Do not forget to bring your camera. Yeah!
(Hur ser det ut med La Tex code)
Eftersom Tarz var en trefärgad katt och endast honkatter kan vara trefärgade enligt genetikens lagar, så måste Tarz varit en honkatt.
Påståendet ovan har sin förankring i evolutionen och i genetikens lagar. Den kan bevisas med den hypotetisk-deduktiva metoden som:vspace{1cm}
H: Tarz var en honkatt.vspace{5mm}
E: Tarz hade tre färger.vspace{5mm}
Hj: Endast honkatter har tre färger.vspace{5mm}
Den logiska konsekvensen blir således.vspace{5mm}
Om (H och Hj), så Evspace{5mm}
E är sant.vspace{5mm}
H styrkt.vspace{1cm}
Vi har uppfyllt ett sanningskrav, vi har gett goda skäl för påståendet ovan och vi kan också tro att påståendet är sant. Därmed har vi uppfyllt tre villkor som krävs i en diskussion om kunskap i ett vetenskapligt perspektiv.
De vi inte kan visa, men som vi upplever med ett husdjur kan vi bara beskriva med ord och känna i vårt inre. Tarzalina var en tillgiven katt och även om hon saknade så kallad propositionell kunskap, så fanns det en glädje och en tröst i henne som gjorde henne till hela familjens medelpunkt.
Hon var en subjektiv verklighet för oss, medan påståendet ovan kan visas ur en objektiv verklighet. Man kan också visa skillnaden mellan vetenskap och religion på samma sätt. Vetenskapen kan sägas vara en objektiv verklighetsbeskrivning, medan vår tro är subjektiv.
begin{flushleft}
textbf{Kreationism}
end{flushleft}
Leon Lederman, nobelpristagare i fysik har skrivit boken The God Particle. I inledningen har han skrivit;
begin{quote}
In the very beginning, there was a void, a curious form of vacuum, a nothingness containing no space, no time, no matter, no light, no sound. Yet the laws of nature were in place and this curious vacuum held potential. A story logically begins at the beginning, but this story is about the universe and unfortunately there are no data for the very beginnings none, zero. We don’t know anything about the universe until it reaches the mature age of a billion of a trillionth of a second. That is, some very short time after creation in the big bang. When you read or hear anything about the birth of the universe, someone is making it up we are in the realm of philosophy. Only God knows what happened at the very beginning.
end{quote}
Han säger att när man ska beräkna händelseförloppet under Big Bang, måste man gå till enskilda tidskvanta, små tidssteg som inte kan delas upp i kortare steg, samt till minsta kvanta, ett paket som innehåller en liten mängd energi, det minsta energipaketet som finns.
Det Leon Lederman menar, är att vi inte vet vad som hände från tiden noll till nästa lilla tidssteg, som kallas enskilda tidskvanta.
Den värld vi känner till började således vid tidssteg ett. Härvid vill han påstå att det som händer mellan tidssteget noll och tidssteget ett, kan vara Guds verk.
Det ovan skrivna kan tänkas beskriva kreationismens tankegångar, och då kanske mest den vetenskapliga kreationismens teorier om att världens skapelse hade gudomlig påverkan.
Huvudlinjen inom kreationismen säger dock att evolutionen inte ägt rum, det är Gud som skapat världsaltet, djuren och människorna. Den tar avstånd från den modern vetenskapens slutsatser, sprungen ur vetenskapliga metoder, som ständigt prövas med experiment och observationer, och bildar sin uppfattning genom en trosföreställning.
Kreationismen var den generella bilden av arternas uppkomst fram till 1800-talet, då Charles Darwin lade fram sina teorier om utvecklingsläran. I dag har kreationismen åter tagit fart i bl.a. USA. Ett flertal religiösa grupper, och inte bara kristna har blivit influerade av en modernare variant som kallas ID, Intelligent design.
De menar att naturen, människorna och djuren är alltför komplexa till sin natur för att ha kunnat skapas ur evolutionen. Dock motsätter sig de större kristna samfunden dess tankegångar. Vetenskaplig kreationism uppkom runt 1920-talet, som en motreaktion bland kristna grupper till evolutionsteorin. Sekulariseringens framfart i samhället i början av seklet samt hotet mot den kristna tron, sägs ha varit två faktorer som bidragit till dess uppkomst.
begin{flushleft}
textbf{Slutord}
end{flushleft}
.
.
Rapport av Eve: Om kreaktonism, tro, vetenskap samt vetenskapsteoretisk bevisföring. Referenser: Amerikansk TV reportage, lektionsanteckningar, artiklar i vetenskapstidningar.
begin{align}
intertext{}
nonumber
end{align}
end{document}
Near Earth Objects
Near Earth Objects, eller Neo som de också kallas, är himlakroppar som astroider, meteoriter och kometer. De bär med sig både gott och ont. Till det goda hör kunskap. Det finns teorier om att de har medverkat till livets uppkomst, för ca 3,8 miljarder år sedan.
I vårt solsystem är de flesta asteroider belägna i banor mellan planeterna Mars och Jupiter och de är så kallad restmateria av de planeter som bildades vid solsystemets bildande. En del har dock brutit sig ur asteroidbältet och dragit sig längre in i andra banor även nära vår planet.
Forskare inom astronomi kan räkna till ungefär 4000 asteroider som rör sig på litet avstånd från vår planet, varav 800 anses vara relativt närgångna. Av dessa är det ca 150 välkända asteroider som kan tänkas utgöra ett direkt hot mot vår överlevnad på grund av sin storlek. Risken kan sägas vara minimal, men finns ändå där. Idag tror vissa forskare att Neo-föremål kan ge oss kemiska och biologiska ledtrådar till vad som blev startskottet för livets utveckling.
Don Quijote-projektet
European Space Agency (ESA) fick 1996 i uppdrag av Europarådet att utreda hotbilden från Neo- föremål och upprätta en handlingsplan för att avvärja dessa hot. Det resulterade i att en expertkommitté år 2004 föreslog ett projekt kallat Don Quijote. Man ska nu sända upp en eller flera rymdsonder med samma namn, där en del av konstruktionen ska kraschlanda på en asteroid och därmed få asteroiden att ändra riktning. Det finns en del viktiga faktorer som man måste beakta i ett sådant försök. Forskare har, med hjälp av datorsimuleringar och teoretiska beräkningar, redan visat att det är möjligt att utföra dessa försök.
Nu ska experimentet utföras i verkligheten och ESA har sedan april i år tagit hjälp av tre större rymdteknikföretag som skall lägga fram ett prospekt om hur problemet skall lösas. Detta prospekt granskades i oktober 2006, dels av ESA, dels av ett antal experter. Chansen är egentligen minimal att ett större objekt ska träffa jorden, men den finns ändå där. En sådan katastrof skiljer sig från andra naturkatastrofer i det att om ESAs projekt är genomförbart, så kan vi möjligtvis ändrar Neo-föremålens riktning och hindra katastrofen från att blir ett faktum.
Om katastrofen ändå skulle vara framme och ett större objekt träffade jordens yta, skulle mänskligheten drabbas både direkt och indirekt. Samhället är ett komplext system. Om vi drabbats av ett nedslag behöver inte förödelsen bli så stor räknat i människoliv. Däremot kan det slå ut all elektronik såsom telekommunikation och energisystem. Infrastruktur, sjukvård och mattransporter är andra funktioner som drabbas svårt i det område där nedslaget sker. De sociala, ekonomiska och politiska konsekvenserna kan också bli enorma, dessutom kan även andra naturkatastrofer komma som följd av nedslaget. I värsta fall kan vi drabbas av epedemier, krig och svält beroende på skadans art.
En vetenskaplig artikel om modern rymdforskning
Andrea Carusi. Forskare inom INAF-IASF, ordförand i The Spaceguard Foundation, Roma och Författare till artikeln Early Neo Deflections; A Viable, Lower-Energi Option.
3. Rapport om en artikel i ämnet rymdsonder och NEO föremål
Detta arbete är baserat på Andrea Carusi’s artikel Early Neo Deflections: A Viable, Lower-Energy Option och den beskriver datorsimuleringar och teoretiska beräkningar liknande de som legat till grund för Don Quijote-projektet. Dock har Carusi vidareutvecklat teorin. I Don Quijote-projektet har man utgått från att ge en astroid en stöt för att skapa en kursändring och därmed avstyra den från att kollidera med Jorden. Andrea Carusis artikel utgår i stället från att ge samma asteroid upprepade stötar. Dessutom undersöker han från vilket håll stötarna blir som mest effektiva.
4. Varningstid och hastighetsförändring
Med datorsimuleringar har Carusi visat att det är teoretiskt möjligt att få större föremål att ändra sin kurs med relativt liten påverkan. De handlar om föremål som rör sig nära jordens bana. Den viktigaste variabeln som man bör ta hänsyn till vid beräkningar är den så kallade varningstiden. Det är den tid som förflyter från upptäckten av ett föremål till tidpunkten för dess kollision med Jorden.
Dels bör kursändringen ske flera år i förväg, dels bör föremålet ha passerat sitt perihelium (den punkt i föremålets bana som ligger närmast Solen) ett fletal gånger innan kollisionen med Jorden. Det finns åtminstone tre krav som Carusi anser är viktiga att ställa på beräkningarna och på sin metod: Noggrannhet i resultaten, flexibilitet i själva manövern vad gäller stötens styrka och tidpunkt, samt att energiåtgången skall vara minimal.
Asteroider rör sig i en bana runt solen. Banan är dock inte cirkulär; asteroider rör sig mer i elliptiska och spiralformade banor kring solen. Perihelium är den punkt i spiralen där asteroiden har kortast avstånd till solen. En asteroid passerar sitt perihelium en gång varje varv.
De datorsimuleringar som Carusi gjorde gick ut på att beräkna den sprialformade banans utveckling baklänges, i många små tidsintervall. När han kommit 50 år tillbaka i tiden före kollisionstidpunkten, började han beräkna dess bana framlänges igen. I ett antal punkter längs asteroidens beräknade bana satte han in en hastighetsförändring ( ) delta v, beräknad i m/s, det vill säga en kursändringen för asteroiden som motsvarar att den fått en stöt. Om föremålet fortfarande träffar jorden ökar man hastighetsförändring ( ) delta v, en litet steg eller för den delen lägger till fler simulerade stötar.
Den hastighetsförändring ( ), delta v, som krävs för en lyckad kursändring beror på hur lång tid innan tidpunkten för kollisionen med Jorden man skapar banförändringen. Ju tidigare man agerar, desto mindre hastighetsförändring behöver man, vilket innebär att det går åt mindre energi.
