she thought.

She sat on the floor at least one hour before she raise up. Carefully she padded upstairs, back to her room and lay down. It was almost half past three in the morning before she could go back to sleep.
Mel had nightmares and she didn’t wake up before her mother shake her.
-“Mel, wake up sweetheart, it’s just nightmares,” Annu said, she sat down on the bedside.
Drops of sweat were to be seen on Mel’s forehead, when Annu laid her wrist against it, it was all warm. When she knew that Mel really was awake she ran after the thermometer.
“What did happen this night? That’s right, Dark came, he will come back to me, I wonder when,” Mel thought.
Annu came back with the thermometer and put it in Mel’s mouth.
-“41,6º! You stay in bed and rest, I tell Hannu to come up when he get home,” she said before she turned off the light and shut the door after her.
It became very pleasant for Mel when the room fell into darkness and she relaxed a bit.
-“Well then, I’m stuck, again,” she said silently for herself and sighed, “did I dream everything last night, or does he really exist?” She sat up and leaned back toward the bed frame. Before she convinced herself that all just were a dream, she opened her fisted hand. On her palm there was a black feather with white contours.
Mel took a deep breath, “it wasn’t a dream, it was for real.”
A low knock on the window made her jump a bit, not prepared for that sound because she was sleeping upstairs. Only a person with a ladder or someone who can climb the walls could come up to her window.
Mel turned around and looked in to nut-brown, gentle eyes. Quickly she opened the window and David flew in, a wind with winter scent followed him. He sat down on the floor and looked up on her.
-“I heard you’ve got a fever,” he said softly, “so I came here in a hurry,” he smiled.
-“Well yea. I have that,” she said with a silent voice, almost like a whisper.
Mel blushed when she remembered the kiss he gave her last night. She sat down on the bed and smiled back at him.
When they’d talked to each other for a while, the contours on the furniture and David started to disappear. The room started to spin and she felt dizzy. She saw that David’s lips were moving but she couldn’t hear what he said. Then everything went black and she fainted.
Next time she opened her eyes, the room had stop spin and she found herself under the covering. Her parents were also in the room and they looked at her with a worried look.
-“What time is it? And where Is David?” Mel asked and sat up, just to be pushed down toward the pillows again.
-“Lay down. It’s 13.20 o’clock, and who are David?” Annu spoke with a distant, worried voice.
-“My black angel,” Mel answered feverish.
-“You just dreamt that. You were unconscious when we came up here. Besides, there is nothing existing thing as angels.” Hannu told her.
Mel’s head became all clear, her dad was home again. Ore, at least his voice was. She sat up again and ignored Annu’s attempts to push her down.
-“Hi, dad, when did you arrive?” she asked.
-“About 30 minutes ago. There were a lot of cars that were towed away this morning, so now the snowploughs can do their job. It only took two hours to get home (it use to take less than one),” he smiled and hugged his daughter.
She hugged him back, and none of them had noticed that Annu disappeared. Not until she was back and stuck the thermometer in Mel’s mouth again.
-“You only have 38,4 º now so you can get up if you want to. Dinner at 14.00.” Annu gave Mel a knowing glance.
Mel hugged her dad again before he and Annu walked outside and shut the door after them.
When the door was closed and the lights were off, a well-known white glow lit up the room. U David appeared from nowhere with a gentle smile on his lips.
-“Where did you go?” she asked.
-“Precisely after I put the covering over you, you’re parents opened the door. So I hid behind it,” he answered with a rowdy grin.
Mel rose up, took the few steps forward to him and hugged him.
-“Will I end up with you when I die?” she asked curiously.
-“I can’t answer that, if I do, they throw me away from heaven. I will be doomed to walk on earth for ewer as a spectre,” he said quietly, “but one thing can I reveal for you,” he smiled, “there’s a big chance if you’re enormously kind,” he kissed her.
Mel got as surprised as last night about his gentle way and kindness.
-“I have to go now, I love you,” he whispered.
Before Mel had time to react, he had flown away and left ten black feathers with white contours. Quickly she collected the feathers and put them carefully in the bottom of her trunk before she went out from her room and downstairs into the kitchen.
It smelt pleasant from the kitchen when she reached the hall, and when she came into the kitchen there were potatoes au gratin and marinated bullock on the table. Mel loved it, and Annu knew about that.
Mel sat down and waited for her parents to do the same so she could eat. She was really hungry because she hadn’t eaten anything since breakfast before she left school and the cup of coffee in the evening before.
-“Hurry up, I’m really hungry!” she said loud so her parents could hear her.
Finally they sat down and Mel could start eating. She ate a lot, even the cocktail tomatoes and the paprika. Then, she took more. Not as much as last time and she didn’t eat as fast either.
When her parents had eaten up she said thank you, rose up and put her dish in the dishwasher. Then she got upstairs to the toilet and throw up everything.
-“I’m not sick, I just feel ill,” she repeated for herself over and over again until she believed it.
Mel took her toothbrush and brushed her tooth at least for 10 minutes after cleaning the toilet, just so she not would feel so disgusting. When she was done, she hanged up a towel and jumped into the shower.
Half an hour later, she stepped out from the bathroom. It was all quiet in the house.
“Nice, they’re not here,” she thought and dressed herself. She took on the black skirt with white details, a white skull and metallic buttons in the front, the black sweater with wide sleeves and the black stockings.
When she got downstairs, she went in to the kitchen. There were a note on the table, it was from Annu.
“I’m at the store, buying what we need tomorrow. Hannu went over to the neighbours. If you have the energy to go out, please come and help me,” Mel read. She didn’t want to go to the store, so she went upstairs, back to her room.
-“Hi,” David sat at the windowsill; he had been waiting for her.
-“Hi, have you been waiting long?” she asked.
-“Just about five minutes, but you’re here now and that’s the important thing,” he smiled the beautiful smile again, “I’m sorry, but I can’t stay so long this time, I came here to warn you. Please, don’t get outside at Christmas Eve…” his expression changed, he became gloomy.
Before Mel had time to ask him what she were expected to watch out for, a different light lit up the sky outside and another angel came and picked David up. She saw his sad face one more time before he disappeared.
-“Why?” she shouted after them, but they were already gone.
Mel changed to her nightgown, a bit confused about what David told her, and went to bed. She were both tired and exhausted and it was already a bit over 20.00 o’clock. She slept so deep that she didn’t noticed when Annu opened the door to check on her.

The next morning Mel woke up early. The digital clock on her bed table blinked at 04.53. Mel sank down toward the pillows again and closed her eyes. It didn’t work though she already were awake, so she sat up, put on the clothes from yesterday evening and put some makeup on, even that were black.
Then she padded out from her room, downstairs to the hall and put her black boots on. She went out without her jacket, she didn’t freeze at al.
She walked along the road. Sometimes she made snowballs and throw them away. She totally forgot that it was Christmas Eve, but suddenly she became reminded about it. The horn on a big truck sounded loud. She turned around just to se the frightened face on the driver when he stepped on the brake, but it was too late, he couldn’t stop the vehicle.
Mel’s body was thrown five meters and landed with a hard bang. The truck driver called after an ambulance as fast as he could and explained what just happened and where.
Mel’s black hair got stuck together in the pool of blood that spread out under her head. She couldn’t feel any pain, she didn’t felt a thing. She saw everything through mist and did just hear weak sounds, like sirens from an ambulance. Someone had been hurt, was it herself? She couldn’t move. Someone grabbed her and she were lifted up and putted down on something. “Don’t go out on Christmas eve,” were the last thing she thought of before everything went black.

The next time she open her eyes she find herself somewhere among white clouds. She doesn’t know where she is, but she still got her clothes on. Something’s on her back, what is it? It’s something with feathers. She got wings, she’s in heaven. She can see a golden portal and some really old angel with a big book in front of it. She walks towards to him.
-“Where am I? Do I live? Am I dead? Am I only dreaming?” she wants to know.
-“Tack it easy, young lady,” he said in a friendly way, “one question at the time. You have come to the holy gate where only very special persons can pass. Since you’re here with me, you’re probably dead. Because it’s unusual that you reach heaven or dreams about it. Between, what’s your name?” he smiled.
-“Melanie Virtanen,” she answered and the old man started to turn the pages immediately.
-“Well then, welcome here Melanie,” he said and smiled widely.
The big portal opened and Mel walked through. It was the most beautiful place she ever seen. She shouted silently for David, and immediately he appeared for her.
-“Hi sweetie, I told you to not go out on Christmas Eve, didn’t I?” he said with a gentle, warm voice, “I hadn’t time to tell you why because Gabbe (the Archangel Gabriel) wanted another angel up here,” he smiled a troubled smile and gave Gabbe a murderous look.
-“Now I know why, but I like to be with you. And still, I can’t go back to the earth life even if I want to,” she said and smiled sadly, “and now, you’re not the only one who are a black angel, I am that too.”
She fluttered her black wings a bit and David laughed quietly.
-“Come on, I’ll give you some fly lessons,” he said and took her hand.
She looked at him and blushed a bit, but then she smiled and nodded.
-“Ok, let’s give it a try,” she said.
She flapped her wings again and took of from the ground, still with David’s hand in hers.
David smiled.
-“Wan to go somewhere?” he wondered.
-“Shore,” she smiled.
He gave her a kiss before he took off too. Then they flew together to an empty temple and Mel got to see the sunset from closer than ever in her life.

To everyone that not thinks that accidents can happen:
Use reflexes if you walk, bicycle or rides.
In other case you’re life might end up as Mel’s did
and you will be remembered as Forever Young.

FÖRBANNELSEN avsnitt 3

Johannes hade sport detta och han var lite tveksam om han skulle säga detta till Lill-Anna. Men hon måste ju få veta detta.
När de träffades så berättade Johannes att hennes far var död. Detta grep henne väldigt och hon fick ett anfall. Johannes hade inte sett det på riktigt bara att hon låg där vid vägkanten. Men nu fick han se de på nära håll och blev riktigt förskräckt.
Han var helt övertygad om att Lill-Anna skulle dö. Men när det var över, kom livet tillbaka igen. Lika plötsligt som det kom så slutade det.
Johannes var där och försökte trösta henne så gott det gick. – Min älskade Anna varför skall du lida så? Jag vill ju bara ditt bästa. Men jag var väl tvungen att tala om det?

Lill-Anna tog hans hand i sin och tryckte den hårt. För att säga att det inte var hans fel.
De höll om varandra ut att säga något det behövdes inte.
Lill-Anna tittade på Johannes med hennes vackra ljusblå ögon. Men just nu var de fulla av tårar och lite av förtvivlan. Inte alls så konstigt efter omständigheterna. – Jag kan ju inte gå på hans begravning sa hon med bruten stämma. Gör jag det så vet jag inte vad de tar mig. Hon nästan omfamnade Johannes med sådan styrka att han nästan kvävdes. – Det klart att du inte kan göra det jag vet att det måste vara fruktansvärt för dig.
Men vad ska vi göra? Det bästa är att vi har varandra och att vi håller om varandra.
Vi får förlita oss på vår kärlek. Min kärlek till dig Anna är evig det ska du veta.

Lill-Anna kröp längre och längre in i hans famn och hon ville nästan komma så nära att hon kunde krypa in i honom. Hon hade aldrig känt detta förr att man kunde känna en sådan trygghet just i en person. – Jag kan inte säga det tänkte hon, men det är så att jag tänker inte på tid och rum när jag är med Johannes.
Jag vet att han hade blivit glad att få höra det men jag har inte styrka till det just nu.
Vad är det du tänker på sa Johannes precis som om han hade hört hennes inre tankar.

Den dag hennes far skulle begravas var en av de värsta dagarna i hennes liv.
Hon kunde inte vara med hur mycket hon än ville. Vad grym världen är sa hon till sig själv. Men hon tänkt på vad hon sa och då tillade hon: – Jag har ju Johannes, jag hoppas att du aldrig ta honom ifrån mig.

Begravningen av Evert blev nog lite annorlunda än vad han hade tänkt sig.
Inte trodde han väl att så många skulle dyka upp. Han hade alltid sagt att när jag tar min hädanfärd blir det inte många som kommer. Men det var många som hade kommit, naturligtvis bara för att gotta sig åt sorgen. Precis som om dem kunde leva vidare på att dem lever och inte han. Sorgen var ju deras inte vår och därför kunde ju inte den nå oss. Det var precis som om Everts funderingar hade gjort att mer människor kom.
Han fick ligga vid sin Anna och folk sa elakt: – Nu Evert få du bjuda Anna på sup.
De två flickor han hade med Ada lade ner några blommor på kistan och sedan sänktes han ner vid sidan av Anna.
Lill-Anna hade tänkt på detta mer och mer så hon började att tro att det var hennes fel med allt. Hennes tankar kunde inte säga det är inte ditt fel. Hon såg bara mörkt inget ljus någonstans. Så till slut efter allt detta tänkande blev hon så nedstämd.
Inte ens Johannes kunde glädja henne utan hon var så ledsen att inget betydde något.
Johannes tyckte detta var hemskt och han försökte att göra vad han kunde.
Han blev så förtvivlad att han sa till henne: – Vill du leva utan mig och bara vara förtvivlad eller försöka att kunna älska mig och leva vidare.
Lill-Anna hade inte sagt ett ord inte ens när de tog farväl.
Den natten hade Lill-Anna fått en syn och det var hennes mor som hon tydligt såg framför sig. Hon blev inte förskräckt utan nästan glad att se sin mor.
Hennes mor sa tydligt till henne att hon måste gripa lyckan i flykten inte förtränga kärleken utan ge efter för den.
När Lill-Anna skulle fråga sin mor något försvann hon precis som om man skulle ha dragit isär henne som i en dimma.
Detta gjorde ett starkt intryck på Lill-Anna som fick ångest för att Johannes hade sagt att kunde du inte försöka älska mig och leva vidare. – Det klart sa hon högt mitt natten.
Det klart att jag kan, jag kan älska dig Johannes, jag gör det och kommer att visa dig det.

Lill-Anna hade i sin strävan att visa Johannes sin kärlek blivit mer och mer öppen.
Det tillslutna hade nu blivit mycket mer av den person som egentligen var Lill-Annas.
När Johannes och hon träffades var hon mer och mer öppen ibland kanske för mycket.
Detta var en stor överraskning för Johannes.
Att Lill-Annas pappa hade gått bort fick henne att inse att snart kan det vara jag. – Därför måste man leva och känna att man är en människa, sa Lill-Anna.
Det var just denna vändning som gjorde att Lill-Anna blev mer och mer kärleksfull emot Johannes.
Nu var det inte så mycket tal om bara en liten puss utan nu fodrade Lill-Anna mycket mer.
De hade träffats igen och hösten hade kommit och det var gråkallt ute men de hade hittat en hölada. Därinne var det varm och skönt i höet, de hade lagt ut sina ytterplagg och de låg mot varandra. – Jag vet, sa Lill-Anna att min fars död var hemsk. Men jag ska väl inte behöva vara ledsen hela livet. Jag har väl också mitt liv att leva eller hur? – Ja, naturligtvis sa Johannes.
Den höstdagen blev hennes liv annorlunda på många sätt. Det skulle visa sig.
Tosete hade lagt märke till att Lill-Anna hade gått upp lite i vikt och att hon mådde inte särkilt bra på morgonen.
Tosete hade skämtsamt sagt: – Du är väl inte med barn? – Nej varför tror du det? – Ja, vissa saker vet man ju, och många passar in på det.
Frågan kom helt plötsligt. – Har du givit dig till Johannes?
Lill-Anna tvekade innan hon svarade: – Ja, varför inte? – Det var inte det jag frågade dig om utan du borde känna till omständigheterna.
Man kan faktiskt bli med barn sa Tosete. – Även om det är så kan jag ta hand om det och jag älskar Johannes.
Tosete blev lite fundersam att Lill-Anna var så öppen och hade inga som helst problem att säga det här. – Jag är helt övertygad om att du kan ta vara på barnet men vad tror du Johannes tänker? – Vad menar du sa Lill-Anna? – Ja, han kanske inte bli så glad om du är med barn. – Jo, det är han ,sa Lill-Anna med en skarp ton.

De pratade inte mycket om detta utan Lill-Anna skulle säga det till Johannes när hon skulle träffa honom. Hon hade inte sagt något innan men nu ska hon göra det.
Johannes tvekade lite och sa: – Är du helt säker på det? – Ja så säker man kan vara. – Ja, men vi är ju inte gifta. – Kan vi inte gifta oss då sa Lill-Anna på ett sprudlande sätt. – Jovisst, men jag har ju bara arbetet på gården, vi har ju ingenstans vi kan bo. – Jag ska prata med Tosete om hon vet vad vi kan bo någonstans. Det behövs ju inte vara så mycket vi klarar det. Du kan ju fortfarande jobba på gården. – Med ett barn fodras det ju lite svarade Johannes. Det bästa är nog att du stannar hos Tosete och att jag fortsätter som vanligt att arbeta på gården.
Vi kan ju träffas åtminstone ett par gånger i veckan. – Men sa Lill-Anna jag vill ju att du ska bo med mig. – Jag vet det, men tyvärr går nog inte det. Vi måste ha några pengar också.
Lill-Anna blev lite missmodig och sänkte sitt stolta huvud. – Ja, ja, jag vet att du har rätt. – Men det skulle ha varit så roligt att få bo med dig och barnet som en familj. – Det skulle jag också tycka om svarade Johannes.
Lill-Anna fick nöja sig med det.

De månader som följde var rätt jobbiga för Lill-Anna. Hon blev tyngre för var dag och hon tyckte att hon blev fulare och fulare. Inte ens Johannes sätt att påpeka att hon var vacker kunde riktigt göra så att Lill-Anna kände glädje över barnet.
Tosete hade instruerat Lill-Anna på sitt vis och hon hade ju erfarenhet av barnafödande. Tosete sa att ni få dela på kammaren du och barnet tills vi kan hitta något åt er alla. Det är en jobbig period nu när det bara är en månad kvar.
Den kan komma när som helst men det kan också dröja. – Jag hoppas att det kommer snart för jag är utless att gå så här, som en övergödd ko. – Ja, sa Tosete nu kan du inte göra något åt det, naturen få ha sin gång. – Jag vet när jag var ung var det många som försökte att göra sig av med barnet när de visste att de var med barn. – De kunde ta en vagn och köra den på de mest gropiga vägar för att framtvinga missfall. – Fungerade det sa Lill-Anna? Jag måste säga jag vet faktiskt inte.

Våren hade kommit och snart var det dags för att Lill-Anna skulle föda.
Hon hade fått värkar och Tosete hade lagt henne i hennes säng för den var högre.
Hon ville inte fördärva sin rygg med att stå böjd över en låg säng. – Ja, nu kommer snart det du har längtat efter länge. Värkarna tog ibland sådan fart att hon kämpade verkligen och hon tyckte att smärtorna var nästan så mycket hon orkade med.
Förlossningen var svår och Lill-Anna kämpade, hon var så svett av allt krystande att det blev en riktig förlossande känsla när barnet kom.
En flicka som verkade frisk hade alla tår och fingrar och hade väldiga röstresurser. – Vilken sött liten krabat sa Tosete när hon lade henne på Lill-Annas bröst.
Lill-Anna tittade på henne och såg att hon var mycket lik Johannes. Hade hans höga panna och hans stora ögon.
Lill-Anna pratade tyst med flickan och hon blev plötsligt mycket lugn. – Du och jag och pappa vi ska bo i en stuga och ha det så bra. Det tar bara en liten tid så när du växer upp ska vi alla vara tillsammans.
Johannes var ute och högg bort slyet i en skogsdunge. Yxan for som om den hade varit oljad. Varför Johannes hade bråttom? Han ville göra så mycket att bonden blev nöjd, så
kunde ge sig av till sin Anna. – Jag måste ju dit och hjälpa Anna sa Johannes för sig själv. Varför ska jag behöva hugga bort slyet just när Anna ska föda vårt barn.
Han tänkte sig inte för och när han skulle hugga till så råkade han snubbla. Yxan for i hans knä och slet upp ett djupt sår. Det började att blöda och Johannes tänkte att jag är tvungen att söka hjälp på gården.
Blodflödet tilltog och han kunde med möda och besvär gå mot gården. Han började att känna sig vimmelkantig på grund av blodförlusten. Han var helt tvungen att komma hem. Han gjorde sitt yttersta för att nå gården men ju mer han försökte ju mer svag blev han. Byxan hade färgats riktigt röd och han fick en känsla av att jag får aldrig mer se min Anna.

