Fredrik, du börjar din novell med meningen: “Telefonsignalen skar genom rummen som en rostig kniv.” ,..., jag förstår att du försöker använda dig utav en liknelse för att beskriva hur telefonsignalen lät, och vad detta läte gjorde med rummen och eventuellt även människorna i dem.
Problemet med den “rostiga kniven” är dels att du inte skriver ut hela liknelsen, som det står nu säger du att ringsignalen skar genom rummen som en rostig kniv, men en rostig kniv skär inte genom rum överhuvudtaget, det är omöjligt att skära ett rum med en kniv. Eventuellt kan man försöka skära genom väggarna med en kniv, men detta är dömt att misslyckas (rostig eller ej).
Om du skrivit ut hela liknelsen så är det troligt att du menat nånting i stil med: “Telefonsignalen skar genom rummen som en rostig kniv skär genom bröd.” Men även då blir det problematiskt. En rostig kniv är antagligen ganska slö, man tänker sig att den fått ligga ute i regnet, att den inte blivit särskilt väl omhändertagen, att den är mycket gammal o.s.v. Och en sådan kniv skär inte speciellt effektivt alls – ringsignalen å andra sidan har ju inga problem att “skära” genom rummen, så därmed faller liknelsen platt.
Jag förstår, naturligtvis, att det inte är detta du menat ,..., jag ville bara påvisa att det var detta du skrivit. Vad du gjort, och du är långt ifrån ensam, många publicerade författare gör samma misstag, är att du lite slentrianmässigt använt dig utav en liknelse som används många gånger förr och som i stort tappat sin betydelse. Du använder dig utav den rostiga kniven som en stämnings-skapare, för att slå an en viss ton. Men det blir tyvärr inte särskilt effektivt, utan istället mest felaktigt.
Försök istället att komma på liknelser som inte använts gång efter annan, tänk dig in i situationen, telefonen ringer… sker det oväntat/väntat? Hur påverkar den karaktärerna? Blir de rädda, glada, förvånade, o.s.v.? Och försök sedan komma på en annan situation, eller föremål, eller händelser som kan belysa just de specifika egenskaperna hos just denna ringsignal.
Sture Dahlström är ett exempel på en svensk författare som verkligen briljerar i sitt sätt att använda liknelser och metaforer. Så det kan vara ett lästips.
Jag kallar det “ovana” för att det känns ogenomtänkt.
Om du ser till författare som Ogden Nash eller för den del Claes Hylinger så hittar du poesi som är både riktigt dålig men också fantastiskt bra.
Varför?
Enligt min mening för att det hos dessa författare är otroligt genomtänkt, väl grundat och gjort med den stilsäkerhet som följer på stor kunskap och stor självdistans.
Om man skulle ta och analysera varför det imaginära musikstycket med motorsäg och vinkelslip är så bra så skulle man med all säkerhet finna att det var: rytmiskt, väl genomfört, befann sig i en tradition (eller som motpol till en tradition), var utfört av musiker/kompositörer som också spelade andra instrument.
På samma sätt är det med konsten. Jag skulle skenbart kunna måla en tavla som Picasso, det är bara några streck och några fält. Rent tekninskt är det inte svårt. MEN det skulle ändå inte bli en lika bra tavla – för jag kan i grunden inte måla, jag vet mycket lite om bildkomposition o.dyl.
Skulle jag sedan lyckas få till en bra tavla ändå, skulle det snarare vara ett lyckokast – ett ödets nyck.
Det finns anledningar till att de stora mästarna är kända inte för en tavla, ett musikstycke, en dikt—- utan för hela sin konstnärliga karriär.
Och vad jag menar är att detta inte enbart har att göra med talang, eller någon annan medfödd begåvning, utan med ett genuint intresse, hårda studier, mycket arbete och i slutändan nyskapande spännande intressant konst.
Mr. Jones
du har nog rätt till viss del, min första kommentar var skriven humoristiskt (men (som så ofta över internet) humorn stannade på den här sidan skärmen och kom inte fram till dig).
Jag vill ändå hävda att den kritik jag gav fortfarande har värde. Men jag kan se att jag fokuserade lite väl mycket på det negativa, även om jag tyckte att jag också höll fram det jag tyckte var bra.
So here we go again.
Du skriver rytmiskt i första raden och i hela slutet:
“bilden blir flimmer
ljudet blir brus
du, en ljummen vind
ett avlägset sus”
Därför tycker jag det är synd att du inte har fullföljt rytmen i:
“i ditt stora mörka hus
du vill byta sorg mot kärleksrus
hur kunde sådana drömmar bli till grus?”
som, ärligt talat, är helt orytmiskt.