Den punkt där nedslaget är beräknad att ske på Jorden kallas för den nominella punkten. Punkten för nedslaget flyttas i sidled för varje hastighetsförändring man tvingar föremålet till. I alla datorsimuleringar som gjorts flyttas nedslagsplatsen längs en kurva med samma typ av utseende. Kurvan får således samma form oavsett hur föremålets bana ser ut, och då borde det räcka att göra beräkningar för ett fåtal olika NEO, och dra slutsatser om alla.
Noggrannheten i datormodellens resultat beror mer på den fysikaliska modellen än på vilken matematisk metod man utnyttjar. Fysikaliska variabler som t.ex. massa, densitet och rörelseriktning för föremålen är således viktiga faktorer som man bör ta hänsyn till, samt hur noggrann man är med gravitationskraften från andra himlakroppar.
5. Graf
Beräkningarna är gjorda med en metod som kallas 15:e ordningens Everharts RADAU. I modellen har Carusi tagit hänsyn till fyra planeter: Jorden, Mars, Jupiter och Saturnus samt naturligtvis också Månen och Solen. Studien är gjorts generell och de Neo-föremål, som finns med i beräkningarna är imaginära föremål. Man kan studerar föremål i ett diagram där hastighetsförändring ( ) delta v, som krävs för att fullständigt avstyra en kollision är en funktion av tiden räknat i år.
Här visas en förenklad graf av hastighetsförändringen, som en funktion av tiden. De flesta Neo-föremål har exakt en sådan kurva som grafen visar. Hastigetsförändringen visar kursändringen som är nödvändig vid stöten för att föremålet skall missa Jorden.
[Graf finns inte att tillgå mer än i pdf-format]
Ett föremål har en hastighet från början. Rymdsonder ger en föremålet en stöt som ändrar föremålets hastighet med delta v.
I vårt exempel ser vi att rymdsonden år 1950 måste ge föremålet en hastighet av delta v 10^40 m/s. Kursändringen måste ske så tidigt som möjligt för att det ska gå åt så lite energi som möjligt. Hade vi väntat till år 2001, hade vi fått använda 3 i storleksordningar så mycket energi. Ju längre vi väntar, desto mer fart behöver rymdsonden, vilket innebär att det blir en oerhört energikrävande process.
Carusi har använt fyra olika imaginära Neo föremål i sina beräkningar. Dessa är Portos, Athos, Aramis och D’Artagnan.
6. Aramis och D’Artagnan – två imaginära Neon
Carusis studier av föremålen Aramis och D’Artagnan har utförts med utgångspunkten att man ska göra flera mindre stötar istället för en större för att få till en lyckad kursändring av asteroiderna. Med dagens metoder är det inte möjligt att upptäcka Neo-föremål innan en viss tid.
Syftet med studien är att se tillbaka på föremålens tidsaxel innan de kan upptäckas med dagens teknik, för att på det sättet kunna förenkla deras kursändring, det vill säga lyckas ändra deras kurs med mindre energiinsats. Tanken är att i framtiden skall föremålen kunna upptäckas tidigare och då kan metod med flera mindre stötar bli framgångsrik.
Om man bara använder en stöt måste den vara mycket kraftig. När man använder flera och mindre stötar krävs inte samma energimängd. Det finns dock risker i alla stötar. Effekten kan båda minska eller öka beroende på hur rymdsonden träffar föremålets yta.
Om det till exempel bildas en krater vid stöten och material slungas ut i rymden kan effekten bli större än den man hade tänkt. Om rymdsonden inte träffar föremålets masscentrum kan effekten minska i stället.
Objektet Aramis, som beskrivs nedan, visar att en rymdsond av Don Quijote-typ skapar en hastighetsförändringen av maximalt 10^-4.5 m/s om de negativa och positiva effekterna skulle ta ut varandra, vilket verkar vara fallet.
6.1. Aramis
Aramis korsar Jordens bana och kallas därför för ett Apolloföremål. Den har massan 10^15 g och en diameter på ca 1 kilometer. Varningtiden för Aramis är 11 år och dess omloppstid runt solen är på ca 6 år. Beräkningar gjorda från 50 år bakåt i tiden, visar att Aramis kommer att passera perihelium 8 gånger före nedslaget på Jorden under dessa 50 år. År 1983 kommer Aramis att gå genom sitt perihelium för första gången. Den sjätte gången Aramis passerar perihelium är år 2011. Carusis beräkningar har visat att den hastighetsförändring som krävs för att stöta till Aramis och får den att ändra kurs är 10^3.78 m/s om man bara använder en stöt. Denna bör sättas in när Aramis är sitt perihelium för bästa effekt. Studien visade alltså att det skulle ha krävts mer än den maximala hastighetsförändringen på 10^-4.5 m/s vid bara en eller två stötar. Vid tre eller fyra stötar visade studien att försöken lyckades i de flesta fall. Men 5-6 stötar gav dock den bästa effekten. Varje kursändring kunde då vara mindre än 10^-4.5 m/s för att Aramis skulle missa Jorden.
6.2. D’Artagnan
D’Artagnan är ett Aten-föremål vars omloppstid är 0.84 år runt Solen. Den har en omkrets på 100-200 meter. Föremålet är kompakt och har massan 2.7 gånger 10^12 g. Varningtiden för D’Artagna är 5 år. När Caurusi räknade bakåt i tiden, små steg på asteroidens bana fann han att i D’Artangas fall fanns det en så kallad resonanstopp (föremålet passerar en annan planet). En kursändring bör ske innan en resonanstopp eftersom hastighetsförändringen som krävs i allmänhet är 10-100 gånger mindre innan än efter. Studien visade att om man räknar tillbaka 50 år i tiden krävs totalt 8 kursändringsmanövrar för bästa effekten på D’Artagnan. Hastighetsförändringen är då 10^-3.5 m/s. Här gör D’Artagnan 25 varv runt solen, så man har många chanser att träffa den. Notera att eftersom D’Artagnan är så liten kan en rymsond skapa en så stor hastighetsförändring som 10^-3.5 m/s.
Carusi kom således fram till att det kärvs mindre energi om man gör flera små stötar för att ändra ett föremåls bana. Det bör dock ske i ett tidigt skede. Det är därför viktigt att upptäcka Neo-föremål i tid. Riskerna blir också mindre om man utför flera små stötar. Man får tid att korrigera sin metod mellan de gånger föremålet passerar sitt perihelium.
7. En vetenskapsteoretisk slutledning om Andrea Carusi Rapport
Hypotesen blir således:
Om man upprepade gånger kraschlandar en rymdsond mot en Neo föremål, så ändras dess rörelseriktning nog mycket för att missa jorden, även om föremålet är mycket stor (1 km i diameter).
Varvid vi får den empiriska konsekvensen:
Om föremålets bana simuleras med hjälp av dator (och man ändrar föremålets kurs vid flera tillfällen), ser man att kursändringen som krävs vid varje tidpunkt är mindre än vad som kan åstadkommas av en kraschlandande rymdsond.
Hjälphypotes 1:
Newtons lagar har används för banberäkningarna.
Hjälphypotes 2:
Endast gravitationen från Jorden, Solen, Månen, Jupiter, Mars och Saturnus behöver inkluderas i beräkningarna.
Obervation:
Hastighetsförändringen som krävs i varje stöt är mindre än vad som kan åstadkommas av rymdsonden i Don Quijote-projektet. Det visar beräkningarna för de imaginära objekten Aramis och D´Artagnan. Därmed är den empiriska konsekvensen sann.
Om H och (Hj1 och Hj2), så E
E sann
………………………………
H strykt.
Slutord
Carusi har angripit problemet teoretiskt med sin artikel. Samtidigt skall ESA utföra praktiska experiment med Don Quijote. Tillsammans kan teori och praktik ge mycket starka bevis för att lågenergi-metoder är ett bra sätt att ändra kursen på många typer av Neo-foremål, förutsatt att experimenten faller väl ut. Sammantaget visar man att kursändringar med stötar fungerar med dagens teknik.
10. Intervju
Intervju av Eve med Andrea Carusi, INAF-IASF, ordförand i The Spaceguard Foundation, Roma och Författare till artikeln Early Neo Deflections; A Viable, Lower-Energi Option.
Jag började med att fråga om det finns någon verklig asteroid eller något Neo-föremål, som utgör ett hot mot jorden, och som den föreslagna metoden med flera kurändringsmanövrar kan användas mot?
Det finns för tillfället ett antal Neo-föremål som vi övervakar då det finns en liten risk att de kolliderar med Jorden i framtiden, som t.ex. Apophis, VD17, SC samt QV89. De två sistnämnda, SC (omkrets 25–30 m) och QV89 (omkrets 25–30 m), är relativt små och innebär ingen större risk. De skulle troligen brinna upp i atmosfären. Däremot är Apophis (omkrets på 400–1000 m) och VD17 (omkrets på 0.5–1.2 km) mer svåra att hantera. Carusi säger att han gjort analys på dem och resultaten visar att den teknik som föreslås i hans rapport, fungerar utmärkt för dessa mål. Men, som sagt, är sannolikheten liten att de skulle kollidera med Jorden. Vi behöver förmodligen inte oro oss, tillägger han.
Han nämnde i sin artikel att det fanns mer kraftfulla metoder när han diskuterade kostnadseffektiviteten hos olika metoder och jag frågade vilka dessa ”kraftfulla metoder” var.
Här svarade Carusi att den mest kraftfulla metoden kan sägas vara användningen av kärnladdningar. Det är väldigt effektivt eftersom den energi de kan utveckla är så mycket större än för andra metoder. Kärnladdningar kan göra mer skada än astroiden i själv skulle gjort. Vi har aldrig sprängt kärnvapen ute i rymden och vet inget om effekterna av strålningen.
Jag undrade vidare om det gick att uppskatta risken för att den mänskliga arten och livet på jorden skulle utplånas helt av ett Neo-föremål?
Carusi kunde dock inte ge några direkta siffror, men menade att även om risken var minimal så fanns den där. Forskarna följer ungefär 80 % av Neo-föremålen med en massa potentiellt stor nog för att orsaka en global katastrof på jorden. Han säger dock att en global katastrof inte innebar att all liv på jorden skulle utplånas.
En av de större farorna är att den sociala strukturen kunde kollapsa. För en totalförstörelse krävs ett Neo-förmål som har en diameter runt 10 km eller mer. Lyckligtvis menade han att några sådana föremål inte finns i närheten av Jordens bana. Däremot finns det långperiodiga kometer som kan vara väldigt stora och de kan inte upptäckas förrän några få år innan de närmar sig jorden. Han säger dock att sådana föremål är extremt sällsynta.
En följdfråga blev om det är möjligt att, med den utrustning som finns idag, upptäcka dessa föremål i tid?
