sereìn
vi strör omkring oss
stundtals förlorade ljud
av vår inställsamma
undergång
vi strör omkring oss
stundtals förlorade ljud
av vår inställsamma
undergång
kommer du ihåg
hur du vände vindarna
inåt mot tegelväggar
och glasklädda be
kännelser hur du rörde
mig ut och in
gav mig en saknad
att nä ...
jag lyckas aldrig släppa
dina andetag
kristalliserade och få
fängt beskrivna
som om det var
menat