Han orkade inte mer utan av sin yrsel var han tvungen att lägga sig ner och nu spelade livet upp som en revy. Hans liv kom framför honom med så stor hastighet att han var helt säker på att dö där. När han vaknade upp låg han i en säng hos bonden som hade bundit om hans ben och stoppat blodflödet. Johannes var mycket svag och de hade skickat efter veterinären.
Han hade sagt: – Att Johannes hade förmodligen huggit av en sena i benet och kommer inte att kunna gå riktigt på benet. – Du menar frågade bonden att han bli oförmögen att arbeta? – Nej det menar jag inte utan att han kommer att halta och ha lite problem att gå. Johannes var inte medveten än vad som hade sagts, utan han bara försökte att vila för
han kände sig mycket svag.
Bonden sa lite barskt: – Kommer han att överleva? – Jo, de tror jag även om han har förlorat mycket blod.
Bonden nästan cyniskt sa: – Ja, det var så mycket blod som man kunde göra blodplättar av det.

Johannes hade legat några dagar och hade nu återhämtat sig lite att han var i stånd att fråga något. Första frågan löd: – Är det någon som har frågat efter mig?
Svaret blev nej.
Johannes blev lite otålig och sa: – Ja, men det måste det väl. – Nej det har inte varit någon här.
Det Johannes inte visste var att Lill-Anna hade fött deras gemensamma barn. Flickan var pigg och åt bra. Lill-Anna hade frågat Tosete om inte Johannes hade varit där. – Nej sa hon men jag ska gå ned till byn kanske jag spörjer något.
Lill-Anna tittade på flickan med kärleksfulla ögon och hon tyckte att hon var så fin. – Jag ska säga dig sa hon att när Johannes får se dig kommer han att bli väldigt glad.
Det är jag helt övertygad om.
Flickan blev nästan tyst precis som om hon hade förstått vad det talades om.
Tosete hade varit ned till byn och pratat lite med skvallerkärringarna och fått reda på olyckan med Johannes. Hon sa till Lill-Anna vad som hade hänt och berättade lite och det hon sa till Lill-Anna var väl inte riktigt rätt, utan de hade tillagt mycket så det skulle bli lite saftigare. Lill-Anna blev väldigt ledsen och undrade: – Hur går det för honom då? – Jag vet inte det enda jag vet är att han hade förlorat så mycket blod att man kunde göra blodplättar av det till hela gårdens folk.
Om detta hade veterinären spridit och nu tog det eld i alla skvallerkärringar så snart var Johannes säker död i deras berättelse.
Tosete sa: – Du kan inte förvänta dig att Johannes kan komma på ett tag för han måste ju bli lite bättre först. – Jo jag förstår det, men kan man inte skicka något bud till honom? – Jag vet inte kanske jag kan skicka något att prata med honom i enrum.
Skicka dit prästen kunde hon ju inte, för då förstod han det här om Lill-Anna. – Kanske jag kan skicka Greta- Stina och säga att Johannes ville tala med henne. – Kan du göra det och berätta om barnet så kanske han frisknar till fortare.
Tosete lovade att göra det och gick sin väg.
Greta-Stina var en vän till Tosete en av de få vänner hon hade kvar. Stina-Lisa hade också varit förälskad i en ung man och hade tidigt fått barn. Detta blev ju inte mottagen så väldigt bra i byn. Prästen hade sagt: – Man måste tänka och hålla på sig, det är viktigare att lyssna på Herren än att lyssna på sina egna köttsliga känslor.
Så Tosete tyckte att Greta-Stina och hon hade mycket gemensamt och hon kämpade också mot prästerskapet.
Prästen i byn var en stor rödbrusig man som inte var förstående utan var nästan som en tyrann. Han nästan torterade byns invånare med Herrens namn. I alla hans förmaningar var att alla som inte söker Herren kommer att förgås i det brinnande helvetet. Det hade ingen betydelse om han hade det svårt, man ska alltid vara tacksam för det man har, detta klingade han ut i församlingen. Alla var nästan rädda för honom med undantag av Tosete. Det fanns något i henne som gjorde att till och med prästen var lite mjuk mot henne. Han hade själv ingen som helst förklaring till det.
Prästen styrde och ställde vad som var rätt eller fel. Att han själv inte kom upp till de värderingarna brydde han sig inte om, utan det var en prästs plikt att säga sådant till sina församlingsmedlemmar.
Många hade naturligtvis en annan tanke om honom, men de vågade inte säga emot honom.
Han fick göra vad han ville och han hade folket i en järnhand. Denna järnhand som skulle kanske ge människor tröst, de gavs istället många hårda ord, nästan som om han riktigt tyckte om det.
Han hade kommit till byn för omkring fjorton år sedan. Han hade blivit mer och mer alkoholiserad. Kunde knappast säga nej till en sup utan folk i gemen visste att han ville ha lite brännvin och de hade det nästan som en handelsvara när det gällde tjänster som prästen skulle utföra.
Många hade på grund av honom blivit så förnedrade att de hatade honom så mycket.
Mest var det flickor som han gick på. Han hade själv haft dåliga förbindelse i stan, men det talade han tyst om. Men många visste om det men sa aldrig något.

Tosete hade gått ifrån torpet och hade på sin väg dit mött prästen .
Han hade frågat: – Hur står det till? – Jo, tack sa Tosete det är så bra som det kan vara efter omständigheterna. – Ja, men det ska man tacka Herren för replikerade han. – Vad har jag att tacka Herren för sa Tosete? – Vad är det hon säger? – Det är en människas plikt att tacka Herren för då hamnar man annars i det brinnande helvetet.
Tosete kunde inte hålla i sig, så hon sa: – En del av folket ska sköta sig medan andra går till lösaktiga kvinnor.
Prästen blev röd i ansiktet och han visste vad hon syftade på.
Han blev stående en lång stund kunde inte säga någon, utan till sist sa han:
-Lösaktiga kvinnor ja, det har man överallt.
Han tittade lite förnedrande på Tosete precis som o han menade henne. – Ja, lösaktig kan man vara kanske men man behöver inte vara falsk.
Prästen knyckte till lite med huvudet och sedan gav han sig i väg som en hund med svanen mellan benen.
Tosete kom fram till Greta-Stinas torp och knackade på. Hon var fortfarande upprörd efter mötet med prästen.
Tosete förklarade för Greta-Stina hur det låg till och hon gick med på att gå till Johannes. Greta-Stina sa: – Att man ska väl kunna göra något för sin medmänniska. – Ja, svarade Tosete du gör det inte bara för Johannes utan för Lill-Anna.
Jag kan inte riktigt förstå varför det alltid ska vara så mycket besvärligheter för henne.
Det är precis som hon hade en förbannelse över sig.
Att vara så ung och alla redan vara med barn är ju en uppgift som inte är så lätt och hennes bakgrund med “dårhuset” och hennes pappa som omkom i lågorna kan man tycka att det borde vara slut nu och att hon skulle kunna vara lycklig med sin Johannes.
Johannes låg i sängen och mådde efter omständigheterna ganska så bra kroppsligen nu men hade en stor ångest över hur det skulle gå för Lill-Anna. Det han tänkte på ofta var hans ben, ingen hade precis sagt till honom vad han hade att vänta. Men han förstod så mycket att det skulle inte bli som förr.
Han hade försökt att fråga bonden några gånger men han hade bara sagt: – Du få vända dig till de som begriper det.
Dagarna hade varit fulla med tankar angående Lill-Anna hur det hade gått och om hon visste om hans situation. Detta var smärtsamt och hade en betydelse när benet skulle läka. Han kände ibland att benet liksom drog ihop sig och han hade svårt att räta ut det igen.
Efter långa stunder av förtvivlan kom också stunder med glädje när han tänkte på att Lill-Anna skulle föda deras barn. Han hade intalat sig själv att han skulle göra allt vad han kunde för den lilla familjen.
Han låg och dåsade när någon knackade till på dörren och Greta-Stina klev in. – Jag har lite nyheter till dig sa hon när dörren stängdes bakom henne.
Lill-Anna har nedkommit med en dotter och både barnet och modern är bra.
Johannes som trodde att han drömde nöp sig lite i armen. Men han drömde inte.
Jaså ,sa ha: – Det gick bra men vet Anna om min situation? Ja hon vet det. – Tosete och hon har skickat mig för att tala med dig Johannes. Det var ju snällt av dig men vet inte bonden varför du är här. – Nej, jag sa att jag ville köpa lite ägg och sa att du var min kusin och att jag ville gärna prata med dig. – Det var ju väldigt bra. Jag kunde knappast “hia” mig. Greta-Stina log och sa: – Det var länge sedan jag har hört det ordet men jag förstår att du kunde knappast bärga dig.
Johannes blev lite tyst och sa till Greta-Stina: – Du måste tala om hur mycket jag älskar Anna. Hon är mitt liv mer än det. Hon ska veta att jag ska krya på mig så gott det går och jag ber om den dagen när vi få träffas.
Jag hade kunnat skriva något till henne men jag är nog inte kapabel till att göra det. – Det räcker så gott med att du säger vad du tycker om Lill-Anna. Jag ska förmedla detta på bästa vis. – Johannes tog hennes kalla hand och sa tack så mycket du är verkligen snäll.

Greta-Stina gick ut och fick sina ägg och började att gå tillbaka.
Det blev riktig fest när hon kom tillbaka och träffade Lill-Anna och talade om hur vackert Johannes hade sagt och hon försökte efter bästa förmåga att göra orden ännu lite vackrare. Hon kände att hon var en liten kärleksgudinna på väg att säga kärlekens lov för två unga människor.
Att få vara någon tyckte hon var mycket bra och när hon såg Lill-Anna hur glad hon blev så smittade detta av sig.
Greta-Stina sa Lill-Anna: – Du har verkligen gjort mig glad och du ska ha stort tack. – Det gjorde jag så gärna och Tosete skulle ju ändå ha ägg.
Sedan skrattade de åt att de faktiskt kunde ha blivit pannkaka av allt
Det hade nu gått fyra veckor sedan Johannes olycksdag. Så nu var det dags att gå upp till verkligheten. Han kände sig lite yr efter att ha legat så länge. Blodförlusten gjorde sitt också, men hade enligt veterinären ätit bra och skulle nog inte få några men ut av det. Johannes kände på benen och det liksom följde inte med honom riktigt.
När han gick haltade han fram och sa: – Kommer jag alltid att bli så här? – Ja, tyvärr får du nog vänja dig vid det. Men var glad för att du lever. – Jo, men det är jag och jag måste tacka bonden för hans vänlighet.
Han är ute och något tack behöver du inte säga hade han sagt utan kan du bara klara av att arbeta så tycker han att det var nog. – Jag vet inte sa, Johannes det verkar ju vara lite besvärligt med benet. Men jag ska göra mitt bästa.
Johannes tränade också sitt ben med att sitta på en stol och trycka benet mot golvet och sedan slappna av. Det här gjorde han för att benmusklerna skulle bli hårda efter ha legat så länge.
Det gjorde i början ont men ju mer han tränade ju mindre ont fick han.
En dag så sa han: – Nu måste jag få gå ut och göra skäl för mig. – Är det inte det lite väl tidigt? – Nej, jag tror jag kan klara det.
Att köra “Stätter” alltså pålar som man sätter ned i marken för att sedan dra trådar från den ena pålen till den andra.
Det är inte så jobbigt. Johannes fick vara på vagnen och slänga ned pålarna på marken. Att sedan med spett göra hålet så pålen gick ner var lite för ansträngande för Johannes.
Det gick bra och han tyckte att det var skönt att han klarade av detta.
Efter en veckas träning och arbete tyckte han att han var färdig för att ge sig av och träffa Lill-Anna.
Han sa till bonden: – Veterinären sa att jag borde sträcka ut benet lite och då tänkte jag gå en bit bortåt vägen.
Johannes måste ju träna för att kunna komma den långa biten till Lill-Anna.
Det var ett långt pass han gjorde och kände sig helt slut efter. – Hur ska jag kunna komma till Lill-Anna. Det tar nog ganska så länge. Men skam den som ger sig.
Så Johannes kämpade på för han hade ju något att kämpa för. Så dagar blev veckor och veckor blev till en månad.
Då bestämde sig Johannes för att i morgon ska jag försöka att gå den biten till Anna.
Den morgonen var han mycket piggare än vanligt och han klev upp med den förhoppningen att han skulle få se Anna och deras barn.
Dagen gick lite trögt och Johannes väntade bara på att han skulle bli färdig med sitt arbete för dagen.
Det kom till slut och han skulle nu gå den långa vägen till Lill-Anna.
Han började att gå och haltade iväg bortåt vägen.
Efter en timme kändes det jobbigt och han var tvungen att vila sig. Han ville inte riktigt förbanna det här för han tänkte gör jag det blir det nog ännu svårare.
Han mötte på några från byn som hälsade och han hälsade tillbaka. Ingen sa något tröstande till honom utan bara i mjugg tittade de på honom som han var inte riktigt klok.
Johannes blev lite förskräckt över deras okänslighet men tröstade sig med att snart fick han träffa sin älskade Anna.

Färden hade tagit på krafterna och benet kändes mycket stelt men Johannes strävade framåt. När han fick syn på den lilla stugan drev han sig själv så hårt att det värkte uti hela hans kropp.
Han knackade på dörren och fick se sin Anna med barnet i famnen. Den känsla de både fick kan inte sägas i ord. De bara for till varandra och riktigt uppslukades av sin kärlek.
Johannes tittade på Lill-Anna och barnet och första frågan var: – Är allt bra? – Ja, nu är det de sa Lill-Anna.
Hon fortsatte hur är det med dig? – Jo, tack så bra det kan bli. Benet är ju inte vad det var innan men det går ju att ta sig fram.
Mötet med Lill-Anna och deras barn sågs av Tosete och hon hade någon droppe av en tår i ögonvrån. Det är ju glädjens dag att de fick mötas igen tänkte Tosete och hoppades på att det skulle få fortsätta så.
Johannes blev kallad i byn för “halta Johannes” men han fortsatte och arbeta hos bonden och åren gick och till slut hade han och Lill-Anna ett eget litet torp inte mycket för världen, men de hade varandra och det var det viktigaste.

Augusta döps

Det var dags att döpa flickan så Johannes och Lill-Anna hade bestämt att hon skulle heta Augusta Magdalena.
Det var inte många som kom till dopet men det gjorde inget för prästen sa: – Det viktigaste är att är vi bara tre församlade så är Herren där.
Augusta växte så snart var hon tio år och hon hade blivit en vacker liten dam.
Hon hade skinn på näsan och sa alltid till när hon tyckte att någon var dum och att alltid säga vad hon tyckte.
Hennes skolgång blev ganska så odramatisk för hon hade det lätt för sig
Lill-Anna hade blivit mer och mer sjuklig av sig. Det var något hon inte riktigt kunde sätta fingret på. Hon kände sig lycklig men ändå fanns det något som oroade henne.
Hon hade börjat se en svartklädd dam och hon hade först blivit mycket förskrämd men hon accepterade henne till slut. Hon tänkte: – Ja, det är väl jag som är lite tokig men jag ska hålla detta för mig själv.
Omedvetet hade detta påverkat henne och hon hade mer och mer blivit tystlåten och tycktes vara lite besviken på allt.
Hon hade känt att Augusta hade tagit mycket av den kärlek hon skulle få av Johannes för han älskade sin Augusta. Han tycktes i Lill-Annas ögon ge mer till henne. – Jag måste väl också få lite men jag får nöja mig med det som blir över tänkte hon.
Johannes hade kommit hem tidigare för hans lilla flicka hade sin femton åriga födelsedag.
Augusta hade mött honom och de kramade om varandra. När han kom in hade de gjort i ordning födelsedagskalaset. Lill-Anna stod där och Johannes hade bara öga för Augusta. – Lill-Anna tänkte till hans försvar att det var ju hennes födelsedag så jag få låta honom hållas. Men visst hade han hunnit och krama mig med?
Lill-Anna hade nu blivit sängliggandes och Johannes visste inte riktigt vad det var.
Han hade väl upptäckt detta för sent och frågade många gånger vad det var.
Lill-Anna hade sagt det är inget men jag känner att något äter upp mig invändigt.
Johannes hade inte riktigt förstått vad hon menade – Vadå äter upp en inifrån?
Han hade försökt att på sitt sätt få henne på mer positiva tankar men tyvärr misslyckades han.
Till slut kunde inte Lill-Anna gå upp utan sa alltid: – Jag kan inte gå upp för jag lever inte.
Detta var naturligtvis mycket ledsamt för Johannes och hade väl själv sett att kanske han hade ägnat mer tid åt Augusta än åt Lill-Anna.
En förmiddag på förvintern slöt Lill-Anna sina ögon och ingen hade riktigt förstått hur en ung människa kunde bara tyna bort.
Hon hade många gånger talat om en förbannelse och hon hade till slut också sagt om den svartklädde damen som hade gäckat henne.
Det hade gått så fort att Johannes inte riktigt förstod det här. – Hur kunde detta ske? – Var de som Anna sa att det var en förbannelse?
Det konstaterades att Lill-Anna dog av något som ingen förstod var det var.
Rykten spreds att Lill-Anna hade en ovanligt hemsk sjukdom och om man smittades av den kunde man bli ett offer för den svartklädda damen.
Denna svartklädda dam kom till henne och bara visade upp sig. Med sin långa svarta kappa och med sin långa svarta kjol. Hon hade en svart Bonnett på huvudet. Ansiktet var bortvänt så hon såg inte hur kvinnan såg ut. Hon hade gäckat Lill-Anna i många år.
Hon hade alltid undrat om just kvinnan skulle vända ansiktet emot henne.
Lill- Anna hade sagt. – Tro du att det är hon som gör förbannelsen över oss. – Hon är så nära ibland att man nästan blir rädd.
Johannes hade frågat henne. – Säger hon något? – Inte ett skapandes grann. Hon bara står där precis som om hon skulle på något sätt
vilja säga något. – Varför skulle hon vilja förbanna oss, sa Jonhannes? – Man vet inte vad som har hänt tidigare i vår familj, sa Lill- Anna. – Du tror väl inte att om någon gör en dumhet längre tillbaka, så får vi sukta för
det nu? – Precis så tror jag det är, sa Lill- Anna. – Varför bär hon svart? – Jag tror att hon sörjer, att hon på något sätt vill förmedla, sorg.
Johannes hade tänkt mycket på det här. – Kan det verkligen vara så?
Begravningen hölls med bara några få människor för de flesta vågade inte att komma. – Vad är det frågan om tänkte Johannes inte ens till hennes begravning kom det folk.
När de sedan åkte genom byn sprang människor in i husen de häll för munnen precis som om de smittades bara de visade sig.
Ett sådant djävulskt rykte sa Johannes kan ju fördärva allt. Varför skulle detta ske?
Augusta hade blivit arton år och hade blivit till en stor skönhet. Johannes försökte att hålla henne i band men det gick inte alls för hon hade en stark vilja.
Hon hade träffat Erik i Loshult och hade haft många oförglömliga kvällar med honom. – Det kändes så tänkte hon att med pojkar har jag det lätt. Kanske jag inte är så ful ändå?

Johannes gick mer och mer och grubblade på vad de hade blivit utsatta för. Det var svårt att försörja sig på grund av att ingen ville ha honom. Bonden hade sparkat honom.
Han kunde försörja sig med att jobba i skogen där fick han vara själv, där var det ingen som sprang när de fick se honom.
Han pratade ofta med sig själv och hade många samtal med Herren. Han hade frågat honom varför skulle just detta hända? – Vad hade Lill-Anna gjort? Kommer detta att också drabba mig och Augusta. När han sa Augusta blev han påmind att kanske hon får denna förbannelse. – Nej, sa han nästan tyst så grym kan väl inte världen vara?