För större föremål (> 1 km) var svaret ja. I dagslägget har vi den utrustning och teknik som krävs för att upptäcka ett föremål i tid. För mindre Neo-föremål är svaret kanske. Ett projekt går ut på att skicka upp några satelliter inom de närmaste 2-3 åren. Dessa kommer att upptäcka föremål ner till 100 m i diameter. Inom de närmaste 20 åren kommer vi att ha en full överblick över situationen.
Sannolikheten att någonting kommer att inträffa under dessa 20 år är väldigt liten. De föremål som är lättast att upptäcka är de som faktiskt kan tänkas kollidera med jorden.
De flesta kommer att vara i storleken 60 m i diameter, i den så kallade Tunguska-klassen, påpekande han. [Ett obebott område i Sibirien, Tunguska, träffades 1908 av ett Neo-föremål som tros ha varit cirka 10 meter i diameter. Mer än 2000 kvadratkilometer skog ödelades]
Sedan undrade jag om han höll på att starta nya studier relaterade till det här problemet? Om så, vilka är deras syften?
Carusi svarade att hans forskning nu gick ut på att se över detaljerna och de variationsmöjligheter som problemet innehåller. Han menade att det fanns många faktorer som kan vareras i beräkninarna samtidigt. Här nämnde han bl.a.
Tidspunkten för kursändringarna.
Hit hör problem så som uppskjutningen av rymdsonden, rymdsondens bana mot astroiden, det slutliga instyrningsmomentet etc.
Optimering vid kursändring.
Här testas alla tänkbara fall d.v.s. alla parametervariationer som kan göras för t.ex. massa, hastighet och så vidare.
De fysiskaliska lagarna för kursändringar.
Viktiga aspekt här är till exempel de effekter som uppstå i själva kollisionsögonblicket.
[Här menar Carusi att i det ögonblicket rymdsonden kolliderar med ytan, kan det bli en perfekt träff. All rörelseenergi i sonden överförs då till föremålet och ändrar därmed dess kurs. Det kan också bli så att träffen inte blir perfekt. Det bildas en krater i Neo-föremålet, massan omfördelas och det blir energiförluster. Dessutom kan föremålet börja rotera. Kursändringen blir således inte fullkomlig.]
Slutligen undrade jag om han hade något att tillägga som var av intresse.
Det finns frågor som inte har med astronomi eller med rymden i övrig att förskaffa, men som ändå är viktiga att diskutera. Vårt samhälle är ett komplext system. Här tog Carusi som exempel attacken den 9/11 och dess konsekvenser. Storleken på själva bebyggelsen var inte så avsevärd, men de sociala, ekonomiska och politiska konsekvenserna blev enorma.
Om vi drabbats av en yttre ”attack” från rymden, behöver inte förödelsen bli så stor i sig själv. Däremot kan det slå ut all elektronik som till exempel tele- och datorsystemet samt strömtillföringen. Han berättade att han av just den här anledningen tillkallat ett möte med ICSU (the International Council of Science) för att diskutera dessa frågor.
Demokratin slutar att existera i varje land som acceptera narkotikahandel. Siffran är procentuell och beror bland annat på något som kallas moral och etik bland individer i det samhälle där de lever. Vilken värdegrund de uppfostrats med och är indoktrinerade i.
EU-ländernas samarbete inom utrikes – och säkerhetspolitiken samt EU: s polisbyrå Europol bör utvecklas för att skapa stadgar och ett fungerande regelverk mot internationell brottslighet och terrorism. Detta är en global fråga som vi inte kan blunda för – narkotikahandeln och terrorismen. Två ord som är synonyma med varandra.
Det existerar människor som vill hålla sig utanför lagens råmärken och nyttjar narkotika av alla de slag. De har inga problem med att säga sig vara drogliberala eller för den delen göra andra brott.
Personer finns i alla samhällsklasser och i varje stad. Det finns i varje grupp av individer där narkotika är acceptabelt.
De stödjer knarkhandeln ute i världen. De stöder således terrorism, vapenhandel och prostitution. Kriminella karteller som är multimiljonärer och köper makt ute i världen.
Exakt därifrån kommer den största delen av narkotika. Varför finns krig? Varför har till exempel hundratals människor dött i Afghanistan? Det finns olika anledningar men en anledning kan härledas till ett lands ekonomi och näringsliv. (¤¤)
Kanske ska vi fråga oss – Vad odlas i Afghanistan? Följ ekonomin, politiken och näringslivet och ni finner svaret för varje lands ekonomiska situation.
Är det inte så att det är pengarna som styr världen inte religioner? Ett av argumenten USA: s arme hade med att gå in i Afghanistan var just den stora droghandeln.
Pakistan har byggt staket vid gränsen mot Afghanistan för att hindra terrorister att ta sig in i landet. Staketbyggande är inte mycket till hjälp och terrorismen sprider sig. Pakistanska befolkningen ligger nu i samma krisläge som den Afghanistan befolkningen.
Opiumhandel används direkt som valuta för att inhandla vapen och politisk makt. Vinsten från opiumhandel talar sitt tydliga språk. Vilket land skall näst invaderas? Vilket land ligger närmast?
Där det finns narkotika där finns också andra brott. All narkotikahandel och nyttjande av den varan borde sättas åt med hårda straff. Det finns bara ett sätt att komma i bukt med problemet; Nolltolerans för all slags innehav och försäljning av narkotika. Det kostar samhället miljoner att reda ut brott, ta till åtgärder och rehabilitera människor som fastnat i narkotikans spår.
Tar vi problemet på allvar och skapa ett tryggare samhälle utan droger bör blir siffran neråtgående i framtiden. Samarbete med andra länder är ett krav. Narkotika är ett globalt problem och folk reser som aldrig förr.
(¤¤) Brottslighet, osäkerhet och afghanska regeringens oförmåga att handhålla rättssäkerhet till alla delar av landet, manar till att minska framtida ekonomisk tillväxt. Afghanistan är extremt fattigt. En stor del av befolkningen lider brist på rent vatten, elektricitet och medicinsk vård samt arbete. Dessutom har infrastrukturen kollapsat. Befolkningen lever i fattigdom och under mycket dåliga förhållanden medan korruption råder i landet. Utvidgandet av vallmoodlingar och en växande opiumhandel frambringar cirka 3 miljarder dollar i olaglig ekonomisk vinst och är ett av landets allvarligast politiska bekymmer. Afghanistan är världens största producent av opier; 648 ton ren heroin kan produceras ur det här opiet om all vallmoodling förädlas. Talibaner och andra regeringsfientliga grupper deltar i och gagnar opiumhandel som är en nyckel till intäkter för den inhemska talibangrupperingen i Afghanistan. Utbredd korruption och ostadighet i landet hindrar försök till annan odling. Heroinet som konsumeras i Europa och övriga närliggande länder, kan härledas från afghanska opier. I Europa finns kontakter som handhar penningtvätt och dold finansiering. (CIA, The world Fact book)Ur ett vetenskapsjournalistiskt perspektiv
En inblick i vetenskapsjournalistisk skrivande: Budskapet i en forskningsrapport: Journalistens roll och hennes retoriska verktyg
Journalistens roll är att reflektera verkligheten och redovisa fakta genom att vara objektiv, neutral och opartisk. Nyhetsproduktion kallas det som händer mellan journalisten och de källor denne har. Verkligheten i en nyhet hämtar journalisten utifrån sina källor. Budskapet påverkas dock av journalistens sociala och kulturella relationer. Värderingar och ideologier som en journalist bär med sig medför att en nyhet aldrig kan bli helt objektiv, opartisk och neutral. (Anderson, 1997, Media, culture and the environment, s 45-47)
Objektivitet kan missbrukas som ord om en journalist ger skenet av att vara objektiv, medan han döljer sanningen eller kanske belyser fel sak i ämnet menar Lichtenberg och McQuail. (Anderson, 1997, Media, culture and the environment, s 48)
Opraktiskhet innebär vanligtvis att journalisten ska skildra olika synsätt och åsikter utan att ta ställning. Ett vanligt begrepp är att journalisten visar upp två motstridiga åsikter. Om han vill belysa en åsikt kan han, enligt Gramson, välja att presentera en mycket extrem motåsikt. Genom att skapa en konflikt mellan två partner får nyheten en mer dramatisk form. Varje fråga som tas upp har sin egen favoritmotståndare. (Anderson, 1997, Media, culture and the environment, s 49)
Vi kan dra slutsatsen att denna bild som målas upp av frågeställaren blir förenklad. Publiken ser bara det som serveras om de inte är insatta i sceneriet eller ämnet i vida mening. Här flyter således både det opartiska och det objektiva bort och journalisten har skapat en liten plattform för mediaimperialism i all enkelhet.
Forskningsresultat i Nyhetsmedierna
Det som styr journalistik i allmänhet och vetenskapsjournalistik i synnerhet kan sägas vara fascinationsvärdet, storleken av den naturliga publiken och viktigheten i nyheten samt pålitligheten av resultatet och nyhetens ålder. Dessa fem variabler skapar nyhetsvärde för en artikel, enligt Rensberger. (Allan, 2002, Media, risk and science, s 77-78) Nyheterna blir intressanta, de ligger i tiden och visar goda resultat för fortsatt granskning.
Vidare måste här finnas en bred publik. Om en vetenskaplig artikel tas upp i tidskrifter så som till exempel Science eller Nature, blir dessa nyheter oftast världsnyheter då tidskrifter av den här storleken rutinmässigt ses över av större nyhetsorganisationer. Artiklarna i vetenskapliga tidskrifter har också som bekant gått igenom så kallad Peer Review. Artikeln har här blivit granskad av experter när rapporten skrevs av forskaren och senare också av en person på tidskriftens redaktion. Detta medför att en sådan artikel får mer objektivitet och pålitlighet.
Värdet av en vetenskaplig artikel ges också av de källor en journalist sedan använder för att föra fram nyheten i artikeln. Något av de mest fundamentala källor som finns att tillgå är enligt Greenberg vetenskapliga tidskrifter, konferenser inom vetenskap och kontakter med experter inom diverse områden samt presskonferenser, pressutlåtande och egna källor. (Allan, 1997, s 83-84)
De största nyhetsorganisationerna/byråerna är bland annat TT, Reuter, AFP och AP. Median är en stark symbolisk och politisk kraft (Thompson, 2001, s 187, s 19) Om vi vill föra ut budskap om till exempel klimat eller miljöproblem, kan vi använda ovan diskuterade ståndpunkter. Dock krävs det en hel del för att få till stånd ändringar, påverka politiker världen över och detta att påverka genom att lära ut kunskap.
