Diamonds are a girls best friend?

Jag vet inte jag. Det beror vilken sorts diamant vi snackar om. En del har diamantskallerormar, som han mannen på ICA och det vet jag bestämt att sådana måste registreras.

Det hade också han som kommenterade en bild hos mig på fotosidan.se, en diamantskallerorm fast han hette något annat.

Varför den måste registerars är för att den är sällsynt och mycket giftig.

Han den försnämde, vars sida jag fann på nätet efter han dök upp på ICA, han kallade sig 666_namn någonting.

Sedmera när han fann min hemsida, kallade hans sig lupus lupus. Det är latinska för Varg. Ni vet sådan jag har fotograferat världen runt sedan jag var 19 år ungefär.

Det fanns en man som hade Wolf som smeknamn. Ni vet han som dog i lungcancer och tog med sig sin båge i graven. Han som kallade mig Angelina.

Jag antar att han kan kalla sig skallerorm eller kissa i byxan i stället, han på ICA för lik honom, han som begravde sig med bågen sin kommer han aldrig i närheten av.

bildar en diamant av yang-kraft enligt kinesisk astrologi, och vid nyåret 05-06 skrev jag en huvudrubrik på hemsidan “I hundens år”, som en kärleksförklaring till vår son, som skulle födas detta år. Han skulle varit två år nu.

Om någon inom polisstyrelsen läser detta har jag bara en sak att säga: Skicka mer resurser till Sundsvall. Jag har inte tid med att lösa brotten åt dem men jag blir tvungen då jag ständigt blir påkörd, attackerad och mordhotad. Detta var inget skämt. Så här skriver en kvinna i panik som kvällen innan åter igen blev påkörd av en bil (det första är av vittnet och det andra är skrivet av mig som blev påkörd för tredje gången samt en polis i Sundsvall som jag inte vet vem han är):

En naturlig reaktion från en påkörd kvinna

Annars skriver jag inte tidningen men det verkar vara någon som tagit min identitet och vill göra sig gällande att hon/han är jag. Av vissa insändares text jag läst. Det kanske är så jävligt att någon som vet min adress, telefonnummer och namn har skickat in det. Jag hoppas ingen är så dum i huvudet att de använder just mitt namn, adress och telfonnummer. (få känner till dessa) Kanske skulle ta och höra med vår lokala tidning? Den tanken slog mig när jag för någon vecka sedan fick besked om att jag numera hade ett myspacekonto till en musiksida. Vilket jag inte har. Det var någon som hette Tom som hörde av sig till min e-post från “min sida”. Jag svarade inte Tom utan tog kontakt med den ansvariga på sidan i stället. Detta kommer att polisanmälas. Samma sak gäller det om någon använt mina adressuppgifter i vår lokala tidning.

Texten nedan har jag däremot skrivit:

Där fegheten tar vid

Det finns personer vars feghet hindrar dem att växa som människor. De uppför sig som barn som bär skuld och vågar inte stå för sina handlingar. I stället krossar de fönster, kastar matrester eller ringer och påstår sig vara någon annan.

Vad de än åsyftar med sitt handlande så blir det bara såpass löjligt att den som råkar ut för deras nycken tycker synd om dem. Det ligger ilska i att handla på det här sättet, dock är vreden riktad från personer som inte vet hur det går till i den stora världen.

Ni förstår män, med lite tuffare virke i sig skulle inte fega utan sätta ett signum på sitt förfarande. Personer som utför handlingar på småpojkars vis sällar sig till småpojkars territorium av löje. Ni skrämmer ingen, ty vederbörande har växt upp i nog så mycket tuffare miljö än vad ni kan föreställa er. En miljö där småpojkar inte har någon plats.

Vill ni uppfattas som män, uppför er som sådana. Att ge sig på en kvinna på det här sättet är ju sorligt. Polisen? Där jag kommer ifrån sjunger inga kanariefåglar.

Det är bättre att göra upp ansikte mot ansikte. Verbalt. Hittills verkar det varit ett faktum att ni är rädda. Hur skall man annars tolka det? Ge mig en person och vi kan talas vid om var det gör ont. Om inte, ja, då måste jag bära i minnet att det i dessa trakten faktiskt går ett fåtal män som inte riktigt når upp till den norrländska standarden av vad en man anses vara.

Bara en kvinna
2005-12-13 12:59

Dig fann jag också på nätet, och jag vet vad du heter. Du som dök upp på ICA, ställde dig mitt emot mig och stirrade otäckt. Du bar svarta kläder, en nerrullad mössa och var i min längd. Jag fick ett ordentlig titt på ditt ansikte.

Det var samma vecka som jag gjorde en polisanmälan om attack mot min bostad, när telefonen ringt med diverse hot 2005. När jag skickade in en insändare i den lokala tidningen samma höst. Dagen efter stod du där.

Vet du varför jag vet vad du heter? Jag hittade dig på Internet och det enda jag behövde slå in var några reptilnamn. Du säljer reptiler.

Det stod att du hållt på med reptiler i 16 år. Dock hade du inte samma namn som mannen som kommenterade en bild som jag hade på fotosidan.se och som också hållt på med ormar i 16 år som han så käckt skrev i min gästbok.

Jag kommenterade en bild han hade på en orm. En liten en i hans hand. Under min kommentar kommentarade “Bushmen-kvinnan” och där fick jag sedmera se att varje brott ni utsatte mig för, gjorde hon en fotoillustration. Jag vet hennes namn också, om det nu är det hennes rätta namn.

Det var därför jag slog in dessa namn. Han började ju kackla om ägg i min gästbok och jag låtsades som ingenting. Han jagade själv; bl a. hare och annat småvilt skrev han. Han skrev ofta att han skulle ut och jaga och där dök det upp en bil när jag var utomhus.

Du vet han mannen på 35 år som hade exakt samma slags djur som dig. Reptiler och som frågade mig om jag ville komma och fotografera rovfåglar nästa vår i hans stad. Då svarade jag att jag nog skulle ha en stor mage vid det laget eftersom jag var gravid att den saken skulle vara ganska omöjligt. Jag åkte ingenstans utan min man skrev jag visst också.

Jag hade tagit fotografier på rovdjur i många år. Vissa av dessa fotografier fanns på min hemsida 2005. Fotolänkarna stod med latinska namn på alla de rovdjur jag hade som fotografier på min hemsida: På varg, räv och lodjur samt björn och leopard. Tigrar och lejon samt andra djur. Det finns 4 olika sorters lodjur t. ex. i världen och därför använder jag deras rätta namn. Dessa namn dök också upp 2005 på en diktsida lägligt nog.

Ni visste att jag var gravid och ni körde på en gravid kvinna med en bil. Vem gör något sådant?

På en CD skiva har jag min hemsida från år 2005

Jag trodde först i september 2005 när det hela startade, att det kunde vara någon före detta person som suttit i fängelse där jag arbetat som kriminalvårdare. Ett sommarjobb jag haft mellan studierna.

På min sida stod det vad jag kommer att rikta in mina studier på; lagen. Det fanns länkar till sidor om kriminologi ett ämne jag studerat på universitetet.

På hemsidan fanns också rovdjursfotografier jag tagit på lodjur, räv, varg m.m. och dessa stod skrivna med de latinska namnen då det finns ett flertal olika arter av samma djur.

