Vid minnet förvrängs jag. blir åksjuk. för jag minns den där kvällen, hur du osade av sprit och hur du väntade på mig. jag som skimrade.
jag minns allt som om jag bläddrade bland bilder i en bok.
jag minns när du öppnade den där dörren och den där lukten. den där rivande, stickande stanken som slog emot oss.
hur min 7 åriga hjärna försökte finna trådar, hitta anledningar till ljudet ur dina vilsna ögon.
och hur jag, trots att det enda jag egentligen registrerade var att jag inte skulle få sova i din säng den natten, frågande sa; – det kanske är han som luktar.. mannen i din säng, mamma.
ditt svar var fladdrande. kanske berodde det på alkoholen eller så var det för mina bedövade ögons skull.
jag minns så väl när jag förstod. när jag såg vem han var, mannen i din säng, mamma. det var han, min bästaste vän.
han som trotsade alkoholens verkan och kittlade mig, fastän väggarna och du stod emot.
och jag minns de där männen med sina hårda ansikten och de där språket som var stumt. jag minns när de hämtade honom. när de bar ut honom. och bilen med sirenerna som inte tjöt. inte ens lite.
och ditt ansikte när de åkte med mannen i din säng, mamma. det minns jag. dina ögons färg. och din vrålande tystnad, hur den brast, hur du brast och hur dina armar krampaktigt höll om hoppet
och min hand.

jag minns hur du sedan flydde, mamma. jag tror du försökte förfölja honom. jag minns hur jag stannade kvar. och hur tomt där var.
jag minns de där nätterna när jag vaknade till ljudet av mitt hjärtas bristningar. hur det gnisslade och knakade. och de där skuggorna som gjorde mig livrädd, som sjöng, blev de enda jag visste var jag hade.
och den där dörren, mamma, som dolde hela hemligheten om mannen i din säng, förblev ordentligt stängd. och som jag undvek den
och att lyssna på ljudet av mitt gnisslande hjärta.

Jag minns när jag insåg, hur frånvaron hade brett ut sitt täcke över mitt hem.

och jag minns bäst av allt, mamma. den där natten på balkongen, då jag släppte lös demonen. hur jag öppnade munnen och gläntade på den där dörren, en allra sista gång.

Du är en skatt i ett
hemlighetsfullt öga

Som ser dina inre sår
Jag sörjer…
Vinden ska blåsa i ditt
Inre
Den outsägligt

Varma och svalkande
Ingen ska få förstöra dej, nej,
Du är en KÄMPE!!

Må solen inte ge dej ångest
Må den blå himmelen
ge dej tröst
Må de glädjeskrattande
Fåglarna ge dej vingar

Att våga älska och ta emot kärlek.

Kram. Danne.

Jag är fortfarande så
Oändligt längtansfull
Och kär i dej

Och jag vet att du
Kanske är det i mej ochså.

Ändå fastän tiden går o går
Ska jag längta o vänta.

KRAMAR till dej HANNA!

Bråk
Dunder och brak, helvetet är löst

Med ilska i kroppen tvingas jag upp ur min säng
Nyvaken och förbannad kastar jag mig in i bråket
(Vilket misstag)
Bråket kan inte stoppas
Att jag ens försökte

(Samma sak varje morgon, att jag aldrig lär mig)

Mina kläder ligger på stolen
Argt slänger jag på mig trasorna
USCH
Smink, frisyr och frukost
Äntligen klar
Skolan nästa

Tar på mig jacka och skor
Synar mig själv i hallspegeln
Suck
Min dagliga mask åker vant på
Från arg till glad på en sekund
Ännu en dag i falskhet

Hej alla skriv sugna tjejer och killar. Jag har hittat en ny jätte bra hemsida för oss som gillar att skriva dikter och böcker man kan tillexempel Skriva böcker tillsammans med andra och mycker mer. Länk till sidan är: www.you2book.com

Önskar att du vore mig nära
inte som nu
nu när vi är så långt i från varandra.
Önskar att vi får vara nära varandra
inte bara se på avstånd,
vill att det ska vara som det var en gång för länge sen
när vägen var ny
allt var i början på vägen,
Önsakar att stormen med all
den glädje kommer o för oss samman igen.
Du min älskade tackar dig för
att vi möttes när det var vår tid.
Men att vi ser varandra igen med
den oerhörda glädjen att du
faktiskt är min,
som det är i samhället ska vi aldrig vara
nöjda i vad vi har.
Jag är nöjd är du????

