MÖRKRETS VÄSEN SKOLAS TILL LUMINARIUM (LJUSET)

Klockan närmade sig tolv och ögonlocken kändes mycket tunga.
Dagen hade varit lång och en ny dag väntade med andra uppgifter. – Att man ska behöva sova, jag skulle gärna kunna vara uppe hela dygnen för
ibland så hinner jag inte med allt.
Tankarna snurrade lite i hans huvud, tänkte tillbaka på vissa saker i livet.
en del var obehagliga en del var riktigt mysiga.
Mer och mer sjönk kroppen ner liksom och sömnen tog över rodret.
Kroppen skakade till precis som den gick in i en annan värld.
Plötsligt så stod han där bara, med sin långa rock och sin svarta hatt.
Han stod vänd emot så ansiktet syntes inte. – Vem är du? frågade pojken när han satte sig upp i sängen. – Mannen i den svarta rocken, visade med kroppsspråket att han ville
att pojken skulle följa med honom. – Nej, vart ska vi då ta vägen?
Ännu en gång visade mannen med rocken, ett tecken på att detta inte skulle
vara farligt.
Nyfikenheten tog överhand och pojken följde med honom.
Han viftade lite att han skulle komma närmare honom.
Så fick det bli och mannen med rocken tog tag i pojkens hand.
Då flög de igenom en slags dimridå. Där efter blev det mycket mörkt och snart
kom ljuset.
När de hade landat så vände sig mannen med rocken om och sa. – Här kan jag prata öppet med dig om allt. För här är jag inte rädd för någon. – Är du rädd på jorden?
Väldigt, för där kan man inte lita på någon.
Han fortsatte. – Jag har tagit hit dig av anledningen att vi har funnit i ditt liv och din mammas.
före det fanns vi i din mormors liv. Vi får inte visa ansiktena för er, för det är en
s.k. dödsklocka. Vi vänder så småningom ansiktet men då är döden på lut
Du blir först ater här sedan atra till sist luminarium.. De är de tre mörka färgerna.
Vi kan göra en test håll mig i handen så svävar vi iväg.
Rummet vi kom till bestod av två stora soffor och ett stort bord.
Man kunde ljudligt höra hur någon sov i det angränsande rummet. – Kom så ska vi se hur denna man reagerar.
Han ställde sig vid sängen med ansiktet bort ifrån mannen.
Med ett hopp nästan ur sängen kom mannen upp och tittade förskräckt emot
den svarta mannen med den svarta hatten. – Vi kom tillbaka till ljuset förklarade han att det vi hade sett var människans samvete.
Något mörkt i livet hade gnagt i hjärtat och nu såg han själv med egna ögon resultatet.
Människor kan inte se sina misstag ibland utan de säger att det är alltid någon annans fel. Eller var det bara otur. Människor borde kunna se skillnad på mörkret och ljuset, men ibland uppfattar jag det att de ser bara grått.
Alla blir så småningom ett ater och ska då hjälpa människor på jorden. Detta är något som är skrivet. – Men de som alltid har varit elaka och dumma? – De kan också naturligtvis bli en ater och de kommer genom århundrade att
ändra sin inställning. För får man själv se hur andra beter sig kanske man kan se sig själv där igenom. Ingen slipper undan denna skola.
Det är bara så att vi behöver varandra, ingen kan påstå att ma klarar sig själv i alla stunder. – Som ater, får du lära dig att kunna behärska dig när det är mörkt.
Det är det första lektionen. Mörkret är en betydande del av vårt väsen.
Uppemot två hundra år kan det ta att komma till nästa steg som är ater.
Varje människas inre, kan plågas av mycket mörker, det är därför vi ska skolas så vi förstår detta. I nästa fas som kan var upp till tusen år, innan du blir atra.
Och naturligtvis det stora målet luminarium.
Då är det för första gången du få skåda ljuset och föra ut detta till människorna.
I morgon ska vi ut på en promenad då är du själv få se hur ett arbete av ett
väsen går till.
De var på en gång iväg och den första anhalten var en lite pojke som var mycket rädd för mörkret.
Han satt alltid i sin säng och undrade vad det var under sängen.
Men till slut hade han också somnat och låg där och drömde om att få sparka fotboll. – Vi väsen kan förmedla genom ett drömtillstånd hos människorna att påpeka
att mörkret finns alltid där. Men att det går att göra något åt det.
På denna resa har vi tagit med en som har nått fram till luminarium. Han ska visa pojken att efter mörkret kommer ljuset.

I pojken dröm klev vi rakt in och förmörkade tillvaron. Pojken slängde sig av och an i sängen. Han fick genom sin dröm vara med på denna fantastiska resa.
Nu befann han sig hos människor som aldrig hade sett något ljus och därför hade de inga ögon. Det var människor som inte vill se att det pågår något hemskt. Man bara sa. – Att det är bättre att inte se eländet.
Den fortsatta resan visade både på hur människor beter sig och
hur de känner.
Många sa att det finns inget ljus i tunneln. Många var mycket ledsna över att de mörka tankarna hade tagit över. De kunde inte se sig själva som om att de gjorde något fel. Men då klev luminarium fram och förmedlade detta ljus
Människor blev liksom förbytta när de såg ljuset, för de hade aldrig trott att ljuset var så upplyftande. – Jag själv får inte titta för då uppslukas jag av ljuset och då försvinner jag för alltid.
Vi fortsatte in i människornas tankar och vi var tvungna att nästan hugga oss fram genom denna djungel av mörka tankar. De växte upp som ogräs överallt. En tog i pojken och släpade med honom en bit för att han riktigt skulle uppslukas av mörkret. Men i sista stund räddades han av ater. – I detta mörker av tankar finns en avgrund där ingen kan ta sig upp. Hur du än försöker så går det inte. Det blir bara värre och värre ju längre ner du kommer.
Längst ner är avgrundens tankar invirade med elakheter och de förljugnas källare.

Vi kom till en kvinna som hade gjort mycket gott i världen och vi förstod att hon hade fått luminarium. När vi kom in i hennes tankar var det ljust och skönt.
Här var tankarna till och med vänliga mot varandra. De höll faktiskt igen för att någon annan tanke skulle få öppna sina tankar först. Hos denna kvinna fanns det inga mörka tankar alls. Utan de hade försvunnet genom att hon hade fått luminarium. – Är alla människor sådana? De flesta är goda med mörka tankar. Det finns knappast någon som är god och ha goda tankar. Detta är något som vi förmedlar till dem. De är mest påverkbara när de sover. De vet knappast ibland vad de drömmer om men hjärnan uppfattar detta och hjälper dem på spåren. – Tror du att jag kan också få se luminarium. Det är jag absolut säker på.
Nu när du har sett hur detta gått till vet jag att du har andra tankar nu.
När du vaknar kommer du att säga.
Vilken konstig dröm jag hade i natt. Men då var det vi som var där.

Pojken skeppades ut genom den sluss som förbinder tankarna med sömnen.
Vi önskar dig lycka i livet och var inte rädd om du kommer att se oss
Det är bara så att vi alla ska genomgå det här.
Just då såg pojken ett starkt ljussken och förstod att ater hade nu blivit luminarium.

Bo Grapenskog

HJÄLTEN FÖR DAGEN

Jan-Olof och Tony var på väg till stan för att handla lite.
Som vanligt var det mycket folk och dåligt med parkeringsplatser.
De var faktiskt tvungna att parkera lite utanför centrumet.
Jan-Olof som alltid hade tyckt att det var pest att fickparkera, var nu helt
simpelt tvungen att göra det.
När detta hade avverkats så låste han bilen och de promenerade längs
gågatan fram.
Människor var ute för att handla. Vad dem skulle handla tycktes en del inte ha
det minsta aning om. – Ska man inte ha ett mål när man är ute och handla, sa Jan-Olof? Tony han tittade lite på Jan-Olof och sa. – I dag heter det inte handla, det heter att man shoppar. – Så internationellt och fint va, kom kommentaren från Jan-Olof.
Tony han skulle köpa ett par nya skor och Jan-Olof var med som smakråd.
Affären var full med folk som hade skor i tankarna. Man såg hur skorna riktigt
lyste om eras ögon. En tjej tyckes vilja ha dyrare skor än vad hon hade råd med.
En annan tyckte inte om skorna men peppade sig och sa till sig själv: – Ja, men de är ju funktionella!

Tony hade tagit ett par svarta lackskor och satt just nu på en stol och provade dem.
Han ställde sig upp gick fram och tillbaka och tycktes liksom se om de passade när han gick. – Vad tycker du sa han till Jan-Olof? – Jovisst de är väl bra. Men är de så sköna att promenera i? – Måste de vara det sa Tony, man kan väl köpa den för de är snygga? – Det kan man, men håller dem?
Det blev i alla fall dem här skorna och Tony betalade och så gick de samma
väg tillbaka till bilen.
Där de hade ställt bilen lutade vägen ganska så kraftigt. Så när Jan-Olof skulle låsa upp bilen, susade en barnvagn förbi med ett barn som skrek.
Tony sprang med en gång efter barnvagnen. Han hade som tur inte tagit på sig sina nya lackskor, för då hade han inte hunnit upp barnvagnen.
Hastigheten på barnvagnen var blev högre och högre ju mer vägen lutade.
Snart kom den till trafikljusen och Tony måste på något sätt få tag i den rusande projektilen.
Precis innan trafikljusen norpade Tony tag i barnvagnen. Men det bar sig inte bättre att han snubblade till och föll pladask i gatan och rev upp ett stort sår på knäna.
Jan-Olof hade också sprungit och hade nu kommit fram till trafikljusen. – Hur gick det. frågade Jan-Olof? – Jo, då det gick ju bra och ungen klarade sig oskadd.
Men jag fick ett rejält sår på knäna. Jag måste nog gå upp till vårdcentralen och få det omskött.
Tony han gick till bilen för han frågade om han fick låna den.
Jan-Olof hade sagt naturligtvis få du det. Jag tar hand om det här.

Mamman till barnet kom rusande och nästan skrek! – Hur är det med mitt barn? – Jo, sa Jan-Olof barnet mår bra.
Hon tog upp barnet och tröstade det för all uppståndelse hade gjort så barnet grät förfärligt.
Hon tackade så mycket och rent ut sa hon. – Du är en hjälte, denna modiga insats var verkligen enastående! – Du ska ha så mycket tack och hur ska jag kunna återgälda det?
En reporter på tidningen hade uppmärksammat detta och kom fram för han nosade lite fräscha nyheter.
Jan-Olof berättade hur det hade gått till och med en gång sa reportern. – Våra läsare älskar hjältar!
Blixten fastnade nästan i Jan-Olofs ögon så han såg inget på många sekunder.
Detta reportage har vi med i morgon och du blir då hjälten för dagen.

Tidningen kom ut och det blev en massa rabalder och Jan-Olof var inte sen att
hänga med itu svängarna. Alla tog chansen att sola sig i glansen till dagens hjälte.
Från Landshövdingar till polismästare. Jan-Olof trivdes med sin roll som dagens
hjälte. Han hade inga som helst skrupler på att det var ju faktiskt inte han som
hade räddat barnet. Han inbjöds av kvinnoförbundet att tala på deras möte.
Ett riktigt kontroversiellt beslut att en man skulle tala på deras möte och tala om att en man kom dit med en hjältegloria!
Jan-Olof öppnade sitt anförande med orden. – Jag som till och med var rädd för att gå till tandläkaren när jag var en grabb.!
Han rev ner många applådåskor för hans sätt att säga fyndiga saker om just sin person. – Ingen blir ju en hjälte utan att inte våga. Dagens samhälle och dess invånare
har för lite av våghalsar. Man borde införa ett slags kodex för människor som har detta i sig. En slags, Jag- vågar- akademi.
Detta blev bara en början på denna turné av, ”jag vågar”.
Han sa nästan i varje tillfälle. – Hur gör ni? Är ni rädda att våga. Att våga sätta ert liv på spel för
någon annan?

Tony hade naturligtvis läst om Jan-Olof bravader i tidningar och i media.
Han lät honom hållas för han skulle inte tycka det var så trevligt att just skryta
om sig själv. Så han var inte ett dugg avundsjuk på Jan-Olof.
De träffades ibland och fikade och Jan-Olof var inte sen med att påpeka att detta var en tillvaro han kunde förlita sig på.
Tony han sa. – Akta dig bara så inte hjälteglorian glider ner och förblindar dig – Ingen fara sa Jan-Olof, jag vet att jag kan ha fötterna på jorden..
De kommande veckorna var inte mer annorlunda än de som hade varit. Det var fördrag om hur viktigt det är att våga. Hur viktigt det är att söka upp faran.

Jan-Olof hade varit adopterad och han hade alltid undrat vilken hans mamma var.
Naturligtvis undrande han också varför han blev bortadopterad.
Tony hade på något vis listat ut var Jan-Olofs mamma befanns sig och hade informationen att hon skulle komma och hälsa på Jan-Olof.
När detta kom till Jan-Olofs kännedom, ville han inte möta sin mamma.
Tony försökte att övertala honom, att hon kan väl få prata lite med dig?
Han låste sig fullständigt och blev som en lite grinig sur gubbe.
Om inte du möter henne får väl jag göra det, sa Tony.
Tåget rullande in på perrongen och Tony tittade efter Jan-Olofs mamma.
Till slut lyckades han.
Hon var mycket glad att träffa honom , när han presenterade sig. – Han kunde inte komma för han har ju så mycket med sin hjälteinsats.
Tony förklarade lite och mamman slog ihop händerna och sa:
-Ja, nu känner jag att det låter som min pojke!
Mamman förklarade att det var omöjligt att ta hand om Jan-Olof när hon var så ung. Jag hade gärna velat men tyvärr var det nog ett bra beslut jag gjorde. – Jag skulle bara vilja säga detta till honom och säga att jag har inte glömt bort honom. Jag har tänkt på honom var dag.
Jag vet att det inte är så lätt att träffa sin mamma efter så många år.
Men man måste försöka att lägga allt det mörka bakom sig och se framåt.

Tony försökte att förklara att han trodde inte att Jan-Olof hade mod att träffa
sin mamma. – Du får nog ge honom lite tid för annars tror jag att han låser sig, sa Tony. – Jag stannar över på ett hotell så länge så får vi se vad som händer.
Hon gav Tony sitt mobilnummer och han lovade att prata med Jan-Olof.
Jan-Olof vägrade att träffa sin mamma. Han var fast besluten att inte på något
vis ha med sin mamma att göra.
Tony han försökte på alla sätt och vis att övertyga Jan-Olof att det skulle vara bra för honom att träffa sin biologiska mamma. – Vad är det för bra med det. Jag har ju inte haft kontakt med henne på så många år. – Varför ska hon komma hit och riva upp såren igen?
Tony tog ett annat grepp och sa. – Visa nu att du är en riktig hjälte, för du måste ha mod att träffa din mamma!
Jan-Olof sa att det skulle komma någon från tidningen och ta upp det den här
hjältegrejen igen. – Hur blir det nu frågade Tony? – Ja, jag gör väl det då.
Reportern från tidningen kom och de pratade lite och Jan-Olof sa att han skulle
träffa någon. Jag kan följa med sa reportern.
Jan-Olof och reportern åkte till hotellet där hans mamma var.
Tony hade ringt henne i förväg och sagt att hon kunde gå ut och möta Jan-Olof.