Ta till exempel Cornelis, eftersom han var musiker skrev han också rytmiska texter – på rim, och gjorde det jävligt bra (det spelar då heller ingen roll att det ibland var halvrim eller nödrim eller andra varianter av nästanrim).
Du skriver att de tycker att “det är upp till den eventuelle läsaren att utifrån sina kulturella referensramar tolka och värdera”.
Men jag anser att man som författare har betydligt mycket större ansvar inför sin text och inför sina läsare än så.
Och till sist: jag är inte mycket för rimmade dikter, utan tycker att du visar dina starkaste sidor t.ex. i texter du lägger ut under “ej kategoriserade” även om de till viss del kan kännas skissartade – eller kanske just därför. Men återigen förundras jag över din ovana att rimma även där.
Jag tycker att det är just en ovana eftersom det trivialiserar texten, och därmed också läsaren.
Hoppas jag inte gjort mig skyldig till fler klaviertramp.
God natt
/Ubu
Jag skrev en lång kommentar som svar, men loggades ut under tiden, så den försvann.
Jag orkar inte skriva den igen eftersom jag är tveksam om du kommer ta det till dig överhuvudtaget.
Min kritik var allvarligt menad som ett ärligt försök att ta din text på allvar – om du istället ser det som översitteri ber jag för det första om ursäkt, och för det andra kan jag tänka mig att sluta ge dig kritik.
Det är bara att skriva att jag ska göra det så slutar jag.
Men jag tycker det är synd att detta, som ändå säger sig vara en författarsida, till 97% innehåller “kritik” som inte är mer än fjäskande lama kommentarer i stil med “åh, så fint” och “åh, så bra”.
Kära Mr. Jones,
om du nu till äventyrs tänker framhärda med att skriva på rim så tycker jag att du borde studera versmått och meter. Inte nödvändigtvis för att följa de gamla normerna och reglerna till punkt och pricka, utan för att veta vad du förhåller dig till.
Det krävs antingen stor teoretisk kunskap, eller stor musikalisk talang för att lyckas skriva bra på rim.
Det handlar om rytm mer än om rimmen. För rimmen kan vilken dåre som helst läsa sig till i ett rimlexikon, men rytmen. Rytmen!
raderna 1, 5 och 6 fungerar okej tillsammans – medan rad 2, 3 och 4 bryter av fullständigt. Lyssna på hur betoningarna ligger i raderna.
Läs det högt.
Och läs sedan istället:
Tända ljus i
mörkt hus
Hör du skillnaden?
Rad 3 och 4 går inte att passa in utan att beskära dem oerhört (dessutom innehåller de mest plattityder och kan med fördel strykas (enligt min mening vill säga)).
Rad 7 och 8. Det fungerar om dikten innan skulle vara rytmiskt välskriven. Då skulle de brytande pausen “du,” följt av baktakten “en ljummen vind” som sedan följs upp av “ett avlägeset sus” (som är en upptakt, ordet “ett”, följd utav en triolkänsla i ordet “avlägset” och som landar fint på nästa taktslag (om du förstår musiktermerna)).
Jag håller med om att det är rolig. Men särskilt välskriven tycker jag inte att den är. Du börjar bra. De två första meningarna är gjutna. Men sen blir det lite väl omständigt när du förklarar hur folk brukar öppna bananer och varför det inte fungerar för dig. Det skulle kunna skrivas enklare, med färre ord.
Sen kommer du in på jämförelsen med dålig andedräkt, vilket väl är en helt okej jämförelse – men du drar ut den för långt, texten börjar handla om dålig andedräkt istället för bananhantering.
Sen kommer du till kärnan, som jag tycker att du skulle kunna lägga mer vikt vid, om vem det är som kommit på alla dessa regler som finns (t.ex. varför är det okej att peta i öronen (det finns till och med verktyg att köpa (topz)) medan det inte är okej att peta i näsan?)
Att det är en konstig värld är i.o.f.s. sant, men ändå helt onödigt att skriva ut på det där sättet. Du skriver läsaren på näsan. Låt läsaren själv dra de slutsatser den vill av texten, annars förminskar du textens mottagare. Det är aldrig bra.