Dessa latinska namn dök också upp på diktsidor hösten 2005 av personer som skrev just samma saker som stod i dessa perversa brev jag fick.

Naturligvis stod det att jag studerade matematik och på sidan fanns dels länkar och dels bevisföring för vissa matematiska teorier. På diktsidorna fanns nu “matematiker” högt och lågt som skrev dikter av omatematisk karaktär.

På hemsidan fanns namn på mina syskonbarn. De fick under dessa år kärleksdikter skrivna till sig av sexuell art. Fast det stod ju inte deras ålder på min sida.

En hade tom tagit deras namn som ett dubbelt användarnamn på en diktsida. DE ÄR BÅDA UNDER TIO ÅR. Bara så du vet det.

Jag hade länkar till dem; FBI:s barnsida där de kunde pyssla och leka med dataspel. Som en kul grej till dem.

Det hade en person tagit fasta på också.

Tänk vad mycket information man kan få genom att skriva några noveller och några dikter. Det bästa av allt var att utifrån dessa noveller och dikter spred ni ut en jävla massa lögner om mig som person.

Då ska jag berätta en nyhet för er: När en författare skriver en bok, novell eller en dikt är det inte en självbiografi. Det är inte alla som känner till detta faktum har jag förstått. Därför var det ganska intressant att ni hittade på massa “fakta” om mig via dessa dikter under dessa tre år och hittade på hela historier och fabler om mig som “bevis”. Tillåt mig att skratta. Ingen av er känner mig. Då ska jag ordagrant förklara syftet varför jag gick ut på en viss sidan och började skriva dikter för de med lägre intelligens:

1. En man körde på mig så att jag förlorade mitt barn och jag blev grovt trakasserad i månader.

2. Jag hade en länk på hemsidan till den diktsidan på grund av ett webprojekt.

3. Vi spelade teater på den sidan för att få information till vem ni kunde tänkas vara.

4. Jag började skriva 2006 på den sidan.

Det fungerade. Får tacka för all information.

Jag visste ingenting från början samtidigt som jag fick dödshot hela hösten 2005.

Jag polisanmälde attackerna på min bostad och hoten men det dök inte upp någon polis och t.ex. tog fingeravtryck på äggskalen som låg utanför fönstret.

Om du inte förstår ovanstående information; läs igen om du var inblandad eller är en av de där 8 av 10 som inte vet vad det handlar om. Och du som frågade om jag skrev “koder i dikterna” och “krypterade dikter” på den sidan. Sök psykiatrisk hjälp. Det kan hända att du lider av en psykisk sjukdom.

Du kvinna, runt sextio år som stod utanför våran dörr och gasade i en röd Ford av äldre modell (fiesta) när vi, min man och jag hade varit och handlat. Du som körde närmare och gasa ännu mer. Du samma kvinna som dök upp utanför polisstationen när jag skulle hämta mitt pass våren 2006. Jag har sett den bilen förut. Jag tro mig vet vem du är släkt med.

Vill du veta vad jag gjorde där? Jag hämtade mitt pass för min man hade beställt en resa till oss, till Provence för att jag skulle komma ifrån ert galningar som dök upp överallt där jag var i staden, som stod utanför mitt fönster ett flertal gånger och även steg ut ur bilarna och stod och blängde otäckt. Och som följde efter mig när jag skulle handla.

Era sjuka förbannade elaka människor. Är det en sport ni har i staden? Att följa efter gifta kvinnor ni inte känner och förstöra deras liv? Är det någon slags om jag får citera er själva från fotosidan.se : Bushmen beteende?

Ja det var en kvinna där på fotosidan som fotograferade varje brott ni utsatte mig för. Hon hade vidare tagit en dikt från min hemsida, rubriken och använt som e-postadress. På hennes sida stod som bekant : “Bushmännen kommer och jagar dig.”

Byfånementalitet? Allmän sport i bygden? Förrymda psyk. patienter? Ingen av er känner mig för jag kommer inte från staden. Jag kommer från västkusten.

Bushmen? Finns det inte en motorcykelklubb med samma namn i staden? Jag tror bestämt jag slog upp det på nätet. Samband? Det återstår att se precis som allt annat jag fått ta redan på sedan hösten 2005.

Vad ska jag säga om dig då? Allt detta stirrande i över ett år och varje gång jag tittade upp. Alla dessa leenden och femsekunders blickar. Min man noterade det också, mer än mig. På mina bröst, på min häck och vad ska jag säga; har aldrig stött på en man som så gärna ville vara nära. Jag skiter i om du är gift och jag skriver ner sanningen; fast det vet jag inte om du är gift. Jag vet bara ditt förnamn för jag frågade. Försökte få dig att slappna av lite. Vara trevlig. Jag känner mig inte bekväm med att män glor på mig. Jag är blyg när det gäller män. Du verkade ha någon lek för dig att gå runt hörnet och stutsa i mig. Efter ett flertal gånger fattar man det. Sen kom jag inte tillbaka till din affär mer där min man alltid varit med mig. Vid min sida. Det fanns inget att ta på dirket utom dina blickar och ditt eviga leende. Förrän den kvällen när jag skulle skriva på kvittot och du börjde dig ner och snuddade vid mitt hår och när jag spärrade upp ögonen gjorde du det också; teatraliskt och utan ett leende fastän du log. Du verkade tycka det var roligt det med att skrämma mig lite. Sniffa på mitt hår. Jag hade inte varit inne i er affär på ett halvår men nu var min man bortrest och han ringde och frågade om jag kunde handla på hans konto.

Jag tyckte du var snäll och du var alltid trevlig. Förrutom stirrandet och det där att alltid vara nära. Det var då jag förstod att du kanske var inblandad med personerna utanför som just tänt helljus i ansiktet på mig. Du förstår ingen kunde placera mitt namn och mitt ansikte i den staden. Jag kände ingen där. Inte dig heller. Du kunde inte veta vad jag hette, var jag bodde eller mitt hemliga nummer. Det kunde ingen i den staden för jag var inte därifrån. De kunde inte veta var jag bodde. Om du inte rotade fram den informationen via kunduppgifter förstås. Dig är jag rädd för. Du skrämmer mig. Om du känner den personen som var elev till min man eller om du känner henne via en vän då blir det jobbigt för dig.

Framför allt minns jag den kvällen när vi hade hyrt en film och vi skulle lämna igen den på kvällen. Det stod en ung tjej där på bryggan med mörkt hår och bruna ögon. Jag skulle just säga Hej och tittade på henne. Det var en elak svarsjuk blick jag fick där. Om blickar kunde mörda. Jag känner inte er och därför hajade jag till. Brukar hon bli sådan för kvinnor? Bråkande hon med dig? Samma kväll krossade någon mitt fönster. Detta var hösten 2005 och min man hade hyrt den filmen. Det ovan var januari 2006.

När Punch och hennes man var ute och tränade med sina inlines idag körde en bil förbi och tutade. En mindre bil som var grönt mintfärgad. De vände och körde nu förbi henne och tutade igen, de flinade och såg allmänt ut som stadens byfånar. (läs vidare i texten och förstå varför)

Detta var vid samma industriområde som de nästan körde på henne i höstas. Hennes man som låg 100 meter bakom Punch hörde också deras tutande mot henne. Kanske ska jag påpeka det igen:

Den som åker fast för att henne barn dog våren 2006 kommer att bli åtalad för mordförsök. Advokaten kommer att yrka på just det. Helst eftersom händelsen var planerad och verksamheten mot henne hade hållt på under lång tid. Vidare har tre bilar försök att köra på henne sedan dess.