Mamman stod där och Jan-Olof gick ur bilen och de stod och tittade på varandra
som ett par revolvermän. Sakta började de gå mot varandra och stegen blev
länge och längre. Till slut så sprang de båda och hamnade i varandras famn.
Reportern tog ett kort på denna, “revolverduell”.
I nästa dags tidning stod det på första sidan.
“Här har vi en riktig hjälte med det mod som måste till för att träffa sin biologiska mamma efter så många år.”
Hjälten har verkligen överträffat sig själv.
Så visst var han värd titeln “Hjälten för dagen”
Bo Grapenskog

.. and a heart turned cold

Jag minns hur han kallade mig gumman och vilket tonfall han använde, vilka bokstäver han betonade. Jag minns sådana obetydliga saker om honom. Jag kallade honom bror. Han körde bil kriminellt och på ett livsfarligt sätt. Men jag var trygg med honom. Även i 150 på kurviga småvägar.

Det var vårterminen i åttan, någongång mellan april och juni, våren var lockande varm och solen låg på genom fönsterna i skolan. Det var så lätt att ta beslutet, att hoppa in i hans bil och dra till Tylösand, Östra Stranden, vart som helst, istället för att vara inlåst i ett kvavt klassrum. Sand, glass och hav lockade. Högstadiet var så lekande enkelt. Ingen direkt frånvarostatistik, ingen som riktigt märkte om man försvann bort i solen. Han, jag och J, så lekande lätt. Ibland var Gurra med, men jag var rädd för honom, han skrämde mig. Det var sommaren full med planer som glömdes bort. Soliga dagar spenderades på gräsmattor, sand eller filtar, regniga dagar flydde vi till b&b, drack cola och åt pommes, bowlade eller spelade biljard. I solen verkar allt så enkelt, inte sant?

Min bror och jag brukade prata i telefon om nätterna, när stjärnorna lyste in genom mitt fönster, när ljuset verkade vara så långt borta. Jag minns inte vad vi pratade om, bara att jag saknar det. Han var sorgsen, min bror, längtandes efter kärlek som ingen riktigt kunde ge. Vilsen irrade han runt i dess labyrinter, letandes, sökande efter stjärnfall och lycka. (Men den enda som föll var han). Vi pratade om att fly, om att sticka, dra. Om att vandra på andra gator, på väg till andra ställen, se andra tegelväggar och rännstenar.

J och jag pratade kultfilmer när hon satt och kedjerökte på b&b (och jag undrar hur många sjömän vi dödat) jag vet inte vad hon såg hos mig, och jag vet inte varför hon höll fast vid mig. Hand i hand låg vi i slottsparken och såg moln och tusen chanser passera. Vi matade änderna och gick barfota inne i stan. Folk log mot oss och skrattade bakom våra ryggar. Men du tog min hand och vi småsprang ner för trapporna till b&b, till den verklighet som vi föredrog. Och jag lyckades aldrig hitta orden jag ville säga till dig, jag vet inte om jag hittat dem än.

Och jag stirrar ut genom fönstret, Thess knuffar på mig. Och jag är inlåst i ett kvavt klassrum, men årskursen är andra ring och inte åttan. Solen skiner utanför och himmeln är skinande blå. Läraren går igenom planekonomi, jag drömmer mig bort.

Valet hade varit lika lätt nu som då.

Sked.
Påse.
Tändare.
Saker jag blundar för, saker jag aldrig ser.
Stearinljus på det mahognyfärgade bordet.

Vant tänder du stearinljuset, lågan lyser upp det lite dunkla rummet och kastar skuggor mot väggarna. Med millimeterprecision blandar du pulver och vatten i skeden och för över lågan. Din blick är fixerad och släpper inte skeden. Ditt syre. (För ett tag sedan så fanns bara du och jag, men du gjorde ett val). Efter vad som tycks vara en evighet lägger du ner skeden på bordet, lutar den noga så att ingen spills. Dina långa, vackra pianofingrar smeker bordskanten likt de brukar smeka mitt hår. Din blick söker min. Vi ser varandra, din suddgummimjuka blick möter min blick som alltid talar när munnen är tyst.

Jag går. Hör mitt namn när dörren slår igen, vänder mig inte om.
Du har gjort ditt val.

I kaoset på dansgolvet möttes vi. Dina ögon berättade ändlösa historier och dina händer rörde sig vant över min kropp likt de aldrig gjort annat. Dina läppar formade ”kom” och vi gick ut, ut från kaoset och larmet. Gatorna är aldrig lugna i denna stad. Gatorna sover aldrig, de hör vartenda ord, ser varenda rörelse.

Du tog min hand, ledde mig genom staden. Tambourine boys på gatorna, polisbilar i ständig cirkulation, puls och rytm överallt. Inga frågor kräver inga svar. In i en trappuppgång, upp för trappor, fumlandes med nycklar, in i en lägenhet. Musik. Fast inte bas, inte rytm, bara lugn. Vaggande dans till sovrummet, där du visade mig stjärnfall och lycka.

Slår upp ögonen, orienterar mig. Klockan visar 07.34. Jag lägger min hand på din bröstkorg, känner dina hjärtslag, din puls. Utanför sovrummet verkar allt lugnt, staden halvsover. Trafiken är lugn, det är lördags- och bakfyllestämning, men solen försöker tappert bryta igenom molnen och skina på svarta asfaltgator. Värma frusna fingrar och människor.

Lämnar en lapp på ditt kylskåp om en dröm och stjärnfall. Sedan går jag. Solen skiner på mig och Nissans vatten glittrar.

Vid minnet förvrängs jag. blir åksjuk. för jag minns den där kvällen, hur du osade av sprit och hur du väntade på mig. jag som skimrade.
jag minns allt som om jag bläddrade bland bilder i en bok.
jag minns när du öppnade den där dörren och den där lukten. den där rivande, stickande stanken som slog emot oss.
hur min 7 åriga hjärna försökte finna trådar, hitta anledningar till ljudet ur dina vilsna ögon.
och hur jag, trots att det enda jag egentligen registrerade var att jag inte skulle få sova i din säng den natten, frågande sa; – det kanske är han som luktar.. mannen i din säng, mamma.
ditt svar var fladdrande. kanske berodde det på alkoholen eller så var det för mina bedövade ögons skull.
jag minns så väl när jag förstod. när jag såg vem han var, mannen i din säng, mamma. det var han, min bästaste vän.
han som trotsade alkoholens verkan och kittlade mig, fastän väggarna och du stod emot.
och jag minns de där männen med sina hårda ansikten och de där språket som var stumt. jag minns när de hämtade honom. när de bar ut honom. och bilen med sirenerna som inte tjöt. inte ens lite.
och ditt ansikte när de åkte med mannen i din säng, mamma. det minns jag. dina ögons färg. och din vrålande tystnad, hur den brast, hur du brast och hur dina armar krampaktigt höll om hoppet
och min hand.

jag minns hur du sedan flydde, mamma. jag tror du försökte förfölja honom. jag minns hur jag stannade kvar. och hur tomt där var.
jag minns de där nätterna när jag vaknade till ljudet av mitt hjärtas bristningar. hur det gnisslade och knakade. och de där skuggorna som gjorde mig livrädd, som sjöng, blev de enda jag visste var jag hade.
och den där dörren, mamma, som dolde hela hemligheten om mannen i din säng, förblev ordentligt stängd. och som jag undvek den
och att lyssna på ljudet av mitt gnisslande hjärta.

Jag minns när jag insåg, hur frånvaron hade brett ut sitt täcke över mitt hem.

och jag minns bäst av allt, mamma. den där natten på balkongen, då jag släppte lös demonen. hur jag öppnade munnen och gläntade på den där dörren, en allra sista gång.

Jag vill gråta eller kräkas. Egentligen vill jag ju inte kräkas men jag tror att den där känslan jag har i magen skulle försvinna om jag gjorde det. Allting är otydligt och det snurrar förvirringen mynnar i panik. Jag stannar upp för att luta mig mot en lyktstolpe, sluter ögonen och försöker fokusera. Andas in genom näsa och ut genom munnen.
Mina andetag blir långsamt regelbundna och djupa.
Jag går vidare med avslappning i händerna som nyss krampaktigt kramade jackans ärmar.
Allting går att beskriva med musik och min dag är en Bright Eyes låt ”The calendar hung itself” eller kanske den där låten som handlar om hur allt som är självklart och vackert på kvällen blir förvirrat och fult när man vaknar nästa dag.
När jag kommer till Lovisa är Jonte där, tallriken är uppochnedvänd och Jonte meckar kvällens första. De har brunt och blandar alltså med cigarett tobak, rök lukten ligger redan tung i den lilla ettan. Jag frågar om vi inte kan ta fram vattenpipan istället.
”Inte istället, men också baby” svarar Lovisa med ett lite snett leende. Jag tror att hon ser hur jag mår. Jonte hälsar inte på mig och jag kan fortfarande inte förstå vad jag har gjort honom.
Vi röker äppeltobak och äter nudlar a la Lovisa. Du kokar upp vatten i vattenkokaren, lägger nudlarna och kryddpåsen i en skål sedan häller du på vattnet, lägger på ett lock och sedan är det bara att vänta så länge du orkar. En smaklös aptitretare men det är okej för röken mättar och nikotinet lugnar ner.
Rickard kommer in, hans ögon är blå och vi går ut och sätter oss på innergården för att dela en cigarett. Ingen av oss orkar egentligen.
Det rör sig hela tiden människor i kvällssolen, en snygg kille skejtar förbi, han kör om en mamma med barnvagn på insidan.
Vi tar med oss Jonte och Lovisa ner till kålgårn där välkända ansikten sitter och skrålar runt eldarna. Jag tycker fortfarande att det är lite jobbigt att andas.
Varje parfym indränkt enarmad kram ger mig känslan av att snaran jag har runt halsen dras åt, i slutet av kväller sitter den alldeles för hårt.

Det verkade inte vara någon annan skillnad på dagar och nätter än det skrämmande faktum att alla som var lyckliga, snygga och roliga på natten var slitna, stressade och tysta i dagsljus. Det var lätt att falla in i mönstret. Tillslut var allt en sörja av sovande eller kanske bedövad vakenhet.

Tåget saktar in, varför? Det är ingen station här? Nej, det är tydligen det som är grejen, jag blev avslängd. Så stod jag mitt ute i ingenstans och jag upptäckte alldeles för sent att min ryggsäck var kvar på bussen. Jag såg ingen annan möjlighet än att gå framåt längs vägen för jag ville minst av allt tillbaka, eller ville jag?
Ett plötsligt regn fick mig att stanna, jag vände huvudet upp mot de tunga blöta dropparna och jag kände varenda en som med ett blött ljud träffade min kropp. Jag blev tvungen att gå av vägen, regnet lösgjorde skogsmarkens dolda vår dofter.
Jag var blöt in på bara kroppen, det var som att regnet försökte hävda att det visst hade röntgen syn.
Under en gran skulle du, om du visste att jag fanns där, kunna se mig sitta ihopkrupen. Armarna höll jag hårt knutna om mina knän, jag gungade sakta fram och tillbaka i ett fruktlöst försök att döva skakningarna. All min tankekraft fokuserades på regn, kyla och ensamhet. Påträngande fysiska behov ger sinnet tanke vila och förvirringen släppte.
Jag inser att jag är utanför Stockholm och börjar gå mot Göteborg.
Jag går längs fel sida av vägen och sätter upp tummen så fort det kommer en bil mot mig.
En sliten pick-up med en medelålders man som förare plockar upp mig. Han ska åt samma håll som jag, säger han. Inom fem minuter har jag somnat av utmattning. Mannen med getskägget väcker mig med en liten knuff och säger åt mig att kliva av. Vi är vid en bensinstation. Jag går snällt ur bilen och in i mackens lilla butik för att fråga var jag är. Han hade inget bra svar på frågan så vi pratar lite om fotboll istället. Killen är snäll och skjutsar mig till den närmaste busstationen när han slutar sitt pass. Jag sätter mig på en sliten bänk och väntar.
I skymningen kommer en buss, som ställer sig i bussgaraget. Jag somnar på bänken och sommarnatten är ljuv. Jag vaknar av att en liten tant frågar mig om busstiderna. Jag erkänner att jag inte har någon aning och det slutar med att vi delar på hennes matsäck.
Jag tar mig till Lysekil för att se havet, det smakar saltad frihet. Sanden är mjuk och soluppgången är underbar.
Jag får några nya vänner och en madrass att sova på i en liten lägenhet. Efter ett tag har jag möjlighet att betala för mat och husrum.
Jag trivs med deras liv vattenpipan puffar på och vi delar några öl. Vi handlar kravmärkt och syr våra kläder själva.
Jag tror att det ordnar sig.