Jag vill börja skriva noveller igen. Jag saknar det.
Men jag har inte riktigt tid, och när jag har tid
har jag inte ork, och när jag har ork har jag inte
tid. När jag har både ork och tid har jag ingen
inspiration, och när jag har inspiration har jag ont
om aningen tid eller ork.

Jag tror att mina orker är i Mordor.

Vem är du?
Som oroar mitt hjärta
Du dyker upp snart
Det vet jag!

De vackraste dagar
Som våren ger
Vill jag ge i din famn

Små smultronhjärtan
På ett strå till dej
De vackraste namn du hört

Vill jag viska kind emot kind
Oändlighetens vattenfall
Du o ja mitt i
Skrattande av lyckorus
Vill jag plocka blommor till din famn

Men vem är du??

När jag reste långt långt bort..
När jag såg lilla tjärnen
fylldes jag av ro

När dagen kom till havet
fylldes jag av stormens
oro
Det var det enda jag förstod.

behövde en ny utpost för mina dikter
för att nå nya läsare, som kanske ser med andra ögon
har suttit nu och lagt up en massa dikter från 2006, de flesta handlar om mina tankar och funderingar om hur riktig kärlek kändes, jag visste inget om det, hade inte ens blivit kysst, men i mina tankar så fick jag ju vara med han den där med stort H som jag var så förälskad i, som inte ens tittade åt mit håll, men som hälsade på mej ibland, var på jag ofta rodnade och sprang i väg överlycklig för att berätta för första bästa vän

det finns även dikter som handlar om hur jag mådde, min skoltid var oerhört jobbig, jag måste bara poängtera att jag aldrig blev utsatt för fysiskt våld (om man läser en av mina dikter kan man tro det) men smärtan fick mej att tänka i banor på hur det kunde ha varit, utfrysning och viskningar bakom min rygg ständigt, men nu ska jag inte gå in för mycket på det, för det var ju inte om detta som bloggen skulle handla om

i alla fall för att hålla mej till ämnet, kommer fortsätta publicera dessa dikter från 2006 och sen kan man ju tolka dem hur man vill, men visst det är personligt, allt kanske inte har hänt, en del är bara drömmar

så håll utkik!

//jowjow

Ingen kan ta mitt
Mitt liv

Utan att Gud samtycker
Vaför frukta?

Stick o brinn lille orm!

1.

Telefonsignalen skar genom rummen som en rostig kniv. Signalen som var av en antikverad art kom från en svart bakelitsak placerad i vinkel på skrivbordet i arbetsrummet. Vid en första anblick in i rummet och på dess centrala pjäs, redan nämnda skrivbord i massiv jakaranda, var det uppenbart att dess ägare måste lida av rätsjuka. Rummet med sina stora tjocka persiska matta, lika tjocka och mörkgröna gardiner, höga viktorianska burspråk flankerade av bokhyllor överfyllda av uteslutande skinnband i nyskick, utstrålade en symmetri på gränsen till det absurda. Trots detta hade dess övriga inredning en tendens att sjunka undan för betraktaren. Skrivbordet var sannerligen rummets hjärta och själ, alla andra möbler; sammetssoffan med tillhörande puffar och sidobord, den låga låsta byrån eller bordet med glasskivan, föll nästan i skymundan för den pjäs som måst stå rummets ägare dyrast. Bordet var egentligen av mycket enkel empire med fyra låsta skrivbordslådor, två på vardera sida och snidade ben och bordskiva, men tillsammans med den förbluffande välmatchade skrivbordsfåtöljen i mörkt skinn kunde det inte råda någon tvekan om vem som ägde situationen vid audiens. Den ingöt en känsla av ren makt som bara förstärktes av rummets i övriga nästan stilistiska interiör.

Skrivbordsskivan var välstädat och nästan pedantiskt tillrättalagt. Utöver telefonen fanns där ett skrivbordsunderlägg i grön filt, matchade med gardinerna, två elektriska skrivbordslampor med gröna skärmar samt ett bastant skrin, säkert 15 gånger 20, i mycket mörkt nästan svart trä. Denna diskreta och välpolerade sak, med allra största sannolikhet låst och innehållandes alla möjliga sorters hemligheter, gjorde inte mycket väsen för sig intill bordets vänstra kant. Trots detta blänkte den nästan i miljön som i övrigt framstod som nästan dunkel.