Fortsättning följer

Bo Grapenskog

FÖRBANNELSEN avsnitt 2

Evert funderade på det är med “Tosete”. Det låter kanske tokigt men vad ska man göra?
När han träffade Ada pratade han lite men hon hade inget svar på vad han skulle kunna göra. Hon visste långt inne att kanske det var på grund av henne som Lill-Anna hade reagerat som hon har gjort.
Evert tog med Lill-Anna till den här damen som hade förmågan att utläsa vad det var för fel på människors själar.
Stugan där hon bodde var liten och förfallen och Evert tvekade lite innan men tänkte att det kan det här vara värt om Lill-Anna skulle bli frisk.
När de kom in i stugan såg han all denna spindelväven som fanns både i de små fönster
Och annanstans.
Det stank en konstig doft av något han inte riktigt kände igen. Han blev lite konfunderad och undrade om detta var det bästa för hans älskade dotter.
När de steg in i stugan mottogs de av kvinnan. Hon sa: – Är det till ha vägarna förbi eller kommer ni av någon annan anledning?
Nej, men är det inte en liten söt flicka han har med sig?
Kvinnan klappade Lill-Anna på kinderna och såg att flickan inte var riktigt frisk.
Så det behövdes inte någon mer förklaring varför de hade kommit.
Kvinnan sa: – Var så goda och sitt. Hur står det till med flickan? – Evert sa att hon har inte sagt ett ljud på länge nu.
Kvinnan tog Lill-Annas händer i sina och pratade mjuk med henne.
Hon sa: – Är det något som trycker dig kan du inte bara nicka lite.
Lill-Anna såg bara rakt fram och hon rörde inte en min.
Kvinnan sa till Evert: – Att jag tror att hon är besatt av onda tankar. Detta borde man få ur henne.
Dessa demoner kan vara mycket skadliga för en liten flicka. – Demoner tänkte Evert inte kunde min lilla flicka ha några sådana. Varifrån skulle dem har kommit.
Precis som om Evert hade sagt det högt så svarade kvinnan honom att demoner kan vilken som helst få.

Efter en stund sa påpekade kvinnan att man borde driva ut de onda demonerna ur flickan. – Ja, men hur gör man det? – Det får du lägga mina händer svarade kvinnan. – Vad ska du ha för det, frågade Evert? – Demonutdrivning för barn ska jag inte ta något för, utan det jag bara önskar är att få lite mat. – Javisst, sa Evert det klart att du ska få det inget tal om annat.
Kvinnan tillade att flickan måste stanna där ett tag så hon kunde förbereda sig på denna utdrivning. – Jag måste också få veta flickan namn. – Hon heter Anna, sa Evert. – Har hon haft några som helst tendenser till detta innan eller kom detta helt plötsligt? – Jag har då inte sett något alls innan, svarade Evert.

När Evert skulle gå tittade Lill-Anna ängsligt på honom men Evert tröstade henne och sa: – Jag ska hämta dig senare hon ska försöka göra dig frisk min lilla vän.
Med de orden försvann Evert ut genom dörren ut i den friska luften för luften inne i stugan var inte av den bästa sorten. Han tänkte att har jag verkligen gjort det bästa för Anna?

Kvinnan hade tänt två ljus som hon satte på vardera sidan av Anna.
Hon drog för skynket i fönstret för att det skulle bli mörkt i rummet.
Lill-Anna satt och tittade förskräckt på vad kvinnan skulle ta sig till med.
Kvinnan sa att du måste tänka att demonerna är inne i dig och du vill inte ha dem inom dig. Utan försök att skrika att du vill att de ska komma ut ifrån dig. De äter upp dig annars.
Demoner är några som gör så din själ blir skadad.
Hon kunde ju inte skrika, så Lill-Anna gjorde inget.
Nu började kvinnan att besvärjelse få ut de onda demonerna. – Ut ur denna kropp, vik hädan, denna kropp ska inte längre bebos av er demoner.
Hon tog med sina händer mot Lill-Anna och precis som hon skulle ta ur de onda demonerna ur hennes kropp. Hon vred sitt ansiktet i besvärjelsen och Anna tyckte att hon blev mycket obehaglig.
Detta höll hon på med länge. Besvärjelserna blev värre och värre.
Kvinnan kom nästan i trans och utropade: – Ut era djävlar ut ur denna kropp ni ska inte få ett fotfäste i denna oskyldiga lilla flickas kropp.
Än en gång så tog hon händerna och denna gång var det som om hon skulle strypa demonerna och sedan tog hon fram en liten säck.
Hon stoppade demonerna i denna säck knöt till och sa: – Nu era hemska demoner har ni blivit fångade och ska aldrig mer komma ut. – Jag ska dränka er i det djupaste stället i sjön, stenarna ska göra så ni aldrig kommer upp mer.

Efter denna ceremoni kunde kvinnan sätta sig ner och var lite stolt över sig själv att hon hade lyckats.
Hon hade lyckats i den meningen att få in demonerna i säcken.
Detta trodde hon fullt och riktigt på.
Lill-Anna satt som hon hade gjort innan kvinnan tog ut demonerna.
När Evert kom dit sa han till kvinnan: – Jag ser ingen förbättring! – Nej det är så i början det demonerna ha fördärvat måste nu läka. Men avskrädet har tagits ur henne så nu är det bara upp till kroppen själv att läka det.
Evert hade tagit med sig lite potatis och lite fläsk till kvinnan som mottog detta med förtjusning.
Lill-Anna sa Evert: Nu går vi hem. Man såg ett litet leende på hennes läppar och Evert blev varm inombords. Kanske hade hon kommit över det här.

Månaderna gick men Lill-Anna blev inte bättre utan hon nästan gick in i sig själv.
Det blev tal om att kan vi ha Lill-Anna hemma? Evert hade blivit rosenrasande när Ada hade tagit upp detta ämne. – Jag vill då inte skicka Lill-Anna till Hospitalet jag vill att min lilla flicka ska bli frisk.
Att Evert nu tänkte mer på Lill-Anna än på Sara var kanske naturligt och detta tyckte ju inte Ada om.
Hon gjorde sina försök att säga att Lill-Anna inte borde vara henna.
Hon lade till också att inte tror jag att myndigheterna eller prästerna går med på att hon är hemma.
Den dag när Lill-Anna for i väg var den dag som var mest mörk i Everts liv.
Att se sin lilla flicka föras bort till det här Hospitalet i stan. – Få jag någonsin återse min lilla flicka?
Vagnen som hämtade Lill-Anna var nu på väg mot vad alla kallade för “dårhuset”
Vägen var ganska så lång och mycket guppig. Lill-Annas hjärta pumpade starkt.
Hon kände hur ångesten kom. Men kämpade emot starkt att det inte skulle synas.
Men när hon kom närmar staden slängde hon sig på golvet i vagnen och bara rullade omkring. Hon greps av dödsångest och hon började andas mycket häftigt och svetten bara lackade från hennes lilla panna. Han skrek. – Jag kvävs! Hon reds av dödsångest.
Denna attack varade inte så länge sedan började allt återvända till vad man kan kalla för normala. Men männen som såg detta insåg naturligtvis en förklaring med en gång.
Hon var inte som hon skulle vara.

När vagnen svängde in framför stenhuset kom det människor emot den.
Dessa “vårdare” kom för att ta en liten flicka in på hospitalet.
De gick upp för en stor trappa och kom in i huset. Man hörde visste mystiska ljud från människor. Lill-Anna såg lite hur det var här och hon hade väl inte den meningen at det var ett “dårhus” utan att det var ett riktigt sjukhus.
Sedan började människor prata över huvudet på henne: – Ja, man ser att hon lider av tvångsföreställningar hon verkar vara i behov av åderlåtning.
Man diskuterade om man skulle ta in henne på den avdelning , där man betraktade dem som inte kunde bli friska, eller på den avdelningen där det fanns hopp kvar.
Lill-Anna visste inte att hon hamnade på denna s.k. Hoppets avdelning.

Allt vad hon kunde se var människor som av en eller annan anledning var i behov av vård. Vård i den bemärkelsen att människor i deras närhet inte kunde ta hand om dem.
I de flesta fall var det prästen eller någon myndighetsperson som hade beordrat att vederbörande skulle tas om hand.
Man var av den uppfattningen att människor med sådana här beteenden var av den art att det kunde smitta över det till resten av befolkningen.
Inte bokstavligen utan människor i dess närhet kunde ta till sig av latheterna som någon präst lade ut det.
Kunskapen om detta var mycket liten de hade stora fördomar att detta inte var en sjukdom utan en lathet eller vad man ville kalla det för sinnesslöa.
Lill-Anna hade kommit till Hoppets avdelning och bara satt på en stol och såg på de andra patienterna.
En av kvinnorna satt och gungande och ibland for hon upp och skrek att någon måste hjälpa mig.
Lill-Anna tänkte att är jag också sådan? Hon hade ju faktiskt fått ett anfall i vagnen.
De närmaste dagarna var av den arten att man undersökte Lill-Anna.
Den undersökningen gjordes av en veterinär precis som om de vore boskap.
I Lill-Annas fall konstaterades det att hon var fullt frisk fysiskt. Latheterna det var detta som hade tagit över hennes liv enligt ”veterinärerna”.
Man kunde höra kommentarerna: – Ja jag har sett detta både på kor och grisar. – Men om de är sådana går de ju till slakt. Andemeningen var ju att människor i detta tillstånd borde avlägsnas på ett eller annat sätt.
Men lagligt kunde de inte göra det. Men man hörde många fall att människor försvann spårlöst. Att folk gömde människor som hade på ett eller annat sätt psykiska problem.
Var ganska så vanligt på den tiden.

Den mat som serverades kunde man ju inte säga var näringsrik. Utan de bestod av soppor där det knappast var något i den. Gröt av den digniteten att den hade mest kunde användas till murbruk.
Lill-Anna hade fått tre eller fyra attacker sedan hon kom till Hospitalet.
Varje gång kände Lill-Anna att det var som hon trodde att hon skulle dö på riktigt.
Hon höll på att kvävas, hjärtat pumpade mycket hårt och snabbt. Hon trodde att hon skulle dö.
Paniken drev henne att slänga sig på golvet eller bara rusa omkring.
När attacken var över kände hon en djup lättnad och blev med en gång påmind: – Kan detta hända igen? När. Kommer nästa anfall?
Det hände igen och efter varje attack blev hon mer rädd och genom att hon var rädd så kom attackerna oftare.
Detta speglade “doktorerna” att hon vill inte ta sig åt av vad de hade att erbjuda henne.
Utan att hennes latheter bara fortsatte och till och med ökade. – Tyvärr tror jag nog inte att hon bör vara på Hoppets avdelning, för det finns inte mycket att göra åt latheter. Utan det är inne i hjärnan. Man föds till det sa en av doktorerna.

Det blev inte bättre för Lill-Anna och när Evert skrev till hospitalet och frågade om sin lilla flicka hur allt hade gått.
Fick han svaret att det tar tid och det hade det gjort för nu hade hon varit där fyra år.
Lill-Anna hade kämpat emot de här sakerna som hade resulterat i att de hade fått en uppfattning att hon var besvärlig.
Hon kände sig inte bättre av metoderna och trodde inte på detta alls.
Lill-Anna hade gått ner i vikt och hennes kroppsliga hälsa hade försämrats.
Hon hade i många nätter legat och tänkt att de har slängt mig hit för de ville inte ha mig där hemma.
Lill-Anna tänkte. – Det är väl synd om pappa för han tycker verkligen om mig. Men det finns någon
där hemma som inte gör det. Varför hon inte tycker om mig är svårt att säga. Men det klart
att ha en flicka so inte ens är sin egen och ovanpå det tokig. Det kan kanske inte vara så lätt. – Jag är väl tokig och ska naturligtvis vara här. Men ändå fanns det i henne en del av att så är nog inte fallet. Hon tycktes drivas av tanken att de ville bli av med henne för gott.
Så då kom plötsligt tanken upp om att hon skulle försöka att rymma.
Hon visste att detta skulle bli svårt men inte omöjligt.
Det lilla bröd hon fick sparade hon och gömde de väl. För det skulle hon ha med sig.
som skaffning.
Natten då hon tänkte sig utföra denna rymning hade börjat med att hon hade fått ett anfall på grund av att hon var mycket stressad av vad som skulle ske om hon blev ertappad.
Hon visste så väl att det var inte så bevakat nattetid som på dagen.
Det hon visste var att hon inte kunde ta sig ut på framsidan för den dörren var låst.
När hon hade varit i källaren en gång såg hon att ett fönster var öppet mot friheten och den vägen tänkte hon ta.
Hon tog med sig av sin skaffningen och gick med nätta steg över golvet.
Ute i korridoren var det två stycken som satt och pratade och hon tyckte att de sluddrade. Hon hade rätt de satt och drack. – Jag får nog vänta lite så hon satte sig ned på golvet.
Hon fick sitta där väldigt länge men till slut var supandet över och herrarna hade dåsat av.
Då steg Lill-Anna upp och gav sig iväg till källaren. Det var alldeles mörkt så hon såg inte mycket framför sig. En råtta sprang över golvet och hon nästan hoppade till. Om det var något som fick henne att rysa så var det de här stora råttorna.
Vägen till friheten var mörk men plötsligt såg hon lite av ljuset och det kom ifrån fönstret.
Men till sin fasa var fönstret igenspikat. – Vad gör jag nu tänkte Lill-Anna? Jag får slå sönder glaset. Men kommer det att höras?

Lill-Anna tog lite gamla kläder som låg där och slog sönder rutan.
Hon var tvungen att plocka bort glasbitarna annars kunde hon skära sig.
Med stor möda kom hon igenom fönstret och var snart ute i natten.
Men frågan var vart skulle hon ta vägen?
Natten var fortfarande kolmörk och lite av oro kände Lill-Anna när hon tittade sig omkring.
Det kändes viktigt att gå åt det håll där hemmet var. En reflektion hon bara fick så där.
Så hon startade sin väg mot hemmet men hade i åtanke att jag kan nog inte förvänta mig att dem kommer att bli glada om jag kommer hem.
Detta gjorde att hon slets mellan glädje och förtvivlan och hon visste att kom hon hem skickades hon till detta Hospital igen.
Vägen var mörk och ständigt och jämt bli hon påmind om att ensamheten var inte så bra som hon hade tänkt det. Inte när man själv ska gå på vägarna mitt i natten.
Hon hade inte mycket till ork när hon satte sig vid ett träd och åt lite av det bröd hon hade fått med sig. Skogens dofter gav henne lite trygghet och hon försökte att säga till sig själv. – Att detta måste i alla fall vara bättre än att sitta som en dåre på Hospitalet!
Ju längre tiden gick desto mer tröttare blev hon och till slut lutade hon sig bakåt och somnade.

Solen var redan uppe när hon öppnade sina ögon. Dagen var verkligen till hennes fördel solen sken från en klarblå himmel och detta gjorde henne glad.
Lite av det bröd som var kvar åt hon upp och reste sig och började gå mot något som hon inte visste hur det skulle sluta.
När hon gick som bäst hörde hon en vagn komma närmare och hon hörde hästens frustande. Hon sprang in i den täta skogen och tittade fram mellan grenarna på trädet.
När vagnen kom förbi såg hon att det var några av “vårdarna” som var naturligtvis ute och letade efter henne.
En rädsla kom över henne och hon satt länge och väntade tills hon fick så stort mod att hon än en gång kunde gå vägen fram.
Hon gick hela dagen och började bli ganska trött och hon visste inte riktigt vart hon skulle ta vägen. Det som var hemskt var att hon inte kunde ge sig av till hemmet för där skulle man väl kunna få lite tröst i sitt elände. – Men Ada hade nog inte blivit glad om jag hade kommit, tänkte Lill-Anna. – Varför skulle jag just bli drabbad? Är det Gud som straffar mig, men varför straffar han mig. Jag har då inte gjort något som skulle göra honom besviken eller arg på mig.
Pappa hade tagit mig till “Tosete” och de besvärelserna var ju inte jag som gjorde detta utan det var ju hon. Jag måste säga till dig Gud att jag vet inte om jag kan tro på dig när du inte riktigt hjälper mig.
När hon hade tänkt detta greps hon av förfäran att vad ho nu hade gjort? – Nu kommer säkerligen Gud att straffa mig.
I den stunden greps hon av panik och anfallet var mycket kraftiskt. Hon låg vid sidan av vägen och rullade runt i ångest. Hon skrek i sin förtvivlan. – Varför gör du så här mot mig? – Jag är ju bara en flicka som borde ha det gott i livet!

Just då kom en ung man gående och såg Lill-Anna liggande i diket vid vägkanten.
Han sprang ned till henne. – Hur är det fatt? Är du sjuk?
Lill-Anna tittade förskräckt på honom. Detta såg han och försökte lugna henne – Jag har inte kommit för att oroa dig jag vill bara hjälpa dig.
Lill-Anna sa inget och hade inte sagt något sedan den dagen hon blev stum.
Hon klämde fram ett litet tyst tack. Han sa: – Du var då inte precis talträngd av dig.
Men det gör inget du behöver inte säga något till mig utan jag tycker om flickor som inte pratar för mycket.
Han hjälpte Lill-Anna upp och borstade av henne lite. Frågan kom: – Vart är du på väg då? Lill-Anna bara pekade med fingret åt det håll hon skulle. Han förstod och sa: – Jag ska också åt det hållet så kanske vi kan följas åt?
Lill-Anna började faktiskt att känna lite av en trygghet i pojken och ända sedan hon kom hemifrån hade hon inte känt den här känslan.
Pojken hade sagt att han var på väg till Sommern och skulle få arbeta lite där och det var han glad för. Även om han visste att det var hårt arbete. – Men se utan lite pengar klarar man sig inte. Det blir inte så mycket över när jag har betalt för mat och husrum. – Är du också på väg mot Sommern?
Lill-Anna nickade men egentligen visste hon ju inte var hon skulle ta vägen.
Pojken började undra varför inte Lill-Anna sa något och tänkte lite är hon inte som hon ska vara? Varför låg hon där och skrek vid vägen?
När de satt vig vägkanten och vilade sig började pojken att säga. – Jag heter Johannes Mårtensson och jag kommer ifrån “Svänen” har du hört talas om det?
Lill-Anna sa för första gången nu: – Nej det vet jag inte. Han nästa fråga var: – Vad heter du? Efter en lång paus så talade hon om vad hon hette.
När Anna tänkte på “Sommern” så tänkte hon att kanske “Tosete” skulle ta hand om henne eller att hon åtminstone kunde få bo där ett tag.
Hon försökte att skapa mod när hon gick vid sidan av Johannes och säga att hon skulle till “Tosete”. Men visste han om att hon var den som alla i byn visste så mycket om.
När hon tog mod till sig och sa: – Jag ska till en kvinna i byn som de kallar för “Tosete”.
Han ryggade tillbaka och sa: – Varför ska du vara hos en spåkärring? – Min mor är död och jag ska vara hos henne.

Färden var snart slut och de skulle skiljas när vägarna korsade varandra.
Lill-Anna skulle åt ett håll och Johannes åt ett annat. De tittade i gruset och kunde inte riktigt titta i varandras i ögon. Men Johannes tog mod till sig och sa: – Kunde vi inte träffas om jag kommer till vägskälet kanske om en vecka eller så. Kan
vi säga det?
Lill-Anna kände sig varm inombords och hade inte känt denna känslan att något skulle vilja träffa henne någonsin.
Lill-Anna fick fram ett litet ynkligt ja. Johannes blev glad och gav Lill-Anna en puss på kinden sedan sprang han iväg och vinkade åt henne. Lill-Anna vinkade tillbaka och plötsligt kände hon att hon skulle sakna honom.
Hon stod länge och tittade efter Johannes medan han sprang vidare nästan som en kalv
som kom ut för första gången på grönbete.
Lill-Anna kunde inte mer än att le åt detta och fylldes av de varmaste känslor.
Hon började gå mot torpet. Hon visste inte hur hon skulle bli mottagen, men hoppades att “Tosete” skulle ta emot henne bara för att hon var sjuk. Så Lill-Anna bestämde sig att inte säga något. Hon var glad över att orden hade kommit i samband med att hon träffade Johannes.
Lill-Anna fortsatte vägen mot det lilla torpet och snart syntes det i skogsgläntan.
Hjärtat slog lite fortare och hon hade ingen aning hur kvinnan skulle motta henne.
Men på något vis var hon stärkt av att hon hade träffat Johannes och tog mod till sig och bankade på dörren.
“Tosete” kom ut och fick syn på flickan och hon utbrast: – Jaså där är du! Har du kommit till mig för att få en fristad?
Hon tittade på Lill-Anna med en skarp blick.
Men i nästa andemening sa hon: – Jag vet vad dem kan göra med en därinne på dårhuset. – Stig in flicka lilla så ska du få något till livs.
Stugan kändes annorlunda sedan han var här sist. Men man få beakta att hon inte hade varit i ett hem på länge nu.
Lill-Anna tog vänligen emot vad som bjöds henne. Hon hade en känsla av att kvinnan ville henne väl.
Efter måltiden hade kvinnan sagt att om du ska bo här får du hjälpa mig med några sysslor. Det hade Lill-Anna lovat. Kvinnan sa också: – Att jag kommer inte att säga något till någon men du måste vara försiktig så ingen tror att du är här.