Dessa byfånar stannade bara bilen och lade ut en död fågel framför henne och tutade igen. Sadist som dödar och plågar djur för nöjes skull?

The world wide economy is:
Decreasing big time and
this is going to damage:
the swedish government’s
up to date right-blue-force
agenda of reformatio

.. and a heart turned cold

Jag minns hur han kallade mig gumman och vilket tonfall han använde, vilka bokstäver han betonade. Jag minns sådana obetydliga saker om honom. Jag kallade honom bror. Han körde bil kriminellt och på ett livsfarligt sätt. Men jag var trygg med honom. Även i 150 på kurviga småvägar.

Det var vårterminen i åttan, någongång mellan april och juni, våren var lockande varm och solen låg på genom fönsterna i skolan. Det var så lätt att ta beslutet, att hoppa in i hans bil och dra till Tylösand, Östra Stranden, vart som helst, istället för att vara inlåst i ett kvavt klassrum. Sand, glass och hav lockade. Högstadiet var så lekande enkelt. Ingen direkt frånvarostatistik, ingen som riktigt märkte om man försvann bort i solen. Han, jag och J, så lekande lätt. Ibland var Gurra med, men jag var rädd för honom, han skrämde mig. Det var sommaren full med planer som glömdes bort. Soliga dagar spenderades på gräsmattor, sand eller filtar, regniga dagar flydde vi till b&b, drack cola och åt pommes, bowlade eller spelade biljard. I solen verkar allt så enkelt, inte sant?

Min bror och jag brukade prata i telefon om nätterna, när stjärnorna lyste in genom mitt fönster, när ljuset verkade vara så långt borta. Jag minns inte vad vi pratade om, bara att jag saknar det. Han var sorgsen, min bror, längtandes efter kärlek som ingen riktigt kunde ge. Vilsen irrade han runt i dess labyrinter, letandes, sökande efter stjärnfall och lycka. (Men den enda som föll var han). Vi pratade om att fly, om att sticka, dra. Om att vandra på andra gator, på väg till andra ställen, se andra tegelväggar och rännstenar.

J och jag pratade kultfilmer när hon satt och kedjerökte på b&b (och jag undrar hur många sjömän vi dödat) jag vet inte vad hon såg hos mig, och jag vet inte varför hon höll fast vid mig. Hand i hand låg vi i slottsparken och såg moln och tusen chanser passera. Vi matade änderna och gick barfota inne i stan. Folk log mot oss och skrattade bakom våra ryggar. Men du tog min hand och vi småsprang ner för trapporna till b&b, till den verklighet som vi föredrog. Och jag lyckades aldrig hitta orden jag ville säga till dig, jag vet inte om jag hittat dem än.

Och jag stirrar ut genom fönstret, Thess knuffar på mig. Och jag är inlåst i ett kvavt klassrum, men årskursen är andra ring och inte åttan. Solen skiner utanför och himmeln är skinande blå. Läraren går igenom planekonomi, jag drömmer mig bort.

Valet hade varit lika lätt nu som då.

Sked.
Påse.
Tändare.
Saker jag blundar för, saker jag aldrig ser.
Stearinljus på det mahognyfärgade bordet.

Vant tänder du stearinljuset, lågan lyser upp det lite dunkla rummet och kastar skuggor mot väggarna. Med millimeterprecision blandar du pulver och vatten i skeden och för över lågan. Din blick är fixerad och släpper inte skeden. Ditt syre. (För ett tag sedan så fanns bara du och jag, men du gjorde ett val). Efter vad som tycks vara en evighet lägger du ner skeden på bordet, lutar den noga så att ingen spills. Dina långa, vackra pianofingrar smeker bordskanten likt de brukar smeka mitt hår. Din blick söker min. Vi ser varandra, din suddgummimjuka blick möter min blick som alltid talar när munnen är tyst.

Jag går. Hör mitt namn när dörren slår igen, vänder mig inte om.
Du har gjort ditt val.

I kaoset på dansgolvet möttes vi. Dina ögon berättade ändlösa historier och dina händer rörde sig vant över min kropp likt de aldrig gjort annat. Dina läppar formade ”kom” och vi gick ut, ut från kaoset och larmet. Gatorna är aldrig lugna i denna stad. Gatorna sover aldrig, de hör vartenda ord, ser varenda rörelse.

Du tog min hand, ledde mig genom staden. Tambourine boys på gatorna, polisbilar i ständig cirkulation, puls och rytm överallt. Inga frågor kräver inga svar. In i en trappuppgång, upp för trappor, fumlandes med nycklar, in i en lägenhet. Musik. Fast inte bas, inte rytm, bara lugn. Vaggande dans till sovrummet, där du visade mig stjärnfall och lycka.

Slår upp ögonen, orienterar mig. Klockan visar 07.34. Jag lägger min hand på din bröstkorg, känner dina hjärtslag, din puls. Utanför sovrummet verkar allt lugnt, staden halvsover. Trafiken är lugn, det är lördags- och bakfyllestämning, men solen försöker tappert bryta igenom molnen och skina på svarta asfaltgator. Värma frusna fingrar och människor.

Lämnar en lapp på ditt kylskåp om en dröm och stjärnfall. Sedan går jag. Solen skiner på mig och Nissans vatten glittrar.

19/2 den dagen förändrade allt hatar mej själv för den dagen var för självsäker hade allt under kontroll men bomben föll och jag förstod att det var kört nån hade kommit på oss jag hörde hans ord -sånt här får inte förekomma

undrar vad jag ska göra nu

det är helt tomt saknar något och någon
och jag tackar gudarna att du inte var där och såg helvetet

du hade redan åkt hem

tack och lov!!
och ingen i min närhet vet heller

Tack och lov!!

Vid minnet förvrängs jag. blir åksjuk. för jag minns den där kvällen, hur du osade av sprit och hur du väntade på mig. jag som skimrade.
jag minns allt som om jag bläddrade bland bilder i en bok.
jag minns när du öppnade den där dörren och den där lukten. den där rivande, stickande stanken som slog emot oss.
hur min 7 åriga hjärna försökte finna trådar, hitta anledningar till ljudet ur dina vilsna ögon.
och hur jag, trots att det enda jag egentligen registrerade var att jag inte skulle få sova i din säng den natten, frågande sa; – det kanske är han som luktar.. mannen i din säng, mamma.
ditt svar var fladdrande. kanske berodde det på alkoholen eller så var det för mina bedövade ögons skull.
jag minns så väl när jag förstod. när jag såg vem han var, mannen i din säng, mamma. det var han, min bästaste vän.
han som trotsade alkoholens verkan och kittlade mig, fastän väggarna och du stod emot.
och jag minns de där männen med sina hårda ansikten och de där språket som var stumt. jag minns när de hämtade honom. när de bar ut honom. och bilen med sirenerna som inte tjöt. inte ens lite.
och ditt ansikte när de åkte med mannen i din säng, mamma. det minns jag. dina ögons färg. och din vrålande tystnad, hur den brast, hur du brast och hur dina armar krampaktigt höll om hoppet
och min hand.

jag minns hur du sedan flydde, mamma. jag tror du försökte förfölja honom. jag minns hur jag stannade kvar. och hur tomt där var.
jag minns de där nätterna när jag vaknade till ljudet av mitt hjärtas bristningar. hur det gnisslade och knakade. och de där skuggorna som gjorde mig livrädd, som sjöng, blev de enda jag visste var jag hade.
och den där dörren, mamma, som dolde hela hemligheten om mannen i din säng, förblev ordentligt stängd. och som jag undvek den
och att lyssna på ljudet av mitt gnisslande hjärta.

