han hade varit lika stolt som rädd
men aldrig gett sej in beväpnad
natten sjöng lågmält med i hans visa

på linjerade papper med brända kanter …

jag ljög om min framtid som du om din dåtid
helt utan mening för att inte glida isär
men vi ville vara underbara i den värld
där vi borde sagt ...

konvertibla ord
glömda i en dåtid
ingen hörsammat

en förtvivlad uppmaning
och en vädjan om att synas

i ärlighetens omslutning
är vi alla …

vi dansade med älvorna
med natten
och känslorna

framtiden visste inga gränser
väggarna var redan inslagna

du vilade din haka
i mina händ …

trots att jag lämnat flera mil
av väg bakom mig

är vi fortfarande för nära

jag är inte luften du andas
jag är din himmel

avslöja aldrig
på vilka stigar du gått
och hur många träd
du kysst på vägen

smek min tredje kota
töm min cistern
på det som inte var

be …

avskedshanden vilade
på det sista ordet
innan udda blev jämnt
och björnen blinkande
ovant mot ljuset

särpräglad var enhetlig
ett obeveklig …

det finns inga
knäppta händer
som räcker till
för den som inte tror

och du vände dej
aldrig uppåt
och vågade inte
blicka bakåt

flydde ...

mörkret dränkte henne där hon låg
utan att längre behöva blunda
den ena handen snuddade vid volymknappen
den andra trummade tröstlöst takten ...

högre viskningar
än mina ljudlösa rop
på hjälp

och en evighet
som aldrig funnits
eller skapats
för den som inte längre känner
för den som …