Det gick en vecka och Lill-Anna kände att livet kom åter visserligen fick hon ett anfall då och då men annars tyckte hon att det var mycket bättre här än som kvinnan hade sagt på dårhuset.
Hon började tänka på Johannes sa han inte att vi kunde träffas vid vägskälet om någon vecka eller så? Men jag vet ju inte precis när han är där.
Efter alla sysslor hon gjorde gick hon vägen ner till vägskälet för att se om Johannes var där. Det gick två herrar och pratade vägen fram och Lill-Anna sprang in i den täta skogen och var mycket rädd för att bli upptäckt.
Hon hörde inte längre dem prata så hon gick upp på vägen igen och stod en lång stund för att se om Johannes dök upp.
Tyvärr kom det ingen Johannes. Lite besviken var Lill-Anna men hon sa till sig själv. – Att han kanske inte kunde komma ifrån. Hon gick ut i skogen för att hämta några pinnar.
När hon kom upp på vägen igen och med pinnarnas hjälp skrev hon, Lill-Anna med stora bokstäver
Efter detta kände hon sig varm inombords hon hade inte gjort sådant innan och att hon skulle känna så för en pojke var mycket härligt. Allt kändes mycket bra och Lill-Anna traskade vägen tillbaka till stugan.

En eftermiddag var Lill-Anna ute och höll på att stapla lite ved. “Tosete” hade fått lite dålig ved som skulle torka. Lill-Anna jobbade med att lägga på veden så att dem skulle torka i solen.
När hon stod där hörde hon en vissling och hon tänkte det var en konstig fågel. Men när hon vände sig såg hon att det var Johannes. Hennes hjärta började att slå häftigt och hon kände sig mycket glad.
Nästan av glädje sprang hon emot honom. – “Tosete” får inte se dig för då vet jag inte vad hon kommer att göra. – Nej, sa Johannes vi gå in i skogen.
De satte sig på två stubbar och pratade om allt möjligt. Johannes sa att hade fått anställning på en gård i Vänarn och tyckte att gårdsfolket var bra.
Lill-Anna talade i sin tur om att hon ska bo här ett tag. – Vi kan väl träffas en gång i veckan och prata om du vill det frågade Johannes. – Ja, de vill jag sa Lill-Anna blygt.
De satt och pratade och tiden gick och Johannes sa att jag måste nog tillbaka innan bonden blir arg på mig. Javisst sa Lill-Anna gör det så du inte kommer i svårigheter.
Johannes reste sig och när Lill-Anna var halvvägs upp skulle han ge henne en puss på kinden men den hamnad rakt på hennes mun. – Hoppsan sa Johannes det var inte min mening.
Men visst var det hans mening och Lill-Anna hade absolut inget emot det.
Johannes vinkade och sa när han gick bortåt vägen att jag kommer nästa vecka.
Lill-Anna vinkade och hon kände sig så varm inombords att hon hade fått en puss på mun.
Johannes gjorde henne varm och hon kände sig trygg hos honom.

Johannes i sin tur var glad över att pussen hamnade där den skulle.
Han små sprang vägen fram och var mycket glad över att har fått träffa Lill-Anna.
När han kom till gården blev han inte så väl mottagen utav bonden. Först skällde han på honom för att han var sen och var allmänt irriterad på allt och detta gick ut över Johannes. – - Var har du nu varit din kattstrykare? Kan du inte vara här utan då ska ge dig iväg. – Jag behöver dig här och ja betalar dig för mat och husrum då ska du förbaske mig vara här och göra som vad jag säger åt dig att göra. – Johannes tänkte även om jag gör vad du vill får jag ändå skäll problemet är inte jag utan din fru. Du vågar inte säga emot henne.
Hade han sagt detta till bonden hade det gått illa för honom så han höll tyst.
Veckan hade gått och det var tid för att uppsöka Lill-Anna han hade sagt vid etttiden för bonden hade lovat att han skulle få gå då. Men det var förra gången. Nu visste han inte hur han skulle göra. Han kunde ju inte fråga honom nu för då skulle det bli ett liv det var han helt och hållet medveten om.´ – Hur ska jag göra? Ska Lill-Anna tro att jag inte kommer? – Nej jag få smyga mig ut i kväll när bonden och hans fru har lagt sig.
Dagen gick sakta men till slut var det kväll och Johannes fick inte sova i huset utan han hade ett rum ute där dem bakade och bryggde öl.
Johannes klädde på sig och smög försiktig iväg. Kvällen hade blivit svart och han lite problem att hitta vägen. Men när ögonen hade vant sig så gick det bättre.
Det var en bit att gå men Johannes hade blivit fäst i flickan och hon var en frisk fläkt i hans liv. Så han var glad men samtidigt lite nervös hur han skulle få tag i Lill-Anna.
Hon hade säkert väntat honom men när han inte dök upp så trodde hon kanske att han inte höll av henne. – Det vill jag inte hon ska tro sa han nästan högt för sig själv.

Vägen kom till den plats där han skulle ta av till det lilla torpet. Han gick nu med raska steg framåt och plötsligt hörde han något i buskarna. Han blev lite förvånad och tänkte inte mycket på det, utan det var väl något djur i farten.
Nu hörde han att ljudet kom närmare och ut ur skogen kom en ko, Johannes blev faktiskt rädd men skrattade åt det när han såg att det var en ko.
Han sa. – Tänk att bli nästan ihjälskrämd av en ko.
Nu närmade han sig torpet och det var mörkt och han visste inte riktigt vad Lill-Anna låg.
Så han tittade in genom ett av torpets fönster för att se om han kunde lyckas med att få en glimt av henne. Men det enda han såg var de smutsiga fönsterglasen. – Om jag knackar lite försiktigt kanske jag kan väcka henne eller åtminstone så hon kunde komma till fönstret.
Johannes knackade på fönstret och inget hördes. Lite hårdare denna gång.
Nu hörde man något inifrån och Johannes kröp ihop så han inte syntes.
Han hörde hur kvinnan muttrade något sluddrigt och att hon förbannade katterna att de förde liv.
Johannes vågade inte göra så mycket på en bra stund. Men till slut tog han mod till sig och knackade igen. Inget först men efter andra eller tredje knackningen hörde han dörren öppnas på framsidan. Johannes tänkte i förskräckelse att det var “Tosete”
Men när han såg Lill-Anna står där kunde han inte hålla igen sina känslor utan han utbrast: – Är det du Anna? – Ja det är jag.
Johannes kom henne närmare och hon blev glad att det var han. – Jag kunde inte komma innan för bonden var sur på mig. Det gör inget. – Du vet “Tosete” brukar ta sig en jamare och sover ibland tungt. Vi kan väl gå in till mig.
Johannes följde efter Lill-Anna och han kände lite av den rök som stack honom i ögonen. Röken kom ifrån den öppna spisen. – Ni har väl inte stängt för mycket på spjället? Det kan vara farligt. – Nej då, svarade Lill-Anna, hon är väl inte så försiktig ibland när hon slänger på ved.
De kunde inte sitta i köket utan Lill-Anna bäddade till sin säng och sa vi kan väl ligga här och prata lite. – Ja, det var bra svarade Johannes. Men vi måste tala tyst så vi inte väcker henne.
Lite av spänning smög sig in både hos Lill-Anna och Johannes. När de båda lade sig ned i sängen.
När de låg stilla och mot varandra sa Johannes: – Du vet bonden har en kärring som han är så rädd för. Men det går ut över mig ibland för han vågar inte säga till henne. – Sådan ska jag inte bli när jag bli kärring sa Lill-Anna.
Lite av fnitter kom från de båda och de hade roligt av det uttalandet.
Det var varmt och gott inne i torpet och värmen kändes inombords också.
Johannes kände att han ville Lill-Anna gott. Men om jag visar vad jag känner blir hon kanske rädd. Så Johannes låg och höll emot av alla krafter.
Han hade inte varit så nära en flicka innan bara det kändes som det stack pilar i honom. – Kan man på något vis ha det bättre tänkte Johannes.
Plötsligt kom en hand till honom och han tog den i sin hand. Den var varm och skön och han visste nu att Lill-Anna var glad i honom. Detta stärkte honom så mycket att han sa:—Lill-Anna du är det bästa som har hänt mig.
Lill-Anna visste om hon också skulle säga så till en pojke, så hon sa inget.
De fortsatte att prata och mer och mer kände de för varandra. Att Lill-Anna inte hade fått så mycken kärlek kände hon att det var väl ingen som tyckte om mig.
Johannes satt mot väggen och Lill-Anna låg nu med sitt huvud i hans knä och de bara njöt av situationen. – När man har det så bra måste man iväg sa Johannes.
Lill-Anna tryckte hennes hand hårt i hans och sa: – Jag hoppas att du kan komma till mig åter igen? – Jag ska göra allt vad jag kan det lovar jag dig?
Frågan som nu kom från Lill-Anna kom plötsligt: – Är vi fästfolk? – Ja, Anna det är vi om du vill att vi ska vara det? – Ja, det vill jag sa hon blygt.

Avskedet blev lite sorgset men ingen ville visa det utan de upprepade att vi ses snart igen. Johannes pussade Lill-Anna på munnen och Anna Lill-Anna pussade tillbaka.
Johannes försvann sedan ute i mörkret och snart var allt som vanligt igen.
Denna gång fick inte Johannes något ovett av bonden. Utan han levde mycket på att han hade träffat Lill-Anna. Han kunde till och med få lite skäll för hennes skull.
Johannes var en son till en fattig bonde, inte i den här delen av landskapet, utan han kom ifrån Upplids socken. Modern dog när han var mycket ung. Så hans uppväxt var inte precis kantad av kärlek. Utan många gånger kände han sig lite utanför.
Men genom han hade träffat Lill-Anna hade hans känslor kommit att blomma upp.
Att han var tvungen att söka arbete någon annanstans än där han bodde, berodde på att han tyckte det var bättre att ingen kände till honom.
Varje vecka träffades Lill-Anna och Johannes och mer och mer lärde de känna varandra.
De pratade nu om allt och de kände att de verkligen passade ihop. – Men ett fästfolk ska väl visa det öppet sa Johannes? – Jovisst, men jag är för ung och jag bor inte hemma. – Du ska veta Johannes att jag vill inte ljuga för dig, utan jag ska tala om sanningen för dig.
Medan Lill-Anna berättade sin historia om sig själv tänkte Johannes att hon var verkligen en flicka som han ville ha. De besvärligheterna med hennes sjukdom det hörde han inte på. Utan han bara såg Lill-Anna som en vacker flicka med en stark utstrålning.
När Lill-Anna var färdig med sin berättelse sa hon lite allvarligt: – Ja, du kanske tycker jag är helt konstig? – Johannes tittade in hennes ljusblå ögon och sa: – Konstig nej, men man blir konstig om man inte få vara nära dig, Anna.
Lill-Anna hade inte hört sådana smickrande ord om sig själv, så hon visste inte riktigt hur hon skulle bete sig. Johannes tog hennes händer och sa: – Jag har lärt känna dig och jag känner att vi två hör ihop. Ska inte min kärlek till dig få synas? – Det går inte sa Lill-Anna. Det kommer att bli ett fruktansvärt liv om jag kommer hem.
Skulle jag sedan berätta att jag har en fästman och vi vill vara tillsammans.
Nej, det skulle inte gå.
Johannes sa i sin förtvivlan: – När kan vi göra det då?
Lill-Anna hon sa inget utan Johannes sa igen. – Så länge vi kan träffas får jag nöja mig med det.
Han tog henne intill sig och kramade henne hårt och kysste henne på mun. – En sådan lycka en sådan känsla, det vill jag ha kvar länge tänkte Lill-Anna.
De stod länge och kramade varandra precis som om de ville att tiden skulle stå still.
Samma kväll kom “Tosete” till Lill-Anna och frågade henne: – Var har du varit då? – Jag har gått neråt vägen bara. – Ja, men tänk dig för innan du bli för förälskad.
Lill-Anna blev stum, hon visste inte vad hon skulle säga, men “Tosete” förstod mycket mer än vad Lill-Anna hade trott. Men hon sa inte mycket mer utan gick vidare med ett leende på läpparna.
Lill-Anna ropade henne tillbaka, hon sa: – Har du inte haft något fästman? – Karlar sa hon, det ska jag säga dig, de är lika farliga som pesten. – Har du aldrig haft någon fästman? – Jo, i mina unga dar, visst hade jag det. Men det blir inget av med det. Min far var mycket sträng av sig och det skulle inte vara några karlar för mig inte. Men det klart att ju mer han förbjöd desto mer tyckte jag det var roligt att bryta det han sa.
Men gör inte som jag gjorde, jag tänkte mig inte för utan jag fick ett barn på halsen. – Jamen, jag har inte sett till någon här. – Nej ,han dog när han var bara sju år. – Vad sorgligt sa Lill-Anna. Sedan dess har jag inte trott på livet. – Det liv som jag fick tog Herren ifrån mig när han bara var sju år. Var det för jag var inte ett rättskaffens barn? – Varför säger du så? Jag tror att du är lika bra som någon annan.
Tosete böjde sig ned där Lill-Anna satt och sa: – Du är du en snäll och rar flicka ändå. Jag önskar faktiskt att du kunde vara min egen lilla flicka.
Detta värmde mycket hos Lill-Anna och var lite förbryllad över människors snällhet.
Jag som inte var något alls, kan ju inte vara något mer i andras ögon?

Johannes jobbade hos bonden och det gick sin gilla gång. Lill-Anna skulle nu fylla femton år och hon var snart en ung kvinna.
Tosete hade sagt att du kan bjuda din fästman att komma hit. – Får jag det sa hon och var själaglad.
När hon träffade Johannes så sa hon detta och han blev mycket glad.
De satt och åt “kalvadans “ det var mycket gott och det smälte som smör i munnen.
Råmjölken hade Tosete fått av en bonde som hon hade fått betala ganska mycket för.
Men det var det värt hade hon sagt och någon gång måste man kosta på sig något.
De inkomster hon kunde få var när hon hade någon som kom och ville ha hennes tjänster. Hon hade också hönor som värpte ägg, dem som inte blev till hushållet kunde hon sälja, men inte var det något lönande.
Hon satte potatis och andra grönsaker, hon hade två äppelträd, och sedan blev det mycket bärplockning.
Lingon och blåbär och kråkbär. Tristonbären var en delikatess
och kunde bara inmundigas vid högtidliga tillfällen.
Så dem hade fått också ett bakat bröd med tristonmarmelad.
En kväll när Lill-Anna fyllde femton år tänkte faktiskt hon på det hem hon inne var så långt härifrån.
Vad hade hänt med hennes far och Ada och Sara som måste vara tretton år snart.
Hon hade frågat Johannes om han kunde spörja något om hur de hade det.
Jag ska göra vad jag kan hade Johannes svarat.
Johannes hade gått dit en kväll för att se hur det var och han hade tänkt att han skulle fråga om vägen.
Han knackade på och en flicka kom och öppnade: Men tänkte han hon var ju inte mer än sju kanske åtta år. – Vem är det frågade någon inifrån stugan. – Det är en pojke här, svarade flickan. Nu såg Johannes att det var två flickor och hon som var störst var naturligtvis Sara.
Bara för att få fram namnen så sa Johannes: – Vad heter du? Jag heter Signe och detta är min storasyster Sara.
Just då kom Ada ut och hon tittade lite förvånande på Johannes.
Johannes sa, medan han harklade sig: – Vet ni vägen till Sommern?
Ja, du få gå ut på stora vägen och vid Visslaryd kan du ta till vänster och följa den till du ser många hus.
Där har du Sommern. Han visste var det låg men det ville han ju inte visa.
Dörren öppnades och en man kom in. Det var förmodligen Lill-Annas far. Han verkade lite drucken och Ada sa till honom: – Det är bäst du går och lägger dig. Han mumlade något och gick in i kammaren. – Ja. tack då sa Johannes nu ska jag gå vidare.
När han skulle gå sa Ada: – Vart kommer du ifrån? – Tankarna var så spända att han utbrast: – Jag kommer ifrån stan.
Det var ju inte sant men han visste inte varför han sa det. – Jaså sa Ada, varifrån där? – Jag har varit sjuk en lång tid och har varit på….
Ja, han ville inte säga vart men Ada förstod vart han hade varit.
Nyfiket frågade hon honom: – Såg du till en ung flicka där? – Vad hette hon sa Johannes.? – Lill-Anna svarade Ada.
Nu hade Johannes nästlat in sig varför han gjorde det vet han inte men nu måste han ta sig ur det här också. – Ja, det var hon som var riktigt tokig.
Det klack i Ada när han sa det. – Vad då tokig? – Ja, det sa ju alla när hon låg och rullade omkring på golvet. Men sedan hörde jag att hon hade rymt. Men sedan vet jag inte så mycket mer. – Det var alltså sant att Anna hade rymt tänkte Ada. – Ja, ja sa Ada så kan det gå.
Johannes gick ut genom dörren och försvann bort i natten.
Det är inte riktigt klokt varför sa jag det där, det var precis som jag var tvungen att säga det. Nu blir Anna arg på mig. – Men jag kan ju inte ljuga för henne. Jag måste vara ärlig och säga hur det var sa Johannes till sig själv medan han gick vägen fram i mörkret.

Den natt när han hade varit hos Lill-Anna, kom ju hans far hem drucken.
Han hade gått in i kammaren och lagt sig att vila trodde alla, men han hade fortsatt att dricka. Under tiden hade Ada och de två flickorna gått ut till hönsen för att se till dem.
Evert hade tänt ett ljus och han var mycket ledsen för att situationen hade blivit som det blev. Han tänkte mycket på Lill-Anna och han tänkte mycket på Anna. Han kände att han hade sviket båda två. Ju, mer han drack desto mer ångest fick han och till slut ramlade han nästan raklång bak i sängen. Nästan medvetslös av spriten hade han slagit till ljuset som stod intill honom. Ljuset ramlade ner på golvet och rullade mot väggen där gardinerna gick ända ned till golvet. Ljuset antände dem och snart var hela rummet i ett eldhav. Evert hade ingen möjlighet att klara sig ut, han vaknade inte ens upp.
Ada och flickorna hade sett att det slog lågor ut från huset och de hade inte en chans att göra något. Evert hade blivit innebränd.
I sin förtvivlan skrek nästan Ada: – Nu får du väl träffa din Anna som de hela tiden har velat. – Jag bara försökte att vara dig till lags men tyvärr räckte jag inte till!
Flickorna blev mycket chockade av situationen och visste inte till sig.
Han var ju deras far även om han hade dränkt sina sorgen i spriten.

Stugan blev helt nedbränd och de var tvungna att hysas in hos Adas släktingar.
Ja, vad kunde de annars göra? Ada hade tänkt mycket på vad som hade hänt och för första gången kom det: – Detta är en förbannelse.

Fortsättning följer

Bo Grapenskog

FÖRBANNELSEN.

Lill-Anna kommer till världen.

Det var höst och stearinljuset flämtade lite och man kunde höra att man var sysselsatt med att få ett nytt barn till världen.
Mannen hade inte fått tillträde till det lilla rummet, utan var i sin ensamhet tvungen att stå ut med det här.
Många tankar flög igenom hans huvud. Hoppas att det här ska gå bra.
Man hade hört att många förstföderskor hade dött i barnsäng.
Visserligen gav inte det här lilla torpet mycket, men det klart att ett nytt liv måste man ju ta emot.

Han hade just satt sig vid det lilla bordet i köket och han tog sin hand och strök över ansiktet. Ljuset som stod där sken till i mannens ögon och han tittade lugnt och stilla in i ljuset.
Han kände sig varm inombords och lutade sig lite tillbaka i stolen.

Han funderade på att det var inte så länge sedan han träffade Anna.
Anna Odelson i Enebacken som hade blivit så förälskad i hade blivit hans fru, vad mer kunde man begära?
Anna var också av fattig släkt men livet hade de både tyckt mycket om, även om ibland det kunde kännas väldigt slitsamt.