Jag minns när jag insåg, hur frånvaron hade brett ut sitt täcke över mitt hem.

och jag minns bäst av allt, mamma. den där natten på balkongen, då jag släppte lös demonen. hur jag öppnade munnen och gläntade på den där dörren, en allra sista gång.

Jag vill gråta eller kräkas. Egentligen vill jag ju inte kräkas men jag tror att den där känslan jag har i magen skulle försvinna om jag gjorde det. Allting är otydligt och det snurrar förvirringen mynnar i panik. Jag stannar upp för att luta mig mot en lyktstolpe, sluter ögonen och försöker fokusera. Andas in genom näsa och ut genom munnen.
Mina andetag blir långsamt regelbundna och djupa.
Jag går vidare med avslappning i händerna som nyss krampaktigt kramade jackans ärmar.
Allting går att beskriva med musik och min dag är en Bright Eyes låt ”The calendar hung itself” eller kanske den där låten som handlar om hur allt som är självklart och vackert på kvällen blir förvirrat och fult när man vaknar nästa dag.
När jag kommer till Lovisa är Jonte där, tallriken är uppochnedvänd och Jonte meckar kvällens första. De har brunt och blandar alltså med cigarett tobak, rök lukten ligger redan tung i den lilla ettan. Jag frågar om vi inte kan ta fram vattenpipan istället.
”Inte istället, men också baby” svarar Lovisa med ett lite snett leende. Jag tror att hon ser hur jag mår. Jonte hälsar inte på mig och jag kan fortfarande inte förstå vad jag har gjort honom.
Vi röker äppeltobak och äter nudlar a la Lovisa. Du kokar upp vatten i vattenkokaren, lägger nudlarna och kryddpåsen i en skål sedan häller du på vattnet, lägger på ett lock och sedan är det bara att vänta så länge du orkar. En smaklös aptitretare men det är okej för röken mättar och nikotinet lugnar ner.
Rickard kommer in, hans ögon är blå och vi går ut och sätter oss på innergården för att dela en cigarett. Ingen av oss orkar egentligen.
Det rör sig hela tiden människor i kvällssolen, en snygg kille skejtar förbi, han kör om en mamma med barnvagn på insidan.
Vi tar med oss Jonte och Lovisa ner till kålgårn där välkända ansikten sitter och skrålar runt eldarna. Jag tycker fortfarande att det är lite jobbigt att andas.
Varje parfym indränkt enarmad kram ger mig känslan av att snaran jag har runt halsen dras åt, i slutet av kväller sitter den alldeles för hårt.

Det verkade inte vara någon annan skillnad på dagar och nätter än det skrämmande faktum att alla som var lyckliga, snygga och roliga på natten var slitna, stressade och tysta i dagsljus. Det var lätt att falla in i mönstret. Tillslut var allt en sörja av sovande eller kanske bedövad vakenhet.

Tåget saktar in, varför? Det är ingen station här? Nej, det är tydligen det som är grejen, jag blev avslängd. Så stod jag mitt ute i ingenstans och jag upptäckte alldeles för sent att min ryggsäck var kvar på bussen. Jag såg ingen annan möjlighet än att gå framåt längs vägen för jag ville minst av allt tillbaka, eller ville jag?
Ett plötsligt regn fick mig att stanna, jag vände huvudet upp mot de tunga blöta dropparna och jag kände varenda en som med ett blött ljud träffade min kropp. Jag blev tvungen att gå av vägen, regnet lösgjorde skogsmarkens dolda vår dofter.
Jag var blöt in på bara kroppen, det var som att regnet försökte hävda att det visst hade röntgen syn.
Under en gran skulle du, om du visste att jag fanns där, kunna se mig sitta ihopkrupen. Armarna höll jag hårt knutna om mina knän, jag gungade sakta fram och tillbaka i ett fruktlöst försök att döva skakningarna. All min tankekraft fokuserades på regn, kyla och ensamhet. Påträngande fysiska behov ger sinnet tanke vila och förvirringen släppte.
Jag inser att jag är utanför Stockholm och börjar gå mot Göteborg.
Jag går längs fel sida av vägen och sätter upp tummen så fort det kommer en bil mot mig.
En sliten pick-up med en medelålders man som förare plockar upp mig. Han ska åt samma håll som jag, säger han. Inom fem minuter har jag somnat av utmattning. Mannen med getskägget väcker mig med en liten knuff och säger åt mig att kliva av. Vi är vid en bensinstation. Jag går snällt ur bilen och in i mackens lilla butik för att fråga var jag är. Han hade inget bra svar på frågan så vi pratar lite om fotboll istället. Killen är snäll och skjutsar mig till den närmaste busstationen när han slutar sitt pass. Jag sätter mig på en sliten bänk och väntar.
I skymningen kommer en buss, som ställer sig i bussgaraget. Jag somnar på bänken och sommarnatten är ljuv. Jag vaknar av att en liten tant frågar mig om busstiderna. Jag erkänner att jag inte har någon aning och det slutar med att vi delar på hennes matsäck.
Jag tar mig till Lysekil för att se havet, det smakar saltad frihet. Sanden är mjuk och soluppgången är underbar.
Jag får några nya vänner och en madrass att sova på i en liten lägenhet. Efter ett tag har jag möjlighet att betala för mat och husrum.
Jag trivs med deras liv vattenpipan puffar på och vi delar några öl. Vi handlar kravmärkt och syr våra kläder själva.
Jag tror att det ordnar sig.