Globaliseringen är ett faktum idag och hela världen flyttar runt. Här talar vi om etno-, finans- och media- samt teknikscape. Det handlar om den stora samverkan för globalt flöde. Förändringar ökar beroende, integration och utbyte mellan människor, organisationer och företag. Den teknologiska utvecklingen har skapat en framväxt, en global affärsverksamhet och frihandel. (Thompson, 2001, s 187 och föreläsningsanteckningar) Många stora länder skapar förmånliga handelsavtal med tredje världen. Inte all handel är till godo då människors egen kultur försvinner på grund av att TV, tidningar och reklam ägs av ett rikt i-land.
I många fall gäller att en nyhet får värde då en större olyckshändelse inträffar. Presentation av forskningsresultat i nyhetsmedia om miljö till exempel brukar få mest uppmärksamhet då någon stor naturkatastrof skett. (Anderson, 1997, s 121)
Vetenskapliga artiklar och resonemang skrivna av forskare är oftast mycket komplicerade. Journalisten får här utföra ett översättningsarbete från expertspråk till ett vardagsspråk. Här kan viktig fakta försvinna och dessutom kan journalisten fokusera eller välja att visa information som bedöms ha nyhetsvärde. (Anderson, 1997, s 53) Där av kan vi påstå att det kan vara av största vikt att forskaren läser igenom journalistens artiklar och intervjuer innan dessa publiceras.
Teknik och Vetenskap: Ett kulturarv med ett miljövärde
Enligt Henriksen och Froyland finns minst fem skäl för att få ut forskningsresultat till en större publik.
Dessa skäl omfattar bland annat det praktiska skälet som säger att människor behöver förstå teknologi och vetenskap för att kunna handskas med det i sitt dagliga liv.
Det demokratiska argumentet innebär att folk bör lära sig vetenskap för att kunna förstå de komplexa frågeställningar vi ställs inför i ett demokratiskt samhälle och därmed kunna ta beslut i viktiga frågor.
Det kulturella argumentet lär oss att förstå att vetenskap är ett kulturellt arv. Tekniska och vetenskapliga framsteg leder till kulturella förändringar.
Det ekonomiska argumentet handlar om att vetenskapliga framsteg skapar tillväxt i landet, vilket kan få ekonomin att blomstra. Vi vet att miljön har ett värde idag och om vi tar vara på den på rätt sätt, kommer den också att ge utdelning även ekonomiskt.
Pessimistiskt sett finns argument som talar emot att forskningsresultat inte alltid tas emot och beaktas av publiken. Folk är helt enkelt misstänksamma och vill dra egna slutsatser i stället för att förlita sig på noggrann och genomtänkt arbete som tagit år att utfört av forskare.
I opinionsundersökningar har det visat sig att de flesta är misstänksamma mot vetenskapsmän. (Allan, 2002, s 4) Det existerar uppfattningar hos allmänheten att forskare och vetenskapsmän bär ansvaret för miljöförstöringar. (Allan, 2002, s 47) Konsekvensen av rapportering för samhället om till exempel naturkatastrofer beror på hur den enskilde individen eller samhället uppfattar naturens roll vid miljöhot.
Det finns fyra grunduppfattningar som framlagds av Adams (Allan, 2002, s 99)
i. Naturen är stabil och robust. Den läker sig själv. Här kommer riskerna inte att tas på allvar och inga åtgärder kommer att vidtas.
ii.Naturen är sårbar. Oförsiktig hantering och girighet skapar en katastrofal kollaps. Här kommer riskerna att tas på fullaste allvar. Naturen kommer att skyddas mot miljöförstöring.
iii. Naturen är både sårbar och robust. Om den utsätts för mindre chocker klarar den av att självläka. Inga åtgärder behöver vidtas. Vid större hot ingriper man däremot mot miljöförstöring.
iv.Här tänker vi oss att naturen är oförutsägbar. Oavsett vad som händer kan vi inte förutsäga hur framtiden kommer att bli. Det kan bli katastrof eller inte. Det är meningslöst att vidta åtgärder.
Här kan vi påstå att den första och den sista punkten ger konsekvenser, då en forskningsrapport enligt dessa saknar praktisk betydelse.
Den sista punkten säger att framtiden inte kan förutsägas, vilket medför att en forskningsrapport om miljö är värdelös. Detta eftersom antagandet i en sådan rapport oftast är skriven av någon som bryr sig om att läka naturen och försöka göra något åt problemet. Punkt två kan sägas vara den ståndpunkt som leder till att vi gör något åt problemet. I verkligheten kan alla fyra punkterna tänkas gälla beroende på var man befinner sig i världen och hur allmänheten och politikerna kommer att ta budskapet i rapporten.
Miljöorganisationer och politiska partier är de som bäst kan gynna miljörapporter och föra ut dess budskap. Ofta används media som en maktfaktor av organisationer, myndigheter och politiska partier för att vinna publicitet och få allmänhetens tycke.
Idag sprids också information med bredbandshastighet genom Internet, media och tidningar samt TV och radio. På Internet skapas offentliga rum för global kommunikation och för samtal. Vår nya värld skiljer sig från den historiska bilden av det offentliga rummet där människor träffades vid en viss tidpunkt och i ett rum, som i Antiken. (Thompson, 2001, s 301) Aktörer är inte längre privata individer. Organisationer handlar i dag med staten via politiska partier eller myndigheter.
[Eves rapport: Om vetenskapsjournalistik, samhälle, politik, miljö, den enskilda människan och forskning. Skrivet år 2006 på Journalisthögskolan. Rättad och klar. Genomgått betygssättning och ett system som visar att man skriver eget. Systemet kallas Urkund.]Källförteckning: Referenser
Media, Risk and Science av Allan Stuart (2002).
Media, Culture and the environment av Anderson, Alison (1997)
Communication in History. Technology, Culture and Society. Crowley, David; Heyer, Paul (2003)
Kompendium.
Violent against women is not only about getting some slaps over the ear. It’s a long process of getting all broken down by a man who is both physically and psychologically more stronger then you. He knows how to break you down. He does know how to control you. It’s about getting punches on your face and body.
If you have these kinds of experiences, we have something in common. If not, I guess I can share some of my experiences with other women.
There are women all over the world dealing with same kind issues daily. Today I understand things I could not deal with when I was young. Just because I was too young. I’ve been blessed with a strongly acute mind. I see a lot of things and I do understand. I also know, women do lie to themselves thinking, he will change or do they have this feeling they don’t care anymore what happens to them? They have gotten used to it and its gone to far.
Do travel far, far away if you’re with a guy not doing you right. Here’s my story. I survived. Do you? Life is now and your are a unique, a rare and a beautiful woman. What kind of Do do you want to have a black belt in say, five years from now?
Karate?
TaeKwonDo?
Aikido?
.
.
.
Get yourself a black belt. It’s about finding peace in your mind, learning techniques for your safty and feeling good about yourself. Don’t let him brake you down.
Kommentar:
(Det går inte att lägga in kommentarer så jag skriver in detta i texten:)
“Rut: Det du beskrev under texten:
http://asfalt.org/text/8771
Fick mig att tänka på när vi skulle visa upp vår sport på ett diskotek av alla ställen. Jag höll på att inte komma in på diskoteket för de trodde inte att jag var 18 år (Jag var 24 år).
Vi skall uppträda här på kvällen med vår sport sade jag till vakten vid dörren.
Tell him sade jag till de fyra marinsoldaterna bakom mig.
Yes that’s right sade en av dem.
Vakten trordde inte sina ögon när de presenterade sig vid uppträdandet. Två av dem skulle anfalla mig när jag var ute och gick med högklackade skor. Vi gjorde denna scen på dansgolvet. Jag skulle visa hur man försvara sig som kvinna. Det var kul!”
Det är jag som har ett vackert smycke, kantat med rubiner. Smycket är en stjärna, en gåva jag fick för många år sedan; För kärleken till naturen och de vilda djuren, för mitt lugn. För mina ljusblå ögon och för mitt skarpt utvecklade sinne som ser. Jag kallar det logik men han kallade det för mystik. Ett ord kan vara olika men betyda samma sak. Så var det sagt. Det var en vacker gåva och den har en mening om det vi kallar tro.
I am a js code
on her homepage written
in the year of 2001
If you right click
on her photographs
you can see, that all the
wild animal photographs
have copyrights,
You can actually read
the statement
in five different languages
depending on witch country
you are in.
Canis Lupus, Lynx lynx, ... et al
Some one took my name
[lupuslupus]
and used it as a community name
in the year of 2005
I don’t care but do not
think – I and he who took my name
are the same person
[lupuslupus]
I am just a js code
on her homepage written
in the year of 2001
I hope he’s not the person
who called her phone and
send her rape letters
That would make him
to a criminal person
lupuslupus (dot) js
module: Security
date: 2001-2009
var SWE lika med 0;
var GBR lika med 1;
var USA lika med 1;
var CHN lika med 2;
var FRA lika med 3;
var currentSecurityLanguage lika med GBR;
var currentCopyrightOwner lika med “Unknown”;
var securityNotice lika med new Array(5);
var copyrightMessage lika med “COPYRIGHT u00A9”;
securityNotice[SWE] lika med new Array(10);
securityNotice[SWE].shutFunction lika med “Denna funktion är avstängd för att förhindra brott mot upphovsrättslagen.”;
securityNotice[GBR] lika med new Array(10);
securityNotice[GBR].shutFunction lika med “This function is deactivated to prevent violations of the copyright laws.”;
securityNotice[FRA] new Array(10);
securityNotice[FRA].shutFunction lika med “Cette fonction est mise hors fonction pour empêcher des violations des lois de COPYRI …
Jag låtsas
som om ingenting
har hänt
och allting är precis
som vanligt
stänger in mig
i mina drömmar
och bedövar mig
med ensamma stunder
flyr från en värld
som jag
har lärt känna
precis
som jag
har lärt känna dig
Cassandra stod på Victory´s däck och såg hur det andra skeppet långsamt närmade sig. En bit bakom henne stod Jack och såg till så att männen gjorde det de skulle. De hade haft en väldig tur när de stötte på handelsfartyget. Männen hade nämligen visat tecken på rastlöshet och den väntande striden, för självklart skulle det bli en, skulle verkligen pigga upp dem. Hon kunde till och med se hur det tog i lite extra för att snabbt komma fram till det andra, lite mindre fartyget. Hon vände och gick tillbaka längs däck. När hon var bredvid Jack stannade hon till och sa lågt i hans öra: – Gör männen redo.
Han nickade och hon fortsatte vidare ner mot aktern, för att inta sin plats. Oftast var hon med när de attackerade ett skepp, men några gånger stannade hon kvar ombord.
