Intressanta tankar, som jag till viss del håller med om, MEN har med åren upptäckt att det där med moral och värderingar är lika flexibelt som musiksmak. Rätt och fel är en högst personlig uppfattning i dessa dagar.
Jag brukade själv förfäras över folks vidlyftiga sexvanor en gång i tiden, och gör det fortfarande. Jag ser sex som ett sätt att säga: “Jag älskar dig” med kroppen, och att tillfällig, känslobefriad sex “devalverar” värdet på den kärleksförklaringen. Men jag kan inte slå folk i huvudet med mina värderingar. Alla måste få skriva sin egen Bibel.
Lustigt nog har jag upptäckt att det där med one night stands var mycket mer laddat i yngre år. Efter 30 verkar inte folk bry sig mer om det än en god middag i gott sällskap. Det blir lite som onani fast man är två – en skön stund som man inte tänker på mer när den är över. Antar att det blir lättare att ha en stunds intim närhet utan att investera några känslor när man har ett tiotal separationer bakom sig och hjärtat har hårdnat i emaljen…
Jösses, det där stället har jag satt min fot på allt för många gånger på den tiden jag bodde i Luleå. Trodde aldrig att den hemska platsen skulle bli förevigad i en novell ;-)
Funktionen med slumptext, som fanns på den förra versionen av asfalt, tyckte jag var ett bra sätt att hitta gamla pärlor från förr. Vad det gäller det där med restriktioner för hur många texter/ord/etc man bör få lägga in, så är begränsningen, hur tråkigt det än kan låta, många gånger skribentens bäste vän.
Asfalts stora styrka är just att vem som helst när som helst kan skriva (nästan) vad som helst. Det gör sajten levande och spännande. Däremot är ibland textflödet så högt att man inte hinner/orkar med att läsa allt som läggs upp. När Asfalt först såg dagens ljus var det bara någon enstaka ny text per dag, vilket gjorde det hela mer spännande, och texterna fick mer uppmärksamhet (i varje fall av mig). Kanske är det dags att begränsa antalet texter per skribent och dag? Det låter kanske taskigt mot skribenterna, men jag tror att både läsare och skribenter och sajten i stort skulle vinna på det.
Det ryms mycket vacker dramatik och tragik i det här vardagstriviala lilla dramat. Vackert!
Starkt! Starkt och vackert!
Blanda inte ihop berättarrösten med författaren…
Tja, varför kysser hon “fel” kille? Varför går vi emot vår egen inre röst och trampar snett ibland? Är det vårt främsta mänskliga drag att vi inte har full kontroll över våra handlingar och agerar stick i stäv mot vad vi anser oss vara och stå för?
Jag gillade den här novellen väldigt mycket, just därför att hon trampar snett. Hade hon gjort valet att stå emot hade jag inte gillat den lika mycket. Jag antar att jag, liksom många andra, tycker om att läsa om människor som inte är felfria, för jag känner igen mig i dem. Jag känner mig inte ensam i mina egna fel längre. Hellre det än att läsa om människor som alltid gör rätt.
Väldigt kul!