Pärla vaknade upp med ett ryck, det knackade på dörren. Någon skrek, knackningen övergick i sparkar och slag mot dörren. Nu var det dags igen, stadsvakten hade förstått, de hade upptäckt dem. Måne kom inrusande med stirrig blick och kastade en kappsäck i magen på henne. De gick ut bakvägen. Pärla hörde hur dörren gick sönder bakom henne och ljudet av tunga kängor mot trägolvet, det var minst fem soldater. De sprang till stadsporten, den var stängd såklart och solen hade precis höjt sig över trädtopparna. Det fanns ingen annan väg ut ur staden. En mörk skugga lösgjorde sig från vakttornet.
”Måne, Pärla. Vad tillskriver mig den äran?” Han såg på oss med pigga ögon och bugade lätt, smått ironiskt.
”Sluta Sten. Du vet varför vi är här, de hittade oss. Vi behöver mat och mantlar.” Måne var arg.
”Du vet att du inte behöver spela det här spelet, du vet att det snart är över.” mumlade Sten och tittade menande åt Pärlas håll.
Måne såg ut som att hon skulle ge honom en örfil. ”Mat och mantlar.” Hon höll huvudet högt.
”Javisst, javisst, men det här är sista gången.” han avlägsnade sig med en lätt böj på huvudet.
Måne mumlade ett tack och tittade bort. ”Pärla, vi måste ge oss av igen. Vi går mot Ödet, genom Drakbränder.”
Pärla bet ihop och nickade, så långt norrut hade de aldrig varit förut. Vart de än gick, blev de förr eller senare ivägskickade. De var annorlunda, de stack ut med sina knall-gröna ögon, bleka smidiga kroppar, långa gröna hår och vikta öron. Människorna var rädda för dem, en rädsla som ofta gled över i hat och förakt. De fick ta en dag i taget, ströjobb för mat och husrum här och där. De försörjde sig ofta som strövare; jonglerade, sjöng och dansade.
Sten kom tillbaka med torkad frukt, saltat kött och surdegs bröd. Måne gav köttet en föraktfull blick, tog frukten och brödet och började gå. Han fick springa ikapp dem med deras mantlar, Måne tittade inte ens på honom.
De höll sig på landsvägarna och tvingades då och då ner i diket av så väl höskrindor som kungens budbärare. Efter två dygn kom de fram till ett slitet värdshus. Nu var de på tillräckligt avstånd från staden för att våga ta kontakt, här skulle ingen känna igen dem. De var lortiga, trötta och hade inga pengar kvar. Måne gick in köksvägen och presenterade dem som strövare, med sånger och sagor. Pärla fick stå för kvällens underhållning på värdshuset. Hon ställde sig på ett bord i mitten av rummet, dansade och sjöng sången;

Älvans dans

En älva dansar så lätt
Över månglans i glasskärvor
Innesluten i dansen märker hon ej
Faran som lurar bortom
Först när hon öppnar ögonen i dagens ljus
Känner hon svedan och värken
Hennes steg lämnar märken i blod
Hon springer med vinden bort därifrån
Hon springer mot skydd och mot trygghet

Jägaren finner hennes spår
Följer dem klumpigt och långsamt
Det finns inget regn att skölja bort hennes avtryck
Det finns ingen snö att täcka dem med
Jägaren finner hennes gömställe
Just som hon hämtat andan
Klampar han in, och Fäller sin dödsdom över smäcker asp, Utan nåd tränger yxan genom trädets bark, Saven rinner sakta och
älvan
Ligger död vid hans fötter

Jägaren ser nu vad det är han gjort
Han ser på den vackra flickan och
Håller henne ömt
Det är flickan i hans drömmar
Flickan han sett dansa i oändliga nätter
Som han fällt sin dödsdom över
Jägaren gråter silver tårar och flickan
Slår upp sina stora ögon
Med silver och kärlek läktes hennes sår
Som tack för jägarens givmildhet
Gav hon honom en del i sitt liv

Han byggde deras hus runt trädet
Med glas i väggar och tak
De fick barn och barnbarn
Och barnbarnsbarn men
Jägarens liv var kort, nu
Älvan finner sig sitta där
I sitt vackra hus av glas
Med silver tårar på sin lena kind

De fick mat och husrum som tack, eller, nja, de fick gröt och sovplats i stallet det var i alla fall bättre än att sova ute, då regnet öste ner. Måne fick med sig bröd, Pärla tog kålrötter. Efter en halv dags vandring stannade en höskrinda, de fick skjuts med en vresig bonde och hans unga fru, färden gick betydligt lättare. När de kommit så långt att de kunde se förändringarna i landskapet fick de gå igen. Det blev mer tallar och granar, luften blev kyligare och vindarna kraftigare. Pärla stack sina bara fötter på kottar och barr. Ingen de mötte visade tecken på tillhörighet, människorna tittade storögt på dem när de passerade och ingen vågade röra dem, men det såg ut som att de ville. De var nyfikna och misstänksamma. Det var ogästvänligt och stelt, Måne och Pärla blev knappt insläppta på värdshus och krogar, inte förrän de hört Pärlas sångröst blev de välkomnade. Så var det nästan överallt. När de gick och sjöng längs vägen blev de upplockade och fick skjuts. Det tog dem en månad av landsvägsdamm och fattiga byar att komma till Drakslätterna, en gång dränkta i askans damm, numera taggbuskar och blöta, ruttna träskmarker. Här levde endast ensamma människor, utstötta och brottslingar, få var de som färdades den vägen. Landsvägen tog slut här, ingen hade modet att underhålla vägar i dessa förhäxade landskap. Måne och Pärla vandrade i tystnad, hårt och snabbt med förflyttning som enda mål och syfte. De slog läger i skymningen och åt kalla, torkade frukter till middag. ”Vi fortsätter så fort som möjligt. Det är inte tryggt här.” Måne var innesluten i sig själv och verkade använda fysisk ansträngning som ett vapen mot ångesten.
”Varför fortsatte vi helt enkelt inte på landsvägen då?” Muttrade Pärla surt, hennes fötter var såriga, rygg och axlar värkte konstant. Hon fick inget svar.
Måne reste sig, tog hälften av Pärlas packning och så började de gå igen, återigen under total tystnad. Pärla kände plötsligt ett hårt slag mot bakhuvudet, hon släppte ifrån sig ett halvkvävt skri och sedan svimmade hon. Hon vaknade till medvetande med bultande huvud och ett ringande ljud i öronen. Hon var fastbunden, fortfarande för okoncentrerad för att kunna öppna ögonen. Hon rätade upp sig, andades in, andades ut och öppnade sakta ögonen. Lite längre bort såg hon en stor eld och runt den satt män och skrålade med spruckna röster. ”Vad är det för missfoster ni har släpat hit?” ”De kommer förhäxa oss!” ”Du har dömt oss till döden! ”
Hon sjöng en tyst sång för repet som villigt slingrade sig undan. Smög sig närmare elden, femton till tjugo skäggiga, lortiga män, satt och stirrade på en medvetslös Måne, någon petade på henne med en pinne. Pärla började sjunga. Alla männen ryckte till, de stelnade och hon klev fram ur skuggorna. Hon satte sig bredvid Måne och smekte hennes panna. Männen stirrade på Pärla men var oförmögna att göra något, förlorade i den vackra sången. När hon slutat att sjunga började männen diskutera dämpat med varandra. Tillslut skickade de fram en talesman. ”Öhm. Vad för er hit? Vilka är ni och vad gör ni här?”
”Vi är på genomresa.” Hon såg honom i ögonen. ”Vi är från södern, på väg till Ödet.”
”Vad var sången för trollkonster och hur lossade du repen? Är ni fler?”
”Sången var bara för att lugna er och ge mig en chans, 20 män mot en ung kvinna. Det är bara vi. Det har alltid varit bara vi.” Hon tittade ner på Måne igen, hennes kinder började återfå sin svagt rosa färg. ”Vilka är ni? Som tar er rätten att hoppa på fredliga vandrare i mörkret?”
Talesmannen var inte beredd på en motfråga, han var osäker och nervös. ”Det är inte ofta vandrare korsar träsket, de få som gör det är våra nyhetsbringare och deras packning ett tillskott för vår torftiga tillvaro. Vi är brottslingar, gömmer oss undan lagen och hängsnaran.”
”Då har vi en del gemensamma intressen.” Måne slog upp ögonen och tog till orda. ”Aveath, jag ser dig.” En man som satt i utkanten av sällskapet reste sig upp med en bugning. ”Måne, jag misstog er för någon annan.”
”Huh, och du trodde att jag inte skulle känna igen dig? Dem kan du lura, tro inte att jag är lika blind.” Måne skakade lätt på huvudet. ”Vad vill ni ha av oss? Vi har endast torkade frukter och en limpa bröd, är det något annat ni eftertraktar?”
”Andarnas herrar har satt ett pris på er, ett pris på ert huvud och budet har nått Ödet. De har efterlyst er hos kungen och hans armé, förklarat er som tjuvar och mördare. Ni är inte säkra.” Aveath böjde undernådigt på nacken.
”Och du ville ha priset?” Måne spottade på marken vid hans fötter.
”Jag tänkte tanken, det gör mig ovärdig att ens se på er. Jag erkänner, det är ett frestande anbud.” Aveath såg ut som att han försökte acceptera en dödsdom.
”Hade det inte varit för ditt begär efter pengar, hade varningen inte nått mig. Du har sjunkit lågt, när du låter mänskliga behag styra dig. Du borde ta ditt liv. ”
”Ni har lärt er ödmjukhet, Måne. Det hedrar er.” Aveath bugade djupt.
Måne fnyste till och såg bort. ”Ge oss förklädnad. Vi måste ta oss någonstans. Nu Pärla, blir du tvungen att lära dig våran mest avskyvärda kunskap. Förklädnad, att smälta in. Glöm aldrig, aldrig, hur du häver förklädnaden. Du får inte glömma ditt sanna jag, som Aveath här har gjort.”
Pärla förstod inte vad hon pratade om, den här dagen blev bara konstigare och konstigare. Vad är det som händer?
”Får vi stanna här med er i några dagar? Vi har mycket att göra.” Måne vände sig till Aveath.
”Javisst, vad helst du önskar.” svarade Aveath och bugade återigen.
De andra männen började muttra ilsket, Aveath tystade dem genom att hålla upp handen. ”Låt kvinnorna stanna, kvinnlig kunskap är nyttigt för oss. I slutet av deras vistelse här kommer ni att märka lika lite på dem att de är annorlunda som ni märkt av att jag är det.” Inom loppet av fem sekunder stod en helt annan man framför dem. Rättare sagt, det var inte en man de hade framför sig, utan en ande. Männen ryggade tillbaka.
”Lär er att leva med det.” Aveath slog sig ner, plötsligt trött.