Anna hade haft på sig den ljusa klänningen som hon i sin tur hade fått av sin mor.
Vackrare syn fanns inte för Evert Arvidsson.
Evert hade fått ärva det lilla torpet av sina föräldrar, som nu hade tagit sin hädanfärd.
Precis när Evert hade träffat Anna så gick hans mor bort och inte långt därefter följde hans far.
Så det var omöjligt att gifta sig för det var tvunget att gå sorgeåret.

Han hade många gånger gått till Anna i Enebacken, och de hade träffats under den stora eken där vägarna korsade varandra.
Anna hade sagt att: Jag hoppas att du kan vänta på mig? Evert hade svarar: Jag kan vänta så länge det behövs.

Evert vaknade upp i sina tankar av att det hördes ett skrik. Det var från barnet som föddes och det skrek för full hals.
Tänk att just nu kom ett litet barn till världen, vilket under man få skåda.
Evert han stod nu upp och väntade på att någon skulle komma ut och säga att allt hade gått bra.
Snart gjorde de så och barnmorskan en dam med skinn på näsan steg fram till Evert. – Ja, sa hon, detta gick med möda och besvär. Så Anna haft det besvärligt så hon är mycket svag. Det första Evert sa var: Kommer hon att klara det? Barnmorskan svarade: Det vet bara vår herre – Få jag gå in frågade Evert? Javisst men hon får inte se att du är orolig.
Evert traskade in i rummet som var i lite dunkel belysning. Tittade på sängen där låg
Anna ganska så blek om nosen, men när hon såg Evert sken hon upp och vinkade honom intill sig. – Lilla Anna gick det bra frågade Evert? Javisst, sa Anna även om hon visste att sådan inte var fallet.
Anna sa: – Du har fått en dotter. Jag har fått, sa Evert! Det är ju vi som har fått en dotter! – Jag kan inte ljuga för dig sa Anna. Jag tror att min skapare kommer för att hämta mig.
Men du behöver inte vara rädd för om du bara tro på honom kommer han att hjälpa dig.
Evert fick en stöt genom kroppen när Anna sa detta. Inte ska jag väl mista min älskade Anna, bara för att få ett nytt liv?
Vad är det för rättvisa? Jag hade ju velat att Anna skulle vara vid min sida hela livet.
Hur kunde Herren ta henne ifrån mig?

Anna sa till Evert: – Vi måste döpa henne innan jag går bort. Säg något så kommer att bli bra. Tyvärr jag har faktiskt sett liemannen alla redan.
Säg inte så min älskade Anna! Vad blir det av mig? Du kommer att ta hand om vår dotter och jag vet att du gör allt för henne för min skull.
Men sa Evert! Inga men, utan Gud tar mig till sig och du får ett nytt liv till dig.
I sin förtvivlan nu skrek nästan Evert i ångest: Varför tar du min älskade Anna ifrån mig?

När all ångest hade kommit ut kramade Evert om sin Anna och han viskade till henne: – Hur ska jag kunna stå ut när inte du min älskade är hos mig.
I vår dotter kan du se också mig. Jag hade naturligtvis av allt mitt hjärta stannat hos dig. Men nu är det så att min Gud kallar mig och du är det bara att lyda.

Evert visste att Anna var starkt troende och hon hade mycket nytta av det just nu.
Anna sa: – Vad vill du att vår dotter ska heta? Det mest älskade i livet är ju du, då tycker jag att hon ska heta Anna efter dig. Anna Karolina blir det bra?
Ja det blir så bra sa Anna. – Barnmorskan kom in och hon frågade Evert om hon skulle ge bud till prästen. – Ja, det är nog bäst så sa Evert.
Barnmorskan gick ut och när hon stängde dörren hade Anna slutit ögonen.
Evert tog tag i Anna men hon kändes livlös och Herren hade tagit henne till sig.
I denna stund bad Evert för Annas själ och hoppades innerligen att de skulle träffas igen.

När Evert hade bett denna bön, en bön som Anna hade lärt honom. Att man ska tacka för allt. Men Evert hade svårigheter att kunna tacka som det var just nu.
Han muttrade för sig själv: – Vad har jag att tacka för? Han har tagit min allra käraste ifrån mig. Allt vad jag hade i livet hur kunde han? Jag har alltid trott att Herren var en kärleksfull Gud inte en som gjorde att detta skulle kunna ske.
Nu hörde han Anna inombords och hon sa till honom: – Var glad för vad du har det finns alltid något att tacka för.
Att Anna var med honom det förstod han och han känd plötsligt en varm känsla när han tittade i sin förtvivlan upp. Anna sa han: Du är hos mig och du kommer alltid att
vara där så länge jag lever.
För vilken ska kunna ta din plats? En omöjlighet, något man inte ens kan tänka sig.

Nästa dag vaknade Evert upp av att solen sken in genom dessa små fönster.
Var det en mardröm eller?
Just då kom Ada i grangården in och frågade: – Hur mår du? – Jo, tack så bra som det kan vara efter omständigheterna.
Du ska ha tack för att du kunde hjälpa mig med flickan, det var snäll av dig.
Nej då, det var inget att tala om.

Ada i granngården var en kvinna i Annas ålder kanske något yngre.
Hon hade haft ett gott öga till Evert men tyvärr hade inte hennes kärlek besvarats.
Evert hade sagt att du är bra på alla de sätt men Anna känner jag mycket mer för.
Så Ada hade genast kommit när de hade frågat om hjälp.

Evert sa Ada: – Ja, vad vill du? Jo barnmorskan sa att Stina i Yttergården som du vet har fått barn och hon har mjölk över. Så jag tänker springa dit och hämta lite för jag tror att Lill-Anna är hungrig.
När Evert hörde Ada säga Lill-Anna klack det till i honom. Han hade bara sett till barnet kanske för en liten stund i går kväll. Det hade varit mycket för honom med svepning av Anna och att allt skulle vara i ordning.
Anna låg nu blek i sin säng svepningen gjorde så att hon ändå verkade nöjd och hon var fortfarande mycket vacker.
Evert hade suttit länge hos henne och tänk på alla de stunder de hade haft tillsammans. – Det klart att jag är glad för att jag fick lära känna dig och få älska dig så mycket.
Men ändå känns det hårt jag har fått ett liv men Herren släckte ditt. Det kan jag inte förstå varför .Det hade väl varit bättre om jag hade fått behålla Anna i livet.

Dessa funderingar bara snurrade runt när han lade sig på kvällen. Även om han trodde inte att han skulle somna så gjorde han det.
Ada hade nu sprungit iväg för att hämta lite mjölk hos Stina.
Han hörde en liten snyftning och gick in i kammaren såg att Lill-Anna låg i sin vagga.
Evert han närmade sig barnet och tittade på henne med stora ögon.
När han var framme vid vaggan kunde han se hur lik hon var Anna.
Han böjde sig ner och sa till sig själv: – Älskade Anna hur ska jag kunna fortsätta att leva utan dig?
Inom sig hörde han Anna säga: – Detta är herrens verk vi ska inte ifrågasätta det, utan gör det bästa av situationen. Vi måste förlita å Gud.
Hur ska jag kunna förlita mig på Gud när han har tagit ifrån mig det finaste jag hade?

Evert såg det lilla barnet och fick en litet vemodigt uttryck i ansiktet. – Det klart jag kan ju inte klandra det här barnet, det rår ju inte för att det blev som det blev.
I denna stund tänkte Evert att jag få göra som Anna hade sagt, göra det bästa av situationen. Det blir inte bättre än vad jag gör det till.
Just då kom Ada igenom dörren och med ett leende tittade hon på Evert och sa: – Jag har fått ganska så mycket mjölk att vi klarar det här.

Stina sa: – Det rann till väldigt mycket just idag, hon hade ingen förklaring till det. – Det var ju attan så bra sa Ada.
Det var Adas sätt att uttrycka sig kanske inte var av den bästa sorten, men hon var i alla fall mycket lojal mot Evert.
Anna var tvungen att ligga i kammaren i tre dagar sedan skulle hon jordfästas.
Så de flyttade ut Lill-Anna för att rummet skulle bli svalt.
Evert han gick i funderingar hur han skulle få tag i en kista. Han tänkte att Per-Ols
i Lökaryd var ju bra på att snickra så jag tror jag ska fråga honom.
Sagt och gjort så gick Evert till Per-Ols, medan han gick den biten till honom tittade han upp på himlen och såg hur hösten hade kommit med stormsteg.
Jorden ska snart ligga i träde och förhoppningsvis blomma upp igen nästa vår. – En vår utan min älskade Anna, en vår med vårt barn Lill-Anna.
Barn är ju en sak men att sköta de, det kan jag väl inte säga att jag är så bra på.
Men jag har ju Ada hon är för mig väldigt viktig och är trevlig och vänlig på alla sätt och vis. Det är inte Anna, men jag är glad att jag har Ada. Hur hade dt annars gått?

Snart var Evert framme vid Per-Ols lilla täppa med ett litet torp med gräs på taket. – Hej på dig du sa Evert! Hej sa Per-Ols och i samma andetag, jag får beklaga sorgen. – Tack sa Evert lite tyst. – Du vet sa Evert att jag skulle vilja ha en kista till Anna tror du att du kunde ordna den till mig? – Det klart sa Per-Ols jag har lite bräder som jag har i vedboden, så visst ska jag ordna det. – Föresten när blir begravningen? Den kommer att bli på Lördag efter gudstjänsten. – Är det “klockarn” som ska föreviga Annas sista hädanfärd? Ja det är det.
“Klockarn” hade blivit präst men först hade han varit klockare i många år. – Ja, sa Per-Ols vi slipper inte undan någon av oss. Det kvittar om vi är präster eller klockare eller fina ”bönner”. – Så döden är rättvis på det sättet. – Döden är aldrig rättvis sa Evert.

Ingen sa något på en lång stund sedan tog Evert adjö av Per-Ols och traskade vägen hem igen.
Hans väg hem ringlade sig lite över både åker och skog och han såg några gånger upp mot skyn. Precis som om han skulle kunna se Anna där uppe.
Var det sant det Anna sa att tro man kommer man till himlen. – Ja, Anna, jag måste säga dig en sanning. Det är det att jag ville tro bara för du gjorde det. – Kanske detta gjorde att Herren straffade mig? I så fall ber jag både dig och Herren om förlåtelse. Jag ville så gärna tro och när du sa och berättade för mig så innerligt att visst
finns det en Gud, så ville jag av hela mitt hjärta tillhöra det som du tillhörde.
Nu står jag helt ensam utan dig, mitt liv försvann bara på ett kort ögonblick.
Jag vet inte om jag är stark nog att kunna bära denna sorg och ha ett ansvar över vårt barn. Detta är nog bland det svåraste jag kunde tänka mig.

Något inom Evert kom fram precis som om han hade fått ett svar från Anna.
Han tyckte henne säga: – Du är så stark och modig att du klarar av det. Om det är någon som gör det så är det du.
Han tittade omkring sig och svarade: – Visst men jag är så förbryllad känner mig på något sätt lite ansvarig för din död.
När han tittade fann han inte Anna, han hade känt detta så stark att han trodde att hon var med honom livs levande.
Det var med lite bitterhet han upptäckte att så var inte fallet. – Utan min Anna ligger hemma och är död.
Detta uppvaknade gjorde honom moltyst. Så han gick bara vägen fram och just nu var han alldeles tom i huvudet.

Han skymtade torpet och när han kom in såg han Ada med Lill-Anna. Visst kunde han känna att det här lilla knytet var ju faktiskt det barn som vi har fått.
Ada hon gick fram till Evert och sa: – Hon äter ordentligt och det bådar verkligen gott.
Evert tänkte säga något rart till Ada men han hejdade sig så det rann bara ut i sanden.
Evert han satte sig på en stol och bara riktigt satt som om han inte hade suttit på många goda dagar.
Ada hade gjort lite mat till honom men tyvärr var väl inte aptiten den bästa.
Det var ju förståeligt under dessa omständigheter. Men han gjorde i alla fall ett litet leende till Ada. Som i sin tur snappade upp detta och höll det faktiskt riktigt rart i sin famn.

Annas sista färd

Dagarna som följde var förberedelse för Annas sista färd. Evert hade fått Per-Jons kista som var efter omständigheterna rätt bra.
Evert visste att Anna älskade alla sorters blommor, nu var det höst och det var inte så lätt att få tag i blommor.
Evert han tänkte: – Anna jag ska ge dig så mycket blommor jag kan när det blir vår, du ska du få dina älskade liljekonvaljer.
Men vad kvittar det egentligen vad det är för blommor, när man är död.
Blommor ska man ha medan man lever.
Om jag så plockar alla blommor i världen kommer du ändå inte att bli levande.
Levande är du fortfarande för mig, jag känner det och vet att du vill mig så väl.

Dagen för begravningen hade han fått låna socknens begravnings- vagn.
Detta var bra för Evert ägde inte en riktig vagn.
De placerade Anna på vagnen och hon skulle nu göra sin sista färd till kyrkan.
Evert hade tagit på sin allra bästa kläder, de var de bästa för honom men kanske inte för andra.
Han klatschade till med tömmarna och hästen drog iväg med vagnen.
På vagnen hade Evert skaffat facklor som brann i den mörka höstmorgonen.
Framme vid kyrkan togs han emot av kyrkovaktmästaren som sa att du bör sätta hästen därnere vid stallarna efter vi ha tagit kistan. Kistan satte de på en liten kärra som de körde fram till kyrkan.
Nu stod Annas kista på fyra stycken bockar, de hade lagt ett litet skynke över och runt omkring stod tända ljus.
Evert visste inte mycket om vad för psalmer de skulle sjunga men det hade prästen fått i uppdrag.
Evert satte sig till ro i bänken det var tidigt, det var inte många som hade kommit ännu.

Evert satt i sin bänk allt var så stilla och ändå var det riktig storm i hans inre.
Denna ljuvliga människa ligger nu bara tjugotvå år gammal i en kista här i kyrkan. – Allt är förgängligt det vet jag tänkte Evert, men vad är ett liv när det bara blir tjugotvå år gammalt.
Någon kom och störde Evert i hans tankar, det var Frida och Petter-August.
De var de första att beklaga sorgen. Evert bockade artigt och satte sig ned igen.
Medan tiden gick kom det fler och fler bybor som beklagade sorgen och Evert hade fullt upp att bocka och tacka.
Klockan närmade sig tio på förmiddagen och klockorna började att ringa in till Gudtjänst.

Efter en psalmsång kom prästen och mässade lite och sedan sa han: – Det är en speciell dag för Evert en sorgens dag. Men vi bör tänka på att döden kommer alltid ifatt en.
Jag känner Evert och hans föräldrar finns inte i livet och genom detta är det svårare att kunna känns lite tröst hos någon.
Ada satt nu också jämte Eve med lilla Lill-Anna i sin famn.
Hon tänkte: – Han har ju mig.
Prästen fortsatte med att mässa över vad döden egentligen innebar. – En del kommer döden som en överraskning, men vi ska inte vara överraskade.
Utan vi ska stå upp och vara redo på den dagen vår skapare kommer för att hämta en.
Döden kan vara något positivt och ha mycket att lära.
Evert satt i sin stilla förundran över om att döden var något positivt, det hade då inte han känt av.
Döden var för honom något hemskt och obehagligt. Ändå hade döden nu varit honom nära och hade gjort att nu var han inte själv rädd för döden.
Prästen sa ju att var redo när vår skapare kommer för att hämta en.
Det ska jag vara sa nästan Evert högt.
Ada tittade lite fundersamt på honom. – Ja, men så är det ju när min skapare kommer är jag redo för att möta min älskade Anna igen.

Gudstjänsten hade nu kommit till den delen när Anna skulle gravsättas.
De orden som Evert hade hört förut, av jord är du kommen av jord ska du åter varda.
Prästen lade lite jord symboliskt på kistan och prästen vände sig till Evert och frågade:—Har du något att säga? – Jag vill säga något när vi gravsätter henne därute. – Visst det går bra sa prästen.

Prästen sa: – När du nu vaknar Anna kommer du att vakna i härligheten.
Din lilla tid på jorden, var inte förgäves tro mig, utan jag vet att du hade en stark tro.
Genom den tron har du nu fått se ljusets ansikte och kommer att få vara i härligheten i evighet, amen.

Medan den gamle tramporgeln spelade några strofer tog fyra bärare upp kistan.
En av de var naturligtvis Evert.
Sedan gick hela kyrkan ut och de möttes av en dag som var lite gråmulen.
De hade kommit fram till graven där Anna skulle vila. Det satt ett trädkors och på det trädkorset hade de skrivit.
Anna Arvidsson född Torvaldson född 1872 död 1894.
Den lilla texten löd:
”Du var ståndaktig i Gud”.
De tog rep om kistan och sänkte den ned i graven
Prästen sa några valda ord om uppståndelsen och sa med en viskning till Evert: – Du kan säga något nu.
Evert han gick fram till graven och tittade ned.
Han ville säga så mycket men hade väl inte talets förmåga utan det blev: – Ja, min älskade Anna jag hoppas att vi åter kommer att få se varandra när den dagen kommer när jag ligger under mull.
Du är vid min sida varje sekund och jag kommer aldrig att glömma dig.
Så livlig så levnadsglad som du var kan ingen ersätta dig. När jag står här kan jag inte förstå varför. Vår lilla dotter ska jag göra allt vad jag kan för det lovar jag dig.
Hon är ett kärleksminne av största mått från dig.

Tårarna började så sakta att trilla ned för hans kinder och det började knyta sig. – Jag vill bara till sist säga till dig Anna: Vila i frid och jag kommer att aldrig att glömma dig min älskade.
Sedan kom tårarna för mycket och Evert bara stod där i all förtvivlan.
När allt var över kom Ada fram till Evert och hon försökte att trösta honom.
Hon kände att hon ville göra Evert gott och hade ju naturligtvis känslor för honom.
Att han sedan grät över Anna var kanske inte så konstigt men hon kände att lite svartsjuk var hon ändå.
Hon höll i Lill-Anna och Evert hade nu hämtat sig lite och prästen kom fram och med ett dunkande i ryggen sa han:
Det här gjorde du bra!
Bra! Är det någon slags värdering på begravningar om man är bra eller dålig. – Präster har sitt sätt att se det på än vad vi vanliga dödligas hat tänkte Evert.

Det hade uppgivits att avsked skulle tagas vi graven så Evert och Ada skulle få åka med en från samma by och de klev på vagnen.
Under färden tänkte Evert tillbaka på vad Anna hade gjort med honom.
Hon hade fått honom att tänka mer på vad västentligheter är. – Man borde ta allt i akt och ta det när man får det brukade Anna säga.
Vägen var guppig och skakig och ibland trodde man nästan att vagnen skulle välta.
Evert han brydde sig inte om det utan föll nästan i någon slags dvala.
De ljusa minerna om Anna poppade upp som en lite revy framför honom. Ada hon satt och höll i Lill-Anna och hon hade skött sig bra kyrkan inte gjort så mycket väsen av sig
Men nu började hon att protestera och ville ha mat. Ada hade tagit med sig av mjölken och började mata Lill-Anna.
Hemma på gården igen tyckes ännu mer av den sorgligheten komma strömmande mot Evert. Ingen älskade Anna som var där utan bara denna ensamhet.
Det klart att Evert förbannade att de fick ett barn.

Men samtidigt var det ju en kärleksförklaring.
Evert han tänkte att det går ju inte att välja mellan kolera och pest.
När Evert kom in genom farstukvisten var han ordentligt trött kände att allt kom på honom och han gick och la sig i utdragssoffan.
Ada hade kommit in och hon ville fråga Evert en sak men han var så trött att han hade somnat.
Ada hon tittade på honom med mycket kärlek och såg nu att han var en stark och välbyggd människa med ett vackert ansikte.
Ada hon sa lite tyst för sig själv: – Jag hoppas at du vill ha mig här och att jag kan få vara nära dig.
Medan hon tittade på Lill-Anna förstod hon att detta barn inte var hennes utan Annas.
Detta hade hon faktiskt inte så mycket reflekterat över utan nu kom det upp och hon kände av svartsjukan.