Nu var skeppen uppe jämsides. Ett mullrande ljud talade om för henne att kanonerna började avfyras. Vid det laget började männen göra sig redo, de plockade upp vapen och väntade på ordern om att få borda det andra fartyget. Alla väntade de på att få se vad som dolde sig under däck. På en given signal började piraterna att myllra över på handelsfartyget, med svärd och pistoler i högsta hugg. Först över var Jack, precis som alltid, och efter honom en efter en kom resten av männen. Cassandra förblev stilla på sin plats på däck. Besättningen på handelsfartyget sprang bara runt utan att veta vad de skulle göra. Endast några av dem hade förstått så mycket som att skeppet inom kort skulle vara övertaget av pirater, och började slita fram svärd och pistoler att kunna försvara sig med. Men kampen blev kort. Innan alla på handelskeppet hade förstått vad som egentligen hände hade Cassandras män besegrat dem. Nu stod de alla i en enda stor grupp mitt på däck, omringade av pirater. Männen såg fullkomligt skräckslagna ut och ingen av dem sa någonting. Ett antal pirater försvann ner under däck, men några av dem kom ganska snart tillbaka upp, tomhänta. Cassandra letade efter Jack på det andra fartyget, men när hon inte kunde hitta honom antog hon att han var kvar under däck. Kanske fanns det trotts allt någonting värdefullt därunder? Men minuten senare blev hon besviken, när även han kom upp tomhänt. Tyst svor hon för sig själv. Förbaskat också! Hade hon vetat att det inte gömde sig någonting av värde därunder hade hon inte ens lagt ner tiden som det tog att överta skeppet. Men nu var det som det var. Männen verkade ha insett att där inte fanns någonting att hämta och tog sig sakta tillbaka till Victory, en efter en. Sakta kom även många män ur den andra besättningen över, män som tydligen frivilligt blivit pirater. När alla var över var det endast ett fåtal som stod kvar på handelskeppet. De tittade fortfarande skräckslaget på piraterna och sände även arga blickar till männen som nu övergett dem för att bli en del av Victory. Cassandra vände ryggen till det andra fartyget. Vilken miss detta hade blivit! Aldrig någonsin hade hon råkat ut för detta, och aldrig trodde hon att hon skulle göra det. Vad skulle alla de andra kaptenerna säga när de fick höra talas om detta? Skulle hon fortfarande vara den störste av dem alla? – Jag kräver att få tala med din kapten!
Cassandra tittade ner på däck och fick genast se varifrån orden kom. Nästan mitt på däck stod Jack med en annan ung man, och dömande av tonfallet i hans röst verkade han inte glad. Hon skyndade sig ner och ställde sig bakom dem. – Några problem, mina herrar? frågade hon med silkeslen röst.
Jack fäste blicken på henne och den andre mannen vände sig om. Det kändes som ett slag i magen när hon såg hans ansikte. För en stund kunde hon se sig själv framför sig, endast tolv år gammal, sittandes i den där soffan som hon egentligen hatade så mycket. Hon tittade ut genom fönstret och varenda gång det kom någon gående ute på gården hoppade hon upp, full av förväntan. Det kunde väl inte vara möjligt? Det hade ju varit så länge sedan. Mannen framför henne verkade helt ha tappat talförmågan och stod bara och stirrade på henne, chockat. Tillslut verkade han komma på sig själv och sa: – Vem är ni, om jag får fråga?
Rösten hade fått tillbaka det där krävande tonfallet och han gav henne en bestämd men ändå frågande blick. Cassandra svarade inte på en gång, utan lät honom vänta. Samlade sig. – Jag är kaptenen här på Victory, och om jag inte misstolkar mig var det någonting du ville tala med mig om. Rent av krävde att få tala med mig om, svarade hon med den silkeslena rösten.
Ett stort leende formades på hennes läppar och hon såg belåtet på honom. Männen runt omkring började också flina och från några hördes även lågmälda skratt. Det syntes att mannen framför dem började känna sig obekväm bland piraterna. Besvärat började han att vrida på sig. Piraterna skrattade ännu mer. – Nå? sa Cassandra och tittade på honom.
Han mötte hennes blick för någon sekund, men vek sedan undan den och förblev tyst. – Eftersom ni inte säger någonting så antar jag att det trotts allt inte var någonting ni ville prata med mig om.
Rösten var inte längre silkeslen utan hård och bestämd. Med ett enda tecken från henne klev två män fram och tog med sig den främmande mannen ner under däck. Länge kunde man höra honom protestera vilt. Cassandra blundade och försökte låta bli att lyssna på mannens skrikande. Av någon anledning trodde hon att hon inte skulle tycka lika illa om sig själv som hon verkligen gjort efter att hon gett ordern. Först när det blev helt tyst öppnade hon ögonen. Runt om henne stod en hel skara av män och bara stirrade på varandra. Hon struntade i dem och gick fram till Jack. – Ta dig över till det andra skeppet och ta med dem som inte frivilligt bytit sida. Jag vill att det där skeppet ska var helt tomt innan vi fortsätter. Inte en enda ska finnas kvar, förstått?
Han nickade. Hon vände sig om för att gå till sin egen hytt, men Jack grep tag i hennes arm och vände henne mot sig. – Cassandra, hu…började han. – Det är okej. Jag är okej, avbröt hon honom med lugn röst.
Hon ville defenitift inte att han skulle misstänka någonting, men hon kunde se på honom att han det var någonting. Hade han trotts allt börjat misstänka någonting utifrån hur hon reagerat i sällskap med den unge mannen? Kanske. En kort stund stod de bara och stirrade på varandra, men sedan släppte han taget om henne och försvann över däck.
Friskförklarade psykopater
och politiker
med huvudet på sned
sommarkåta tonårstjejer
som aldrig
kan lämna en i fred
regelvidriga signaler
och utvikningsreklam
på varenda jävla vägg
samhällsfientliga anarkister
och debattörer
utan några som helst belägg
höga mörkertal
och våldtäktsoffer
ute på glid
ta hand om dem
men nej
för ni har ju inte tid
ständiga mediaskandaler
och desperata
människors rop
på hjälp
bortglömda medborgare
och osynliga schackpjäser
det är vi allihop
vart är samhället på väg egentligen?
Min vinter var ett kalt träd
Som jag klädde med tankar och drömmar
Jag kan fortfarande känna snön knastra under mina fötter
Hur den smälte till vatten i min hand
Hur jag skrev ditt namn i orörd vinternattsvithet
Hur jag fångade snöflingor inuti mitt hjärta
För att ha som minne av den underbart mörka drömska vinter
Där du var min huvudperson
Och jag drömde
Jag minns att jag drömde
Minns att jag drömde bort mitt liv…
Plantera varsamt
ett frö i din kruka
sköt om jorden
så att den alltid
innehåller näring
vattna krukväxten
minst varannan dag
men gärna varje dag
håll dig nära
och dela med dig
av din syre
och låt blomman växa
när blomman har vuxit fram
fortsätt att vattna
så håller du kärleken
vid liv
Snöflingor
landar på min hud
kristalliseras
och smälter bort
för ett tag
fryser ner
varje tanke som jag har
om dig
och ger en ögonblicksbild
som du var precis då
oemotståndligt vacker
men ändå
så avlägsen
som du alltid har varit
för mig
bara en dröm
Det är inte att man tydligt ser in i näsborren genom jacket i näsvingen
Inte heller att jackets kanter rullat sig som brinnande tidningspapper
Eller att jacket tillsammans med näsborren bildar en dubbelt så stor hålighet som den ursprungliga näsborren
Det är inte heller den krokiga ståltråd vars slipade ände tryckts in under tandköttet vid en framtand, för att sedan med klumpig kraft tryckas vidare genom tandköttet, mot näsan, stötandes genom köttet
Inte heller hur ståltråden når näsans hålighet strax innanför mynningen på en näsborre och hur den forsätter en liten bit fritt genom näsans hålighet för att sedan nå andra väggen av näsborren där den skruvande pressats genom brosk tills änden av ståltråden nått frihet ur kroppen, stickande ur övre delen på näsvingen
Det är inte heller hur änden på ståltråden som pekar ut ur näsan fått en ögla för att ge handen mer kraft att dra den vidare genom köttet
Och inte heller att ståltråden som kommer ur näsan är kladdig av blod och slem efter att den dragits så längden från ände till kropp är lika med den som pekar in genom tandköttet
Det är inte det faktum att träbitar, breda som en handflata och tjocka som en tumme, nogsamt bundits fast i vardera ände av ståltråden för att den som drar ska få bra grepp
Det är inte hur det angripna huvudet har lagts med baksidan mot ett golv för att på en narig och flammig kind få en slät lädersula
Det är inte heller vad huvudet på golvet känt och tänkt när sulan tryckts hårdare mot kinden och ståltråden spänts då två händer greppat träbitarna som monterats i ståltrådens ändar
Det är inte heller det skådespel av sprickande hud och grimaser som utspelats då ståltråden med ökande kraft dragits i
Det är inte heller hur en kluven överläpp lojt hänger isär
Och inte heller hur vanställt ett ansikte blir med ett klumpigt jack från tandköttet i överkäken, med väg genom överläppen och inre näsan, till näsvingen
Det är hur personen som drar tappar balansen när ståltråden får allt den omslutit att spricka
Hur personen som dragit faller bakåt, slår i en stol och sträcker sin rygg
Hur personen som dragit landar på ett skitigt golv och får sin kammade frisyr förstörd
Hur personen som dragit får ett skrapsår genom sin välskötta byxor
Speciellt hur personen som dragit måste tvätta av ansiktet och laga hål i kläder
Framförallt hur personen måste dölja skrapsår och ond rygg
Eller egentligen bara hur personen måste skina med obefläckad karaktär
Eller tydligare: hur denna person är den enda och att offret inte är eller har varit
En dumper kränger grova däckspår i leran
som täcker hygget där jag står
med fötter i gyttja och axlar på spänn
Dumpern gör oregelbundna varv kring mig
och tippar flaket för att låta lasten rinna av
Ner i en pöl dimper skällsord som dånat under barndomen
Bredvid hamnar något ihåligt fyllt av oförmåga
Likt urin droppar senaste månadens oförrätter längs sidorna på flaket
Då dumpern stöter i en stubbe åker en hel rad obearbetade erfarenheter ner i dyn
En hög trasiga relationer rasslar av flaket
och bereder vägen åt en gallsten möjligheter som aldrig togs till vara
En fönsterkarm med treglas glider av flaket och hamnar på en trädgren som slår igenom glaset så att glasskärvor yr
och reflekterar hemska minnen åt otaliga håll
Vid flakets kant hänger en seg klump komplex och missuppfattningar tvekande
innan den faller av och slås itu så dess innanmäte läcker
När dumpern slår ner med ena däcket i ett hål rinner en sandblandad rädsla av och lägger sig spretande i däckspåren
Vätan har sedan länge gått igenom mina skor
och dumpern har tappat ett varv av bråte kring mig
Allt för nedslående beskådning
Hur jag än vänder mig är det avfallet dumpern släppt som möter himmeln
En horisont jag inte vill kännas vid
En utsikt jag inte vill erkänna
Ett 360 graders panorama nedsölat av sådant jag inte vill minnas
En man i stövlar och arbetskläder närmar sig bestämt
Inte för att jag ser det
Men han klättrar från andra sidan den cirkulära vall av avfall som omger mig
Han orkar inte klättra ända till toppen så han ställer sig på tå för att se mig
Han hälsar inte utan ryter en fråga om detta avfall är mitt ansvar
eller om jag vet vem som bär ett sådant
Stanken från soporna gör mig stel och tillåter mig bara att utbyta en skrämd blick med honom
Han lugnar när han ser min förskräckelse och frågar om jag ens har med denna förorening att göra
och vad jag egentligen gör här
Chockad över kvinnans dåliga ställning i Schweiz

Konstnären Charlotta Hayes från
Stockholm bor i Genève sedan 1,5 år.