Pärla väcktes av soluppgången. Måne var på gott humör hon satt vi elden, kokade gröt och sjöng. Hennes sång lät som fågelkvitter och rasslande löv. Hon såg väldigt annorlunda ut, hon hade böljande mörkgrönt hår med drag av brunt. Hennes skinn var solbränt, hennes öron uträtade. Hade det inte varit för sången och hennes gröna ögon hade Pärla knappt känt igen henne. ”Kom ihåg, att aldrig någonsin ens försöka förtränga din ögonfärg. Har du gjort det är du fast.” Måne var allvarlig, men den här dagen med ett leende.
Pärla gnuggade gruset ur ögonen och nickade trött. ”Jo, ska lägga det på minnet. Men jag förstår inte. Vad är det som händer?”
”Ja, det är på tiden att du får veta.” Måne blev genast allvarlig. Hon drog en djup suck och började berätta. ”Din far är alv, från andra sidan havet. Han kom hit med ett vackert skepp. Förförde mig, lärde sig våra seder och seglade härifrån så fort han insåg att våran relation lett till ett barn. Ditt enda arv från honom finner du runt din handled. Jag vet ännu inte vad armbandet betyder. Min mor och far, kung och drottning av de södra ekskogarna accepterade varken honom eller dig. För att behålla sin heder och status som kungapar är jag rädd att de helst vill se dig, ogjord, undangömd och bortglömd. Ett oäkta barn inom kungafamiljen, dessutom med en alv som far passar inte in i deras värld. Därför är vi på flykt, därför tvingas vi leva bland dessa smutsiga människor och nu står vi inför den ultimata förnedringen; att förklä oss till människor. Att dölja vårat arv. Vårat folk, andarna, har dragit sig undan den växande människovärlden. De döljer sina gränser för omvärlden och lever i skymundan. Jag tycker att det är fel. Det gör att människorna bara blir räddare och hatar oss allt intensivare. När jag ännu var ung kunde andar gå på samma vägar och stigar som människor, utan att vara rädda. Nu har vi dragit oss undan så mycket att vi snart misstas för myt. Jag tycker att det är fel, ännu en anledning till våran landsförvisning, från människoland och från andevärldar.”
Pärla tittade ner på sin handled, kände pulseringen genom armbandet, i armbandet och i sitt kött. Det hade alltid varit där, påmint henne om att hon var annorlunda. Tydligen annorlunda inför sin mor likaså, ett barn av olika världar är främmande för båda.
Pärla gick in för att lära sig förklädnadskonsten med en beslutsamhet hon inte visste att hon hade. Det hade aldrig varit på allvar förut. Nu hängde deras överlevnad på förklädnaden. Hennes hår blev sakta följsamt och trasslade ut sig. Det antog en rödaktig färg och hennes skinn förblev blekt men hon fick fräknar över hela kroppen. Rödlätt, blek, fräknig och grönögd stack hon ut som en ovanlig skönhet, men ändå en av dem. Måne såg med oro på hur förtjust Pärla blev över förändringen. De unga männen i lägret flockades runt henne, inte längre på sin vakt. Armbandet höll henne vaken på nätterna, hon kunde känna hur de silvriga grenarna slingrade sig långsamt framåt, för att bilda nya mönster på hennes handrygg.