Evert han sov i många timmar och hörde att Ada stökade i köket.
Hon hade lagat mat till honom och hon hade Lill-Anna.
Med sömniga ögon tittade Evert upp och såg Ada tänkte nästan att det var Anna men hon är ju borta.
Medan han åt tänkte han att jag måste säga något till Ada. – Du har verkligen förtjänat lite beröm Ada att du har tagit hand om mig och Lill-Anna. – Detta ska du ha ett stort tack för.
Ada hon kände sig lite nervös när han pratade med henne.
Men hon gillade det han sa: Att hon hade tagit hand om honom.
Svaret från Ada blev bara ett blygt. – Tack.

Det knackade på dörren och Per-Jon var det som stod i dörröppningen. – Kom in sa Evert. Per-Jon satte sig på en stol i köket och blev till frågad om han skulle ha något. – Nej, tack sa han jag har alla redan fått mig något till livs. – Jag kom bara för att störa gjorde vi upp något om vad jag skulle ha för kistan?
Evert fick hålla i sig komma denna dag och fråga om sådant. – Visst ska du få ersättning vad vill du ha? Ja, jag vill bara ha för virket.
Vi kan väl säga en och sjuttiofem. Blir det bra? Ja, sa Evert det tycker jag är rimligt.

Han gick in i kammaren och kom ut med två kronor som han gav till Per-Jon.
Tack ska du ha för att du hjälpe mig. Det var inget sa Per-Jon jag kan göra mera om du vill.
Per-Jon var väl inte av den karaktären att han brydde sig om vad han egentligen sa.
Det visste ju Evert så han sa inget. Per-Jon tackade och gick sin väg.

Livet på gården hade blivit så att Ada hade frågat Evert om hon skulle få stanna. – Evert hade sagt om du vill så vill jag gärna att du stannar för du gör ett bra arbete. Detta hade gjort Ada riktigt glad.
Ada låg i kammaren med Lill-Anna och Evert låg i utdragssoffan i köket. – När Ada låg och sin säng i kammaren tänkte hon att här inne hade Anna dragit sitt sista andetag. Nu ligger jag här jag undrar hur det ska gå. Kommer jag att kunna vara tyst om min kärlek till Evert?
Jag är rädd för att jag måste nog säga det så småningom.

Livet fortsatte på gården Evert jobbade allt vad han kunde för att försöka inte bli påmind av Annas död.
Men ibland kom det honom verkligen nära och det var grymt stark.
Känslan av att smärtan var så stark att det kändes i hela kroppen.
Evert han mumlade för sig själv: Man borde inte ha blivit född, för måste man känna den enorma lidande?
Ju mer Evert försökte att förtränga Annas död desto mer kom allting på honom.
Ibland tittade han på Ada och tänkte i sin stilla förundran tänk om hon vore Anna.
Adas liv hade ju naturligtvis förändrats hon hade fått ta ansvar över ett barn som inte var hennes utan hon kände det nästan som sin rival.
Men ändå hade hon haft kärleken till Evert och nu var det första steget.
Hon visste att det skulle ta tid men hon var helt övertygad om att så småningom skulle faktiskt Evert glömma Anna. – Kanske inte helt men jag tänker att Ada ska kunna få en liten plats i Evert liv.

Tiden gick och Lill-Anna var nu ett år. Hon var mer och mer lik Anna och det tyckte Ada var lite besvärande.
Många gånger kom Evert och pratade med Ada men när han pratade med Ada och Lill-Anna var det precis som om han hade talat till Anna.
När Ada låg i kammaren om natten hade hon i sin förtvivlan över detta sagt: – Måste du vara här på jorden du kan väl hålla dig till din plats i himlen.
En dag knackade det på dörren och en gårdfarihandlare dök upp. – Kom in sa Evert. – Tack för det sa denna gårdfarihandlare, som hade en lång rock och en slokhatt. – Vad har du då att erbjuda sa Evert. Han svarade: – Ja har vi frun i huset hemma?
Ja, Evert tvekade och sa i nästa andetag: – Vi har ju Ada här det är vad kvinnfolk som är här.
Ada hade kommit ut och hon tittade på gårdfarihandlaren om i sin tur tittade på henne. – Jaså här har vi husets härskarinna sa han lite skämtsamt.
Ada visste vad hon skulle säga utan Evert tog då till orda och sa. – Du få säga vad du har att erbjuda. – Visst det ska jag göra. Frun jag har mycket fina tyger titta bara på den här.

Han tog upp en av rullarna och visade Ada. Ada blev riktigt förtjust i en av tygerna.
Men hon sa: – Det är väl väldigt dyrt? Nej då jag ska vara resonlig i mitt pris och vill frun ha det ska jag verkligen göra mitt bästa.
Evert tänkte där han satt att gårdfarihandlarna kunde förvränga huvudet på många kvinnfolk. Den här var inget undantag.
Evert han sa: – Ja, du kan väl ta lite tyg och sy upp en klänning.
Ada trodde inte sina ögon men hon tog mod till sig och vill ha just det tyget som hon trodde att Evert skulle tycka om.
Gårdfarihandlaren gick sin väg och han log lite medan han packade ihop sina saker.
Denna gest Evert hade gjort skulle nu brinna häftigt hos Ada. Nu förstod hon att han brydde sig om henne. – Kan man köpa tyger åt mig så är jag kanske något i Everts ögon – Jag ska skynda mig så fort jag kan att sy klänningen.
Det ska bli ett nöje att få se Evert när jag visar honom den.
Ada hade inte så mycken tid över för att sy klänningen utan de fick bli när hon hade lite tid över.
Men hur trött hon än var så började hon på klänningen, det var något som drev henne. – Det måste vara riktig kärlek jag känner sa hon medan nålen gjorde sitt för att hennes
önskan skulle slå in.

Fästfolket i byn

I byn hade man alla redan börjat tala om fästfolket. Ada brydde sig inte om det.
Det hon var rädd för var att Evert skulle ta illa upp och att det skulle gå ut över henne.
Men hon märkte inte några antydningar av något slag ännu.
Det var en stor tradition att en stor kagge med sprit skulle bäras när julen kom.
För isarna var ibland inte riktigt att lita på så man fick ta denna kagge med sprit ifrån den närmsta staden och det var en bra bit att bära.
Evert hade inte gjort något utan bara hade tänkt på arbete på gården och det tog nästan hela hans tid.
Ada hade sagt till Evert: – Ska du inte gå med på “Löttadraget” det var namnet på denna tradition.
Evert han hade tänkt och sa att ja sorgeåret hade ju gått så jag kunde väl få göra något roligt. Sorgeåret var det år efter att någon hade dött i familjen.
Evert hade stigit upp tidigt på morgonen och gav sig av med matsäck till Alfred i Sommern.
De skulle avverka en bra bit till staden och hämta kaggen och sedan trä upp den på en påle som de hade på axeln.
Fyra stycken var med för de kunde inte gå hela vägen med pålen på axeln.
Den var ganska så tung så du byttes av.
Vägen dit var inte så väldigt farligt utan det gick rätt smärtfritt.
När de hade fått tag i kaggen med öl tog de upp den på pålen och Evert och Alfred började med att gå.
De skulle inte få den att svänga för då gick det inte. Utan de var tvungna att gå i takt. – Man har väl varit i militära sa Alfred där fick vi verkligen gå i takt.
De gick över byar och det var alltid folk som de mötte med kommentarerna:
Jaså nu ska det bli ett “lösten” det menades med att de var sugna på öl.
Det var inte någon av de som inte häll med. Evert hade ibland lite dåligt samvete för hade Anna gått med på det här?
Hennes inställning till öl var att det bara ställde till en massa onödiga gräl och ingen blev bättre av det.

Efter någon mil hade de nu bytt bärare så nu var det Emanuel och Johan som bar.
När de hade avverkat halva sträckan var det dags för lite förtäring.
Medhavda magsäckar togs fram och de satt sig på en ned och åt.
John sa till Evert: – Hur är det att ha ett nytt kvinnfolk under ditt tak?
Evert tittade lite på honom sedan svarade han: – Jo, hon gör vad jag inte kan och det sätter jag stort värde på. – Ja, det tror jag säkert men är det inte svårt om nätterna sa han med ett brett leende. – Jag menar sa Emanuel tösabiten är ju vacker att se på. – Kanske det sa Evert jag har inte tänkt på det viset. – Nej, kanske det sa de nästan samtidigt. Men det kommer väl upp så småningom för dig också.

Resten av resan gick bra och Evert hade fått en liten tankeställare som han grunnade lite på. – Det klart tänkte han att Ada är ett fruntimmer men jag kan ju inte känna för henne vad jag kände för Anna.
Lill-Anna var nu två år och började bli mer och mer likt Anna.
Detta kunde inte Ada riktigt förlika sig med men i samma ögonblick tänkte hon om jag inte ge min kärlek till Lill-Anna så kommer Evert att inte tycka om mig.
Detta var en sak som hon inte riktigt kunde göra något åt för det var bara så.
En kväll satt de tillsammans i köket och Evert hade väl inte tänkt så mycket på vad Lill-Anna sa. Nu börjad ju orden mer och mer komma och Lill-Anna sa: – Kan jag få den mamma.
Ada tittade på Evert och Evert tittade på Ada vad skulle de säga?
När kvällsmaten var över och Lill-Anna hade lagt sig kom Evert in till henne. – Jag skulle vilja tala med dig lite grann så Evert. – Javisst vad är det du vill? Jo det här med Lill-Anna att hon säger mamma till dig är ju förståeligt eftersom du är den enda kvinnan i huset.
Ada avbröt Evert och sa: – Tycker du inte att hon ska få kalla mig det? – Jo, jag tycker faktiskt det för jag tror hon mår bättre av det eller vad tycker du? – Ja, jag bryr mig inte om det hon få gärna kalla mig mamma.
Det var inte mycket mer att diskutera utan så blev det att Lill-Anna kallade Ada för sin mamma.

Eftersom åren hade gått hade de blivit som en familj det går inte att säga något annat.
Två år efter Annas död tänkte Evert fortfarande på henne men han var ju inte mer än människa.
Han hade i sin avskildhet tänk på det ena eller det andra men hade sagt till sig själv att det är förbjudet område.
Ada hade nog sett det ena och det andra men tordes inte utnyttja situationen.
Men det klart att det var svårt för Evert när Ada hade sytt upp tyget som Evert köpte
till henne och hon hade sytt en fin klänning av det.
För första gången hade faktiskt Evert sagt: – Vad vacker du är Ada.
Ada hade blivit glad men mycket generad på samma gång och Evert tyckte det var så känsligt att hon var lite blyg för han tyckte riktigt om det.
Han jämförde Annas öppna sätt Adas lite blyga och Gud förbjudne det men han tyckte verkligen om det.

Det hade blivit en vår och nu var det försommar och fåglarna kvittrade i kör och allt kändes underbart.
Ada och Lill-Anna hade varit ute och lekt och Evert hade på håll sett de tillsammans.
Han hade med lite vemod sett att de lekte verkligen fint och Lill-Anna tycktes riktigt trivas och detta gladde Evert ofantligt.
Många sådana episoder etsades in i Everts intryck av Ada. Han nästan ville att han skulle få tillbaka de känslor som han hade till Anna kanske på ett konstlat vis.
Men just det var så skönt att känna så detta blev nästan som han inte kunde vara utan det. Så han smög på de och han började att intressera sig mer och mer både för Lill-Anna och Ada.
När han var ute på utedasset satt han många gånger och filosoferade över om detta var rätt? – Det kan ju inte vara fel när jag känner som jag känner sa han till sig själv.
Men vad kommer omgivningen att säga? Eller ska jag inte bry mig om det?

Han på mindes nu vad de sa till honom när de bar kaggen med öl till byn. Att jag skulle så småningom få reda på att det är ett fruntimmer under mitt hus och en grann sådan till råga på allt.
Den dagen nalkades sitt slut och Ada hade lagt Lill-Anna och hon sov så sött nu.
Evert stack in huvudet och sa: – Vill du ha lite kaffe? – Ja, tack sa Ada. Ada hon kom ut i köket hade en liten känsla av att något var på gång. – Ja, sa Evert jag vet inte hur du trivs här? Eller hur du tycker hur allt går?
Ada svarade jag trivs mycket bra och jag tycker det är roligt med Lill-Anna. – Det gläder mig att höra och jag hoppas att du vill vara med mig och Lill-Anna?
Hon förstod inte riktigt vad han menade. – Var detta en fråga om at hon skulle stanna eller något mer? – Jag vill gärna stanna. Vi kan inte gå under samma tak och bara vara som de säger på byn fästfolk. Jag vet inte hur du känner för mig eller jag tror ska jag väl säga att du har några känslor för mig. Annars hade du väl inte varit här?
Ada hade fått detta rakt i ansiktet och var mer eller mindre paralyserad.
Hon hade så mycket hon ville säga men hon vågade inte utan sa att jag visst tycker jag om dig Evert. – Hur vore det om vi gifte oss sa Evert? Nu höll Adas känslor att svalla över hon bara tittade på Evert och tårarna kom. Hon kunde inte säga något nu när detta så plötsligt kom upp. – Kära du jag har väl inte gjort dig ledsen eller något?
Efter en stund sa Ada: – Detta är vad jag har drömt om! – Jag visste ju att du tyckte om mig men att det var så det hade jag ingen aning om.
Evert han närmade sig Ada på ett kärleksfullt sätt och Ada ville nästan springa därifrån men detta hade hon ju längtat efter.
Evert sa efteråt.
Detta kan inte vara fel när vi båda känner för varandra. Även om jag har Anna i åtanke.
Ada hon låg nu i hans säng och hennes värld förändrades och efter giftermålet och allt prat i byn hade det lagt sig och nu var de ett äkta par.
Evert var mycket kärleksfull mot Ada och han tyckte at hon var vacker och att hon hade mycket det som inte Anna hade.

Det gick mot höst och snart var det vinter och arbetet på gården fortsatte som vanligt och Ada hade inte känt sig så bra men hon tänkte inte mycket mer på det.
Men hon märkte så mycket att det var något på gång. Som kvinna hon var förstod att hon var med barn.
Detta var en sak som mottogs av henne med blandade känslor. – Skulle Evert acceptera detta? Eller skulle han bli arg och behandla barnet som en “oäkting”
Nej, detta var för svårt att tänka på just nu.
Precis som de hade talat om detta kom Evert och sa: – Du har inte känt dig bra på sistone. Vad är det är du sjuk?
Nej ,Evert sa Ada jag är med barn!.
Den känsla Evert fick går faktiskt inte att förmedla skull han bli glad eller skulle han bli besviken. Det var en fråga som Ada väntar spänt på.
Reaktionen kom inte utan Evert sa bara: – Ja, så kan det gå och det är bara att ta emot.
Ada visste inte hur man skulle tolka detta från Evert men han blev åtminstone inte arg.
Ada hade blivit större och större och ibland kändes det tung att bära och med Lill-Annas ständiga rop efter lekar och annat var det kämpigt.
Ada skulle snart få et barn och hur detta skulle påverka den familj som hon nu var i kunde hon inte förutspå.

Nio månader går snabbt och snart var det dags att återigen för Evert att sitta och vänta på att en kvinna skulle föda hans barn.
Man inte mer begära än att Evert kände av den situation och att han tänkte tillbaka på Anna. Jag kan väl inte försättas i samma situation tänkte han.
Det drog ut på tiden och Evert började bli nervös och orolig för att något skulle gå fel.
Men i samma stund hörde han barnskrik och mycket av den spänning han kände släppte och han till och med tackade Gud lite tyst.
Barnmorskan hade pikat Evert lite gran med att
“ en del de går bara och skvätter”.
Evert hade inte brytt sig om detta utan hade nästan tagit det här med ett stort skratt.
Hon kom ut nu genom dörren och Evert frågade. – Gick det bra?
Barnmorskan svarade honom kort och koncist: Visst vi kvinnor klarar det mesta. – Ja, men är allt bra hur är det med Ada.
Om igen svarade hon: – Ada kan få fler barn så stark som hon är.
Det svaret räckte för Evert och ville inte ha något diskussion med barnmorskan.
När allt var över fick Evert gå in till Ada och såg att hon hade ett litet knyte vid bröstet. – Kom, sa Ada är hon inte fin, för det är en dotter. Blir du inte glad sa Ada?
Evert sa med en liten viskning: – Jo, visst är jag glad. Hon är frisk och kry lada Ada till.
Lill-Anna hade kommit in och sa till Ada: – Mamma har du fått en unge, men ni har ju mig. Ja, men det går bra med två barn sa Evert.
I sitt stilla sinne såg han lite av avundsjukan i Lill-Annas ögon alla redan och försökte naturligtvis ljuta olja på vågorna. Men tyvärr var inte Lill-Anna mottaglig för det.
Tiden gick och det var dags för att det nya barnet skulle döpas.
Än en gång tillfrågades Evert vad för namn de skulle ge deras dotter. – Vad tycker du frågade Evert Ada. Jag tycker att du ska få välja vad du än väljer så är det bra för mig. – Ja, när du säger det så får jag väl tänka till: Jag tycker hon ska heta Sara Kristina och att hon ska ha tilltalsnamnet Sara.
Det var fina namn så jag håller verkligen med dig. Sedan hoppas jag att allt ska gå bra för vår familj sa Ada lite sömnigt för hon kände att det hade varit ansträngande.

Lill-Anna och Sara var nu ett år respektive tre år och de satt runt det lilla köksbordet och firade Saras första levnadsår. Under det år som hade gått hade det varit lite besvärligt alla redan med att Lill-Anna var avundsjuk på Sara.
Det hade också blivit så att Ada såg det så att Sara var ju hennes riktiga barn och Lill-Anna var ju faktiskt hennes rivals barn.
Detta kände ju Lill-Anna mycket tydligt och ibland nästan grymt från Ada.
Evert hade inte märkt så mycket i hans närvaro tyckes att vara bra och Ada var mycket noga med att det inte skulle synas.
Ju längre tiden gick och barnen växte upp ju mer fick Sara den kärlek som också Lill-Anna skulle ha.
Ada fick sådana tankar att ibland vore det faktiskt bättre om inte Lill-Anna hade funnits. Vi hade haft det mycket bättre utan henne tyckte nu Ada.
Hur man än ser det kände Lill-Anna detta men kunde inte riktigt förmedla det till Evert.
Nu var Lill-Anna tio år och Sara åtta. Under åren som hade gått hade det mer och mer
blivit att Sara var deras dotter men inte Lill-Anna.
Detta kändes förfärligt för Evert som i sina tankar hade trott att detta skulle fungera.
Så att han var mycket återhållsam att skaffa mer barn. Detta resulterade att Ada tyckte att han inte ville ta i henne.

En gång var Lill-Anna och Sara och Ada och gick i skogen. De var ute för att plocka bär. De plockade och snart kom Sara med sin lilla skål med bär till Ada och hon fick mycket beröm. – Ja, du lilla Sara du är då som mamma, du kan plocka bär.
När Lill-Anna kom med sin skål och hade plockat mer än vad Sara hade gjort så sa Ada. – Ja, du Lill-Anna det var inte mycket du hade åstadkommit så inte är du som vad Sara är. – Är jag inte som Sara är frågade Lill-Anna? – Nej inte alls. Varför säger du så svarade Lill-Anna. Ada sa inte mycket men tänkte desto mer.
För första gången i sitt liv tyckte Lill-Anna att hon inget var värd.

Lill-Anna började att gå för sig själv och hon gillade det på grund av att då behövde hon inte bli jämförd med Sara.
Men när hon kom sa alltid Ada: – Nu kommer du varför säger du inte vart du går? – Jag vill bara vara för mig själv svarade Lill-Anna. – Vill vara för sig själv varför då? – Jo, för jag trivs med det? – Ja, du har då dina latheter.

Mycket av detta som Ada sa fyllde henne med hat och kunde inte känna något för Ada.
Hon tänkte tillbaka på den tid då bara hon var där och allt var bra.
Ju mer hat hon kände ju mer inbunden blev hon. Snart sa hon ingenting.
Både Ada och Evert hade försökt att prata med Lill-Anna men hon blev stum. – Vad är det för fel Lill-Anna frågade Evert henne.
Men svaret uteblev. – Vad ska vi göra med henne sa Evert. Jag vet inte hon har blivit som förbytt.
Hon måste vara sjuk, replikerade Ada. – Sjuk sa Evert till sig själv när han var ute och arbetade. Varför var hon sjuk?
Evert hade inte fått mycket sömn på sistone för att han hade tänkt så mycket på Lill-Anna.
Han hade frågar Per- Jons om han visste vad man skulle göra.
Ja du kan väl gå till “Tosete” och fråga henne om råd. – Ja, men sa Evert är inte hon lite konstig i huvudet? – Lite konstig är hon väl. – Men hon är ju vad jag vet den enda här i byn som vet hur det är att inte vara som man ska i huvudet. – Vad menar du med det? Skulle inte min Lill-Anna vara riktig i huvudet? – Men det klart att något måste det vara eller hur?