Pärla vaknade upp med ett ryck, det knackade på dörren. Någon skrek, knackningen övergick i sparkar och slag mot dörren. Nu var det dags igen, stadsvakten hade förstått, de hade upptäckt dem. Måne kom inrusande med stirrig blick och kastade en kappsäck i magen på henne. De gick ut bakvägen. Pärla hörde hur dörren gick sönder bakom henne och ljudet av tunga kängor mot trägolvet, det var minst fem soldater. De sprang till stadsporten, den var stängd såklart och solen hade precis höjt sig över trädtopparna. Det fanns ingen annan väg ut ur staden. En mörk skugga lösgjorde sig från vakttornet.
”Måne, Pärla. Vad tillskriver mig den äran?” Han såg på oss med pigga ögon och bugade lätt, smått ironiskt.
”Sluta Sten. Du vet varför vi är här, de hittade oss. Vi behöver mat och mantlar.” Måne var arg.
”Du vet att du inte behöver spela det här spelet, du vet att det snart är över.” mumlade Sten och tittade menande åt Pärlas håll.
Måne såg ut som att hon skulle ge honom en örfil. ”Mat och mantlar.” Hon höll huvudet högt.
”Javisst, javisst, men det här är sista gången.” han avlägsnade sig med en lätt böj på huvudet.
Måne mumlade ett tack och tittade bort. ”Pärla, vi måste ge oss av igen. Vi går mot Ödet, genom Drakbränder.”
Pärla bet ihop och nickade, så långt norrut hade de aldrig varit förut. Vart de än gick, blev de förr eller senare ivägskickade. De var annorlunda, de stack ut med sina knall-gröna ögon, bleka smidiga kroppar, långa gröna hår och vikta öron. Människorna var rädda för dem, en rädsla som ofta gled över i hat och förakt. De fick ta en dag i taget, ströjobb för mat och husrum här och där. De försörjde sig ofta som strövare; jonglerade, sjöng och dansade.
Sten kom tillbaka med torkad frukt, saltat kött och surdegs bröd. Måne gav köttet en föraktfull blick, tog frukten och brödet och började gå. Han fick springa ikapp dem med deras mantlar, Måne tittade inte ens på honom.
De höll sig på landsvägarna och tvingades då och då ner i diket av så väl höskrindor som kungens budbärare. Efter två dygn kom de fram till ett slitet värdshus. Nu var de på tillräckligt avstånd från staden för att våga ta kontakt, här skulle ingen känna igen dem. De var lortiga, trötta och hade inga pengar kvar. Måne gick in köksvägen och presenterade dem som strövare, med sånger och sagor. Pärla fick stå för kvällens underhållning på värdshuset. Hon ställde sig på ett bord i mitten av rummet, dansade och sjöng sången;

Älvans dans

En älva dansar så lätt
Över månglans i glasskärvor
Innesluten i dansen märker hon ej
Faran som lurar bortom
Först när hon öppnar ögonen i dagens ljus
Känner hon svedan och värken
Hennes steg lämnar märken i blod
Hon springer med vinden bort därifrån
Hon springer mot skydd och mot trygghet

Jägaren finner hennes spår
Följer dem klumpigt och långsamt
Det finns inget regn att skölja bort hennes avtryck
Det finns ingen snö att täcka dem med
Jägaren finner hennes gömställe
Just som hon hämtat andan
Klampar han in, och Fäller sin dödsdom över smäcker asp, Utan nåd tränger yxan genom trädets bark, Saven rinner sakta och
älvan
Ligger död vid hans fötter

Jägaren ser nu vad det är han gjort
Han ser på den vackra flickan och
Håller henne ömt
Det är flickan i hans drömmar
Flickan han sett dansa i oändliga nätter
Som han fällt sin dödsdom över
Jägaren gråter silver tårar och flickan
Slår upp sina stora ögon
Med silver och kärlek läktes hennes sår
Som tack för jägarens givmildhet
Gav hon honom en del i sitt liv

Han byggde deras hus runt trädet
Med glas i väggar och tak
De fick barn och barnbarn
Och barnbarnsbarn men
Jägarens liv var kort, nu
Älvan finner sig sitta där
I sitt vackra hus av glas
Med silver tårar på sin lena kind

De fick mat och husrum som tack, eller, nja, de fick gröt och sovplats i stallet det var i alla fall bättre än att sova ute, då regnet öste ner. Måne fick med sig bröd, Pärla tog kålrötter. Efter en halv dags vandring stannade en höskrinda, de fick skjuts med en vresig bonde och hans unga fru, färden gick betydligt lättare. När de kommit så långt att de kunde se förändringarna i landskapet fick de gå igen. Det blev mer tallar och granar, luften blev kyligare och vindarna kraftigare. Pärla stack sina bara fötter på kottar och barr. Ingen de mötte visade tecken på tillhörighet, människorna tittade storögt på dem när de passerade och ingen vågade röra dem, men det såg ut som att de ville. De var nyfikna och misstänksamma. Det var ogästvänligt och stelt, Måne och Pärla blev knappt insläppta på värdshus och krogar, inte förrän de hört Pärlas sångröst blev de välkomnade. Så var det nästan överallt. När de gick och sjöng längs vägen blev de upplockade och fick skjuts. Det tog dem en månad av landsvägsdamm och fattiga byar att komma till Drakslätterna, en gång dränkta i askans damm, numera taggbuskar och blöta, ruttna träskmarker. Här levde endast ensamma människor, utstötta och brottslingar, få var de som färdades den vägen. Landsvägen tog slut här, ingen hade modet att underhålla vägar i dessa förhäxade landskap. Måne och Pärla vandrade i tystnad, hårt och snabbt med förflyttning som enda mål och syfte. De slog läger i skymningen och åt kalla, torkade frukter till middag. ”Vi fortsätter så fort som möjligt. Det är inte tryggt här.” Måne var innesluten i sig själv och verkade använda fysisk ansträngning som ett vapen mot ångesten.
”Varför fortsatte vi helt enkelt inte på landsvägen då?” Muttrade Pärla surt, hennes fötter var såriga, rygg och axlar värkte konstant. Hon fick inget svar.
Måne reste sig, tog hälften av Pärlas packning och så började de gå igen, återigen under total tystnad. Pärla kände plötsligt ett hårt slag mot bakhuvudet, hon släppte ifrån sig ett halvkvävt skri och sedan svimmade hon. Hon vaknade till medvetande med bultande huvud och ett ringande ljud i öronen. Hon var fastbunden, fortfarande för okoncentrerad för att kunna öppna ögonen. Hon rätade upp sig, andades in, andades ut och öppnade sakta ögonen. Lite längre bort såg hon en stor eld och runt den satt män och skrålade med spruckna röster. ”Vad är det för missfoster ni har släpat hit?” ”De kommer förhäxa oss!” ”Du har dömt oss till döden! ”
Hon sjöng en tyst sång för repet som villigt slingrade sig undan. Smög sig närmare elden, femton till tjugo skäggiga, lortiga män, satt och stirrade på en medvetslös Måne, någon petade på henne med en pinne. Pärla började sjunga. Alla männen ryckte till, de stelnade och hon klev fram ur skuggorna. Hon satte sig bredvid Måne och smekte hennes panna. Männen stirrade på Pärla men var oförmögna att göra något, förlorade i den vackra sången. När hon slutat att sjunga började männen diskutera dämpat med varandra. Tillslut skickade de fram en talesman. ”Öhm. Vad för er hit? Vilka är ni och vad gör ni här?”
”Vi är på genomresa.” Hon såg honom i ögonen. ”Vi är från södern, på väg till Ödet.”
”Vad var sången för trollkonster och hur lossade du repen? Är ni fler?”
”Sången var bara för att lugna er och ge mig en chans, 20 män mot en ung kvinna. Det är bara vi. Det har alltid varit bara vi.” Hon tittade ner på Måne igen, hennes kinder började återfå sin svagt rosa färg. ”Vilka är ni? Som tar er rätten att hoppa på fredliga vandrare i mörkret?”
Talesmannen var inte beredd på en motfråga, han var osäker och nervös. ”Det är inte ofta vandrare korsar träsket, de få som gör det är våra nyhetsbringare och deras packning ett tillskott för vår torftiga tillvaro. Vi är brottslingar, gömmer oss undan lagen och hängsnaran.”
”Då har vi en del gemensamma intressen.” Måne slog upp ögonen och tog till orda. ”Aveath, jag ser dig.” En man som satt i utkanten av sällskapet reste sig upp med en bugning. ”Måne, jag misstog er för någon annan.”
”Huh, och du trodde att jag inte skulle känna igen dig? Dem kan du lura, tro inte att jag är lika blind.” Måne skakade lätt på huvudet. ”Vad vill ni ha av oss? Vi har endast torkade frukter och en limpa bröd, är det något annat ni eftertraktar?”
”Andarnas herrar har satt ett pris på er, ett pris på ert huvud och budet har nått Ödet. De har efterlyst er hos kungen och hans armé, förklarat er som tjuvar och mördare. Ni är inte säkra.” Aveath böjde undernådigt på nacken.
”Och du ville ha priset?” Måne spottade på marken vid hans fötter.
”Jag tänkte tanken, det gör mig ovärdig att ens se på er. Jag erkänner, det är ett frestande anbud.” Aveath såg ut som att han försökte acceptera en dödsdom.
”Hade det inte varit för ditt begär efter pengar, hade varningen inte nått mig. Du har sjunkit lågt, när du låter mänskliga behag styra dig. Du borde ta ditt liv. ”
”Ni har lärt er ödmjukhet, Måne. Det hedrar er.” Aveath bugade djupt.
Måne fnyste till och såg bort. ”Ge oss förklädnad. Vi måste ta oss någonstans. Nu Pärla, blir du tvungen att lära dig våran mest avskyvärda kunskap. Förklädnad, att smälta in. Glöm aldrig, aldrig, hur du häver förklädnaden. Du får inte glömma ditt sanna jag, som Aveath här har gjort.”
Pärla förstod inte vad hon pratade om, den här dagen blev bara konstigare och konstigare. Vad är det som händer?
”Får vi stanna här med er i några dagar? Vi har mycket att göra.” Måne vände sig till Aveath.
”Javisst, vad helst du önskar.” svarade Aveath och bugade återigen.
De andra männen började muttra ilsket, Aveath tystade dem genom att hålla upp handen. ”Låt kvinnorna stanna, kvinnlig kunskap är nyttigt för oss. I slutet av deras vistelse här kommer ni att märka lika lite på dem att de är annorlunda som ni märkt av att jag är det.” Inom loppet av fem sekunder stod en helt annan man framför dem. Rättare sagt, det var inte en man de hade framför sig, utan en ande. Männen ryggade tillbaka.
”Lär er att leva med det.” Aveath slog sig ner, plötsligt trött.

Pärla väcktes av soluppgången. Måne var på gott humör hon satt vi elden, kokade gröt och sjöng. Hennes sång lät som fågelkvitter och rasslande löv. Hon såg väldigt annorlunda ut, hon hade böljande mörkgrönt hår med drag av brunt. Hennes skinn var solbränt, hennes öron uträtade. Hade det inte varit för sången och hennes gröna ögon hade Pärla knappt känt igen henne. ”Kom ihåg, att aldrig någonsin ens försöka förtränga din ögonfärg. Har du gjort det är du fast.” Måne var allvarlig, men den här dagen med ett leende.
Pärla gnuggade gruset ur ögonen och nickade trött. ”Jo, ska lägga det på minnet. Men jag förstår inte. Vad är det som händer?”
”Ja, det är på tiden att du får veta.” Måne blev genast allvarlig. Hon drog en djup suck och började berätta. ”Din far är alv, från andra sidan havet. Han kom hit med ett vackert skepp. Förförde mig, lärde sig våra seder och seglade härifrån så fort han insåg att våran relation lett till ett barn. Ditt enda arv från honom finner du runt din handled. Jag vet ännu inte vad armbandet betyder. Min mor och far, kung och drottning av de södra ekskogarna accepterade varken honom eller dig. För att behålla sin heder och status som kungapar är jag rädd att de helst vill se dig, ogjord, undangömd och bortglömd. Ett oäkta barn inom kungafamiljen, dessutom med en alv som far passar inte in i deras värld. Därför är vi på flykt, därför tvingas vi leva bland dessa smutsiga människor och nu står vi inför den ultimata förnedringen; att förklä oss till människor. Att dölja vårat arv. Vårat folk, andarna, har dragit sig undan den växande människovärlden. De döljer sina gränser för omvärlden och lever i skymundan. Jag tycker att det är fel. Det gör att människorna bara blir räddare och hatar oss allt intensivare. När jag ännu var ung kunde andar gå på samma vägar och stigar som människor, utan att vara rädda. Nu har vi dragit oss undan så mycket att vi snart misstas för myt. Jag tycker att det är fel, ännu en anledning till våran landsförvisning, från människoland och från andevärldar.”
Pärla tittade ner på sin handled, kände pulseringen genom armbandet, i armbandet och i sitt kött. Det hade alltid varit där, påmint henne om att hon var annorlunda. Tydligen annorlunda inför sin mor likaså, ett barn av olika världar är främmande för båda.
Pärla gick in för att lära sig förklädnadskonsten med en beslutsamhet hon inte visste att hon hade. Det hade aldrig varit på allvar förut. Nu hängde deras överlevnad på förklädnaden. Hennes hår blev sakta följsamt och trasslade ut sig. Det antog en rödaktig färg och hennes skinn förblev blekt men hon fick fräknar över hela kroppen. Rödlätt, blek, fräknig och grönögd stack hon ut som en ovanlig skönhet, men ändå en av dem. Måne såg med oro på hur förtjust Pärla blev över förändringen. De unga männen i lägret flockades runt henne, inte längre på sin vakt. Armbandet höll henne vaken på nätterna, hon kunde känna hur de silvriga grenarna slingrade sig långsamt framåt, för att bilda nya mönster på hennes handrygg.