Extra roligt skulle det bli om du hittar på några motargument – till varför ditt sätt att öppna bananer är bättre – och ytterligare, om du stör dig över något som andra brukar göra när de äter bananer. Till exempel hade jag en flickvän som alltid petade bort “strängarna” från bananen, du vet de där grejerna som ibland hänger lite löst på sidorna.
Slutsatsen att vi borde iaktta hur aporna gör, och rätta oss därefter, är också mycket rolig, på flera olika plan. Kanske framförallt eftersom de äter de ekologiska bananerna MED SKALET PÅ (emedan de skalar de icke-ekologiska).
Vet du Liza, för precis en vecka sedan försvann mitt internet i 28 timmar. Det var fruktansvärt. Jag är verkligen beroende. Efter att ha bott med bredband i två månader.
Jag kollade var femte minut om internet hade börjat fungera igen.
Intressantast var alla mer eller mindre vansinniga idéer som jag kom på som anledningar till att internet inte fungerade.
Det är lustigt egentligen.
När internet försvann var jag förkrossad, men när internet bara finns där i datorn – då är det övervägande uttråkad jag känner mig.
Hur länge har du haft bredband? Vad skulle du säga att din relation till internet är? Hur kan man definiera lycka sett ur ett informationstekniksperspektiv?
Åh, jo… det är sant. Som så många gånger förr så hittade jag inte det ord jag letade efter, utan tog bara ett ur högen… inte psykos, snarare dvala, men inte det heller. Det gör ingenting. Jag är van att jag säger fel ord.
Jag märker nu hur fel jag är denna dag, och jag försöker se film – men orkar inte längre än 17 minuter på Run Lola Run och bara 15 av Rushmore. Men jag har ätit i varje fall… det är alltid något. Snart kanske det är dags att gå isäng också. Åh, detta ljuvliga liv. Vilken tristess som breder ut sig.
Fredrik, du börjar din novell med meningen: “Telefonsignalen skar genom rummen som en rostig kniv.” ,..., jag förstår att du försöker använda dig utav en liknelse för att beskriva hur telefonsignalen lät, och vad detta läte gjorde med rummen och eventuellt även människorna i dem.
Problemet med den “rostiga kniven” är dels att du inte skriver ut hela liknelsen, som det står nu säger du att ringsignalen skar genom rummen som en rostig kniv, men en rostig kniv skär inte genom rum överhuvudtaget, det är omöjligt att skära ett rum med en kniv. Eventuellt kan man försöka skära genom väggarna med en kniv, men detta är dömt att misslyckas (rostig eller ej).
Om du skrivit ut hela liknelsen så är det troligt att du menat nånting i stil med: “Telefonsignalen skar genom rummen som en rostig kniv skär genom bröd.” Men även då blir det problematiskt. En rostig kniv är antagligen ganska slö, man tänker sig att den fått ligga ute i regnet, att den inte blivit särskilt väl omhändertagen, att den är mycket gammal o.s.v. Och en sådan kniv skär inte speciellt effektivt alls – ringsignalen å andra sidan har ju inga problem att “skära” genom rummen, så därmed faller liknelsen platt.
Jag förstår, naturligtvis, att det inte är detta du menat ,..., jag ville bara påvisa att det var detta du skrivit. Vad du gjort, och du är långt ifrån ensam, många publicerade författare gör samma misstag, är att du lite slentrianmässigt använt dig utav en liknelse som används många gånger förr och som i stort tappat sin betydelse. Du använder dig utav den rostiga kniven som en stämnings-skapare, för att slå an en viss ton. Men det blir tyvärr inte särskilt effektivt, utan istället mest felaktigt.
Försök istället att komma på liknelser som inte använts gång efter annan, tänk dig in i situationen, telefonen ringer… sker det oväntat/väntat? Hur påverkar den karaktärerna? Blir de rädda, glada, förvånade, o.s.v.? Och försök sedan komma på en annan situation, eller föremål, eller händelser som kan belysa just de specifika egenskaperna hos just denna ringsignal.
Sture Dahlström är ett exempel på en svensk författare som verkligen briljerar i sitt sätt att använda liknelser och metaforer. Så det kan vara ett lästips.
Hoppas mina tankar varit dig till någon glädje.
Kommentar till texten Kungsgatan (1) av fredrik.holmgren
Otroligt bra skrivet. Fortsätta så. Ja.