Skymningen hade börjat falla i trädgården utanför och därutöver hade någon dragit för gardinerna som för att skydda mot insyn. I själva verket var rummets ägare inte så förtjust i den skinande solens strålar, som på dessa bredgrader kunde bli särskilt starka framåt middagen. Elaka tungor hade i många sammanhang och kretsar av såväl vänner som fiender skvallrat om rummets ägares nästan maniska rädsla för solen, en rädsla som om den nu verkligen existerade föll sig extra illa med tanke på var dennes valt att bosätta sig. Ryktena talade ibland om (solsjuka), men då endast i sammanhang av strikt illvilja. Ryktena var inte sanna, men det bekom varken rummets ägare eller dennes närmaste vänner och associerade att det tisslades och tasslades med ibland vassa tungor. Det var tomt prat av en sort som inte kunde skada rummets ägare. Med tanke på att det var just denna som egentligen styrde informationens gång i deras del av staden.

En andra signal slog närapå till just som resonansen av den första helt och hållet dött ut. Dess skrikande och vassa karaktär tedde sig än skrikande och vasst i undervåningens stillsamhet och lugn vari dess källa stod att finna. Med all säkerhet letade sig signalen ut genom dörren till foajén, vidare upp för trappan eller ut i köket eller salongen och så vidare och så vidare men det stillsamma huset på sin stillsamma tomt i sin stillsamma del av staden stod tom sånär som på en person. Vartill signalen än letade sig fanns där således endast en enda person som hörde dess alarmerande och denna enda någon satt för närvarande bekvämt nedsjunken i skrivbordsfåtöljens mjuka skinn bara några fot från telefonen i fråga. Han satt där, tyst och stilla, i det förhöjda lugn som telefonsignalens skarpa klinga så ofrivilligt skapat, och väntade. Han insöp den grad av kontroll som hela arbetsrummet formligen sjöd av, den solida tillfredställelse som endast en atmosfär av ren och skär ordning kan skapa. Till och med hans i vanliga fall darrande pek- och långfingrar vilade stilla på skrivbordsfåtöljens mörka och nötta skinnyta. Till och med hans i övrigt så rastlösa sinne fann ro i det korta ögonblick mellan den andra signalens slutgiltiga död och den tredje signalens abrupta födelse. Han rös och lät den välmanikyrerade högerhanden färdas från sin viloplats. Han beundrade dess proportioner och åldrade skönhet då den landade på den svarta bakelitluren och svarade kort efter dess lakoniska och självsäkra återvändo till hans ansikte, långt ut i fingerspetsarna med självsäkerhet, självmedvetenhet och självrespekt. Han hade för länge sedan tagit ett djupt andetag och räknade nu tyst för sig själv. Ett tusen ett, ett tusen två.

”Hallå, Key,” svarade han avspänt med telefonluren på ett perfekt avstånd från huvudets högra sida. Lugnet i hans röst, som så många kände väl vid det här laget, var måttet för hans yttre självbehärskning trots att det i hans hjärta tornade oroliga och mörka moln. Han hade väntat längre än han ansåg sig förtjäna på detta samtal och trots dess vikt och syfte kunde han inte hindra irritationen från att ta fäste i hans sinne. Det gick kanske lite för lätt. Han fortsatte lika lugn som innan:

”Din nonchalans är oacceptabel.” Rösten som mötte hans öra hade en lika distinkt patina som hans egen, väl medveten om att då hans mottagit ett uns av stryk genom åren hade den på andra sidan luren mottagit kilovis. Den hade kvar sin charm och sensualitet, illa åtgången av cigaretter och sprit och Gud visste vad, men genom alla dessa lager fanns den perfekta harmoni han en gång i tiden fallit så hårt för. Nu rispade och raspade den fram vad som kunde uppfattas som ett skratt. Han fortsatte genom oljudet.

”Jag imponeras av ditt förakt, Key, din förmåga att ideligen lägga krutet på det som helt saknar betydelse. Du borde ta det här på lite större allvar, min kära.” Skrattet från andra sidan avbröts plötsligt och förvandlades till ett våldsamt hostande och fräsande, inte helt olikt ljudet av ett gammalt sågverk, förvisso ett med en imponerande stuns. Den materialiserades i ord.