Staden var full av liv, människor, vagnar och djur. Men störst var ljudet, och stanken. Ingenstans i kungadömet levde människorna så smutsigt som i huvudstaden. Matrester och sopor slängdes ut på gatan i rännstenen. Avträdes hinkarna tömdes i havet. Det var det skitigaste stället Pärla någonsin sett. Hon gick med handen över mun och näsa.
”Två ensamma kvinnor är till ingen nytta här. Vi måste slå oss fram. Kom ihåg vad jag sa, håll handen i ärmen tills vi köpt handskar. Tillsvidare har du brutit handleden. Doktorn sade att du skulle hålla den lindad.” Måne viskade stressad i Pärlas öra, lika mycket för att lugna sig själv som för att påminna Pärla. De gick mot ett av stadens finare kvarter, de hade på sig klänningar och håret var uppsatt under rena vita hättor. De fick avslag på de två första värdshusen de provade på. De kom till ett nedgånget hus, som en gång i tiden nog varit vackert, grönt med vita träsniderier på gavlar och runt fönster. De knackade på köksdörren och möttes av en fet tant med tårar i ögonen. Ingen annan vistades i köket.
”Jag skulle vilja tala med husmor” sade Måne och neg vackert.
”Ja.” Hulkade tanten. ”Jag är rädd att du gör det. Jag är rädd att det är den ende som finns kvar här för att tala med.”
”Åh. Jag förstår. Har affärerna gått dåligt?”
”Dåligt? DÅLIGT?” Nu skrek tanten i förtvivlan. ”Det är nog det minsta man kan säga min vän. Först försvann gästerna, sedan försvann personalen och sedan en vecka är min egen man spårlöst försvunnen.”
Pärla tittade förbi tanten och in i köket, det var fullt kaos. Ruttnande grönsaker blandat med degrester och utspilld mjöd. Köket hade redan sett sina bästa dagar.
”Men, vet du vad. Det här är ett riktigt vackert hus. Jag och min dotter hjälper dig. Vi ska starta upp verksamheten här igen. Det enda vi begär är mat och husrum. Du ska se att det snart flyter på som det ska.”
Tanten såg alldeles förskräckt ut men började gå baklänges in i rummet.
”Ja, då antar jag att ni vill se er omkring.”
Bortsett från köket och själva restaurangen så var huset i fint skick. Alla rum var prydliga och välstädade. Pigorna hade en ljus luftig sovsal som blev Pärla och Månes egna rum för natten. Direkt efter rundturen i det stora huset började de städa. Nedervåningen bestod av hall, restaurang med dansgolv, kök och pigornas sovsal. Det slängdes mängder av matrester och sopades enorma golvytor. Alla tre gick till sängs med ömmande muskler och framtidsvisioner. Den feta tanten, som hette Hannah var lycklig innan dagen tagit slut. Måne och Pärlas sångröster skulle, om inget annat gick väl, ändå göra värdshuset vida känt över staden. Med den övertygelsen somnade hon gott. Måne och Pärla gick upp med solen, fort ut på staden innan Hannah vaknat, de skulle ut och leta pigor till restaurangen. De gick och pratade med de allra fattigaste bondflickorna och även tiggare och andra skojare. De hade fyra trashankar med sig tillbaka som de genast satte igång att tvätta och klä upp. Två av dessa skickades ner att inhandla matvaror till en storslagen frukost för Hannah. Som tur var visade det sig att värdshusvärdinnan var en riktig sjusovare. Vid middags tid sprang Pärla upp till fjärde våningen, vindsvåningen, där värdinnan bodde och hämtade ner henne till köket. Där satt de fyra fattiga flickorna, som numera såg ut som värdiga pigor, Måne och en ung man runt köksbordet med världens frukost uppdukad. Mitt i all glädje och förvirring var det någon som ropade ”Var är skinka och kött?”
Måne reste sig, bad om tystnad harklade sig och sade: ”Det, är våran ide, att detta värdshus ska vara för de som vill äta nyttigt och behålla sin ungdom och skönhet.”
Tanten reste sig upp i ilska. ”Jaså, du har egna idéer du. Till råga på allt sådant som jag inte kan ta del av. Hur många tror på att det är hälsosamt om de ser en fet ko som mig i dörröppningen?”
”Alla! För du får då i dig tillräckligt med mat för ett helt år verkar det som. Ingen tror på att det finns god mat i huset om alla är pinnsmala. Då är det ju som att ingen vill äta av maten.”
”Där sa du ett sant ord eller två min flicka! Fortsätt ät. Ni ser ju ut som att ni inte sett mat på år och dar.”
Efter frukost/lunchen satte de ihop en middags meny och började planera hur de skulle få gäster till värdshuset. De kom fram till att det bästa vore att framställa Måne och Pärla som långväga sångare som äntligen kommit till Ödet för att ge en föreställning. De spred ryktet runt om i staden och fler och fler var de som tog omvägar runt värdshuset för att få en glimt av kändisskapet. Uppmärksamheten gjorde Måne och Pärla nervösa, men att göra sig kända som några och något helt annat över hela staden kunde också vara ett sätt att bli fri från misstanke. Den som stiger ut i det öppna har man ingen anledning att granska. De köpte vackert tyg på stadens marknad att svepa om sig under uppträdandet. De satte upp affischer och lovade att det inte blev extra kostnad för att de var där, uppskattade man sången fick man ge dricks och köpa mat och mjöd. Husets eget mjöd hade länge varit Hannahs och värdshusets stolthet, det var inte glömt än hos folket. Så kom äntligen kvällen. Det hade samlats bortåt trettio personer i restaurangen. De allra flesta satt utan mat eller dricka, de var här för att se Måne och Pärla som antagit artist namnen Carmen och Alayna. De steg upp på dansgolvet tillsammans. De började dansa till rytmen av sina fötter mot trägolvet, tillsammans med klappandet av sina händer. De rörde sig fram och tillbaka över dansgolvet, fortare och fortare. De var helt uppslukade av dansandet, deras fötter flög över golvet. Samtidigt tappade de aldrig rytmen, ökade bara takten. De slutade med att båda slängde sig ner på golvet, de kunde inte mer. Inneslutna som de varit i dansen märkte de inte förrän nu vilken uppskattning de fått. I rummet satt närmare femtio personer och gav dem våldsamma applåder. De fortsatte kvällen med sång. ”Alanya” sjöng sina visor, därefter steg fyra pojkar upp på scenen med säckpipa, vevlira, fiddla och flöjter och spelade för dans. Flera gäster stannade över natten, det var en dåligt planerad men uppskattad frukost. Resten av dagen gick åt till att planera kvällen, inte fullt lika storslagen, då det var vardagskväll men en saga, en sång och därefter dans stod på programmet. De fick snart stamgäster, ryktet om sångerna och dansen spred sig. Pigor stod på kö för att få en chans att arbeta där, Hannah var överlycklig. Pärla och Måne trivdes, det var slitigt med tidiga mornar och sena kvällar men det var en bra täckmantel och de började tjäna pengar. Nu när det gick bra med verksamheten belönade Hannah de som inte skyggade för att få lite skit under naglarna. Hela huset rustades upp och det kom mer och mer gäster för varje kväll. Ofta var rummen bokade för en vecka framöver. ”Alanya” fick vänner i de jämnåriga pigorna och alla beundrade hennes reserepertoar, hon kunde berätta om städer längre söderut än vad deras fantasi sträckte sig. Det var ett evigt fnittrande och skvallrande i köket. Alla hade någon som var speciell, någon som väntade på att få smyga ut till höstacken med dem. Alla utom Pärla, hon stötte ifrån alla som kom nära. Inte ens de andra pigorna kunde riktigt känna att de visste vem hon var, och ingen hade sett henne utan handskar. Men det fanns en man, han var lång och smal, hade hög panna och rörde sig med behag. Han kom till restaurangen nästan varje dag. Satt längst in i ett hörn och följde dem i dansen. Påhejad av fnittriga servitörer, gick Pärla fram till honom en kväll och bjöd upp honom till dans. Han gav henne en kort nick och den bästa dansen hon någonsin dansat, han kunde verkligen dansa. Det blev en ring öppen för dem på dansgolvet och människorna stannade upp för att bara titta. Han lämnade henne mitt på dansgolvet när låten tog slut. Hon sprang efter honom ut, han stod och tittade på natthimlen. ”Klar, kylig luft rensar huvudet på människor. Tycker du inte det?” Han vände sig om och såg på henne. ”Jo, tankarna blir klarare” svarade hon, men hon kände att hon blev allt mer förvirrad. Vem var den här mannen? Vart hade han lärt sig att dansa? Varför gjorde han så stort intryck på henne? Han tog tag i hennes händer, smekte dem ömt. Han stannade upp, hans grepp stelnade om hennes vänstra arm. Han drog försiktigt upp hennes tröjärm och stirrade på henne. ”Men, hur? Var har du? Är det möjligt?” han var helt bragt ur fattning. Pärla drog åt sig armen och täckte över armbandet. ”Tyst” viskade hon åt honom. ”Du har inte sett något, lova att inte säga något!” hon kände hjärtat bulta och paniken växa.
”Vi måste träffas, torget vid middags tid. Kom ihåg det. Det är viktigt.” Han gav hennes kind en smekning och gick därifrån. Pärla vände sig sakta om, kände hur armbandet brände efter hans beröring. Hon gick återigen in till den stökiga restaurangen och fortsatte servera.
Måne grabbade tag i hennes arm och ryckte in henne i pigornas sovsal.
”Vem var det där?” Måne var arg men sammanbiten.
Pärla såg oförstående på henne.
Måne ruskade henne. ”Vem var det du dansade med?”
Pärla såg skräcken i hennes ögon.
”Jag vet inte, en man.” Stammade Pärla fram. ”Han är här varje kväll, tittar på vår dans.”
”Vi måste ge oss av.” Måne stirrade omkring sig. ”Vi måste ge oss av genast.”
”Vi dansade bara.” Pärla såg oförstående ut.
”Han är alv lilla vän, det var inte utan anledning han dansade med dig ikväll. Finns det någon chans att han såg din arm?”
”Nej! Varför skulle han ha gjort det?” Pärla visste inte varför hon skyddade honom. Det bara blev så.
”Bra. Då räcker det att vi ger oss av i gryningen. Då första strömmen av torgförsäljare kommer till staden.” Måne tittade på Pärla en stund och gick sedan ut i köket. Pärla satte sig på sin säng och började undra vad som egentligen hade hänt. Hon gick ut och fortsatte servera, efter två timmar hade sista gästen gått upp till sitt rum och Pärla stupade i säng. Hon väcktes av att Måne ruskade henne. ”Jag har packat. Kom nu. Vi ger oss av.” Pärla ville inte, hon tog det långsamt men skärpte sig när hon såg förtvivlan stiga i Månes ögon. De smög ut köksvägen, tog sig fram genom välbekanta gränder. Vid stadsporten tog det återigen stopp. Försäljarna var inte riktigt så morgon pigga som Måne hoppats på. De gömde sig under en trappa. Där satt de till solen gått upp. Då kom det mer och mer människor och snart var det så tjockt med folk att ingen skulle se dem när de slank förbi. De var ute på vägen igen. Det kändes ganska bra, tryggt. ”Måne, var ska vi? Var är vi på väg?”
Måne tittade på mig med oro i blicken. ”Jag vet inte, Pärla min. Jag vet inte.”
Helt plötsligt kastade sig Måne framför Pärla, en pil träffade Måne i bröstet. Hon föll ihop på marken, Pärla hade ännu inte förstått vad som hänt. ”Spring Pärla, spring!” Pärla sprang. Hon sprang som hon aldrig har sprungit förut, till det enda stället hon visste att ingen skulle följa henne, ut på drakslätterna. Där gick hon till de landsförvisade männen och Aveath. Hon behövde inte säga ett ord, han förstod vad som hänt. I flera dagar låg hon utslagen på marken. Hon kunde inte se, känna eller höra. Hon bara grät. När hon vaknar upp ur sin förtvivlan ser hon honom. Alven hon dansade med. Hon skriker i raseri och springer mot honom. Aveath höll tillbaka henne. ”Du måste förstå. Lyssna på honom innan du dömer honom.”
”Mitt namn är Dagg, jag är alv och kommer från staden Cumulus. Armbandet ni bär är tecknet för alvernas tronföljare. Ni är bunden att ta över tronen på andra sidan havet. Nu har jag fått vet att ni även är tronföljare i andarnas rike. Jag förstod när jag såg dina gröna ögon att kanske jag funnit svaret och lösningen på alver och andars uråldriga fejd. Jag berättade genast vad jag sett för kaptenen på skeppet jag kom med. Jag missbedömde hans omdöme, han traktade efter mänskliga förströelser och angav er för pengarna. Jag är rädd att det är ett pris på ert huvud min sköna. Varken andar eller alver vill se er levande, till människorna har de sagt att du är en tjuv och en mördare. Ni går inte säker var ni än går. Jag är rädd att pilen var avsedd för er. Ni hade en stark och vacker mor.” Dagg bugade djupt och såg på henne med ömhet. Han hade förändrats, spetsigare öron och amorbågar, underliga tatueringar som stack fram här och var. Han hade dolt sin identitet på samma sätt som Pärla.
Måne genomborrades av en pil avsedd för henne, Pärla samlade ihop sig. Torkade tårarna, packade ryggsäcken och gav sig ut på vägen. Hon visste vad hon var tvungen att göra. Hon skulle hämnas sin mors död. Hon var i alla fall inte ensam, hon hade Dagg med sig, ett underligt sällskap, ett barn av andar och alver och en alv. Tillsammans skulle de finna svaret till blodsfejden och få ett slut på den. Vägen bredde ut sig framför dem, hand i hand påbörjade de resan.

Jag satt hemma i min lilla lägenhet i Farsta. Det regnade och det smattrade imot fönstren. Jag tog en klunk av mitt kaffe och rökte det sista av min cigarett. Jag längtade efter något roligt. Jag var så trött på att sitta här och bara inte göra något alls. Jag jobbade åt en man som hade en firma inom hemsida design. Vi hjälpte andra stora företag att lägga ut deras hemsidor och hålla koll så att allt gick bra. Jag hade bra lön och jag kunde nästan köpa vad jag ville. Men det dög inte för mig, nej jag ville göra något annat. Så jag åkte till Prag.

Jag hade packat allt och hade tagit ett års ledigt. Nu skulle jag äntligen iväg. Jag satt på båten och skrev i min lilla dagbok. Min chef hade frågat vad jag skulle göra ett helt år i Prag. Jag hade bara svarat att jag skulle ta det lugnt och kanske skaffa en lägenhet som jag skulle hyra medan jag var där. När jag kom fram till Prag så gick jag runt till olika butiker för att se om det kanske fanns en annons om en bra lägenhet inne i staden. Jag hittade en och gick för att se hur den såg ut. Det var som en trea som finns i Sverige förutom att här var det som en tvåa. Jag bestämde mig för att slå till. På kvällen gick jag till ett litet Café som inte låg långt bort från där jag bodde. Jag kollade på folken och kände den där värmen när man vet att nu börjar det hända saker med ens liv. Dagen därpå gick jag ut och handlade lite möbler till lägenheten. I Prag var det billigare än i Sverige men ändå inte riktigt så billigt. Men maten och kläderna var billiga.

Jag renoverade lite i min lägenhet men med tiden så var allt klart. Jag var så lycklig och jag kände hur bra jag mådde. En kväll så bjöd en man som jag hade sett jobbade på det lilla Caféet som jag ägnade min tid åt kvällarna ut mig. Vi hade sagt hej och han var en riktigt trevlig man. Han hette Thomas. Vi hade en underbar kväll, vi gick ut och åt en god middag och sedan gick vi runt på olika barer. Han berättade att han hade en dröm som han skämdes lite över. Det blev som en sammanslagning när han sa att han alltid velat att haft en egen kiosk. Men det var vanligt att man ägde den med sin fru men det hade han ingen. Jag skrattade och berättade att jag kom hit för att kanske starta en. Han log och vi började gå mer in i diskussionen. Dagen därpå tog Thomas ledig och vi letade efter en kiosk som var till salu. Vi hittade en som låg 1km bort ifrån staden men båda hade bil så vi tog och köpte kiosken.

Äntligen så skulle vi starta den. Det var bara 1 vecka kvar. Allt var nästan klart. Vi hade köpt in allt och ställt det på hyllorna, det kanske inte riktigt var en kiosk. Det var mer en affär i litet format. Vi skulle sälja läsk, bröd, godis, oljor, kryddor, hygiensaker, leksaker och en massa saker. Vi hade målat väggarna vita och hyllorna i röd färg. Vi skulle bara lägga in en matta precis vid dörren där det skulle stå välkomna. Vi hade också anställt en person som skulle köra runt varor åt människor som var gamla och kanske inte orkade handla på egen hand, man kunde bara ringa så kom varorna innan kvällen.

Vi båda var mycket lyckliga och äntligen kom dagen då vi skulle öppna. Människor kom och gav oss gåvor som tack att de äntligen kunde handla i en affär där det fanns allt så att man skulle slippa gå i olika affärer bara för att köpa en vara. Vi var så glada och vi bjöd på godis åt barnen och lite saker så människorna skulle känna att här var alla accepterade. Efter ett år så fick jag beskedet att jag skulle åka hem nu. Företaget behövde hjälp eftersom det var många som ville ha hemsidor nu. Jag visste inte vad jag skulle välja. Jag hade min dröm här men mitt jobb och mitt hem där hemma i Farsta. Thomas sa att jag skulle åka hem och hjälpa till sedan komma tillbaka, men det skulle vara svårt att kunna återvända eftersom att det var mitt jobb och jag hade ett kontrakt som räckte i 5 år till. Jag grät på nätterna och en dag så ringde de och sa att de betalade biljetten bara att jag kommer hem nu. Jag var tvungen att återvända, jag visste det. Men viljan att lämna sin dröm som äntligen hade gått i uppfyllelse och sedan bara lämna den. Jag bestämde mig för att åka hem. Jag skulle göra allt för att kunna komma tillbaka snabbt. Thomas vinkade av mig vid båten, han var inte ett dugg orolig eller ledsen. För han var det väl bara en resa som inte skulle vara länge. Men jag var rädd för att min så kallade semester som den var i Thomas ögon skulle vara i fem långa år.