-Det var först när jag flyttade till Genève som jag insåg hur jämställt
Sverige är. Här i Schweiz fick kvinnorna rösträtt 1971 och i kantonen
Appenzell fick de vänta till 1990. Könsskillnaderna i Schweiz lever kvar på
ett helt annat sätt än i Sverige.
Det berättar konstnären Charlotta Hayes för förlaget ALIDA BOK i Uppsala.
-Jag har upplevt många frustrerande situationer här i Schweiz och upphör
inte att förvånas över hur efterblivet detta annars så avancerade och
framåtsträvande land egentligen är.
-Tyvärr verkar Schweizarna själva för vana för att uppröras av det. Mest
frustrerande av allt är det nog att få svaret, när jag påpekar hur ojämlikt
det schweiziska samhället är, “ja, om du jämför med Sverige ja, men det är
ju exceptionellt jämlikt!”....
-Jag får t ex stå ut med att försäkringsbolag etc frågar efter min man när
jag svarar i telefonen även då jag informerat dem om att de lika gärna kan
prata med mig. Och det är en allmänt känd sanning att man som kvinna får
räkna med att inte tas på allvar om man exempelvis kontaktar hyresföreningen
för att få något utfört i lägenheten.
-Mammaledigheten sträcker sig till fyra månader, men somliga återvänder till
arbetet redan efter två månader. Vill man stanna hemma längre än fyra månader
får man antingen ta tjänstledigt eller säga upp sig. Pappaledighet är det
inte tal om. Könsrollerna lever kvar här på alla plan. Som svensk kvinna
märker man det tydligt!
-En annan företeelse här som jag finner märklig och fascinerande är
utbredningen av “gubbkaféer”. Överallt kryllar det av dessa små, ganska
omysiga, barer som enbart besöks av män! Vanligtvis har de en liten klunga
stammisar som sitter kring baren och dricker vid dygnets alla timmar.
-Själv har jag aldrig vågat gå in i något av dessa kaféer, eftersom jag
känner så starkt att detta är ett territorium där jag inte är välkommen. Vad
alla dessa mäns fruar/sambos gör när de sitter på lokal kan man fråga sig,
men eftersom jag ännu inte sett några “damkaféer” så är det väl lätt att dra
slutsatsen att de sitter hemma.
Charlotta Hayes flyttade till Schweiz med sin man när han fick en
forskartjänst på universitetet i Genève, där makarna bor sedan halvtannat
år.
Nu under exilen i Schweiz är hon främst sysselsatt med att undervisa i
svenska och jobba idéellt för föreningen Artists united against FGM, som
strävar efter att bekämpa kvinnlig könsstympning. Föreningen samlar in
pengar till organisationer i Afrika som försöker stoppa könsstympning
lokalt.
-Vårt kommunikationsmedel är konst. Vi arrangerar konstutställningar kring
detta ämne. Just nu håller jag på att försöka arrangera en konstutställning
som kommer att äga rum i Stockholm i februari, kring den internationella
FGM-dagen, med skandinaviska konstnärer.
Se även hemsidan http://www.artistsunited.org .
I vanliga fall hemma i Sverige ägnar sig Charlotta Hayes åt dekormåleri
inom teatern men hon sysslar också med annat bildskapande. En del av det hon
gjort finns på http://www.bildrepublik.se .
Hon har också utsetts till juni månads skald hos ALIDA BOK. Hennes dikt Grannar kan läsas på denna länk: http://www.alidabok.net/dikt.php . Den handlar om tjocka skamlösa gubbar och skamsna kvinns.
Charlotta Hayes har en blogg, där hon skriver om sitt liv som utlandssvensk i Geneve:
http://wherethestoplightsneverchange.blogspot.com.
Se även http://alidabok.net
Här kan du se en bild på Charlotta>: http://www.alidabok.net/bilder/charlotta.jpg
Med vänlig hälsning
ALIDA BOK
http://alidabok.net
mail@alidabok.net
Norrtäljegatan 29
753 27 UPPSALA
Tel 018-14 16 36
Mobil 073-664 35 41
Det där med att fylla år går ju raskt över. När födelsedagen närmar sig tänker man på att man med den nya siffran blir ytterligare ett snäpp mindre attraktiv. Så kommer dagen, och då barnen bor långt bort, är det särskilt värmande när de hör av sig. Födelsedagspresenter är inget centralt. Någon liten pryl som pryder eller som man har nytta av eller kan ätas eller drickas är alltid trevligt och välkommet. Så går dagen med lite gott att äta och dricka, och några trevliga telefonsamtal från gratulanter. Hustrun har ett eller flera mjuka paket. Som alltid. Nästa dag kommer, några eftersläntrare hör av sig, och man funderar lite på hur man åldras eller kanske rent av mognar. Hustrun hoppas på det senare. Lite olika för kroppen resp knoppen. (Det här är prosa) .
Den här gången. I höstas. Blev jag 65 år. Ingen dramatik. Inte jämnt. Men pensionär på riktigt. Inte så att man slutar jobba, men ändå. Breven från olika pensionärsföreningar med glada skrynkliga människor på varma badstränder kommer alltmer sällan. Skönt.
I alla officiella sammanhang hör man nu till den tärande sektorn. Som ska ges en innehållsrik och lugn avrundning av jordelivet. Så billigt som möjligt då de/vi ju bara blir fler. Hur kul är den känslan? Man har ett långt liv att blicka tillbaka på. Det har rört på sig så att säga!
Så kommer då presenten. Två av barnen slår sig samman och ger mig en folk-race-tävling som present! Titta på? Kan ju vara kul att känna dammet och röken och höra gamla skrotbilar ge järnet några sista gånger innan det blir dags för plåtkvarnen. Jag behöver komma ut lite mer.
Köra? Jag? Tävla mot Er? Är jag inte lite för gammal för sånt? Det finns ju mängder av racer-farsor som lägger sin själ i att promota sina barn med gasen i botten. Handlar det inte om sponsoring? De vet att jag går att övertala till alla galenskaper. Ju galnare, desto roligare. Eller ju mera apart desto roligare. Vi tävlade ju go-cart på Öland 1985. Med dottern i knät! Dags igen således! Flash-back is back!
När?
Ja, när banan är körbar. Jaha. Till våren. OK. Planera ni, det ordnar sig nog. Klart man tackar och tar emot.
Men hur känns det innerst inne? Jo, att göra en grej tillsammans med barnen är ju kul, men att själv sätta sig i ett rostigt gammalt bilvrak, med en bur inuti av rostiga järnrör kors och tvärs så det inte trycks ihop om… känns…så där. Kommer man in för alla rören? Riskerar man inte att få glassplitter i ögonen? Skyddsglasögon? Om inredningen är borttagen så kan man ju skära sig mot alla vassa plåtkanter. OK, handskar fixar väl det. Och hjälm är väl självklart? Whip-lash? Påkörning av varandra är väl den stora grejen? Man ska väl tränga sig förbi, plåt mot plåt?
Det var svårt att få klarhet i allt man undrade över, men fick reda på att alla bilar var gamla Volvo 240. En sådan som jag hämtade ut sprillans ny den 2 juli 1980. I princip skulle den kunna vara tävlingsbil nu. I folk-race. Den lärde jag känna väl. Ägde i den i över 9 år. En pålitlig trotjänare som alltid gjorde sitt jobb. Den kändes både stabil och trygg för en småbarnspappa.
Hur såg banan ut? Startade man samtidigt, och så blev det trångt när man fått upp farten? Hur? Hur? Hur?
Äh, det får väl gå. Jag kan väl köra runt den där rishögen några varv i någon grusgrop eller vad det blir. Jag blir väl snart passerad och får köra i lugn och ro. Som arrangemang låter det ju faktiskt som riktigt trevlig gemenskap, och barnen är förstås taggade till max. Kan nog bli kul för mig också, i alla fall!
Så kom dagen.
Planeringen var ganska trixig, men till slut klaffade allt perfekt. Jag hade uppdrag i Stockholm där tävlingen gick av stapeln. Sonen i fråga skulle visa huvudstaden för sin nya flickvän, som även skulle träffa den övriga familjen och ha trevligt. Det spelades tennis och bowling, besöktes Moderna museet, Gamla stan, Drottningholm, m fl kulturella platser och institutioner. Och det åts och shoppades förstås.
Allt skulle krönas med… ett skrotbilsrace kl 3 på söndageftermiddag. Dotterns pojkvän, som för bara några veckor sedan debuterat i banracing med sin läckra Lotus Elise höll i detaljerna den här eftermiddagen. Han manade på så vi kom i tid. Han körde lugnt före och tog hänsyn till att vår Volvo V70 inte är någon racer. Det är en miljöbil. Så det så!!!
Värst så slingrigt det var. Men vi var ute i god tid. Ut ur stadsmiljön. Genom ett villaområde. Lång väg i ganska parkliknande miljö. Vi bor i ett underbart vackert land. Ingen aning om var vi är, men då det är soligt och klart, lägger jag märke till att vi har den i ögonen ibland och i nacken strax därefter. Hur var det med vägbeskrivningen?