”Men, men, gamle gosse, här kastas det hela bergskedjor. Du bör tänka dig noga för innan du går i klinch med mig om val av medarbetare.” Det sista ordet var menad som en pik och han visste exakt på vilket sätt. ”Men det är klart, Mickey, din fru är bra på mycket annat…” Hans inre lugn hade i och med detta helt och fult blåst bort och de orosmoln som tidigare skymtat tornade nu över hans huvud så lång ögat kunde nå. Men han lät det inte synas, som för att bevisa för en osynlig åskådarkår att han fortfarande och trots denna replik från Key hade full kontroll över situationen och hans egna känslor. Han tog ett djupt och ljudlöst andetag som för att även visa Key detta men denne förekom honom.

”Vad du ser i den där slinkan är för övrigt bortom mig. Minns du Rosornas krig, min älskling? Det är vad jag kallar älskog!” Hon avslutade meningen med teatralisk kraft i ett illa försök att låta förförisk. Tillsammans med de lätt erotiska insinuationerna, som för övrigt fick det att svartna framför ögonen på honom, var gliringen lika briljant som den var motbjudande. Hade hans fru hört det här samtalet hade hon säkert undrat vem kvinnan i att ändra änden var och varför hon pratade med honom. Hans hustru hade med all säkerhet lämnat honom, försvunnit illa kvickt, för bortsett sitt förutsägbara sätt utstrålade hon ett så obrittiskt temperament att det ibland lät hans huvud snurra. Och han kunde omöjligtvis lägga korten på borden, då hade Key kommit efter både två, en tillfredställelse han knappast kunde tillåta. Nej, Kathy måste hållas ovetande, och förresten kom hon in i bilden alldeles för sent. Hon var för ung för att spolieras helt enkelt. Men Key innebar inte någon riks för honom eller hans äktenskap, än så länge. De hade ett minst lika sofistikerat partnerskap med enda skillnaden att deras involverade många fler människor och många fler miljoner dollar. Det kunde till och med innebära skillnaden på liv och död. Detta faktum hade för honom blivit lika alldagligt som att andas vid det här laget.

”Alltid lika trevligt, Key,” svarade han som för att premiera den skämtsamma undertonen. Deras samtal var alltid så här, men tiderna hade förändrats och det var inte för inte han lämnat medelanden på hennes telefon sedan onsdags. Han hade blivit otåligare med åren men med tanke situationens allvar var det inte så konstigt att han nu måst undsätta all sin kraft för att inte studsa ur stolen. Det var bråttom, och den ekivoka skökan på andra sidan luren hade på något mirakulöst sätt undgått att inse detta. Hon kanske redan var berusad trots att klockan inte var mer än halv två. Eller så kände hon honom alltför väl. ”Det är bråda dagar, Key,” fortsatte han med större allvar i stämman, ”så skärpning nu och om du känner dig ensam och rädd, ring nån’ som inte ger fan”. Tonen var kanske lite för grov men alldeles för mycket stod på spel. ”Jag har väntat i tre dagar på dig, så hälsa din assistent, att nästa gång han inte kan nå fram med ett enkelt meddelande, skalperar jag det aset.” Det blev tyst en lång stund innan skrattet återkom, nu svagare som om hon höll luren en bit från munnen. Han tvivlade på att han ens rubbat henne med sin tirad, det var få som gjorde, men hans tid, deras tid, var likförbannat spilld. Vreden knådade och drog under bröstbenet.

”Du var alltid en sån dramaqueen, Mickey,” svarade hon som droppande blod. Hon var kanske berusad men han hade inte kommit så här långt bara för att snubbla på den förbannade mållinjen. Key hon fick alltid jobbet gjort hur märkliga omständigheterna än var runt hennes göranden och låtanden, affärer var affärer för Key, men nu när deras gemensamma företagande började närmare sig ett avslut för vad han själv brukade kalla debaclet hade hon kanske på fullt allvar tappat det. Hur lite han än valt att lita på henne, och det han lärt sig i Colombia var bara ytterligare ett sätt att kringgå hennes charm och list, var hon fortfarande helt avgörande för att deras genensamma venture. Han behövde henne, och hon honom, och företaget behövde att de båda kom överens. Än så länge.

”Så, min älskling. Vad kan du ha på hjärtat?” Hennes röst hade ändrat läge igen, halkade en smula och blev sirap, blandat med sågspån.