När jag kom hem till Farsta på natten så kändes det så tomt inombords. Jag längtade efter Thomas som säkert satt och tänkte på mig. Dagen därpå så gick till jobbet som vanligt och började arbeta. Min chef såg hur nere var jag. Han sa aldrig något, han gav mig bara uppgifter och undrade hur jag mådde. Jag ljög och sa att det var bra. Efter ett halvår så började jag må dåligare. Min chef såg men sa inget. Tiden gick och jag kände mig ensammare. Thomas brukade ringa varannan vecka och berätta hur allt gick med kiosken och hur mycket han saknade mig. En dag så mådde jag illa och kände mig yr, min väninna gav mig en graviditets test och jag gick på toa. Efter en minut så hörde jag min väninna skrika och ropa glatt ifrån köket. Hon kom springande med graviditets testet i högsta hugg. Du är gravid, du är gravid. Jag var helt chockad. Jag berättade det för min chef och han sa, Ja då får du väl jobba tills du inte kan längre. Sen får du åka tillbaka till Prag. Pappan måste vara vid barnet.

Jag jobbade på men dagen kom då jag bara inte kunde göra något alls. Jag skulle vara ledig i två år och det hade redan gått ett ½ år. Det skulle bara vara två år kvar sen. Då kunde Thomas komma hit och vi kunde stänga i två år. Jag ringde Thomas på kvällen. Han blev så glad så han skrek och tjoade. Dagen därpå satt jag på flyget till Prag. Min dröm var nu tillbaka. Nu skulle allt bli bra igen. Jag skulle göra allt för att vara med Thomas. Jag kände hur jag blev lycklig av att nu vara på väg. Jag ska tillbaka till Prag. Till mitt liv.

≫ Har du någonsin tänkt på hur fort tiden går? Hur allt runt omkring en förändras utan att du lägger märke till det? Att det är som att, om man vänder sig om för man känner att något förföljer en, men att det inte är något där. Men så fort du vänder dig framåt igen och börjar gå, så kommer den där känslan tillbaka! Så känns mitt liv hela tiden, att allt snurrar runt och det är bara jag som står till.≪

Det vrider sig i magen, det bullrar som en byggnadsplats i huvudet och allt står ändå bara stilla. Vad är det för fel? Vad kommer Nadjas ångest ifrån? Hon stänger ögonen hårt och försöker på något sätt komma fram till ett svar! Men inget svar dyker upp inom henne och hon ger upp, klär på sig kläderna och går ut i köket för att äta frukost.

– Vad tidigt du är uppe idag då, gumman?
Mamma Marlene sörplar i sig det sista av kaffet i koppen och skakar på dagens tidning och fortsätter att läsa.
– Somnade tidigt igår. Hur var det på jobbet då?
Nadja börjar bre två mackor, mycket ost skall det vara och gurka förstås!
– Det var bara bra, jobbade med en ny tjej som var hur trevlig som helst och vi fick mycket bra kontakt!

Nadja sätter sig ner och börjar äta på ena mackan medan hon tittar ut genom det aldrig tvättade fönstret. Utanför på gårdsdagiset leker dem små barnen och små bråkar om vem som skall få gunga härnäst.

”Tänk vad allt var bra när man var liten. Man behövde aldrig oroa sig för hur man såg ut eller hur man var. Man blev alltid förlåten och man kunde aldrig såra en på lång tid.
Så var det inte längre, nu var man tvungen att passa in i samhället och bland ungdomarna i skolan. Man skulle på något sätt hålla perfektionen av fjortis och dum i huvudet stilen vid liv i åratal.
Så sorlig var samhället i dagens läge. Som tur vad, var Nadja ingen i gruppen, i skolan som blev mobbad eller kränkt för sitt utseende eller sätt att vara på.

Hon var en tjej som fick mycket uppmärksamhet utan att ens göra något, hon krävde inte att människor skulle gilla henne och se henne som någon med hög status. Hon själv såg sig som en helt vanlig tjej bland alla andra, en av alla. Men ändå så kollade killarna lite mer på Nadja och pratade lite mer med henne än med andra tjejer och tjejerna visade Nadja respekt och tyckte bra om henne än med andra tjejer som dem slängde ur dumma onödiga kommentarer till.”

– Skynda dig till skolan nu Nadja! Annars kommer du bli försenad till första lektionen! Nadja kollade bort från fönstret och kollade med frågande blick på Mamma Marlene, som om hon vaknat från en hypnos och inte visste alls vart hon var eller vad som hänt.
– Hör du vad jag säger gumman? Skynda dig nu!
Nadja reste sig och gick mot badrummet för att göra i ordning sig. Efter 5 minuter var hon klar och stod i hallen för att knyta den sista skon och klä på sig jackan.
– Du vet att jag älskar dig socker topp!?
– Absolut! Jag älskar dig med!

Nadja små springer nerför trappan och ut ur porten. ”Jag kommer att bli försenad” Tänker hon för sig själv. Tåget har redan gått när Nadja springer in på perrongen. ”Nu kommer jag försent! Mamma hade som vanligt alltid rätt!” Nadja sätter sig ner och suckar högt medan hon lutar sig bakåt mot bänkryggen. Hon tittar sig omkring och ser en gammal tant som sitter och hostar i en näsduk, när hon tar bort den ifrån munnen så ser Nadja att det är blod. När tanten tittar upp ser hon att tanten inte är så gammal ändå. Hennes ansikte var blekt och ögonen såg sorgsna ut. Nadja sneglar på sig och kollar åt ett annat håll medan hon känner hur tantens blick letar efter ögonkontakt igen. ”Tänk om det skulle hända Mamma Marlene?” Nadja vet att Marlene inte mår så bra just nu och verkar faktiskt vara lite frånvarande.

Nadja ser tåget rulla in på perrongen och dörrarna öppnas och hon kliver in. Hon sätter sig och kryper ihop medan hon lutar huvudet mot fönstret
– dörrarna stängs.
Säger en högtalarröst och dörrarna stängs. Nadja ser ut genom Stockholm och tittar ner mot vattnet som är nedanför. ”Undra hur livet skulle vara om man fick leva som en fågel för en dag? Man kunde flyga runt och kolla alla människor nere på marken och ibland släppa ner en klick skit på någon man avskyr bara för att jävlas!”

En röst talar om att tunnelbanetåget är framme vid Nadjas stop och hon reser sig upp för att gå. Folk tränger sig för att komma fram och någon trampar Nadja på foten så hon gapar och skriker av ilska!
– Se vad du sätter fötterna kärringjävel
Damen tittar argt på Nadja och fnyser till.

Nadja tränger sig ut ur tåget och haltar mot trappan som leder upp och ut därifrån.
”Satans kärring! Varför ska man stapsera omkring med skor med sådana breda och tunga klackar!? Se hur skorna ser ut! Och foten bara värker! Jag skulle ha stampat tillbaka! Jo det skulle jag ha gjort!!

Klockan börjar bli mycket och Nadja springer mot skolan. ”Satan vad foten värker!” När hon kommer in i klassrummet så tittar alla upp från sina läseböcker och flinar. Adrian drar upp huvudet och blinkar med ena ögat medan han ler brett mot Nadja.

”Vad vacker hon är” tänker han för sig själv och ser när Nadja smidigt och lätt som en fjäder sätter sig ner och öppnar boken för att läsa. ”Varför ska hon vara tillsammans med den där idioten för? Hon kunde lika gärna vara tillsammans med mig! Jag är tusen gånger bättre än honom!”

Nadja sätter sig ner och öppnar boken för att läsa. Hon vet att Adrian fortfarande tittar på henne och hon känner sig obekväm. ”Varför måste han vara kär i henne för? Kan han inte bara släppa att hon valde Martin före honom?”

_{Det var ett tag sen det hände. Den där kvällen då Martin och Adrian slogs utanför fritids och Adrian fick åka till akuten med spräckt läpp. Kvällen hade börjat som alla vanliga kvällarna, med att Nadja gjorde sig i ordning och mötte upp Adrian vid gallerian för att umgås ett tag på fritids med alla andra vänner som brukade hänga där på kvällarna.}

Martin hade ringt och blivit arg på grund av att han var trött på att Adrian alltid skulle ringa och sno Nadja varje gång Martin hade en ledig kväll! Nadja hade förklarat att Martin kunde hämta henne vid fritids lite senare så kunde dem åka iväg och umgås dem med.

När dem hade lagt på så hade Adrian plötsligt blivit allvarlig i tonen och ville att Nadja och han skulle gå iväg och prata. Han berättade då sin kärlek för henne och hur dum Martin betedde sig mot henne och att han själv var mycket bättre, att han aldrig skulle göra illa henne psykiskt som Martin gör. Nadja hade blivit arg och lite rörd men ändå arg.

När Martin kom så gick Adrian fram till bilen och öppnade och skrek en massa meningar och slog vilt omkring sig med sina armar. Martin hade blivit arg och skrikigt tillbaka och plötsligt hade de börjat slagits. Allt slutade med att fritidsledarna hade försökt separera dem två och till slut hade det gått. Adrian blödde och Martin var ilsk och tog Nadja i handen och satt sig i bilen och åkte iväg.

Dagen efter så hade Adrian berätta att han åkt till sjukhuset och sytt igen läppen och att han hade en svullen näsa

Tänk att allt kunde vara som det är nu, även om det hänt så mycket förut. Det är skönt att allt blev som vanligt igen och inte kan eller får hända igen.
_{Nu är du nog väldigt intresserad av vad det var som hände? Jag ska berätta.}

»Allt började en helt vanlig dag som alla andra, förutom att idag skulle allt hända. Det som inte fick hända! Mamma Marlene gick upp och satte på kaffe och dukade fram frukosten som vanligt. Plötsligt kände hon en hård vass känsla i bröstet. Hon

försökte andas och ropa på Nadja. Men ur henne fick hon varken ord eller något. Nadja hade bara hört talriken som hade åkt ner på golvet och rusat in i köket för att kolla vad som hade hänt. Där låg Marlene och skakade och huttra, helt blek var hon i ansikte och Nadja la henne på sidan.
–Mamma, jag måste ringa ambulansen! Du klarar kanske dig inte den här gången!
– Nej, Om du ringer så kommer dem ta dig ifrån mig!
–Mamma jag måste ringa!

Nadja slog 112 och en röst sa
– Anna hos larmcentralen vad är det som har hänt?
Nadja var tyst i några sekunder men till slut så fick hon fram orden.
–uhum, Min mamma mår inge bra och jag behöver ambulans till Farstagatan 232 och det är snabbt! Hon är helt blek och skakar!
–Vi skickar en ambulans. Vad är ditt namn?
–Nadja, Nadja Ratchjini och mamma heter Marlene Ratchjini!
–Okej, Nadja jag vill att du låter luren ligga men att du går in till din mamma. Ifall det blir värre så tar du telefonen och pratar med mig. Är det okej Nadja?
–Ja, jag förstår.
Nadja la luren på sidan och gick in i köket där Marlene fortfarande låg och skaka. Hon lade Marlenes huvud i hennes knä och tårarna rann sakta ner för hennes skinder.
–Snart är allt över mamma, håll ut!

Det tog inte lång tid förens ambulans var på plats och lade Marlene i en slags säng som de bar henne i nerför trapporna och ut i ambulansen. Personalen fråga om Nadja ville åka med eller stanna. Nadja visste att Marlene ville att hon skulle stanna så hon skakade på huvudet och gav Marlene en puss på kinden.
Personalen stängde dörrarna och åkte iväg.

Nadja stod kvar på trottoaren och titta efter den tills den var helt utom synhåll. Hon gick upp till lägenheten och bara väntade, väntade på att telefonen skulle ringa eller att dörrklockan skulle plinga.

Medan hon satt där i den tysta lägenheten slog det henne att nu skulle hon vara ensam, ensam i ett långt tag. Men det var bäst såhär, nu skulle Marlene få sin behandling och Nadja skulle slippa ta hand om henne ensam varje gång hon fick sina attacker.

Efter några timmar så ringde telefonen. Nadja ville egentligen inte svara men efter tre signaler så kastade hon sig över telefonen och svarade.
– Hej jag heter Maria ifrån socialtjänsten och jag söker Nadja Ratchjini. Är det hon jag talar med nu?
–Ja det är jag.
–Hej Nadja, jag skulle vilja hämta dig så du kan få bo hos någon familj tills din mamma blir bättre. Eftersom du inte är myndig så måste jag tyvärr göra det här. Jag vet att det kan kännas jobbigt men du kommer alltid att kunna få tag på mig och jag ska hjälpa dig på allra bästa sätt jag kan. Förstår du mig Nadja?
Allt stannade och Nadja kände ändå ett lugn forsa genom kroppen och klumpen i bröstet försvann.
–Ja, jag förstår. Jag ska bara packa och kolla så allt är okej.

Två veckor gick och Nadja hade hamnat hos en snäll och trevlig familj lite utanför Stockholm. Hon pratade med Marlene i telefon varje eftermiddag och allt gick bra. Tiden gick snabbt och ett år gick och då fick Nadja flytta hem men mamma Marlenes bästa kompis fick bo med henne ett tag eftersom Marlene inte var färdig med sin behandling ännu. «

Klockan slår och Nadja reser sig upp och plockar ihop sina papper. Allt runt omkring är stressande känner hon och vill bara hem igen, hem till mamma Marlene. Nadja hinner nästan aldrig umgås med Marlene eftersom hon börjar jobba när Nadja kommer hem och det känns oftast ensamt. Fast Nadja har sina två bästa vänner Charlotte och Caitlin som hon umgås med mycket. Men förut så var det inte så en tid. Det var Charlotte och Caitlin som hade hört av sig till socialen om Marlene och förberedde dem för att ta hand om Nadja.

När Nadja fått reda på det så var det som om förlorade en del av sitt liv. Hennes två bästa vänner sen hon var liten hade gett ut information som hon hade berättat för dem i förtroende och sen bara brutit det. Men nu vet hon att det var en god gärning, inte för att vara elaka utan för att de brydde sig om henne. Men ändå så kändes det som att hon hade blivit sviken.