Kommentar till texten Hjälplösheten av oceansoul
Jag kallar det “ovana” för att det känns ogenomtänkt. Om du ser till författare som Ogden Nash eller för den del Claes Hylinger så hittar du poesi som är både riktigt dålig men också fantastiskt bra. Varför? Enligt min mening för att det hos dessa författare är otroligt genomtänkt, väl grundat och gjort med den stilsäkerhet som följer på stor kunskap och stor självdistans.
Om man skulle ta och analysera varför det imaginära musikstycket med motorsäg och vinkelslip är så bra så skulle man med all säkerhet finna att det var: rytmiskt, väl genomfört, befann sig i en tradition (eller som motpol till en tradition), var utfört av musiker/kompositörer som också spelade andra instrument.
På samma sätt är det med konsten. Jag skulle skenbart kunna måla en tavla som Picasso, det är bara några streck och några fält. Rent tekninskt är det inte svårt. MEN det skulle ändå inte bli en lika bra tavla – för jag kan i grunden inte måla, jag vet mycket lite om bildkomposition o.dyl. Skulle jag sedan lyckas få till en bra tavla ändå, skulle det snarare vara ett lyckokast – ett ödets nyck.
Det finns anledningar till att de stora mästarna är kända inte för en tavla, ett musikstycke, en dikt—- utan för hela sin konstnärliga karriär. Och vad jag menar är att detta inte enbart har att göra med talang, eller någon annan medfödd begåvning, utan med ett genuint intresse, hårda studier, mycket arbete och i slutändan nyskapande spännande intressant konst.
Kommentar till texten 03:40 av MrJones
Mr. Jones
du har nog rätt till viss del, min första kommentar var skriven humoristiskt (men (som så ofta över internet) humorn stannade på den här sidan skärmen och kom inte fram till dig).
Jag vill ändå hävda att den kritik jag gav fortfarande har värde. Men jag kan se att jag fokuserade lite väl mycket på det negativa, även om jag tyckte att jag också höll fram det jag tyckte var bra.
So here we go again.
Du skriver rytmiskt i första raden och i hela slutet:
“bilden blir flimmer
ljudet blir brus
du, en ljummen vind
ett avlägset sus”
Därför tycker jag det är synd att du inte har fullföljt rytmen i:
“i ditt stora mörka hus
du vill byta sorg mot kärleksrus
hur kunde sådana drömmar bli till grus?”
som, ärligt talat, är helt orytmiskt.
Ta till exempel Cornelis, eftersom han var musiker skrev han också rytmiska texter – på rim, och gjorde det jävligt bra (det spelar då heller ingen roll att det ibland var halvrim eller nödrim eller andra varianter av nästanrim).
Du skriver att de tycker att “det är upp till den eventuelle läsaren att utifrån sina kulturella referensramar tolka och värdera”. Men jag anser att man som författare har betydligt mycket större ansvar inför sin text och inför sina läsare än så.
Och till sist: jag är inte mycket för rimmade dikter, utan tycker att du visar dina starkaste sidor t.ex. i texter du lägger ut under “ej kategoriserade” även om de till viss del kan kännas skissartade – eller kanske just därför. Men återigen förundras jag över din ovana att rimma även där. Jag tycker att det är just en ovana eftersom det trivialiserar texten, och därmed också läsaren.
Hoppas jag inte gjort mig skyldig till fler klaviertramp.
God natt
/Ubu
Kommentar till texten 03:40 av MrJones
Jag skrev en lång kommentar som svar, men loggades ut under tiden, så den försvann.
Jag orkar inte skriva den igen eftersom jag är tveksam om du kommer ta det till dig överhuvudtaget.
Min kritik var allvarligt menad som ett ärligt försök att ta din text på allvar – om du istället ser det som översitteri ber jag för det första om ursäkt, och för det andra kan jag tänka mig att sluta ge dig kritik.
Det är bara att skriva att jag ska göra det så slutar jag.
Men jag tycker det är synd att detta, som ändå säger sig vara en författarsida, till 97% innehåller “kritik” som inte är mer än fjäskande lama kommentarer i stil med “åh, så fint” och “åh, så bra”.
Vänligen
/ubu
Kommentar till texten 03:40 av MrJones
Kära Mr. Jones,
om du nu till äventyrs tänker framhärda med att skriva på rim så tycker jag att du borde studera versmått och meter. Inte nödvändigtvis för att följa de gamla normerna och reglerna till punkt och pricka, utan för att veta vad du förhåller dig till.
Det krävs antingen stor teoretisk kunskap, eller stor musikalisk talang för att lyckas skriva bra på rim.