Det blir allt svårare att hänga med Lotus-racern. Tiden krymper. Här syns ett upplag gamla kylskåp. Några plåtgrindar längre fram hänger på tre kvart. Vacker grönska kontrasterar mot div skräp längs vägkanten. Oordningen är inte total, men industrierna i trakten är inte precis high-tech. Det syns. Mera korrugerad plåt. Så tvärnitar lotusen. Aha! Kört fel! Jag stannar också. Dottern kommer springande. ”Har du vägbeskrivningen du fick igår?” Som tur är hade jag kvar den i kavajens innerficka. Den skulle ju behövas först om vi kom ifrån varandra. Men så mycket bilkörning kan jag, att denna risk kunde uteslutas…Jag backar in på en stig för att vända. Lotusen antar formen av ett blått streck när den fräser förbi. Nu väcker jag för första gången alla hästarna i min nygamla volvo. Här gäller det att hänga med. Ny tvekan vid ett vägskäl. Då ringer syrran! ”Lite stressad hörru, kan vi tala sen…”
”Vi är redan på plats som åskådare. Det är lite svårt att hitta, men kör si och så, så hittar ni….”
Klockan 15.00 var vi framme hos en kolugn person som satt och väntade på våra biljetter på en 4-hjulig mc, vid någon sorts klubbstuga ca 100 m bort. Det var chefen. Man erbjöds overaller för att skydda sina kläder. Mot vad? Inte mot smuts i alla fall! Men, på med den ändå. Kändes säkrast. Allt var nerslitet och smutsigt. Det låg gamla bildäck i terrängen längs vägen. Halvruttna brädor och rester av avgasrör och engångspavor mm gjorde bilden ganska fullständig. Utan den vackra vårgrönskan hade det varit för bedrövligt skräpigt. Även om man jämför med min källare.
Ingen panik, visade det sig, men det satt liksom i. Och med tanke på vad som nu väntade, så fick den känslan gärna göra det, för nu var det racing som gällde. Undan för undan hade den allt högre hastigheten till Gladökvarns motorstadion väckt racing-instinkten till liv. Alla var taggade och pirriga när vi i några urskitiga overaller promenerade bort till – och under – en minst 50 år gammal rostig skylt som det stod Gladökvarns motorstadion på. Två grindar under hänger på trekvart. Givetvis! Jag ser en oval jämnbred grusbana till höger en bit bort. Hur kul är det att åka runt runt där!!!
Miljön i övrigt var en ganska kuperad och utbredd grusgrop, med en massa bilvrak, oljigt skräp, utrangerade manskapsbodar och en rad ganska prydliga volvo 240 som ännu inte preparerats för tävling. Snyggt parkerade, rena, utan – på håll – synbara bucklor, med lyktor fram och bak och med prydnadslisterna på plats. Säljarna hade nog tänkt sig ett annat öde för sina gamla, i princip osäljbara, trotjänare…Nu var de råvarulager. Det var ”förädling” som väntade.
Säljbara, onödiga saker som inredning och instrument demonterades och såldes. Sak samma med yttre belysning, grill och annat som är gångbart som begagnade reservdelar i den någorlunda civiliserade trafiktillvaron till vardags. Tydligen kapades taket bort så skyddsburen lättare kunde monteras. Så svetsade man dit taket igen. Precision och finkänsla var väl inte de allra främsta ledstjärnor som präglade verksamheten, men väl säkerhetsaspekterna. Takluckor svetsades fast. En racingstol installerades. Det fanns knappt någon del av den som INTE var silvertejpad. Men den var justerbar i längdled och med 4-punkts säkerhetsbälte. Ordinarie bensintank användes inte, utan en liten dunk med skyddad placering var det som gällde. Huvlåsen var ersatta av betydligt brutalare ”lås”. Repstumpar, gummistroppar, tejp och sprintar i alla varianter. Fram måste man ju komma åt att hålla liv i motorerna så länge som möjligt. Bak måste man ju öppna för att kunna pytsa i den bensinskvätt som behövdes för ett par lopp. Bilarna var nog mycket brandsäkra. Alla bilar saknade växelspaksknopp! Sålda? Stulna? Glasrutorna satt i regel kvar, liksom dörrklädseln. Vindrutorna var väl i varierande skick…Min bil visade sig ha vindruta med skotthål! Med overallärmen gjorde jag rent min ruta för att över huvud taget kunna se ut genom den. Vadå torkare och spolarvätska?
Strax intill, runt 2 små berg, låg något annat. Här ligger Göteborgs alla vägarbeten i lä! Här kan vi snacka gropar och tvära kurvor. Upplogade grusvallar, som hindrade alltför långväga besök ut i den omgivande naturen. Rejäla traktordäck, som markerade i innerkurvorna, och som helhet var banan ganska plan. Bortsett från groparna. Grovt grus. Där skulle det åkas!
Så blev man tilldelad en bil. ”Grattis” stod det med stora bokstäver, målade i olika färger längs hela bilsidan. Dottern hade sagt att det var en födelsedagspresent, och ”de” hade tagit ett trevligt initiativ. Käckt grabbigt. Gillar sådant. Det var sex bilar i varje heat.
Inte utan möda klättrar man in. Skyddsrören gör detta ganska jobbigt, men visst går det. Här gjorde nog overallen ytterligare lite nytta. Jag hade ju en vit skjorta under kavajen. (Som dock räddades av hustrun). Tänkte på min egen, en gång splitternya Volvo 240. Precis samma dörrklädsel var det. Ett snyggt blått tyg. Kände på fönsterhissen. Precis samma känsla. Bilen talade till mig. Bad liksom om lite förbarmande. Ytterbackspegeln var visserligen spräckt, men justeringen var precis som jag mindes den från förr. Volvokvalitet!
En av dagens många ynglingar, som kan konsten att få ett par skitiga jeans att stanna halvvägs ner längs kalsongerna, kom fram och kollade att jag satt an säkerhetsbältet ordentligt. Det ska sitta stenhårt! För att få lite sikt i sidled hade jag vevat ner sidorutan lite. Det var för mycket, för den skulle hindra mina armar att komma på utsidan om bilen välter eller slår runt. Så kom ordern man väntat på: ”Starta bilarna!” Jajamensan. Samma gamla goa volvoljud som man mindes det. Fast i ett ganska tomt plåtskal blir det ju betydligt högre. Nu var det två rekogniseringsvarv som väntade. Jaha gropar där och där. Vallar. Vad är bakom. Ser inget stup i alla fall. Det körs lugnt och städat. Man gasar på lite för att känna på gasrespons och fäste. Provbromsar lite. Inte precis nyskick, men karaktären på bilen känns igen helt och fullt.
Så rullade bilraden in i depån igen. Nu kom första kvalheatet. Nu är det blodigt allvar. I alla fall skulle här köras utan hämningar. Bestämde mig för att köra med rejäla uppställ, dvs släppa ut bakhjulen ordentligt i kurvorna. Det är inte optimalt, men kul! Man ska ha så lite sladd som möjligt för att vinna tid. Men detta kan ju vara once-in-a-life-time! Resan får därför gärna vara några sekunder längre än nödvändigt. Och så får jag visa alla ungdomar, vilka färdigheter jag har i att köra bakhjulsdrivet. Styra med både ratt och gas. Numera är ju nästan alla bilar framhjulsdrivna, och då går inte det. Inte alls på samma sätt i alla fall.
Man stod således uppställd på rad och startade med 5 sekunders mellanrum. Sedan ut på banan. Visserligen har jag lärt mig att man ska ha lite hjulspinn för att få maximal acceleration, men det kändes som en i sammanhanget alltför sofistikerad regel. Nu satsas på jetdrift. Gruset sprutade väl 15 m bakom bilen, och efter starten visade det sig fullt tillräckligt att ligga kvar på 2:an hela tiden. Bilarna var nog ganska lätta efter det att en mängd onödiga detaljer tagits bort, så accet var det inget fel på. Rörburen till trots. Det gick undan! Första kurvan, 90 grader: Litet uppställ, den balanserade fint. Fullt ös på rakan. Det hoppade till lite, inte så mycket, för hjulen var i luften över groparna. Sedan såg jag ingenting. Nästan. Den 180-graderskurva som väntade ska komma här någonstans. Chansar, svänger höger, ställer upp, har tur. Första 180-gradersböjen gick fint, överkorrigerar för att komma rätt i uppstället inför nästa som går åt vänster. Stämmer sämre. Jobbar jättesnabbt med ratten för att hålla mig kvar på banan, och får hyggligt flyt ändå. Det hoppar och skramlar, tror att avgassystemet sprack, känner lite bensinlukt, men har för det mesta full gas ändå.
Efter 3 varv flaggas man för målgång och släpper ner farten och svänger/rullar in i depån. Samma gamla snälla volvo var det, då igen. Man sitter kvar i bilen och väntar på nästa start. (Jag fick den näst snabbaste varvtiden tror jag. Och det var jag nöjd med.)
Vad händer nu? De kommer dragandes med en garagedomkraft. Lyfter upp min bil och byter höger bakdäck. Varför? Du hade punka på slutet, och det är inget kvar av däcket. Alls! Jag tyckte att jag hade ganska hyggligt grepp eftersom jag haft vinterdäck. Mönsterdjup ska vi dock inte fördjupa oss i.
Så var det dags igen. Kvalheat 2. Klart var att det var 2:an som gällde. Nu visste jag det. Utom i starten förstås. I med ettan, full gas och iväg. Bilen var nu annorlunda. Bakvagnen slängde, om inte okontrollerbart, så mycket häftigare än förut. Farten lägre. I en 180-graderskurva blev det 540 grader. Dvs ett extravarv i gruset. En annan for förbi. Nästa kurva lika svår. Det nya däcket var klart annorlunda. Min tid den här gången hörde till de sämre, och nu gällde det att göra en skarp analys inför finalen.
För finalplats blev det. Lite mindre uppställ var strategin. Men att hitta lagom mellanlägen mellan full och ingen gas var svårt och till sist hamnade jag i cirka 30 graders lutning på en vall. Satt fast. Fick inte i backen. Killen med jeansen halvvägs nere, i alla fall en med samma kalsingar, kom springande. Fick i backen. Han ställde sig och hoppade på bakluckan och snart var jag på banan igen. Hopplöst förlorad. Sist. Men i mål.
Så var det över. In i depån. Det hade varit ett mycket intensivt rattande och jag noterade en liten blodutgjutning på höger långfinger. Det HADE varit blodigt allvar! Svetten rann och svalg och ögon kändes inte riktigt OK. Håret ska vi inte tala om. Där hade hjälmen masserat hårbotten på ett inte särskilt önskvärt sätt. Ett kungarike för en dusch! Men inte där inte. Det fanns inte. Nu var det 50 civiliserade mil till Göteborg som väntade. Och duschen.
En för trampracercykling fullt utrustad åskådare, hjälm och cykeltights, stod intill när jag öppnade dörren och krånglade mig ur. ”Du behöver nog smörja gångjärnet på dörren tyckte han”. ”Du kanske har lite kedjeolja till hands kontrade jag.” Hon log och trampade sin väg.
