Jag tycker (förutsatt att du menar detta mer som en debattartikel än något skönlitterärt) att du antar för mycket. Det är nästan som att du menar att spridningen i sig förstör all form av kreativt skapande. Det skapar ett fruktansvärt isolationistiskt seende på konst, mitt mål är inte att sprida för någon form av ersättning (som märks genom att jag publicerar på asfalt) utan att sprida för att jag genom mitt medium vill förmedla något till någon annan. Jag ser inte det som att skapandet slutar när jag sätter sista punkten/färgdraget på min novell/tavla, utan att genom att släppa det jag gjort fritt, så fortsätter det att utvecklas. Min konst är att förmedla något, och för att förmedla något till mig själv räcker det att jag tänker det.

Du skriver mycket med få ord, jag kanske bara uppskattar den för att jag identifierar mig så mycket, men jag uppskattar den i alla fall!

Motsägelsen i skönhet mellan språket och innebörden får mig att känna mig nästan förvirrad, jag älskar dikten.

Konstigt, jag satt med ett fall av kunglig skrivkramp på ett av mina större projekt idag, och så går jag in här, läser denna och helt plötsligt släppte det. Jag funderar på att använda den som ett mantra för dåliga dagar.