Fortsättning följer

Bo Grapenskog

Han vaknade som vanligt upp i sin papplåda som stod mot en väg i ett förslummat område i staden. Han hade blivit slagen och kränkt av sin egen pappa. Som hade kallat honom för. – Ditt monster! Du är riktigt makaber!
Han hade tagit ut sin ångest på pojken och slog honom, när han själv inte mådde bra. – Du kan inget och du är bara till besvär!
Pojken hade sedan födseln en förlossningsskada, han var lite sned i munnen och pratade lite konstigt.
Men annars var han mycket snäll och tillgiven.
En dag sa han till sin bästa vän som var en katt. – Nu gör vi så här, vi rymmer för ingen tycker om mig eller dig här.
Så nu bodde han i en papplåda i ett kvarter, där många uteliggare bodde.
Dagen började med att pojken var tvungen att skaffa mat till sin katt och naturligtvis till sig själv.
Det enda han kunde göra var att gå in i affären och snatta. Han hade hittat en stor rock där han snattade till sig både tonfisk, ljus och några bullar.
Framme vid sin papplådan sa han till katten. – Ja, du Zansibar nu ska vi äta och jag ska fira min 12-års dag i dag.
Han satt några ljus i en bulle och tände dem, med Zansibar smaskade i sig av tonfisken. – Ja, nu ska jag blåsa ut ljusen och önska mig något.
Han tog ett djupt andetag och blåste ut alla fyra ljusen på en gång. – Jag önskar så att någon ville älska mig.

Pojken brukade gå nere på stranden ibland och plocka stenar och det var alltid folk som slängde något.
Det var en solig dag och han gick i sin långa rock och folk tyckte naturligtvis att det här var konstigt.
Zansibar hade han med sig under rocken. När pojken pratade med honom svarade han honom.
Han får syn på en underlig sten som han plockar upp och lägger i sin stora ficka på rocken. Han hade inte hittat något den här dagen, utan han var tvungen som vanligt att gå in i affären och snatta lite mat.
Men den här gången höll han på att åka fast, för butiksinnehavaren såg honom. Men han lyckades smita iväg.
Hemma i sin papplåda, satt Zansibar och pojken och åt av det han hade tagit i affären. När han till slut hade ätit färdigt tänkte han på stenen som han hade hittat på stranden.
Han tog upp den och tittade lite mer noga på den. Den skimrade liksom i blått. – Vad fin den var tycker du inte det sa pojken till Zansibar.
Zansibar brydde sig inte om stenen han åt ur sin tonfiskburk för glatta livet.
Kvällen kom och stjärnorna började titta fram över hustaken. – Zansibar har du sett så många stjärnor, de blinkar till oss.
Zansibar var nu mycket nöjd med att ha fått en hel tonfiskburk och sov alla redan.
Solen sken faktiskt in på den här Återvändsgatan nästa morgon och väckte både pojken och Zansibar.
Han tog katten och gick till närmaste affär för att skaffa ihop lite mat för dagen.
Han gick runt i hyllorna och tittade på allt som där var. Han hade naturligtvis velat ha det ena och det andra, men han kunde ju inte snatta allt.
Han tittade på ett halssmycke där det stod “Love me”
Han tyckte den var så fin och när han skulle stoppa den i fickan, såg affärsinnehavaren det och tog fast honom.
Polisen kom och han blev anklagad för snatteri. Han var för ung att straffas så de sociala myndigheterna tog hand om honom.
Nu låg han i alla fall i en säng, men det var ingen som visade någon kärlek för honom. Zansibar hade han fått ta med sig efter han hade gråtit mängder. Han låg bredvid honom i sängen. Han stora rock var också med ,den hände över en stol i rummet. han gick fram till stolen och tog upp den fina stenen.
Den skimrade i blått och såg mycket underlig ut. – Jag har då aldrig sett maken till sten, sa pojken.
Han gned på den och det kändes mycket slät och mjuk. – Det kanske är en önskesten, sa han?

När han hade varit där ungefär i tre veckor kom det en familj som ville ha en “lekkamrat” till sin son. De hade det mycket bra och pojken fick åka i deras stora bil och hela den här världen för honom var helt annorlunda.
De kom fram till grindarna till detta otroliga hus. Grindarna öppnade sig och de körde in på tomten.
Pojken i familjen satt i rullstol på grund av att han hade svårt att gå.
Läkarna visste inte varför, men han blev svagare och svagare för varje dag.
När de kom in i huset trodde inte pojken sina ögon. Han hade aldrig sett en sådan lyx.
Han fick följa med och träffa deras pojke, men pojken var liksom inte intresserad så att säga.
Följande dag så vaknade pojken upp i sin fina säng. Men ingen hade varit där inne och önskat honom god morgon. De hade inte sagt god natt till honom heller. Han kände sig precis som om han var hos riktiga främlingar. Det var han ju också men han hade trott att de skulle visa några känslor för honom också.
Efter frukosten gick han upp till pojken som fortfarande låg i sin säng. Han hade fått upp sin frukost men han hade inte ätit mycket av den. – Jaså, det är du som kommer sa han. – Vad heter du? Jag heter Arnie och det här är min katt Zansibar. – Jag heter Mark och jag har inget husdjur. Vi har en hund men det är pappas jakthund.
Arnie han tittade på pojken och sa. – Varför är du så ledsen? Jag är också ledsen för att ingen vill älska mig.
Mark han tittade lite på Arnies mun som var sned och han pratade ju lite konstigt. – Vad konstigt du pratar sa Mark. – Det gör jag väl inte, sa Arnie!
Pojken tog upp en bandspelare och en mikrofon och sa till Arnie. – Prata in lite här vad du vill , så kan vi höra det sen.
Arnie han tog mikrofonen och pratade lite som han brukade att göra.
Efter det så spolade Mark tillbaka bandet och spelade upp det för Arnie.
När han hörde det tyckte han också att han pratade konstigt.
Arnie hade för första gången hört sig själv och han tyckte precis som sin far och som Mark att han pratade konstigt. – Ja, jag pratar visst konstigt sa han medan han gick mot dörren.
Mark han ångrade vad han hade gjort för han såg att Arnie blev ledsen. – Förlåt sa Mark, jag menade inte att det skulle bli så.
Arnie han låg på sin säng och grät han tänkte att det är ingen i hela världen som tycker om mig.
Som alltid förr gick detta över och han lekte med Mark upp på hans rum.
Mark blev som förvandlad av Arnies kluriga saker och hans glada humör.
De pratade om att Mark var ledsen för att hans pappa och mamma inte hade tid för honom.
Då sa Arnie. – Jag har en önskesten här om vi tänder några ljus och så kan du önska att din pappa och mamma spenderar mer tid med dig.
Som vanligt tog han upp en bulle satte några ljus i den och satte den på sängen.
Arnie han sa till Mark. – Det är bäst att du blåser ut ljusen för det är ju din önskan. Men samtidigt är det också min för det är jag som har önskat att du ska önska dig något. – Det var snällt sa Mark att jag får din önskan.
När han skulle resa sig i sängen stötte han till ljusen och det tog eld i lakanet som i sin tur satte eld på täcket.
Både skrek av fasa. Men Arnie blev liksom förskräckt och satte sig i ett hörn.
Mark steg upp ur sängen och sprang ner för trapporna. Ja, just det sprang ner för trapporna! – Arnie är där uppe skrek han och det brinner.
Marks pappa sprang upp men hittade inte Arnie.
När allt var över låg Mark på lasarettet och läkarna sa att han var bara utmattad av händelsen som hade tagit honom väldigt hårt. – Men hur kunde han springa ner för trappan, sa Marks pappa? – Man kan göra mycket bara man vill, sa läkaren.
Mark öppnade ögonen och frågade efter Arnie. – Han klarade sig bra men tyvärr vet vi inte var han är. Han har försvunnit. – Nej, sa Mark, han gav ju sin önskan till mig!

Marks pappa förstod nästan var han var. Så han ringde till kvinnan som han hade pratat med angående Arnie.
Visst Arnie han var i sin papplåda med katten Zansibar som vanligt. – Hej, sa Mark när han såg Arnie!
Arnie blev ju så glad att han inte visste till sig.
Mark kramade om honom och sa. – Du gav mig din önskan och du är min bästa vän.
När Arnie hörde detta kunde han inte riktigt förstå det. – Det finns väl ingen som tycker om mig?
Marks mamma och pappa kom fram och de frågade Arnie. – Vill du komma och bo hos oss för alltid? För vi tycker så mycket om dig. – Det här kan inte vara sant, tänkte Arnie. – Om jag vill, sa Arnie och hade gråten i halsen. – Men vill ni ha en pojke som pratar konstigt och är lite lustig?
Mark sa till Arnie. – Vem pratar konstigt?
Alla skrattade de hjärtligt och kramade om varandra.
Arnie hämtade katten Zansibar och sa till honom. – Kan du tänka dig, det finns faktiskt några som älskar mig.

Bo Grapenskog

Nyheten hade spridit sig att Sovjetmakten hade gått in i Finland och tidningarna
skrev att Finland behövde frivilliga ifrån Sverige.
Gunnar låg och läste detta på sin lilla kammare. Han hade efter dagens hård arbete på gården lagt sig för att vila sig. I morgon stundade hårt arbete igen.
Att arbeta ifrån klockan fem på morgonen till kanske åtta på kvällen, var ibland ganska så påfrestande. Gunnar var visserligen bara 24 år och var frisk och välbyggd.
Han var mycket intresserad av att läsa. Hans andra arbetskamrater förstod sig inte på det här att läsa. En av hans kamrater sa: – Vad tjänar det till att läsa det är ju ändå påhittat.
Gunnar hade alltid önskat att bli lite av en äventyrare. Han hade genom bokens värld kunnat drömma sig in i dessa vidunderliga äventyr som kunde stå till buds.
Han tog upp tidningen igen och läste annonsen en gång till.

Finland behöver frivilliga, vi står för utbildningen och Er insats skulle verkligen vara beundransvärt.
Vi får också ponera att Sverige ligger också i farozonen.
Så följ Ert hjärta och möt upp vid stationen den 20 Mars klockan 08.00 1943 – Gunnar tänkte i dag är det den 16 Mars, det är bara fyra dagar tills man ska möta upp.
Nästa dag kom och Gunnar kunde inte få ur detta från huvudet, utan det låg där och skvalpade omkring hela tiden. – Det klart att man kunde göra detta och så blir det ju också ett oförglömligt minne.
Det inte Gunnar visste var att striderna var mycket hårda och intensiva. Många människor fick sätta livet till. Visserligen så kommer han förmodligen inte till fronten, utan det finns ju så många andra uppgifter.
Medan han gav korna hö så sa han till sig själv. – Ja, jag slår till jag åker till Finland!
Bonden blev ju inte precis glad när Gunnar berättade att han skulle åka som frivillig till Finland. – Du förstår väl att detta är livsfarligt, sa bonden. – Jag vet att det är så. Men det är just därför jag tycker det ska bli intressant. – Ja, du gör som du vill, men inte kan det är vara riktigt “vettigt”

Dagen D hade kommit och Gunnar stod vid järnvägsstationen och väntade på ett tåg som skulle ta honom till Umeå. Där ifrån skulle han åka färja till Finland.
När han stod där kom Svante gående med sin packning. – Vart ska du, sa han till Gunnar? – Jag hade tänkt och åka till Finland och kanske få strida mot kommunisterna. – Tänka sig jag är på samma väg till Finland men jag måste stanna till ett tag i Falköping och hälsa på mina gamla föräldrar först. – Vilken bataljon ska du till, frågade Gunnar? – Jag tror det var K4B. – Det är ju hästbataljonen sa Gunnar och sken upp. Jag ska också dit. – Men så bra då träffas vi kanske där senare i veckan.

Tåget kom fram till Falköping och Svante tog farväl av Gunnar och de gick mot stationsbyggnaden för Gunnar ville ha något att dricka. – Hej då, sa Svante vi ses.
Gunnar köpte sig något att dricka och satt en stund där inne.
När han kom ut hade tåget gått. Han blev lite förskräckt och frågade stationspersonalen – Har tåget gått? De verifierade det och tillade att ett annat tåg kommer om en timme. – Vad klantigt av mig tänkte Gunnar. Men jag kommer väl till båten i tid hoppas jag.
Men det var det inte Gunnar gjorde utan färjan hade gått för ungefär en timme sedan. – Vad gör jag nu tänkte Gunnar. – Jag får ta tåget via Luleå och Haparanda in I Finland och åka till min destination där.
Resan tog många timmar till slut kom han in i Finland. Men då var det fyra timmars till att sitta på tåget. – Det var inte mycket att göra åt, utan det är bara att sätta sig och vänta på att man ska komma fram, tänkte Gunnar.

Träden susade förbi hans fönster där han satt och tittade ut och såg det finländska landskapet.
Som tycktes vara nästan likadant som i Sverige.
När han kom fram till sist och sa vilken han var blev de helt förstummade. – Men var inte du på färjan som blev torpederad och sjönk med man och allt? – Nej, jag kom för sent och tog tåget över Luleå och Haparanda in i Finland. – Det var det värsta vilken tur du har haft. Hade du inte missat tåget, ja då vet vi inte om du hade kommit över till oss.
Den natten sov Gunnar mycket tungt efter denna långa färd.
Han vakande av att han hörde kanonmuller i fjärran. Han hade blivit tilldelad utrustning och hans uppgift var att köra ammunition till fronten.
Han hade ju vana att handskas med hästar så han blev tilldelad häst och vagn.
Vagnen var fullastad med ammunition.
Gunnar tog avsked från grabbarna där och efter han hade fått lite instruktion vart han skulle köra.
Det var en bra bit och ju närmre han kom desto mer hördes av kanonmullret.
Det fanns ingen tanke på att han snart skulle vara vid frontlinjen.
Den stora vägen delade på sig och Gunnar undrade om han skulle ta den högra eller den vänstra vägen.
Han stod där ganska så länge och valde och till slut blev det den vänstra vägen.
Vägen var gropig och blev lite smalare och när hade kört ungefär i tio minuter exploderade en granat inte långt ifrån där han var.
Den vägen han hade tagit kom ut på den andra stora vägen igen.
Gunnar han tittade bakåt på vägen och såg att granaten hade slagit upp en stor krater i vägen. – Hade jag tagit den vägen hade det inte varit mycket av oss nu, sa Gunnar till hästen.
Fronten var nu inte långt borta. Han välkomnades vänligt och han var efterlängtad.
För ammunitionen var snart slut.
Han fick hjälp att lasta av vagnen och skynda sig att köra tillbaka för ljudet var öronbedövande.
Människor skrek av ångest många hade fruktansvärt ont. Det blandades med kulor, granater, skrik både ifrån människor och hästar.
När han skulle precis ge sig av kom det en man springande. – Kan du ta med den här hästen tillbaka undrade mannen. – Visst det ska väl gå bra, svarade Gunnar. – Du får binda den efter vagnen. – Han ryckte liksom till när flera män kasta upp den döda hästen på flaket på vagnen. – Detta var bra! Nu kommer vi att få en riktigt köttgryta av den här hästen.
På tillbakavägen fick han ta den väg han tog innan, för kratern i vägen var för stor att köra över.
När han kom fram till basen, så kom det människor emot honom och undrade hur det gick.
Gunnar svarade. – Jag hade kunnat strukit med, när granaten exploderade, men nu sitter jag här helskinnad.
Hästen blev ett bra tillskott till trossen som tog hand om den och gjorde förmodligen gryta av den. – Hur tycker du att dagen har varit? – Gunnar han sa. – Den har varit äventyrlig precis som jag vill ha det.
En sak till vill jag säga. Finlands sak är verkligen vår.

Bo Grapenskog

Solen lyste in genom fönstret som ledde mot gården. Där ute var det en grusplan där gänget lekte krig och fred. – Jag förklarar krig mot Ryssland.
Alla bara sprang åt alla håll åtminstone de som inte var Ryssland.
Det gällde då att ta tre steg, man fick lägga sig ner och med pinnen försöka nå sin motspelare.
Lyckades det så fick han med pinnen ta en del av hans land.
Detta är en svår sak att göra i dag när nästan alla bakgårdar är asfalterade.
Länderna var för det mesta USA, Ryssland, Kina och Australien.
Krig har väl alltid funnits i en grabbs tankar.
Äventyrsböckerna var ju naturligtvis indianböcker där fienderna var de röda
och de vita var hjältarna. – Han smög sakta upp för kullen där han visste att en av sioux- indianerna stod på pass. Han kom närmare och närmare och precis när han skulle sticka kniven i honom knäcktes en kvist.
Indianen vände sig om blicksnabbt och försvarade sig. De rullande runt i det höga gräset och till slut stod naturligtvis den vite för segern.
En seger som visade sig av denna sort i böckerna på 50- talet. – Varför läser du så mycket, frågade Täsis? – Jag antar för att jag tycker om det. – Vad är det för bok du läser om nu då? – Det är om Alaska och hur de kämpande för att finna guld. De som fann det blev otroligt rika
medan andra blev helt fördärvade. – Vad det många som hittade något guld? Ja, en hel del. Men som sagt var är ju inte allt som glimmar guld.

Nu var det dags att stiga upp och äta frukost. Det knackade på dörren och Krister steg in
i köket. Det var meningen att i dag skulle gänget träffas och prata om vad vi skulle hitta på.
Krister satte sig och fikade för han hade inte ätit frukost hemma.
Det här mötet handlade om att det måste bli en förändring och att det skulle göras något meningsfullt. – Byggandet av en timmerstuga på försvarets mark var väl inte någon höjdare sa Bolen.
Det var ju väl att vi inte var där när de upptäckte en. – Hur kunde de bli så sura över att vi fällde några träd, jag menar det finns ju så gott om dem där.
Det djäkligaste är ju att de tog våra säckar där vi hade plockat ihop så många tomhylsor.
Nicke sa. – Ja, nu är det över så nu stundar andra äventyr. Vi kan ändå inte göra något åt det.
Nu infanns sig en tid med pannorna i djupa veck. Men det blev mycket tyst i förslags lådan. – Till slut sa Täsis. Man borde kanske som guldgrävarna i Alaska, gräva upp lite guld.
De andra tittade häpen på honom. – Ja, du vet väl att Bosse läser böcker i mängder och nu läser han om guldgrävarna i Alaska.
De fann mycket guld och blev rika som troll. – Bolen flätade in att troll kallar ju han oss du vet ”surgubben” på 64:an.
Alla skrattade till och tyckte naturligtvis han hade rätt. – Så du menar på fullaste allvar att vi skulle gräva guld, sa Nicke? – Varför inte kan de hitta guld i Alaska varför skulle inte vi kunna hitta det här.
Jorden är väl rund och kanske har det trillat dit lite guldklimpar i det här landet också. – Vilken plats pratar du om sa Täsis? – Jag hade tänkt området mellan utedassen och bodarna där man har veden.
Där tror jag faktiskt att man kan få guldkänning. – Det enda känning jag har där är när jag är riktigt dålig i magen, sa Krister.
Alla gapskrattade åt det bisarra skämtet. – Du Bosse som har läst det här, vad behöver man för att gräva guld? – Ja, man vaskar ju guld egentligen. Man har en vask panna och tar upp bottengruset från åarna och silar bort gruset och ganska då kommer det fram några glimmande guldkorn. – Går det inte lika bra att gräva efter guld? – Förmodligen går väl det bra också.
Nu var mötet enhälligt enigt att de skulle gräva guld. – Men hur ska vi nu organisera det hela, sa Bolen? – Vi jobbar i pass Krister och Bolen tar första passet och där efter tar Täsis och Nicki vid sedan blir det Bosse och Haralds tur.
Harald är inte här just nu för han var tvungen att hjälpa sin mamma med något.
Vi börjar tidigt i morgon bitti. Kan någon ordna lite spadar, frågade Täsis? – Det ordnar sig sa Krister.