Noterade i alla fall att det där blanka sommardäcket, höger bak, satt på en aluminiumfälg, och noterade tacksamt en liten stilpoäng. ”Vad gör man inte för födelsedagsgubbar?” sa chefen.
Hustrun kom fram och sa senare att jag måste byta om! Men alla kläder jag har här, är ju smutsiga! Torka dig inte om mun! Skrek hon. Annars kan vi inte ens gå in på McDonald’s på hemvägen. Än mindre något bättre ställe. Som väl var hade jag lite drickvatten för hand- och ansiktsrengöring. Nog för att kunna ta plats bakom ratten och styra kosan mot Göteborg.
För barnen hade det gått ungefär lika bra. Svärsonen – om jag får kalla honom så – hade fått stopp på sin bil, och det är smällar man får ta. Bilarna är inte lika. Olika motorer, och framförallt däck skilde. En misstände och en anna hade konstant bromsanligg på höger fram. Han fick visst köra några extra solovarv. Utan damm från framförvarande. En annan, utanför släkten, fick samma favör sedan huven slagit upp över vindrutan. När han körde såg man tydligt hur vanan drev upp farten, varv efter varv.
Alla var vi jätteglada efter denna begivenhet, och det lilla barnet i mig, som står och stampar i en vattenpöl, har vaknat! What’s next?
Så var det då lite eftersnack med både körande och åskådande släktingar om arrangemanget, och jag konstaterar att en så härlig 65-årspresent hade jag aldrig kunnat gissa mig till. Vilken dag! Och som kronan på verket: Duschen när jag äntligen var hemma igen. Både hustrun och jag stod väl i varsin dusch någon halvtimma. Skööönt!
Görskööönt!
Mörkret hade sänkt sig över skeppet. Under däck låg mannarna och sov. I sin egen hytt höll kaptenen på med att studera kartan för att kunna räkna ut deras kurs. Allt var tyst och lugnt, men ändå var det en svår uppgift. Tröttheten började komma krypande och för en gångs skull kände han hur utmattad han var. Han suckade och begravde ansiktet i händerna. Endast en och en halv vecka hade gått sedan de lämnat Bristol men redan visade större delen av besättningen tecken på trötthet, någonting som oroade honom mycket. Om männen blev för trötta skulle de då någonsin komma fram? De hade en lång bit kvar och han hoppades innerligt att de skulle klara det.
Utan ett ljud reste han sig, tog ytterrocken och gick ut på däck. När han kom ut träffade en sval bris honom i ansiktet. Det fick tröttheten att försvinna lite. Han tog ett djupt andetag och drog in den friska luften. Genast kände han ny kraft sprida sig i kroppen. Sakta andades han ut och tittade upp mot den mörka himlen som dignade av stjärnor. De hade haft en otrolig tur med vädret, både natt som dag. Han gick fram till relingen och tittade ner på vattnet, som låg spegelblankt precis som alla andra kvällar. Det fick honom att tänka på allt prat om pirater som cirkulerade i varje hamn.
Först i början hade han lyssnat väldigt mycket på vad alla sa. Till hans egen förvåning insåg han även att han tagit orden på fullaste allvar, till och med lagt upp rutter efter dem. Hörde han att det var något speciellt ställe där piraterna höll till höll han sig långt borta från det eller tog helt enkelt en annan väg. Han hade varit en av dem som nästan var överdrivet rädd för vad som fanns där ute, men inte längre. Nu hade han slutat lyssna på folk och vad de sade om pirater, speciellt eftersom de kallade honom för vansinnig som ens gav sig ut. Faktumet att det inte (än) hade blivit anfallna gjorde också att han trodde att orden inte hade någon innebörd. Många i besättningen tyckte att det var alldeles för tidigt för att tro någonting sådant, att börja hoppas, för man kunde aldrig riktigt veta.
Han kom tillbaka till verkligheten av att han hörde någon bakom sig. Han snodde runt, drog svärdet i tron att det var en pirat, men såg att det var den av männen som hade nattvakten. – Kapten, är allt väl? frågade mannen och tittade på honom med skräck i blicken.
Kaptenen gav honom en kort blick. – Ja då, svarade han, stack tillbaka svärdet i slidan och började gå mot halvdäck.
Vad höll han egentligen på med? Han påminde sig själv om att han måste vara koncentrerad på fartyget och besättningen, inte tänka på någonting annat. Det fick honom att göra konstiga saker som denna.
Argt tog han av sig ytterrocken, slängde den över stolsryggen, satte sig och fortsatte där han hade slutat.
När kaptenen kom ut på morgonen som följde så var arbetet redan i full gång. Solen stod högt på himlen och det verkade som att det återigen skulle bli en varm dag. Långsamt tog han sig upp på halvdäck, redo för vad dagen skulle bjuda på. Hoppades han. Så länge allting gick någorlunda efter rutin så skulle han nog klara det. Han satte på sig den trekantade hatten som han haft i handen och tittade ut över havet. Det rörde sig lite mer än vad det hade gjort kvällen innan och vinden blåste lite hårdare, men inga fartyg syntes i närheten. Detta skulle nog trotts allt bli en ganska så lugn dag. – Allt väl, kapten?
Han vände sig om. Bakom honom stod en lång, smal lite äldre man. Han tittade fundersamt på honom i väntan på ett svar. Kaptenen förstod genast vad det handlade om och suckade för sig själv. Historien om hans förilade handling från igår kväll hade spridit sig på fartyget. – Ja, Mr Grant, jag mår perfekt. Och om du tänker på det som hände i går kväll så kan jag försvara mig med att man aldrig kan vara för försiktig.
Han vände sig om för att titta till besättningen och hoppades i och med det att samtalet var över. Det var det inte. Mr Grant kom fram och ställde sig bredvid honom, angelägen om att fortsätta där de slutat. – Nej, ni har självklart alldeles rätt, kapten. Man kan aldrig vara för försiktig, speciellt inte i dessa tider med pirater i varenda vik.
Kaptenen suckade. Karlen hade gått honom på nerverna sedan han för första gången satt sin fot ombord på Ocean. I vanliga fall skulle han ha gjort sig av med honom på en gång, men Mr Grant gjorde faktiskt ett enastående jobb som styrman, och den enda personen som han själv skulle tänka sig i stället tjänstgjorde på ett helt annat skepp och skulle aldrig bli en del av denna besättning, hur mycket han än frågade.
Han fortsatte att bevaka besättningen, men kände sig helt plötsligt iakttagen. Han vred lite på sig och fick då se att Mr Grant återigen stod och tittade fundersamt på honom. Han suckade, än en gång, inombords. Vad var det för fel på karlen!? – Mr Grant? frågade han och slängde en blick ner mot däck. – Ja? Svaret kom direkt efter att frågan blivit ställd. – Jag antar att ni gillar ert arbete som styrman här på Ocean… – Självklart, kapten. Jag skulle inte kunna tänka mig något annat än att få vara en del av er besättning.
Kaptenen riktade blicken mot den andre mannen. – Om ni nu vill behålla det så föreslår jag att ni börjar arbeta, istället för att stå och småprata. Annars lovar jag er att jag ger eran plats till någon mer arbetsvillig.
Mr Grant stirrade på honom som om han blivit förnedrad men lämnade fort platsen. Kaptenen drog en suck av lättnad. Han lovade sig själv att så fort de kom hem skulle han leta reda på Sam och tjata på honom ända tills han gav med, för han stod inte ut en resa till med Mr Grant, som snokade och lade näsan i allting som inte angick honom.
Eftermiddag. Så här långt hade dagen gått bra med endast små missöden. Den unge kaptenen hade återigen dragit sig tillbaka under halvdäck. Det var skönt att dra sig tillbaka från alla aktiviteter där ute och bara låta stillheten omringa en, för det var inte ofta han fick en stund för sig själv. Men trotts det försökte han att smita i väg från arbetet några minuter varje dag.
Långsamt sköt han undan tallriken och lutade sig sedan tillbaka i stolen. De hade klarat ännu en dag ute tills havs utan någon som helst skymt av pirater eller andra skepp. Kaptenen hade även märkt under dagens lopp att männen i besättningen hade börjat slappna av och arbetade mer effektivare än tidigare. Kanske hade de också börjat tro att det inte skulle bli attackerade? Han reste på sig, med glaset i handen och tittade ut på det klarblåa havet som de lämnade bakom sig. Inom någon månad skulle de vara framme i den nya världen, där de skulle lasta av varorna och sedan, när deras uppdrag var klart, kunde de ge sig av hem till Portsmouth igen. Det skulle verkligen bli skönt att komma hem. Mitt i tankegången hörde han massor av springande steg ute på däck och höga röster som ropade order. På något sätt kunde han höra att det inte var de vanliga orderna som brukade ges. Med rynkad panna snurrade han runt och mindre än en minut senare kom Mr Grant instörtande men andan i halsen. – Kapten… pirater… bakom oss… andades den gamle mannen och pekade bakom sig.
Kaptenen skyndade sig ut på däck. I farten ställde han ifrån sig glaset, tog med sig rocken som hängde över stolen och hatten som låg på bordet. När han kom ut såg han att det var totalt kaos. Männen sprang runt och verkade inte alls veta vad de skulle göra. Han skyndade sig uppför trappan, tog kikaren och fick nästan en chock när han insåg att Mr Grant hade haft helt rätt. Bakom dem kom det största piratskeppet han skådat på länge. Han såg hur besättningen slet på det andra skeppet, men han såg ingen kapten. Eller i alla fall inte någon som kunde tänkas vara kapten. Han sänkte kikaren och tittade på sig egen besättning. Det knöt sig i magen på honom och han fick en klump i halsen. Han kände på sig att detta skulle vara över ganska snabbt.
INGA HINDER I VÄRLDEN STOPPAR KÄRLEKEN
Gränser är inget hinder för kärleken på vår jord
Den hittar fram hur snårigt än det är med vissa ord
Inga hinder i världen låten den sig hindras av
Den forsar fram som i venerna på ett träd med sav
Murar höga som kyrktorn kan inte stoppa denna makt
Inte ens när de jagade kvinnor i denna hemska häxjakt
Kärleken finner alltid vägar, hur svåra de än må vara
Även om man nu måste vandra i en öken som Sahara
Det finns inget som stoppar detta flöde, den har inga gränser
Ingen frågar något om man har några riktigt referenser
Utan det finns bara ett sätt att kunna nå fram till denna värld
Det behövs inga pengar, man kan vara en novis eller mycket lärd
Den har överlevt i så många år, så det här är ingen innegrej
Kärleken sträcker sig så långt, som man kan någonsin tänka sig
Sedan kvittar det om man är gift, skild eller har någon vän
Så visst finns det gränslös kärlek och man kan inte låsa in den
Bo GRapenskog