Det handlar om rytm mer än om rimmen. För rimmen kan vilken dåre som helst läsa sig till i ett rimlexikon, men rytmen. Rytmen!
raderna 1, 5 och 6 fungerar okej tillsammans – medan rad 2, 3 och 4 bryter av fullständigt. Lyssna på hur betoningarna ligger i raderna.
Läs det högt.
Och läs sedan istället:
Tända ljus i
mörkt hus
Hör du skillnaden?
Rad 3 och 4 går inte att passa in utan att beskära dem oerhört (dessutom innehåller de mest plattityder och kan med fördel strykas (enligt min mening vill säga)).
Rad 7 och 8. Det fungerar om dikten innan skulle vara rytmiskt välskriven. Då skulle de brytande pausen “du,” följt av baktakten “en ljummen vind” som sedan följs upp av “ett avlägeset sus” (som är en upptakt, ordet “ett”, följd utav en triolkänsla i ordet “avlägset” och som landar fint på nästa taktslag (om du förstår musiktermerna)).
Kommentar till texten 03:40 av MrJones
Jag håller med om att det är rolig. Men särskilt välskriven tycker jag inte att den är. Du börjar bra. De två första meningarna är gjutna. Men sen blir det lite väl omständigt när du förklarar hur folk brukar öppna bananer och varför det inte fungerar för dig. Det skulle kunna skrivas enklare, med färre ord.
Sen kommer du in på jämförelsen med dålig andedräkt, vilket väl är en helt okej jämförelse – men du drar ut den för långt, texten börjar handla om dålig andedräkt istället för bananhantering.
Sen kommer du till kärnan, som jag tycker att du skulle kunna lägga mer vikt vid, om vem det är som kommit på alla dessa regler som finns (t.ex. varför är det okej att peta i öronen (det finns till och med verktyg att köpa (topz)) medan det inte är okej att peta i näsan?)
Att det är en konstig värld är i.o.f.s. sant, men ändå helt onödigt att skriva ut på det där sättet. Du skriver läsaren på näsan. Låt läsaren själv dra de slutsatser den vill av texten, annars förminskar du textens mottagare. Det är aldrig bra.
Extra roligt skulle det bli om du hittar på några motargument – till varför ditt sätt att öppna bananer är bättre – och ytterligare, om du stör dig över något som andra brukar göra när de äter bananer. Till exempel hade jag en flickvän som alltid petade bort “strängarna” från bananen, du vet de där grejerna som ibland hänger lite löst på sidorna.
Slutsatsen att vi borde iaktta hur aporna gör, och rätta oss därefter, är också mycket rolig, på flera olika plan. Kanske framförallt eftersom de äter de ekologiska bananerna MED SKALET PÅ (emedan de skalar de icke-ekologiska).
Kommentar till texten Banankrönika av clarta
Åh, och jag antar att min relation till internet kommer förändras undan för undan. Vilken lycka.
Kanske har den redan förändrats.
Det har den nog.
Jo, det har den.
Så kan det gå.
O.s.v.
Jag tittar tevetablån på internet. Det är en daglig vana. Det är fint.
Kommentar till texten Ur Den sextonde augusti av Liza
Vet du Liza, för precis en vecka sedan försvann mitt internet i 28 timmar. Det var fruktansvärt. Jag är verkligen beroende. Efter att ha bott med bredband i två månader. Jag kollade var femte minut om internet hade börjat fungera igen. Intressantast var alla mer eller mindre vansinniga idéer som jag kom på som anledningar till att internet inte fungerade.
Det är lustigt egentligen.
När internet försvann var jag förkrossad, men när internet bara finns där i datorn – då är det övervägande uttråkad jag känner mig.
Hur länge har du haft bredband? Vad skulle du säga att din relation till internet är? Hur kan man definiera lycka sett ur ett informationstekniksperspektiv?
Kommentar till texten Ur Den sextonde augusti av Liza
Åh, jo… det är sant. Som så många gånger förr så hittade jag inte det ord jag letade efter, utan tog bara ett ur högen… inte psykos, snarare dvala, men inte det heller. Det gör ingenting. Jag är van att jag säger fel ord. Jag märker nu hur fel jag är denna dag, och jag försöker se film – men orkar inte längre än 17 minuter på Run Lola Run och bara 15 av Rushmore. Men jag har ätit i varje fall… det är alltid något. Snart kanske det är dags att gå isäng också. Åh, detta ljuvliga liv. Vilken tristess som breder ut sig.
Kommentar till texten Ur Den sextonde augusti av Liza