På rasten ringer Martin och vill träffa henne eftersom han ska åka iväg en vecka för att sälja och köpa lite bildelar. När hon ser hans bil och han som står bredvid med armarna i kors så känner hon ett lugn som fylls i kroppen.
”Han är så vacker, så underbar och snäll. Förutom när hans kompisar är med. Då är han kall som is och respektlös.”

Han kramar om henne och ger henne en kyss. Allt känns bra och hur det än var förut och vad som har hänt så är hon lycklig igen, för allt kan bli bra igen. Hur mycket allt än rasar för en så kan allt bli bra igen. Man får bara inte ge upp hoppet!

Dom åker sedan och fikar eftersom Nadja inte orkar vara i skolan så ville hon följa med Martin. När de sitter där och tittar på varandra medan alla runt omkring pratar och tänder cigg efter cigg så är det som en bubbla av lugn och stillhet som stänger in dem båda och bara dem existerar i den andra världen, världen utanför allt som kan gå sönder.

För inget kan krossa deras kärlek, ingen kan sticka hål i bubblan och släppa in den orena livsstilen som finns utanför. Nej i deras bubbla är allt rent och fint, så som kärleken ska vara.

-du mår väll bra Nadja? Du vet att allt ordnat sig och du måste förstå det. Sluta oroa dig över framtiden och istället ta emot nutiden vad den ger dig.

Nadja tittar på Martin med en frågande och osäker blick. ”Varför undrar han? Varför tror han inte på henne?”
-Allt är bra med mig, jag har dig och mamma mår bra nu. Hon är nästan frisk och hon håller ju mig uppdaterad nu om hur hon mår, hon har ju slutat hålla inne med sanningen för att jag ska kunna förbereda mig bättre på saker.

Martin tittar förstående och nickar medan han tar upp kaffekoppen mot munnen. Han ser på Nadja med sina snälla oroande ögon och känner hur hans handflator börjar svettas. Hon som sitter mittemot är hans livs kärlek! Allt han begärt i livet att få, hans önskan.

-Jag finns här för dig, jag kommer aldrig behandla dig illa igen! Jag ska visa hela världen att du är min och att jag älskar dig högre än allt annat. Människor får säga vad de vill om mig! Jag bryr mig inte längre om vad andra tycker, jag är boss över mitt eget liv och ingen ska få påverka mig längre!

Hans röst va tydlig och djup. Nadja ser i hans ögon och kroppsspråk att han är allvarlig.

Efter en stund sitter dem i bilen igen och Martin kör och är tyst, som om han tänker som en dator, ger små ljud eftersom den arbetar och sen tar fram sidan du dubbelklickat på. Han drar sin hand mot Nadja och fångar hennes i ett mjukt, kärleksfullt grepp och säger med tunna mjuka ord. – det kommer att ordna sig.

Självklart försvann han genom dörren utan att säga ett ord, och jag stod som fast frusen på golvet. Ingen hade någonsin sett mig i ögon och läst mig som en öppen bok som han. Under den där korta sekunden som våra blickar möttes, berättade jag hela mitt liv för honom. Det var ett så starkt rop på hjälp. Ett rop som jag aldrig någonsin förmått att få ur mig. Precis då, den där förmiddagen känndes det så rätt som aldrig förr, det beslut som jag tog.

Nu när jag går här på mina ostadiga ben men alkoholen rusandes i kroppen och blicken halvt ofokuserad på en lykstolpe några meter fram, så vet jag att det var det enda rätta beslutet att ta. Men samtidigt så funderar jag på vad som hade hänt om jag inte följt efter honom till ica den där dagen. Om jag inte hade “råkat” stanna lite för länge vid fruktdisken och tittat på de där gröna äpplena. Vars skulle jag vara idag, om jag inte hade “krockat” med honom bakom brödhyllan och sedan med rodnande kinder sprungit där i från. Jag sjunker ned på en bänk brevid en gatlykta och böjer på nacken, alla stjärnorna lyser så klart i natt. Med slutna ögon tar jag mig tillbaka till den plats där allt började.

Fan, Micka varför gjorde du så för? Jag satte mig ned utanför butiken på en av bänkarna och pustade ut. Om man följer efter en vilt främmande människa för att sedan låtsas gå in i honom på en affär så måste man va sjuk i huvudet! Jag stoppar ned handen i fickan för att ta fram mobilen, men den är inte där. Shit! Jag måste ha tappat den i affären. Hatandes mig självt ännu mera går jag med tunga steg mot dörrarna när jag sparkar till något. Det är min mobil. Jag böjer mig ned för att ta upp den, när jag rätar på mig öppnas dörrana och jag står öga mot öga med honom.
“Du är visst över allt du.” Säger han med den där mjuka rösten och ler svagt mot mig. Jag känner lite panik, och tänker åter igen på mina kläder.
“Ska du stå där hela dan eller kan man få gå förbi?”
Med darrande ben flyttar jag mig åt sidan och nickar lite. Med ens medveten om att jag håller huvudet sänkt. Jag är rädd för hans ögon. Jag vill inte att dom ska se mer än vad dom har gjort.
“Lasse förresten.” Säger han och sträcker fram handen, jag tar den tveksamt. När jag skakar hans hand kan jag inte låta bli att titta honom i ögonen. Dom är vackra är det första som jag tänker. Sedan upprepar jag inom mig; Lasse och Micka, Lasse och Micka, Lasse och Micka.

Jag heter Mickaela Andersson, kallas för Micka, är 16 år på väg mot mitt 17:e eller? Det är sånt som man aldrig kan veta, jag kanske blir påkörd av en buss imorgon och dör omedelbart? Jag har svart hår, men röda slingor i luggen (ja jag vet jätte orginellt verkligen) mina ögon är bruna och jag har hål i öronen. Jag klär mig som jag vill, det innebär oftast mjukisbyxor och en t-shirt, slita vans och mitt hårband. Ibland kan jag glänsa till och använda en svart slipps också ihop med att par jeans och en vit blus. Jag är en helt vanlig tonåring som gör det dom flesta andra gör: går i skolan (närmare bestämt i 9:an), pluggar (eller försöker så gott jag kan), umgås med vänner, sitter vid datorn, lyssnar på musik (ordentlig sådan, Iron Maiden, Metallica, Night Wish, Arch Enemy, Marlyn Manson, SOAD, In Flames, Korn, Sabaton, tja det händer väl att pop slinker med ibland nån gång), festar (mjo ibland i alla fall), är depprimerad (där, där har ni den felande länken med mig) Men det är väl inget, klart att alla tonåringar är deppade nångång då och då? Tss jo tjena, det här handelar inte om: “åhh stackars mig min kille gjorde slut”, detta går mycket djupare än så, så pass långt in i min själ att jag inte vet om jag klarar av det här längre. Hur länge klarar man av att bära på en så pass stor händelse? Jag vet precis, så pass länge som det krävs.

Det var en av de tråkigaste dagarna på hela veckan, nämligen måndag. Jag satt uppflugen på mitt skåp, dinglade med benen över kanten, sparkade in hälen i dörren. I mitt knä låg min mp3 spelare, och jag gungade huvudet i takt med musiken. Klockan på väggen visade 9.33, jag började för 13 minuter sen. Jag hoppade ned från skåpet, det var då jag fick syn på honom. Han kom in genom dörren och tittade sig omkring med sökande blick, han hade svarta jeans på sig, en skinnjacka men dragkedjan halvvägs öppen, jag skymtade en vit tröja under. Håret var långt och blont, uppsatt i en hästsvans. Jag stirrade på honom som besatt, det var ömöjligt att ta blicken ifrån honom. Med ens märkte jag hur klumpiga mina steg kändes, och hur fel min frisyr var. Hur kunde jag välja dom här kläderna? Det känndes oerhört pinsamt att ha tagit på sig mjukis byxor. Han verkade hitta det han sökte och med ens var han bortom min åsyn.
Jag stod kvar där i korridoren och kunde inte förmå mig att gå någon stans, tänk om han skulle komma tillbaka? Fan skärp till dig Mica, sa jag högt för mig självt. Det var då jag hörde hans röst för första gången.
“Fan, ja måste rusa blir sen till jobbet annars.”
Jag vände mig om. Där stod han, med ryggen mot mig, i hans armar befann sig Jessie. Hon höll om honom hårt. Det svartnade för mina ögon. Mitt huvud sa, Mica, lägg av du känner inte den där mannen. Han släppte taget och började gå mot utgången.
Det var då han gick förbi mig och jag kände hans doft för förstagången. Det var då han kollade rakt in i mina ögon och såg rakt in i min själ.

Den höga musiken dunkar i mina öron, skratten skär. Det käns så skönt att bara stå här på balkongen och andas in den svala natt luften. Plötsligt känner jag en knuff i ryggen och jag åker rakt in i balkongräcket. Mina händer håller hårt och jag blickar ut över kanten.
“Såg du!”
“Haha så jävla fult, alltså dom av alla människor!”
“Haha…”
Hannah och Amanda har kommit ut på balkongen för att röka. Bara att höra deras röster får mig att vilja spy, vilket jag gör. Rakt ned på marken 3 vånigar. När jag är klar vänder jag mig om och staplar in, utan att möta deras blickar. Överallt dessa människor som jag inte har någon som hellst realtion till, runtomkring dessa suddiga ansikten. Jag vet att det är fel av mig att vara här. Men spela roll, ingen kommer ändå att komma ihåg att jag varit här inne. Ingen. När jag långsamt knyter på mig skorna undrar jag vart du är. Antagligen har du redan försvunnit, men ibland undrar jag om det ändå finns en chans. Jag lever med hoppet. En sita sökande blick innan jag går ut från den överfyllda lägenheten. Jag går långsamt längs den nötta trottoarkanten på vinglande ben mot ett okänt mål. Men nånstans inom mig så vet jag vart jag är på väg, till våran plats. Alla sa att det var fel, vart det inte så dom sa, om och om igen. Att det aldrig skulle fungera, dom såg bara hinder. Nu undrar jag om dom inte hade rätt. Jag sparkar till en sten med skon.

Minna blinkade till, det stack i hennes ögon av ett skarpt ljus. Allting var vitt runt omkring henne, hon låg i en säng på sjukhuset och en sköterska satt brevid henne. Minna kände genast igen henne som Sara, hon var den syster som hade tagit hand om henne första gången hon varit där.
-Du hade tur den här gången, sa hon med en mjuk röst.
-Jaha, svarade Minna likgiltigt och vände bort huvudet och blickade ut över rumet. Det stod två till sängar vi den motsatta väggen och i den ena låg det en flicka som såg ut att vara lite äldre än henne själv. Hon såg så fridfull ut där hon sov.
-Minna, det här är inge lek. den är andra gången du kommer hit nu, det kan inte fortsätta såhär.
-Jag ska inte göra om det…
Minna tystnade och tittade ned på sin armar som dom hade sytt i hop, hon visste att det var nära, hon skar nästan uppåt, men det gick inte som hon tänkt, det blev ju bara lite fel, men nu skulle hon ju få komma bort. Hur lång tid skulle hon få? Innan dom skickade hem henne igen? Vad skulle hända då? Minna vände sig mot Sara och sa:
-När får jag komma hem?
-Din mamma kommer snart och hämtar dig, men Minna det här är allvarligt, du kommer att få träffa en psykolog en gång i veckan som ska hjälpa dig. Men nu måste du vila, jag ska ringa din mama.

En halvtimme senare satt Minna i bilen med sin mamma på väg hem. I dörren så möttes hon av sin pappa som tog ett fast grepp om henns mammas arm och slog till henne med den andra, så att hon staplade baklänges och föll ned för de tre trappstegen. Sedan slet han upp henne och knuffade in henne i hallen och smälde igen dörren. Han skrek en lång ramsa om hur oansvarig hon var som mor, som fått hennes egen dotter att nästan ta livet av sig. Minna flydde upp för trappan till sitt rum. Hon gick fram till skrivbordet och öppnade en låda. Där i låg brevet som hon förlängesedan skrivit, hon daterade det och vek ihop det prydligt, stoppade det i fickan och tog sin stora nalle i andra handen.

Solen höll på att gå ned, Minna stod på den gamla gångbron och blickade ut över staden. Under henne låg rälsen som ett spår ut till evigheten. Hennes hår fladrade i vinden när hon klättrade upp på broräcket.

Minna vaknade av att någon knuffade lite lätt på henne. Hon blinkade till och vände sig om.
-Upp med dig, du måste…kom med här!
Det var hennes mamma som stod där, alladeles förskrämd och som vanligt med ett vinglas i handen. Hon ryckte upp minna i armen och släpade iväg med henne på vingliga ben. Minna orkade inte bry sig om att fråga vad som stod på, hon visste mycket väl vad.
-Det är för din egen skull älskling.
Sa Elvi och ledde in Minna på hennes rum och låste dörren.

Minna lade örat mot nyckelhålet och kunde höra mammans hasande steg ned för trappan, och den höga musiken från bottenvåningen. Det var precis som vanligt, en av alla dessa ändlösa fester som äcklet hade mitt på natten. Hon böjade skratta, som en galning kände hon sig där hon stod mitt på golvet och skrattade. Stackars lilla mamma, tänkte hon. efter alla dessa år, har hon inte lärt sig att det alltid finns ett sätt. Han hittar alltid en väg in, alltid.

Minna gick bort till sängen och kröp ned under täcket, kurade ihop sig med den stora nallen i famnen och slöt ögonen, nu kom tårarna igen. Hon försökte att bara glömma det som skulle komma. Hon hörde nyckeln i låset.
-Snälla gode gud låt det vara min räddning.
viskade hon, en liten stund senare kände hon handen som strök undan håret från hennes kind.
-Lilla prinsessan varför schå leddsen darling? sluddrade han, och satte sig ned på sängkanten. Det stank från hans andedräkt.
-söta fina prinsessan du scka inte gråta, jag scka göra dig glad igen.

Minna stod vid fönstret och blickade ut, solen skulle snart gå upp, handen höll håsrt om nallen och ögon var alldeles svullna av tårar, men det kändes som att hon inte kunde få ut mer. På fönsterbrädan framför henne låg rakbladet som redan hade tjänat sitt syfte. Det rann längs hennes armar, fast hon inte hade skurit uppåt. Minna klättrade upp på stolen och öppnade fönstret. Kände den svala morgon luften svepa in och få hennes hår att flyga lite. Hon tittade ned, ett hopp skulle inte få henne död, men möjligen skulle hon bryta ett och annat, hamna på sjukhus, komma bort. Hon räkande till tre, när hon öppnade ögonen igen var allting svart.

Om natten när igen kunde höra, då satt Minna på sin säng och och grät, flydde från sin verklighet för en stund. Som hon alltid gjort, i så många år nu. Natt efter natt, det vill säga de gånger hon inte svalde tabletter för att slippa möta nattens hjärnspöken.

Minna blickade ut genom fönstret och såg det svaga månljuset, hon tänkte tillbaka på kvällen händelser, de fick henne att må illa. Tvärt ställde hon sig upp och sprang till toaletten och slet upp badrumms skåpet. Det spelade ingen roll längre, även om hon gömmde de vassa rakbladen högst upp på hyllan, så skulle hon på ett eller annat sätt skulle få tag på dem ändå.