Staden var full av liv, människor, vagnar och djur. Men störst var ljudet, och stanken. Ingenstans i kungadömet levde människorna så smutsigt som i huvudstaden. Matrester och sopor slängdes ut på gatan i rännstenen. Avträdes hinkarna tömdes i havet. Det var det skitigaste stället Pärla någonsin sett. Hon gick med handen över mun och näsa.
”Två ensamma kvinnor är till ingen nytta här. Vi måste slå oss fram. Kom ihåg vad jag sa, håll handen i ärmen tills vi köpt handskar. Tillsvidare har du brutit handleden. Doktorn sade att du skulle hålla den lindad.” Måne viskade stressad i Pärlas öra, lika mycket för att lugna sig själv som för att påminna Pärla. De gick mot ett av stadens finare kvarter, de hade på sig klänningar och håret var uppsatt under rena vita hättor. De fick avslag på de två första värdshusen de provade på. De kom till ett nedgånget hus, som en gång i tiden nog varit vackert, grönt med vita träsniderier på gavlar och runt fönster. De knackade på köksdörren och möttes av en fet tant med tårar i ögonen. Ingen annan vistades i köket.
”Jag skulle vilja tala med husmor” sade Måne och neg vackert.
”Ja.” Hulkade tanten. ”Jag är rädd att du gör det. Jag är rädd att det är den ende som finns kvar här för att tala med.”
”Åh. Jag förstår. Har affärerna gått dåligt?”
”Dåligt? DÅLIGT?” Nu skrek tanten i förtvivlan. ”Det är nog det minsta man kan säga min vän. Först försvann gästerna, sedan försvann personalen och sedan en vecka är min egen man spårlöst försvunnen.”
Pärla tittade förbi tanten och in i köket, det var fullt kaos. Ruttnande grönsaker blandat med degrester och utspilld mjöd. Köket hade redan sett sina bästa dagar.
”Men, vet du vad. Det här är ett riktigt vackert hus. Jag och min dotter hjälper dig. Vi ska starta upp verksamheten här igen. Det enda vi begär är mat och husrum. Du ska se att det snart flyter på som det ska.”
Tanten såg alldeles förskräckt ut men började gå baklänges in i rummet.
”Ja, då antar jag att ni vill se er omkring.”
Bortsett från köket och själva restaurangen så var huset i fint skick. Alla rum var prydliga och välstädade. Pigorna hade en ljus luftig sovsal som blev Pärla och Månes egna rum för natten. Direkt efter rundturen i det stora huset började de städa. Nedervåningen bestod av hall, restaurang med dansgolv, kök och pigornas sovsal. Det slängdes mängder av matrester och sopades enorma golvytor. Alla tre gick till sängs med ömmande muskler och framtidsvisioner. Den feta tanten, som hette Hannah var lycklig innan dagen tagit slut. Måne och Pärlas sångröster skulle, om inget annat gick väl, ändå göra värdshuset vida känt över staden. Med den övertygelsen somnade hon gott. Måne och Pärla gick upp med solen, fort ut på staden innan Hannah vaknat, de skulle ut och leta pigor till restaurangen. De gick och pratade med de allra fattigaste bondflickorna och även tiggare och andra skojare. De hade fyra trashankar med sig tillbaka som de genast satte igång att tvätta och klä upp. Två av dessa skickades ner att inhandla matvaror till en storslagen frukost för Hannah. Som tur var visade det sig att värdshusvärdinnan var en riktig sjusovare. Vid middags tid sprang Pärla upp till fjärde våningen, vindsvåningen, där värdinnan bodde och hämtade ner henne till köket. Där satt de fyra fattiga flickorna, som numera såg ut som värdiga pigor, Måne och en ung man runt köksbordet med världens frukost uppdukad. Mitt i all glädje och förvirring var det någon som ropade ”Var är skinka och kött?”
Måne reste sig, bad om tystnad harklade sig och sade: ”Det, är våran ide, att detta värdshus ska vara för de som vill äta nyttigt och behålla sin ungdom och skönhet.”
Tanten reste sig upp i ilska. ”Jaså, du har egna idéer du. Till råga på allt sådant som jag inte kan ta del av. Hur många tror på att det är hälsosamt om de ser en fet ko som mig i dörröppningen?”
”Alla! För du får då i dig tillräckligt med mat för ett helt år verkar det som. Ingen tror på att det finns god mat i huset om alla är pinnsmala. Då är det ju som att ingen vill äta av maten.”
”Där sa du ett sant ord eller två min flicka! Fortsätt ät. Ni ser ju ut som att ni inte sett mat på år och dar.”
Efter frukost/lunchen satte de ihop en middags meny och började planera hur de skulle få gäster till värdshuset. De kom fram till att det bästa vore att framställa Måne och Pärla som långväga sångare som äntligen kommit till Ödet för att ge en föreställning. De spred ryktet runt om i staden och fler och fler var de som tog omvägar runt värdshuset för att få en glimt av kändisskapet. Uppmärksamheten gjorde Måne och Pärla nervösa, men att göra sig kända som några och något helt annat över hela staden kunde också vara ett sätt att bli fri från misstanke. Den som stiger ut i det öppna har man ingen anledning att granska. De köpte vackert tyg på stadens marknad att svepa om sig under uppträdandet. De satte upp affischer och lovade att det inte blev extra kostnad för att de var där, uppskattade man sången fick man ge dricks och köpa mat och mjöd. Husets eget mjöd hade länge varit Hannahs och värdshusets stolthet, det var inte glömt än hos folket. Så kom äntligen kvällen. Det hade samlats bortåt trettio personer i restaurangen. De allra flesta satt utan mat eller dricka, de var här för att se Måne och Pärla som antagit artist namnen Carmen och Alayna. De steg upp på dansgolvet tillsammans. De började dansa till rytmen av sina fötter mot trägolvet, tillsammans med klappandet av sina händer. De rörde sig fram och tillbaka över dansgolvet, fortare och fortare. De var helt uppslukade av dansandet, deras fötter flög över golvet. Samtidigt tappade de aldrig rytmen, ökade bara takten. De slutade med att båda slängde sig ner på golvet, de kunde inte mer. Inneslutna som de varit i dansen märkte de inte förrän nu vilken uppskattning de fått. I rummet satt närmare femtio personer och gav dem våldsamma applåder. De fortsatte kvällen med sång. ”Alanya” sjöng sina visor, därefter steg fyra pojkar upp på scenen med säckpipa, vevlira, fiddla och flöjter och spelade för dans. Flera gäster stannade över natten, det var en dåligt planerad men uppskattad frukost. Resten av dagen gick åt till att planera kvällen, inte fullt lika storslagen, då det var vardagskväll men en saga, en sång och därefter dans stod på programmet. De fick snart stamgäster, ryktet om sångerna och dansen spred sig. Pigor stod på kö för att få en chans att arbeta där, Hannah var överlycklig. Pärla och Måne trivdes, det var slitigt med tidiga mornar och sena kvällar men det var en bra täckmantel och de började tjäna pengar. Nu när det gick bra med verksamheten belönade Hannah de som inte skyggade för att få lite skit under naglarna. Hela huset rustades upp och det kom mer och mer gäster för varje kväll. Ofta var rummen bokade för en vecka framöver. ”Alanya” fick vänner i de jämnåriga pigorna och alla beundrade hennes reserepertoar, hon kunde berätta om städer längre söderut än vad deras fantasi sträckte sig. Det var ett evigt fnittrande och skvallrande i köket. Alla hade någon som var speciell, någon som väntade på att få smyga ut till höstacken med dem. Alla utom Pärla, hon stötte ifrån alla som kom nära. Inte ens de andra pigorna kunde riktigt känna att de visste vem hon var, och ingen hade sett henne utan handskar. Men det fanns en man, han var lång och smal, hade hög panna och rörde sig med behag. Han kom till restaurangen nästan varje dag. Satt längst in i ett hörn och följde dem i dansen. Påhejad av fnittriga servitörer, gick Pärla fram till honom en kväll och bjöd upp honom till dans. Han gav henne en kort nick och den bästa dansen hon någonsin dansat, han kunde verkligen dansa. Det blev en ring öppen för dem på dansgolvet och människorna stannade upp för att bara titta. Han lämnade henne mitt på dansgolvet när låten tog slut. Hon sprang efter honom ut, han stod och tittade på natthimlen. ”Klar, kylig luft rensar huvudet på människor. Tycker du inte det?” Han vände sig om och såg på henne. ”Jo, tankarna blir klarare” svarade hon, men hon kände att hon blev allt mer förvirrad. Vem var den här mannen? Vart hade han lärt sig att dansa? Varför gjorde han så stort intryck på henne? Han tog tag i hennes händer, smekte dem ömt. Han stannade upp, hans grepp stelnade om hennes vänstra arm. Han drog försiktigt upp hennes tröjärm och stirrade på henne. ”Men, hur? Var har du? Är det möjligt?” han var helt bragt ur fattning. Pärla drog åt sig armen och täckte över armbandet. ”Tyst” viskade hon åt honom. ”Du har inte sett något, lova att inte säga något!” hon kände hjärtat bulta och paniken växa.
”Vi måste träffas, torget vid middags tid. Kom ihåg det. Det är viktigt.” Han gav hennes kind en smekning och gick därifrån. Pärla vände sig sakta om, kände hur armbandet brände efter hans beröring. Hon gick återigen in till den stökiga restaurangen och fortsatte servera.
Måne grabbade tag i hennes arm och ryckte in henne i pigornas sovsal.
”Vem var det där?” Måne var arg men sammanbiten.
Pärla såg oförstående på henne.
Måne ruskade henne. ”Vem var det du dansade med?”
Pärla såg skräcken i hennes ögon.
”Jag vet inte, en man.” Stammade Pärla fram. ”Han är här varje kväll, tittar på vår dans.”
”Vi måste ge oss av.” Måne stirrade omkring sig. ”Vi måste ge oss av genast.”
”Vi dansade bara.” Pärla såg oförstående ut.
”Han är alv lilla vän, det var inte utan anledning han dansade med dig ikväll. Finns det någon chans att han såg din arm?”
”Nej! Varför skulle han ha gjort det?” Pärla visste inte varför hon skyddade honom. Det bara blev så.
”Bra. Då räcker det att vi ger oss av i gryningen. Då första strömmen av torgförsäljare kommer till staden.” Måne tittade på Pärla en stund och gick sedan ut i köket. Pärla satte sig på sin säng och började undra vad som egentligen hade hänt. Hon gick ut och fortsatte servera, efter två timmar hade sista gästen gått upp till sitt rum och Pärla stupade i säng. Hon väcktes av att Måne ruskade henne. ”Jag har packat. Kom nu. Vi ger oss av.” Pärla ville inte, hon tog det långsamt men skärpte sig när hon såg förtvivlan stiga i Månes ögon. De smög ut köksvägen, tog sig fram genom välbekanta gränder. Vid stadsporten tog det återigen stopp. Försäljarna var inte riktigt så morgon pigga som Måne hoppats på. De gömde sig under en trappa. Där satt de till solen gått upp. Då kom det mer och mer människor och snart var det så tjockt med folk att ingen skulle se dem när de slank förbi. De var ute på vägen igen. Det kändes ganska bra, tryggt. ”Måne, var ska vi? Var är vi på väg?”
Måne tittade på mig med oro i blicken. ”Jag vet inte, Pärla min. Jag vet inte.”
Helt plötsligt kastade sig Måne framför Pärla, en pil träffade Måne i bröstet. Hon föll ihop på marken, Pärla hade ännu inte förstått vad som hänt. ”Spring Pärla, spring!” Pärla sprang. Hon sprang som hon aldrig har sprungit förut, till det enda stället hon visste att ingen skulle följa henne, ut på drakslätterna. Där gick hon till de landsförvisade männen och Aveath. Hon behövde inte säga ett ord, han förstod vad som hänt. I flera dagar låg hon utslagen på marken. Hon kunde inte se, känna eller höra. Hon bara grät. När hon vaknar upp ur sin förtvivlan ser hon honom. Alven hon dansade med. Hon skriker i raseri och springer mot honom. Aveath höll tillbaka henne. ”Du måste förstå. Lyssna på honom innan du dömer honom.”
”Mitt namn är Dagg, jag är alv och kommer från staden Cumulus. Armbandet ni bär är tecknet för alvernas tronföljare. Ni är bunden att ta över tronen på andra sidan havet. Nu har jag fått vet att ni även är tronföljare i andarnas rike. Jag förstod när jag såg dina gröna ögon att kanske jag funnit svaret och lösningen på alver och andars uråldriga fejd. Jag berättade genast vad jag sett för kaptenen på skeppet jag kom med. Jag missbedömde hans omdöme, han traktade efter mänskliga förströelser och angav er för pengarna. Jag är rädd att det är ett pris på ert huvud min sköna. Varken andar eller alver vill se er levande, till människorna har de sagt att du är en tjuv och en mördare. Ni går inte säker var ni än går. Jag är rädd att pilen var avsedd för er. Ni hade en stark och vacker mor.” Dagg bugade djupt och såg på henne med ömhet. Han hade förändrats, spetsigare öron och amorbågar, underliga tatueringar som stack fram här och var. Han hade dolt sin identitet på samma sätt som Pärla.
Måne genomborrades av en pil avsedd för henne, Pärla samlade ihop sig. Torkade tårarna, packade ryggsäcken och gav sig ut på vägen. Hon visste vad hon var tvungen att göra. Hon skulle hämnas sin mors död. Hon var i alla fall inte ensam, hon hade Dagg med sig, ett underligt sällskap, ett barn av andar och alver och en alv. Tillsammans skulle de finna svaret till blodsfejden och få ett slut på den. Vägen bredde ut sig framför dem, hand i hand påbörjade de resan.