”Jag har hittat det, Key.” Tystnaden som följde hans ord var tillfredställande, men gick det in vad han sa. ”Jag har hittat det och när jag har den i min hand ska jag knäppa den där jäveln Everest så hårt på näsan att huvudet flyger av.” De sista orden sipprade ur hans tätt spända käkar. ”Vi kan äntligen bli fria, Key. Äntligen kan vi äga hela den här stan.” Han möttes av en lång och utdragen tystnad. Så…

”Mickey, Mickey, Mickey. Det är för mycket skit under broarna för att något vatten över huvud taget ska kunna sippra förbi.”

”Key, fokusera. Vi måste ta igen tre förlorade dagar.” Han måste ta igen men han behövde Key. ”Förslag?” frågare han. Återigen möttes han av tystnad. Han räddes att hon lekte med honom och undrade varför.

”Gibson. Oroa dig inte, min älskling. Låt mamma Key sköta biffen.” Det klickade i luren och åtföljdes av statisk tystnad. Han lade sakta på luren och kände omedelbart hur hjulen började snurra. Ett halvt varv i skrivbordsstolen lämnade honom vänd mot de fördragna burspråken. Utanför låg förmodligen trädgården i mörker, lika lugn och stilla som alla lördagar. Han lade händerna bakom huvudet och log brett. Den långa, långa vinter som var hans missnöje skulle snart blomma ut i varmaste vår. Han slöt ögonen och log.

Det finns fåglar sjunger
om gryningsvinden
Om hopp och lycka

Det finns en kraft och kärlek
Som är starkare än allt annat
Det kommer färger i vår
Som ska blomma i ditt hjärta

Och ska lysa på din stig! Till dej från Dan.
”
Må din väg gå dej till mötes
Och må vinden vara din vän
Och må solen värma din kind
Och regnet vattna själens jord
Och tills vi ses igen
Må Gud hålla hålla dej i sin hand.”

(Keltisk välsignelsesång)

Orkar inte anstränga mig längre
för att låta glad på rösten
Låtsas att samtalet bryts
gång på gång på gång

Orkar inte krama mer
och vara snälla systern
Försöker gömma mig för er
så ni slipper se
att jag inte orkar
orkar leva på
och låtsas som om ingenting

ingenting, ingenting någonsin.

Hade förmånen att få fira
Nyår med vänner.
Det är inte alla
Som får göra det.
Var någons vän,
Som kan bli glad,
För att du o han/honFinns till.

Sakta nalkas vännens hans
Hand.
Han heter Jesus,
Vill du ta emot Kärleken
Som han vill dela med dej
Och vänskapen?

Han vill dej ju inget ont..

Han så stark.
Gav rubbet för att rädda oss.
Passion of Christ,
Är bara en bråkdel
Av all smärta Han fick genomgå.

Han möte lidande och förföljelse
hela sitt liv.

Skriften säger:
Han var smärtornornas man.

Ps. Skriv ev om du vill det,
i min gästbok.
Jag får meddelande på meddelande,
men jag hittar inte dej.

Kram. O ett GOTT o NYTT år!
Dan-Harry

Ibland får jag meddelande
från några här problemet
är att jag inte hittar er.
Tala om hur jag ska göra det,
så vore jag tacksam.

GOTT NYTT år! Dan-Harry.

Julen har kommit och det har blivit kallare. Men inte så mycket kallare, det vet alla vid det här laget – klimat, klimat, klimat. Stor grej, det där. Smarta människor vet att det är av stor negativ betydelse att klimatet förändras, men de vet också att det dels inte löses genom att göra det till ett för individen frivilligt val att bättra på problemet, och dels att det finns värre saker vad gäller miljön än klimatet (vi är för många och tar upp oproportionerligt mycket yta, vi förorenar betydligt mer än luften, vi utrotar djur- och växtarter hit och dit o.s.v.). Men för att folk i gemen skall kunna vakna upp till sådana insikter krävs effektiv information, och det är här samhället har svårt att komma någon vart. Det råder inflation i informationsdjungeln.