Minna satte sig ned på golvet, så att hon slapp se skammen i spegelbilden. Hon betraktade sina tunna små armar och satte det kalla stålet mot den vänstra handleden. Hon hade hört att man skulle skära uppåt för att dö, men hon hade andra planer. Hon ville inte att hennes mor skulle hitta henne blödandes där, så att det lilla äcklet kunde skrika och beskylla henne för vårdlöshet och säkert slå ihjäl henne. Nej Minna skulle inte dö på det sättet. Hon hade slutat gråta nu, smärtan som hon kände inom sig rann ut med blodet, frihet. Starx efter så somnade hon där på det kalla golvet.

Solen skiner över en klarblå himmel och de sista höstlöven faller från rönnarna vid kiosken, jag böjer mig ned och knyter skon. Rätar på mig och börjar gå igen. I mina öron ljuder en av Killers demolåtar och jag låter tankarna vandra iväg till Björn. Jag borde ha sagt något mer. Men vad säger man? Jag har alltid förutsatt att det inte var så. Det kanske var dumt gjort av mig? Jag vet inte, allting känns så förvirrande. Jag går gatan fram och bläddrar i min ipod efter något lugnande och fastnar för In Your Room med Depeche Mode, jag svängar runt hörnet och krockar med någon.

”Nämen tjenare eru ute o går.”

”Åh…hej…”

Säger jag tvekande och drar ut ena sladden ur örat. Jag blickar upp och möter hans ögon. Varför ska känslor vara så komplicerade tänker jag, och försöker mig på ett leende. Jag tar in varje detalj av honom. Hans svarta hår, det vackra ansiktet med de blåa ögonen, den svarta kajalen, piercingen under läppen, den svarta t-shirten med det vita trycket över bröstet där det står Killers, de slitna jeansen och fötterna i ett par svarta, blekta och nötta Converse. Det två armbanden på vänster handled, och cigaretten i högerhand. På ryggen har han ett gitarr fodral. Han är snygg, trevlig och charmig. Men han är inte din längre, säger en otrevlig röst inom mig.

” Så lyssnar du ännu på våra demolåtar?”

”Japp du vet 24-7, får jag…?”

Säger jag med ett leende och pekar på hans cigg, han räcker fram handen, jag är klumpig och fumlar lite, känner värmen från hans händer, tar emot cigaretten och för den mot min mun. Han ler, jag känner mig alldeles yr. Jag ger tillbaka cigaretten, det blir en pinsam tystnad, jag vet inte vad jag ska säga.

”Så kommer du på Demolition på fredag?”

”Joo, självklart, jag, Evve och Björn kommer.”

”Coolt.”

Säger han och tar ett bloss på sin cigg.

”Mmm.”

”Men du ja måste dra vidare ska till repan…eh…vill du hänka?”

”Eh…ja vet inte…jag ska…inte idag men vi ses.”

Han nickar förstående och börjar gå vidare. Jag vänder mig om och följer honom med blicken. Besviken på mig självt pluggar jag in lurarna och går iväg till tonerna av You Only Tell Me You Love Me When You’re Drunk med Pet Shop Boys.

Jag sitter under den nästan nakna eken, på en sten och blickar ut över vattnet. Bakom mig ligger kyrkogården. Jag tar upp en liten sten och kastar iväg den hårt, reser mig upp, går bort mot staketet, klättrar över det och sätter kurs mot den närmaste raden av gravar. Jag tänker på morsan som i detta nu antagligen sitter på sitt ”psykrum” som jag kallar det. Förut var det farsans kontor men jag kommer knappt ihåg hur det såg ut, nu är rummet kalt och vitt med en stor fluffig matta på golvet. Vad jag kan minnas så lät morsan göra om rummet direkt efter olyckan. Hon sitter mitt på mattan och mediterar, eller ber till gud ja vet inte. Jag bryr mig inte längre och jag känner mig självisk igen. Men jag kan inte hjälpa det. Tänk att hon fortfarande tror att jag inte vet sanningen, det är längesen jag blev stor och fick ”öron” om man säger så. Men jag vill ändå höra det från henne, jag tycker mig ha rätten att höra sanningen om min farsa från min egen morsa. Jag har kommit fram till graven, hukar mig och fixar till blommorna som jag la dit igår. Det är en enkel sten av granit, rundad längst upp. Bokstäverna är svarta.

Per Dag Melin

✩12/09 1956

†18/03 1996

Jag sätter mig ned i gräset och känner solen värma i nacken. Det är en gräsfläck på mitt knä.

”Jaha nu vet hon…jag berättade allt…”

Det låter fånigt jag vet, man jag har alltid gått hit för att ”prata” med farsan, det ger mig trygghet och ett slags lugn. När jag var mindre tyckte jag mig höra farsan svara med hjälp av vinden. Nu vet jag inte vad jag tror, är jag för stor för att tro på det spirituella? Eller är det hans röst jag hör i den sena höstvinden.

”Jag orkar inte längre, vill inte…

Jag blir tyst och det känns skönt att ha fått ut allt de där ur mig. Jag har funderat på att prata med en psykolog, men jag är inte redo att låta en främmande människa få höra saker om mitt privatliv. Men här på kyrkogården kan jag slänga ut mig allt, dom som hör det är ändå döda och kan inget göra.

Jag reser mig upp och börjar gå mot kyrkan.

Det är onsdag idag konstaterar jag och tittar ut genom fönstret. Det spöregnar, jag har ingen lust till något. Jag kan inte sluta tänka på det som Björn sa till mig. Det är den enda tanken som snurrar runt, runt i mitt huvud, jag har väldigt svårt att förstå konstigt nog. Jag vet inte varför men jag vill inte acceptera det. Lilllördag idag, och det regnar. Jag sitter på mitt rum vid datorn som vanligt och funderar över livet. Eller snarare över mina känslor. Jag vet vars jag står, det är ingen tvekan om den saken. Det blinkar till på skärmen, ett nytt meddelande på min hotmail, avsändare anonym vad fan…

”Jag vill inte ha nå jävla cp virus!”

”Jaha tack för den!”

Jag vänder mig om och i dörren står en lodis Mimmi, i svarta mjukisbyxor och en urtvättad t-shirt. Håret är slarvigt uppsatt i en knut. Hon har inget smink på sig, hennes ansikte ser så naket ut. På fötterna sitter ett par randiga sockar med hål på högra hälen. Hon är söt.

”Nämen tjena.”

”Så du har fått virus på burken?”

”Vete fan ett anonymt mail…”

”Åh fan va kul öppna! Vill du inte veta va de står?”

”Meh tänk om de e ett virus då?”

”Näe kom igen nu va inte så feg, du har väl virusprogram o sånt tjox? Haru ingen musik man kan lyssna på?”

Hon skratar och går bort till stereon och rotar i min cdsamling. Jag klickar upp mailet och sätter andan i halsen.

Vete fan asså men skulle vi inte kunna träffas?

Jag är i stan över helgen, några polare ska spela

Ring om du har lust

O73-8560095

Jag vet inte vad det var, men jag kunde inte bara sitta hemma och ruttna bort. Så ja tog moppen hem te Björn. Jag står med en Opeth skiva i handen och skakar på huvudet, betraktar Björn där han sitter framför datorn med sina slita jeans och en svart t-shirt. Han har just öppnat mailet, jag kan inte se vad det står. Det blonda håret lockar sig lite i nacken. Minnena kommer över mig. Jag står för mig självt bakom skolmatsalen, iklädd svarta boots, neonrosa nätstrumpbyxor, svart kortkjol, vitt linne och en skinnjacka. Mitt hår är knallrosa. Runt ögonen har jag grov kajal och rosa ögonskugga, läpparna är rödmålade, vinröda är dom. Jag har två nitarmband och några kedjor. Vid mina fötter står en svart väska fullproppad med pins och klotter. Jag har en bärbar cdspelare och i mina öron ljuder Imperiet. Jag tror att jag är punkare. I handen håller jag en cigg. Jag vet att alla tittar på mig i smyg, att alla pratar om mig bakom min rygg. Men jag orkar fan inte bry mig. Mamma har alltid sagt att jag varit egen. Pappa tycker att jag är modig som vågar klä mig som jag vill. Men att jag röker, det vet dom inte. Det har jag börjat med nyligt, det hände när jag träffade Lilly och Amanda från Åkersbergaskolan. Lilly och Amanda går i åttan. Lilly har knallgrönt hår i en tuppkam och Amanda har blå extensions. En dag när jag satt nere på torget och glodde på folk som glodde på mig kom dom förbi.

”Tja tjejen har du cigg?”

Frågade hon som jag senare skulle få veta hette Lilly.

”Va…eh…näe.”

”Faaaan….aja sorry om vi störde…Vänta du går inte på Åkersberga va?”

”Näe…”

”Då måste du va från Rosborg”

”Nääe…ja går på Engdalsskolan 6B…”

”Va?...e de sant ja trodde du gick i åttan…haha…coolt, trodde att ni var för små för o va punkare! Jag heter Lilly förresten.”

Sen dess har ja hängt med dem, dom köper cigg åt mig och nu stod jag alltså där bakom matsalen och rökte. Det var då han kom, Björn.

Björn går i 6A och tillhör dom tuffa killarna. Han är en av dom som alla tjejerna har högst upp på sina listor. Jag hatar Björn. Våra mammor gick på samma babygrupp. När jag var pytteliten lekte jag ofta med Björn. Sen blev vi större och slutade hälsa på varandra. Han berättade för alla i sin klass att jag brukade springa naken på hans gård, när jag var liten. Han sa det i fyran. Alla skrattade. Hela skolan fick reda på det. Jag hatar björn.

”Tja, kan man få?”

Jag suckar och himlar med ögonen så att han ska förstå att han ska gå, sedan drar jag motvilligt ut lurarna och tittar på honom. Han har säckiga brallor och en stor tröja med något hiphop märke på. På fötterna sitter ett par vita sneakers. En röd kepa är nedtryckt över huvudet man ser inte hans ögon. Lockigt blont hår sticker fram vid öronen. Jag hatar Björn. Han är ful. Han tror att han är cool. Bara för att han vet att minst 10 tjejer har honom högst upp på sina listor. Haha om jag hade en lista skulle du vara sist Björn!

”Va vill durå?”

”Ja undrade om man kunde få en cigg?”

”Man får inte röka när man går i sexan, det vet du väl”

”Akta dig du, kasta inte sten i glashus.”

Han ler ett äckligt leende. Jag hatar Björn!

”Hmh vad händer här då?”

Jag stelnar till, den rösten är alltför bekant. Jag vänder mig om och möter min lärares blick.

”Du röker väl inte Mirjam?”

”Ja…jag…”

”Mirjam, att ljuga lönar sig inte, det här måste vi ta upp med dina föräldrar, då kanske vi skulle kunna prata om din klädsel också. ”

”Me…men…”

”Fröken, det var jag som tvingade henne.”

”Vad säger du Björn?”

Han tittar rakt in i Karins ögon och säger:

”Ja fröken, jag sa att om hon inte rökte så skulle jag berätta historier om när vi var små så att hela skolan skulle skratta åt henne.”

”Mirjam, är detta sant?”

”Ne..”

Jag tystnar när jag känner Björn nypa tag i min arm sedan säger jag:

”Jo…fröken han tvingade mig!”

Björn blev avstängd från skolan i tre dagar och jag skämdes djupt. Alla andra elever visste ju att det inte var sant. Många hade sett mig röka nere på stan med Lilly och Amanda. Dom i klassen viskade om mig, och de 10 tjejer som hade björn som etta på listan blängde surt, för att deras ögonsten hade pratat med mig. På den tredje dagen gick jag hem till Björn och kastade sten på hans fönster. Han kom ut, vi gick den långa vägen till naturreservatet. Där vandrade vi runt i timmar och talade om allt mellan himmel och jord. Det sätter spår i en. Vänner skulle vi vara för alltid. På den stora eken ristade vi in våra namn, fast man inte fick förstöra barken.

M.E&B.M

Det där var 5 år sedan. Björn är tryggheten för mig. Jag kramar om kortet som ligger i byxfickan. Jag är alltid här för dig Björn. Alltid.

Jag borde ringa. Det är väl artigast, eller? Men jag vet inte om jag kan. Allting blev just så jävla komplicerat. Det handlar väl om viljan att våga.

Det prasslar av höstlöv under våra fötter där vi går genom allén i parken. Solen lyser trotts det så är luften kylig och jag ser molnen samla sig. Jag sparkar till en sten.

“Jag tror det blir regn. Hallå jag tror det blir regn sa jag!”

“Va?”

Jag får syn på den vita sladden från hörlurarna som går från jackfickan och upp mot öronen. Jag rycker ut båda sladdarna och säger:

“Har du lyssnat på musik hela tiden? Du har ju inte hört nått av vad jag har sagt! Här går man och anförtror sig åt tomma luften suck!”

“Förlåt, men jag lovade att lyssna igenom det här.”

Hon ser bedjande på mig med sina bruna ögon under den svarta snedluggen. Hennes silvriga tiara glittrar i höst solen och det har runnit lite kajal under ena ögat av den starka vinden som skapar tårar i ansiktet. Hon drar upp dragkedjan på den neongula jackan och den prickiga kjolen fladdrar i vinden. Hon sparkar till några röda löv och får med lite lera som fastnar på hennes gröna converseskor. Hennes ben skakar av kylan då hon bara har på sig ett par svarta strumpbyxor under kjolen. Hon är väldigt söt, ingen tvekan om saken och mina vänner undrar alltid hur det kommer sig att vi inte är mer än vänner. Alla killar drömmer väl i hemlighet om söta, små kajal poppande fickor. Men så är inte fallet med mig. Dessutom är Mirjam min allra bästa vän. Jag har känt henne hela mitt liv, vi har inte varit dom bästa av vänner precis, men i sexan sa det klick. Jag har sett henne gå från punkare till popare. Jag är den som fanns vid hennes sida efter första uppbrottet med pojkvännen. Det var min axel som hon lutade sig mot när jag hjälpte henne hem efter första fyllan. Jag kan henne utan och innan, hennes familj är som min familj. Jag skulle inte klara mig utan Mimmi i mitt liv. Sen så finns det andra anledningar till att jag inte kan bli tillsammans med henne. För det första så skulle jag aldrig riskera våran vänskap på det sättet och för det andra så är jag inte intresserad av kajalflickor med påmålade tårar eller Broder Daniel stjärnor under ögonen, hur söta dom än må vara. Nej, jag och Mimmi kommer det aldrig bli.

“Lyssna igenom vad? Håkan Gnällströms nya?”