Klockan fem på morgonen stod gänget precis mellan utedassen och bodarna där det förvarades ved. – Ska vi också ha någon slags invigning som de där gubbarna har när det ska börjas ett nytt projekt? – Nej, jag tror inte det utan vi sätter igång nu.
Krister tog första spadtaget mot vad alla trodde skulle bli deras lycka.
Medan Krister grävde tänkte han på vad han skulle göra med pengarna. Hemma var det ju inte så roligt.
Farsan han dricker för hårt och han är alltid elak så det är svårt att vara hemma. – Det är då fasligt bra att Bosses mamma är så snäll att jag får mat där och kan sova över ibland.
Att kunna bli äskad är väl en dröm, men kan man inte få det, så är ju guld en kompensation.
Krister hade nu grävt en bra bit och Bolen tog över.
Det riktigt dammande om spaden när Bolen tog sig an det här.
Det fanns naturligtvis också drömmar hos han. Guldet skulle han på något vis sätta in på banken.
För att kunna ta till när det krisade i livet. Annars hade han en bra familj och hans broder Täsis och han
själv hade väl inget att klaga på.
Men något jag alltid har velat att göra är att kunna spela ett instrument. Bosse han lirar gitarr och sjunger.
Han brukar säga. – Om du inte kan spela gitarr eller sjunga så har du andra gåvor, det är bara så.
Spadtagen hade nu tagit dem en bra bit ner i jorden.
Krister frågade. – Har du sett till några glimmande korn? – Det enda jag har sett till är några öl kapsyler och det är väl inte något glimmande i det.
Nicke hade just tagit över spaden och de var väl en halv meter ner i jorden.
Det började bli lite tråkigt, men Nicke drömde sig bort att bli en rik båtägare. För båtar är något roligt och fascinerande.
Han hade själv en liten jolle och när det blev tid var han och seglade med den.
Annars hade han inte fått någon motvind i livet. Hans föräldrar var föräldrar inte mer eller mindre.
Gänget hade betytt mycket för honom och där kände han sig hemma. – Vad gör vi med jorden som samlas på hög, sa Nicke? – Vi får helt simpelt ta bort det här ifrån. – Hur då svarade Nicke.
Det löses så att alla tog en väska och fyllde den med jord och cyklade iväg och tömde den någon annanstans.
Gropen hade nu blivit ganska så djup och när Harald satte spaden i verket så var de säkert nere en meter. – Det är inget latmansgöra det här, sa Harald. – Nej, gräva guld är ett hårt arbete men vi har tur att det inte är så kallt här som det är uppe i Alaska sa Bosse.
Kvällen kom och det var snart mörkt så arbetet avblåstes tills nästa morgon. – Men tänk om kärringen Larsson på trean kommer ut och ska gå på dass. Trillar ner i gropen och bryter benen. Vad händer då tror ni sa Bosse. – Då bryter tredje världskriget ut sa Krister. – Vi få på något sätt täcka över det med något. – Vi har några bräder i vårt vedförråd sa Krister, jag sticker och hämtar det.
Sagt och gjort fick nu gropen en bro över sig, så att inte kärringen Larsson gick och trillade ner i gropen.

Nästa dag i detta letande efter guld blev att Bosse fik ta hand om spaden. Han hade många drömmar. En var att
spela i ett band och kanske någon gång få skriva en bok själv.
Hans föräldrar var mycket vänliga, men han själv var trasig på grund av att han hade varit ett fosterbarn.
Just då tyckte han se något som glimmade till.
Alla var ju där och blev riktigt häpna över att nu kanske hade de hittat guld.
Men tyvärr visade det sig att guldet var en glasbit.
De hade grävt så långt nu att de var tvungna att ha en liten stege för att komma ner till botten av gropen.
Nu var det femte dagen de hade grävt och hoppet att finna guld hade väl blivit naggad i kanten.
Men det ingöts hopp om att snart fann de guld.
Det fanns alltid en springa av inspiration att den dag de fann guld förändrades hela deras liv.
En vecka av grävande, bortforsling av jorden och naturligtvis ett teamwork av Guds nåde.
Men ändå fanns inte den minsta guldklimp.
Krister var nu nere i den stora gropen som var nu verkligen djup. Så nu fodrades det flera man om detta arbete.
Det blev middag och alla utom Krister gick och åt middag. – Jag stannar här och vaktar guldet, sa Krister.
Krister han fortsatte lite att gräva för han hade ingen lust att gå hem för farsan var full. – Jag tar med mig några smörgåsar till dig, sa Bosse.
Just när han skulle återvända till sitt grävande, såg han en skugga där uppe. – En polisman ropade ner i gropen. – Vad i hela fridens namn gör du där nere?
Krister svarade med en stolthet i rösten. – Vi gräver guld!

Bo Grapenskog

Han hade sett det i hennes ögon direkt när hon öppnat dörren. Inte rakt framifrån, men när hon vände sig om såg han att hennes chokladbruna ögon såg mörkare ut från sidan, det fanns ett uttryck i dem som dolde något. Och det var inte något bra. Något tyngde henne, tryckte hennes varelse mot marken lite starkare än vanligt.

Hon var lika vacker som alltid, klädd i en somrig röd klänning med vita blommor, smickrande åtsittande runt hennes smäckra kropp. Förutom ögonen fanns det ingenting med henne som tydde på att hon inte mådde bra. Hennes axellånga mörkbruna hår svallade och böljade när hon gick, hennes fylliga läppar darrade, nästan omärkligt, när hon pratade.

De gick fram till sängen, som för ovanlighetens skull var obäddad. Hennes leende, hennes fantastiska, trollbindande leende, försvann spårlöst när de satte sig ner.

– Jag har träffat någon annan.

Så var det med det. Rakt på sak; inga förklaringar, inga ursäkter, inget tröstande ”det är inte du, det är jag”. För henne var det en lättnad, men för honom föll världen ihop som ett slarvigt uppsatt tält under en storm. Fler känslor än han trodde fanns virvlade inom honom och höll på att sparka undan hans ben; förvirring, ilska, sorg, saknad och galenskap skiftades om att styra hans sinnen.

Hans självförtroende skiftade i snabba och höga vågor; ena sekunden visste han att det var hon som hade gjort fel, han ville be henne fara åt helvete, övertygad om att han skulle klara sig bra utan henne; andra sekunden var han övertygad om att det var hans eget fel, att han drev henne in i armarna på någon annan, och han ville bara krypa ihop i ett hörn och gråta. Han kände det som om tiden stod stilla, och när han vaknade ur detta komaliknande tillstånd förväntade han sig nästan att rummet skulle vara mörkare än tidigare.

I ögonvrån såg han hur hon satt och betraktade honom i hans lidande. Om han inte visste bättre, och det gjorde han inte längre, så tyckte han att han såg en mikroskopisk antydan till leende i hennes ansikte, en förnimmelse av skadeglädje i hennes ögon. Njöt hon av detta? Kanske var detta för henne ett försök, en psykologisk undersökning för att se vad som händer med en människa när den han älskar mest i världen rycker undan marken han står på? Han såg plötsligt massor av hemska tendenser och nyanser i hennes person som han aldrig sett förut.

Hans mun var uttorkad och hans hjärna var slagen i bitar och spridd över hela väggen bakom dem. Efter hårt kämpande lyckades han både forma och spotta ut ett knappt hörbart ord:

– Vem?
– Du vill inte veta, svarade hon snabbt.

Hon behövde inte säga mer; han hade bara en riktigt nära vän i sitt liv och det fanns ingen tvekan om att det var denna person, denna den näst viktigaste personen i hans liv, som tillsammans med hans stora kärlek hade smitt en ondskefull plan att göra slut på honom.

En antydan till njutning kunde fortfarande ses flimra förbi i hennes ögon, och när hon lade det ena benet över det andra såg det ut som något perverst, som om hon fick någon sorts sadistisk erotisk tillfredställelse av att skada honom.

Hela hans kropp och själ värkte när han kravlade sig upp i stående ställning, och han började långsamt och mekaniskt gå mot dörren. Vartenda steg såg ut att kräva hans fulla viljestyrka och hans ansikte hade åldrats årtionden under de senaste minuterna. Precis innan han smällde igen dörren kämpade han fram en sista fråga:

– Hur kunde du?

Sedan gick han därifrån, gråtande och apatisk. Det var sista gången han såg henne.

Han släpade sig runt på stadens gator en stund innan benen automatiskt började leda honom ut mot kusten, mot klipporna som stolt höll vakt ner mot havet som låg och lurade långt där nedanför. Han gick ända ut på klippkanten, lade sig ner och tittade upp.
En grådisig himmel var det enda han såg. Den kalla vinden smekte hans röda kinder och fick hans kropp att rysa av obehag. En dysterhet mörkare än natten kröp långsamt genom hans kropp och nådde snart hans tårkanaler alltmedan känslan av hjälplöshet växte sig starkare.

Varför lämnar inte sorgen kroppen tillsammans med tårarna? Istället lämnar sorgen världen tillsammans med kroppen. Det var det sista han tänkte. Han reste sig upp, såg ner i avgrunden, ner i det mörka, vilda havet; ner i lättnaden. Han tog ett steg framåt, och sedan kände han aldrig sorg igen.

När han vaknade gjorde han det med en underlig känsla av att allt var annorlunda. Eller kanske var det med en annorlunda känsla av att allt var underligt, han kunde i efterhand aldrig riktigt minnas vilket. I vilket fall som helst så var det antingen annorlunda eller underligt eller både och.

Varken hans minne eller hans kropp gav honom några ledtrådar om vad som hade hänt, de var båda utan spår av aktivitet. Han hade inte ont i huvudet eller led av illamående, så det var förmodligen ingen bakfylla. Han hade inga sår eller blåmärken, så han hade knappast blivit misshandlad eller hamnat i bråk. Han kunde heller inte minnas någonting av gårdagen eller ens av den gångna veckan, så det enda han egentligen visste om vad som hade hänt var att det hade gjort honom väldigt trött. Inte sömnig, men trött i huvudet.

Han kände det som om alla hans krafter gick åt för att hålla hjärnan igång och att det därmed inte fanns ett uns av energi kvar för att hålla kroppen levande. För att få styrka att röra sig var han tvungen att helt sluta tänka, att rensa hjärnan från varje fragment av aktivitet. Dock kunde han inte göra det medvetet; även det kräver ju hjärnaktivitet. Senare kom han på att kroppen inte skulle kunna fungera i vilket fall som helst; musklerna arbetar ju inte utan att hjärnan säger åt dem att göra det. Med denna vetskap ändrade han i efterhand beskrivningen av sin situation från handlingsförlamad till, kort och gott, förlamad.

Han gav förvånansvärt snabbt upp försöken att resa sig ur sängen, och av någon för honom själv dimhöljd anledning så accepterade han sin situation utan att beklaga sig eller tycka synd om sig själv. Han slutade även att undra vad som hade hänt honom. Kanske var det för att hjärnan, trots att den hade all hans kraft att tillgå, inte arbetade med samma prestanda som tidigare, och att det därför var för ansträngande att känna känslor som sorg, ilska eller rädsla. Den enda känsla som trädde fram i hans medvetande, och dessutom fyllde hela hans varelse, var kärlek.

Han mindes en flicka som han en gång känt stor kärlek för, och han mindes hur hon svikit honom, hur hon sårat honom djupare än han hade önskat vara möjligt. Hon hade inte bara gått över gränsen för vad han kunde tåla, hon hade misshandlat den till oigenkännlighet. Men det var inte det han fokuserade på nu. Det som upptog hans tankar var hur mycket han faktiskt hade älskat henne innan han fick reda på hennes otrohet och lögner. Den känslan, en känsla av ren och villkorslös kärlek, av obegränsad tillit och förtröstan, intog åter hans själ och slog ilskan och sorgen i spillror.

I ett sinne han aldrig förr upptäckt började en melodi formas. Han kunde höra den tydligt i sitt huvud, och till den hörde han den lenaste röst sjunga på ett för honom okänt språk. Han lät musiken skölja över honom. Tonerna var som ett geometriskt mönster; ingen början och inget slut, bara logik, symmetri och perfektion. Hela hans varelse slappnade av och blev ett med harmonierna; ett med konsten. Trots att han inte förstod ett enda ord i texten så talade den till hans djupaste känslor, och vågsvallet inom honom nådde nästan hans tårkanaler. Det kändes som om han i detta ögonblick, ackompanjerad av den vackraste musik, började se klarare än någonsin förr. Livets knutar löstes upp till damm och skingrades; kvar fanns bara svaren.

Han såg tillbaka på sitt liv med någon annans ögon och kunde objektivt och känslokallt konstatera att han aldrig varit riktigt lycklig; att han aldrig mått riktigt bra. Han kunde också tydligt se vad detta berodde på; alla han hade älskat i sitt liv hade tagit hans kärlek, sugit ut livet ur den och sedan lämnat honom utan att ge tillbaka den. De hade behandlat honom som en parasit behandlar sitt värddjur, som människorna behandlar sin planet; de hade intagit, förbrukat och dragit vidare.

I hans allt tröttare sinne formulerades nu hans nyvunna insikt om kärleken och livet:
Att bli älskad är att vara i en position där man har makten att såra en annan människa. Att älska är att inte utnyttja den. Men det betyder också att genom att älska så ger man någon denna enorma makt, samtidigt som kärlekens rus gör en blind för möjligheten att personen faktiskt skulle utnyttja den. Att älska är farligt.

Hans tro på människan sinade i takt med hans krafter. Tröttheten överrumplade honom och efter en kort och symbolisk kamp lät han den vinna. Han somnade in i vad han trodde var hans sista vila. Men vad han inte visste var att detta var en insikt, en ny början; inget slut.

När han långt senare och till sin egen besvikelse vaknade igen lovade han sig själv att aldrig mer älska.

Omgiven av människor men ändå ensam, vet inte åt vilket håll hon ska vända sig eller ens se. Orkar inte bry sig om vattendropparna som gör mascararänder i hennes ansikte. Handen orkar inte dra sig uppåt för att torka bort det blöta håret som har klistrat fast sig i hennes ansikte. Tröttheten överväldigar henne och få henne att snubbla till. Illamåendet kommer sakta krypande, det där oundvikliga och världen rasar samman under hennes fötter. Impulsen att spy kommer snabbare än hon ens hunnit reagera.
Sakta, sakta kryper sig den vanliga känslan över henne, kylan och det svarta som omfamnar henne i ett hårt osynligt grepp. Känslan av att krypa ihop som ett litet försvarslöst barn överväldigar henne och hon rycker till precis som om någon hade rört vid henne.

Spring, spring, tyst, tyst, skrik, skrik

Allt hade ju varit så bra, hon hade varit glad, ja GLAD. Hon hade känt det där positiva som överväldigade henne mer än vad hon någonsin hade kunnat drömma om. Hon hade varit uppfylld av något stort, något bra och något roligt, hon hade bara legat där på gräsmattan och skrattat, skrattat tills tårarna hade börjat rinna nerför kinderna, eller hon hade inte ens slutat då. Tårarna hjälpte liksom till att göra hela situationen ännu mer bisarr och komisk.
Hon?
Hon, skratta?
Det var som om hon inte riktigt i efterhand nu kunde förstå vad som hade varit så roligt, så självklart och så underbart. Det positiva hade tagit emot henne med en öppen famn, men sen lika snabbt släppt taget om henne och låtit henne falla.

Spring, spring, tyst, tyst, skrik, skrik

Hon hade varit så noga, planerat allt i minsta detalj och sminket som skulle sitta perfekt, kläderna som skulle göra det hela komplett, det lila skådespel som hon skulle spela den kvällen.
Nu var kläderna genomvåta och hon märkte inte ens själv att hon darrade av kyla och sminket, det perfekta, höll på att tvättas bort av regnet som öste ner öste ner över henne.
Hon tappade petflaskan hon hade i ena handen men brydde sig inte om att ta upp den igen. I vanliga fall hade hon tagit med den hem för att sedan återanvända den någon varm dag och ha som vattenflaska, men just inatt orkade hon inte.
När hon sedan skulle tänka på allt efteråt skulle hon faktiskt inte förstå hur hon ens hade kunnat ta sig hem.

Spring, spring, tyst, tyst, skrik, skrik

Nu ville hon bara springa, springa tills all kraft tog slut, eller om ens det, bara springa, resten av livet, resten av alla år som någonsin skulle finnas.
Hon snubblade till igen när hon gick med ena foten rakt ner i en vattenpöl. Men konstigt nog höll hon sig på benen, trots att hon nästan gick i sicksack över gångbanan vinglade och kunde inte riktigt se vart hon gick i mörkret. Men nu började alkoholruset och den underbara tyngdlösheten försvinna istället hade illamåendet smugit sig på henne och hon stannade jag spydde i en buske.

Spring, spring, tyst, tyst, skrik, skrik

Allt hon hade planerat, varenda detalj som kulle vara så bra. Allt var ju planerat!
Varför?
Hur kunde det bli så fel?
Hur kunde hon bara falla, tappa fotfästet och falla handlöst neråt.
Nu kändes skratten och glädjetårarna så långt borta och hon visste inte ens om de skulle finnas där i hennes huvud imorgon, eller om det bara var något som fanns nu, som skulle försvinna sen och lämna henne kvar där helt ensam och försvarslös.

Spring, spring, tyst, tyst, skrik, skrik

Han hade funnits där, precis som hon hade hoppats på. Hon kunde inte ta blicken från honom och hennes vänner hade börjar bli irriterade, men hon kunde bara inte förmå sig att titta åt ett annat håll, då kanske han skulle vara borta, för alltid.
Då hade en av hennes vänner dragit med sig henne ner i fallet mot gräsmattan och de rullade båda nerför den lilla kulle som de hade ståt på. Både hon och hennes vän hade börjat skratta hysteriskt och sen bara tystnade de och låg båda två på rygg och såg upp mot stjärnhimmelen.
Hon visste inte hur länge de hade legat där, men det kändes som en hel evighet, men de bara skrattade.
Tillslut hade de båda rest sig upp efter ett par klunkar ur flaskan som de hade snott från Maddes pappas barskåp.

Spring, sprin, tyst, tyst, skrik, skrik

Men nu! Nu var han borta!
Hon hade sett sig nervöst om bland alla människor som fanns där, men hon kunde inte hitta honom. Hon hade ju bara velat se en liten skymt av honom, bara en liten. Hon visste innerst inne att det var kört. Varför skulle han bry sig om henne överhuvudtaget? Hon gick i nian, han i tvåan på gymnasiet. Bara att ens säga det tyst i hennes huvud fick det att låta absurt.
Och nu gick hon där i sina genomvåta converese och smink kletat över nästan hela ansiktet. Hon ville bara slänga sig ner på marken och skrika, men det gick inte, hon visste inte hur skulle göra, eller ens om det var värt det.
Nu ångrade hon sig att hon hade slängt flaskan med den sista vodkan i, hon ville bara få känna det där ruset igen. Det där lyckliga, underbara.

Spring, spring, tyst, tyst, skrik, skrik

Hon vinglade till vid nästan varje steg hon tog. Plötsligt snubblade hon till och föll till marken. Hon blev liggande ett tag på den våta asfalten och kände det svidande smärtan i knäna och handflatorna som hon hade slagit när hon föll.
Nu låg gråten som en stor klump i halsen och hon ville bara få ligga kvar utan att röra sig, utan att ens tänka. Men hon fick absolut inte gråta, hon försökte trycka ner klumpen i halsen så att tårarna inte skulle börja rinna. Men det var redan försent. Nu låg hon där på den kalla och våta asfalten och regnet öste ner på henne.

Spring, spring, tyst, tyst, skrik, skrik

När tårarna hade slutat rinna och hennes smink var bortrunnet tillsammans med dem reste hon sig sakta upp och fortsatte gå.
Allt hade börjat så bra, hon hade varit så glad, så skönt att nian var över och att hon aldrig mer skulle behöva träffa sin klass. Egentligen borde hon vara glad och skratta glädje, men det gick inte. Egentligen var hon alldeles för full för att känna kylan som omgav henne, men hon frös så att hon hakade tänder.
De andra två, hennes kompisar hade hittat henne, hon mindes knappt något själv, bara att dom hade kommit och att det hade varit spring, spring, tyst, tyst och skrik, skrik. Hon hade bara flytt, sprungit därifrån utan att lyssna till vännernas rop efter henne. Hon hade bara velat springa bort från dem, från allt, från honom!

Spring, spring, tyst, tyst, skrik, skrik