Det som oroar mig är den tendens vi märker att klimatfrågan blåses upp i media till oerhörda proportioner, men varningssignalen urvattnas bortom det kontrollerbara. Det jag menar är att framför allt Aftonbladet och Expressen – men egentligen alla populära nyhetstidningar – drivit ett så absurt sensationsmakeri kring andra egentligen helt triviala företeelser att när en händelse faktiskt kräver stora rubriker, så kommer ingen att reagera. När tabloiderna väl lyder “Jorden går under i morgon” (och de faktiskt menar det) så är det “business as usual” för gemene man. För att följa ämnet: när det står att vi verkligen måste ta tag i miljöproblemen, så är det ingen som tar det på riktigt allvar. Det är ungefär som när priserna konstant ligger på 99:90 kronor, aldrig den jämna hundralappen: till slut anpassar sig folk till detta stormarknadernas sätt att lura människor till att köpa till ett “billigare” pris, att man i sitt sinne per automatik lägger till de tio sista örena och nästan instinktivt omvandlar alla “99:90” till “100”. När någon väl ser ett jämnt pris känns det väldigt konstigt och ser förstås alldeles för mycket ut. Sådant säljer inte.

Det är bedrövligt, men folk vänjer sig. Det är förstås någonting fullt naturligt och har säkerligen varit en viktig del i artens överlevnad, men det att vänja sig kan som vi ser lika gärna fungera på ett synnerligen kontraproduktivt sätt. Man vänjer sig vid skvallerpressens rubriker tills det blir vardagsmat, man vänjer sig vid alarmen tills de blir en del av vår vardagliga ljudbild. Vår naturliga instinkt att reagera särskilt mycket på starka intryck vad gäller färg, ljud, dofter och annat har helt dränkts i ett myller av reklamskyltar, borrmaskiner och parfymer, så pass att vi lärt oss att inte längre ta någon större notis om det överflöd som omringar oss. Den mänskliga hjärnan är ett fantastiskt flexibelt organ, på gott och ont. Även när informationen vi tar in i sig är intensiv, så spelar det ingen roll eftersom mottagaren är avtrubbad, och så länge vi får lika många eller fler intryck som innehåller information om de senaste händelserna i populära tv-serier, om popdivors relationsproblem och annat av mindre väsentligt innehåll. Avtrubbningen är farlig för oss på det sätt att vi får svårare att upfatta verkligheten som den är; våra sinnens precision försämras som under ett slags berusning.

Finns det då någon lösning till detta dilemma? Naturligtvis finns inte problemet över huvud taget i ett samhälle byggt på vettigare premisser, men då detta måste tillhöra framtiden, är det förstås en tillfällig lösning vi är ute efter här, en som låter den enskilde individen att så att säga “stå ut tills vidare”. Problemet har blivit en oundviklig del av samhället vi lever i och andningshålen är få, men kanske är det dessa andningshål som är vår enda hjälp för att vi inte skall bli avtrubbade. Titta bort från tv- eller datorskärmen ibland, spring ut i skogen och ta en paus från allt samhället ger och upplev den “naturliga naturen” ett tag. Kom sedan in igen och märk hur det som kanske blivit en vana och verkat normalt faktiskt är en enda galenskap. Avbrotten behövs regelbundet för att kunna bli den sunda människa som kommer “utifrån” och ser vansinnet, ungefär som barnen som ser kejsarens nya kläder.

Julafton bjuder på mycket fint, men man kan kanske inte begära att släkten inte sätter på dumburken någon gång under kvällen. Nu skall vi demonisera, men när sådant där händer och den positiva gemenskapen utbyts i kollektiv dårskap, kan det vara både skönt och nyttigt att ensam ge sig ut i vintermörkret, tvätta av sig dårskapen, andas in, hålla andan för att sedan åter ge sig in i myllret vi kallar civilisation. Det falska leendet kan utbytas i mer uppriktighet när man har med sig ett nattligt äventyrs erfarenheter i sinnet, även om man nu inte ler åt samma saker.

God jul!

Du hörde mig när jag skrek
Men när jag slutade
därför att du hörde
Hörde du mig inte längre då?
Måste jag skrika för att du ska höra?

Vill jag skrika?
Är du värd att jag tappar rösten
för att fånga ditt intresse
i en kort stund,
som du inte ens kommer att minnas?

Men nu när du hörde mig igen
nu är jag inte lika säker.
Nu är jag bara förvirrad…

Musik
Smatter, glassplitter
Pangpang – Ratatatatata
Musiken stegras
Rop
Skott
Tystnad

Musik, lugn, smekande
Skrik
Ångest
Tystnad

Tystnad