“Tack, jag vet att du inte uppskattar min musik och att du hellst av allt vill gömma dig bakom en påse när vi går på stan tillsammans och jag har en av mina extrema indiedagar, men vet du vad? Jag vet att du innerstinne vill förvandlas till en söt liten kajalpojke du med.”

“Hahaha…”

“Förövrigt så är det inte Håkan, det är Killers demo lyssna dom är grymma…”

Jag tog emot ena sladden och stoppade in den i örat.

“Den här låten är tänkt att bli deras första singel, den heter Goodbye.”

Den började med en gitarr som spelade lugnt och en bas i bakgrunden. Sen kom sången in, mjuk och lugn. Men plötsligt kommer trummorna och det hela förvandlas till en riktigt rivig rock/punk låt. Jag kan inte stå still en sekund till.

“Jäklar det här är ju bra!”

“Mjo de e rätt bra, den här raden gillar jag…”

Mimmi började sjunga för fullt.

“Tack jag uppskattar din sång men var tyst nu så jag kan höra låten.”

När sista ackordet klingat ut drog jag snabbt ut sladdarna innan jag förgiftades av Håkan Hellström.

“Mimmi du har äntligen lyckats!”

“Med vad?”

“Att hitta musik som verkligen går att lyssna på.”

“Du är alltid lika vänlig, men vad bra då gör det ju inget att jag tänker släpa med dig till Demolition på fredag.”

“Stopp där, menar du den där indie grejen på Folkan?”

“Tssk, som att du ens skulle sätta din fot bland ett 20 tal indiehungriga tiara flickor i svart och rosa, nej jag ska dit med Evelina senare. Demolition är ett arrangemang på Revyn för demoband. Killers ska spela där.

“Hm..okay men på ett villkor, att du inte släpar med mig till den där inideskiten efteråt även om jag är aspackad!”

“Jag skulle hellre dö än o ta med dig till en poptillställning.”

Hon pluggar in hörlurarna och vi går vidare genom parken i tystnad. Höstvinden blåser allt kraftigare och molnen har täckt solen. Träden svajar och löven prasslar under våra skor.

“Du, jag hörde faktiskt vad du sa tidigare även om jag lyssnade på musik.”

“Va?...Eh..jaha…men…”

“Jag förstod det, jag har nog vetat det hela tiden.”

“Så det gör inget? Inget är förstört mellan oss?”

“Nej, din dummer, jag älskar dig ändå kom hit.”

När vi står där mitt på vägen i allén och kramas så faller de första regndropparna.

Jag vet inte varför, men jag känner att läget mellan mig och Björn har förändrats. Under dom där få sekunder när han berättade för mig hur han egentligen känner. Jag ser allvaret i hans bruna ögon. På något sätt ser han sorgsen ut. Det är som hundvalps ögon, när dom inte får det dom vill ha. Jag tänker tillbaka på den tid som jag har känt honom, en jävla evighet egentligen. Björn. Björn med dom slitna diesel jeansen, och den svarta ironmaiden t-shirten. Björn med det blonda håret, lätt stylat och på fötterna de vita vansen(som jag lyckades få honom att köpa). Klart som fan att jag älskar honom. Det har jag alltid gjort. Kanske är det först nu i den här regnvåta kramen på grusvägen som jag inser att det ligger nånting större bakom de där orden. Jag skakar av mig tanken och blickar upp i hans ögon.

”ska vi stå här hela dan eller?”

”Ja då slipper jag duscha ikväll i alla fall.”

Säger han med ett skratt och vi börjar springa genom allén. Parkeringen ligger bara några meter bort och jag fumlar i jackfickan efter nycklarna.

”Fan att du inte har fixat körkortet Mimmi!”

”Äh, håll käft annars får du gå hem.”

Jag ger honom den ena hjälmen och vi hoppar upp på moppen, jag känner en stöt gå genom magen när han lägger armarna runt mig. Varför? Tänker jag det ska inte vara så här. Inte nu! Jag förbannar mig självt och sätter fart mot stan. I fickan vibrerar mobilen.

Det är kväll och jag ligger på sängen i mitt rum och lyssnar på Utan Dina Andetag av kent. På sängbordet ligger mobilen. Det piper till, jag vet redan vem det är från. Jag läser:

”Gillar du vår demo?...

kommer du på Demolition på fredag?

*kramar*”

Det har inte varit en lätt dag. Först så blir man kontaktad av sitt ex som vill att man ska lyssna igenom ett gäng demo låtar. Han har självklart inte tid att komma över med dom, så han skickar dom över msn. Ännu en feg ursäkt att inte vilja träffa dig, tänker du och lägger in låtarna i ipoden och sticker iväg på moppen för att hämta upp din allra bästa vän. Någon som betyder så oerhört mycket för dig, och som du vet att du betyder lika mycket för. Ni går eran vanliga runda och pratar om allt mellan himmel och jord. När du mellan raderna av elgitarrsolon och härliga rockballader, uppfattar orden. Orden som du aldrig trodde att han skulle säga. Klart som fan att du känner dig väldigt förvånad. Men innerst inne har du nog alltid vetat det. Du borde ha förstått att det var så. Men du känner dig ändå tveksam. Nånting inuti dig vill inte förstå. Jag ligger på min säng och regnet slår mot rutorna, tonerna av She Loves Me med Kristofer Åström ljuder från datorn och jag reser mig upp från sängen. Två steg, sedan är jag framme vid garderoben, jag rycker upp dörren och letar bland alla de randiga, prickiga, rutiga, svarta och neon skrikande plaggen. Längst in under en hög med randiga strumpbyxor hittar jag det. Jag blir ståendes blickstilla. En ny låt surrar i datorn:

”och du är min, min, min att ta med att ta ut på en jakt efter tiden som flytt” sjunger Jocke Berg med sin underbara röst och gör mig lugn inombords och jag blickar ned på fotot i min högra hand.

Väl hemma så kastar jag mig in på mitt rum innan morsan hinner ställa till med ett korsförhör. Jag kliver över en trave med smutsiga kläder, sparkar till en tom pizzakartong kastar ned några sockar från stolen och slår på datorn. Jag går bort till stereon och sätter på den senaste skivan med Maiden och blickar ut genom fönstret. Det regnar ännu, jag tänker på Mimmi. Det hade inte varit självklart att berätta för henne, trotts allt som hon betyder för mig. Att bara slänga ut sig en sån sak. Hur skulle jag veta att det INTE skulle påverka våran relation? Med en djup suck går jag bort till datorn och startar ett spel, det knackar på dörren och morsan kommer in utan att vänta på svar.

”Du kan inte bara koma in så där har jag sagt!”

”Så här ser ut!”

”Och…?”

Säger jag och fortsätter stirra på skärmen, jag vill inte möta hennes blick.

”Nu får du ta och städa Björn! Så här kan du inte ha det tänk om…”

”Ja…tänk om vad?”

Jag visste precis vad hon skulle säga, jag vill inte höra det, jag går bort till stereon och höjer volymen ännu ett steg.

”Du kan bara inte ha det så här vad ska dina kamrater säga, och tänk så otrevligt om…om Mirjam skulle komma hit.”

Hon börjar plocka upp mina kläder och jag vänder mig beslutsamt om och tittar rakt in i hennes bruna ögon. Med ens slår det mig hur gammal och sliten hon ser ut. Det korta bruna håret har redan fått några stråk av grått, hennes ansikte ser ut att ha fler rynkor än vad jag kan minnas. Den tunna kroppen verkar skör som att hon skulle gå av på mitten om hon lyfte ett plagg till. Jag känner mig självisk och elak.

”Fru Melin?

”Eh…ja vad gäller det?”

”Peter Karlsson från polisen det gäller er man Dag Melin.”

”Han är inte hemma, vad har hänt?”

”Kan vi komma in, det är nog bäst att ni sätter er ned fru Melin.”

”Vad är det, har det hänt något?”

”Mamma, vad är det varför är polisen här?”

”Är det er son?...Vi vill ta det här med er först fru Melin.”

”Björn gå upp på ditt rum!…vad är det som…”

”Sätt er ned, er man…”

”Mamma vad är det som händer?”

”Gå upp på ditt rum sa jag!”

”Fru Melin, er man har omkommit i en trafikolycka nere vid köpcentret…”

”Ne…nej…ni måste ha misstagit er…in…inte Dag…”

Jag väcks ur minnen och ser på morsan, det har gått 10 år och aldrig har jag frågat henne om känslor, aldrig har jag vågat prata om det som hände. Olyckan, otroheten, sveket och ändå så är jag vuxen nog att göra det nu. Just på grund av det här har jag inte kunnat förmå mig att säga som det är, just därför undviker jag konsekvent alla frågor som rör Mirjam. Jag borde hjälpa till mer, tänker jag och tar upp den tomma pizzakartongen.

1.

Telefonsignalen skar genom rummen som en rostig kniv. Signalen som var av en antikverad art kom från en svart bakelitsak placerad i vinkel på skrivbordet i arbetsrummet. Vid en första anblick in i rummet och på dess centrala pjäs, redan nämnda skrivbord i massiv jakaranda, var det uppenbart att dess ägare måste lida av rätsjuka. Rummet med sina stora tjocka persiska matta, lika tjocka och mörkgröna gardiner, höga viktorianska burspråk flankerade av bokhyllor överfyllda av uteslutande skinnband i nyskick, utstrålade en symmetri på gränsen till det absurda. Trots detta hade dess övriga inredning en tendens att sjunka undan för betraktaren. Skrivbordet var sannerligen rummets hjärta och själ, alla andra möbler; sammetssoffan med tillhörande puffar och sidobord, den låga låsta byrån eller bordet med glasskivan, föll nästan i skymundan för den pjäs som måst stå rummets ägare dyrast. Bordet var egentligen av mycket enkel empire med fyra låsta skrivbordslådor, två på vardera sida och snidade ben och bordskiva, men tillsammans med den förbluffande välmatchade skrivbordsfåtöljen i mörkt skinn kunde det inte råda någon tvekan om vem som ägde situationen vid audiens. Den ingöt en känsla av ren makt som bara förstärktes av rummets i övriga nästan stilistiska interiör.

Skrivbordsskivan var välstädat och nästan pedantiskt tillrättalagt. Utöver telefonen fanns där ett skrivbordsunderlägg i grön filt, matchade med gardinerna, två elektriska skrivbordslampor med gröna skärmar samt ett bastant skrin, säkert 15 gånger 20, i mycket mörkt nästan svart trä. Denna diskreta och välpolerade sak, med allra största sannolikhet låst och innehållandes alla möjliga sorters hemligheter, gjorde inte mycket väsen för sig intill bordets vänstra kant. Trots detta blänkte den nästan i miljön som i övrigt framstod som nästan dunkel.

Skymningen hade börjat falla i trädgården utanför och därutöver hade någon dragit för gardinerna som för att skydda mot insyn. I själva verket var rummets ägare inte så förtjust i den skinande solens strålar, som på dessa bredgrader kunde bli särskilt starka framåt middagen. Elaka tungor hade i många sammanhang och kretsar av såväl vänner som fiender skvallrat om rummets ägares nästan maniska rädsla för solen, en rädsla som om den nu verkligen existerade föll sig extra illa med tanke på var dennes valt att bosätta sig. Ryktena talade ibland om (solsjuka), men då endast i sammanhang av strikt illvilja. Ryktena var inte sanna, men det bekom varken rummets ägare eller dennes närmaste vänner och associerade att det tisslades och tasslades med ibland vassa tungor. Det var tomt prat av en sort som inte kunde skada rummets ägare. Med tanke på att det var just denna som egentligen styrde informationens gång i deras del av staden.

En andra signal slog närapå till just som resonansen av den första helt och hållet dött ut. Dess skrikande och vassa karaktär tedde sig än skrikande och vasst i undervåningens stillsamhet och lugn vari dess källa stod att finna. Med all säkerhet letade sig signalen ut genom dörren till foajén, vidare upp för trappan eller ut i köket eller salongen och så vidare och så vidare men det stillsamma huset på sin stillsamma tomt i sin stillsamma del av staden stod tom sånär som på en person. Vartill signalen än letade sig fanns där således endast en enda person som hörde dess alarmerande och denna enda någon satt för närvarande bekvämt nedsjunken i skrivbordsfåtöljens mjuka skinn bara några fot från telefonen i fråga. Han satt där, tyst och stilla, i det förhöjda lugn som telefonsignalens skarpa klinga så ofrivilligt skapat, och väntade. Han insöp den grad av kontroll som hela arbetsrummet formligen sjöd av, den solida tillfredställelse som endast en atmosfär av ren och skär ordning kan skapa. Till och med hans i vanliga fall darrande pek- och långfingrar vilade stilla på skrivbordsfåtöljens mörka och nötta skinnyta. Till och med hans i övrigt så rastlösa sinne fann ro i det korta ögonblick mellan den andra signalens slutgiltiga död och den tredje signalens abrupta födelse. Han rös och lät den välmanikyrerade högerhanden färdas från sin viloplats. Han beundrade dess proportioner och åldrade skönhet då den landade på den svarta bakelitluren och svarade kort efter dess lakoniska och självsäkra återvändo till hans ansikte, långt ut i fingerspetsarna med självsäkerhet, självmedvetenhet och självrespekt. Han hade för länge sedan tagit ett djupt andetag och räknade nu tyst för sig själv. Ett tusen ett, ett tusen två.

”Hallå, Key,” svarade han avspänt med telefonluren på ett perfekt avstånd från huvudets högra sida. Lugnet i hans röst, som så många kände väl vid det här laget, var måttet för hans yttre självbehärskning trots att det i hans hjärta tornade oroliga och mörka moln. Han hade väntat längre än han ansåg sig förtjäna på detta samtal och trots dess vikt och syfte kunde han inte hindra irritationen från att ta fäste i hans sinne. Det gick kanske lite för lätt. Han fortsatte lika lugn som innan:

”Din nonchalans är oacceptabel.” Rösten som mötte hans öra hade en lika distinkt patina som hans egen, väl medveten om att då hans mottagit ett uns av stryk genom åren hade den på andra sidan luren mottagit kilovis. Den hade kvar sin charm och sensualitet, illa åtgången av cigaretter och sprit och Gud visste vad, men genom alla dessa lager fanns den perfekta harmoni han en gång i tiden fallit så hårt för. Nu rispade och raspade den fram vad som kunde uppfattas som ett skratt. Han fortsatte genom oljudet.

”Jag imponeras av ditt förakt, Key, din förmåga att ideligen lägga krutet på det som helt saknar betydelse. Du borde ta det här på lite större allvar, min kära.” Skrattet från andra sidan avbröts plötsligt och förvandlades till ett våldsamt hostande och fräsande, inte helt olikt ljudet av ett gammalt sågverk, förvisso ett med en imponerande stuns. Den materialiserades i ord.

”Men, men, gamle gosse, här kastas det hela bergskedjor. Du bör tänka dig noga för innan du går i klinch med mig om val av medarbetare.” Det sista ordet var menad som en pik och han visste exakt på vilket sätt. ”Men det är klart