Du är en skatt i ett
hemlighetsfullt öga

Som ser dina inre sår
Jag sörjer…
Vinden ska blåsa i ditt
Inre
Den outsägligt

Varma och svalkande
Ingen ska få förstöra dej, nej,
Du är en KÄMPE!!

Må solen inte ge dej ångest
Må den blå himmelen
ge dej tröst
Må de glädjeskrattande
Fåglarna ge dej vingar

Att våga älska och ta emot kärlek.

Kram. Danne.

Jag är fortfarande så
Oändligt längtansfull
Och kär i dej

Och jag vet att du
Kanske är det i mej ochså.

Ändå fastän tiden går o går
Ska jag längta o vänta.

KRAMAR till dej HANNA!

Dansbanors blickar försöker kanske döda eller så

är dom bara rädda men rytmerna skvallrar om tvekan och sneglande ögon snubblande fötter som bara måste

titta så mycket varför måste ni
hela tiden

se på oss är det
för att han
är längre än jag att vi ler mot varandra som
ni gör för att vi är
ganska mycket som ni är
fast inte alls

lika kära fast mycket mer
mycket mer
på riktigt vi
vågar

vågar

gå hem till mopeders bombräder och viskande krigsförklaringar någon

ropar
bögjävel

men sedan
är allt
tyst

längs småvägarna

bland småstadens villor

Snöflingor som faller så tätt tätt tätt
och så jag någonstans mitt ibland dem
lyssnar på musik som gör lite för ont
hela tiden en centimeter ovanför marken.

Jag har börjat ta sånna där promenader
tjuvrökarpromenader, gråtarpromenader,
slippasvarapåfrågorpromenader.

Jag hörde att vissa tror jag är deprimerad,
fast dom vet att han plockar isär mig,
bit för bit för bit för bit för bit för bit
men ingen har frågat varför jag är spöklikt vit

och hälften av mina vänninor har i alla fall anorexia.

Vansinninga Arbetare Ramlar Jämte En Inget Något.
Dag In, Var Dag.
Älskade Runt Världen Älskar.
Rosor Där, En Tagen Tid.

VARJE INDIVID ÄR VÄRD ETT LIV.
(första bokstaven i var ord)